Jämförelsen är oundviklig; ”Utredningen” och ”Jakten på en mördare” bygger båda på verkliga fall, båda är väl bevakade fall i nyhetsmedierna. Det som framförallt skiljer dem åt är manusarbetet, den ena lyckas driva berättelsen framåt genom tydligt händelsedrivna scener och dialog som aldrig tillåter sig vara förnumstigt övertydlig, den andra hoppar fram och tillbaka i tiden, mellan olika fall och driver en konsekvent kritik mot polisens agerande i ofta övertydliga plattityder i dialogmanuset.

Tror ni alla inser vilken av de båda som är stringent berättad, manusarbetet i ”Utredningen” är hela tiden fokuserat på att involvera oss tittare i skeendet, medan manuset i ”Jakten på en mördare” i sin nit att peka ut de polisiära felstegen missar den verkliga drivkraften i historien; att följa fallet med Helens mördare genom tiden, byråkratin och det personliga engagemanget.

För det starka och centrala i båda serierna är huvudpersonerna, de polisinspektörer som leder arbetet och som metodiskt och ibland långsamt och utan åthävor arbetar sig emot en lösning. De är båda ”the good guys” och båda spelade med en undertryckt vrede och sammanbiten envishet som vi sympatiserar med. All respekt till Søren Malling och Anders Beckman för deras porträtt av de sanningssökande poliserna!

Att ”Jakten på en mördare” är väl iscensatt i ett murrigt skånskt landskap med starka lokala klanger i språk och miljöer skall tillskrivas regi och foto, här visar Mikael Marcimain sin styrka som berättare. Hade önskat honom ett manus och en dramaturgi som levde upp till den nivån av visuell gestaltning som iscensättningen gör.