Etikettarkiv: public service

Om reaktionerna på Halal-TV

I efterhand hoppas jag någon medieforskare kommer att studera reaktionerna och skriverierna som Halal-TV skapat. Där finns mycket stoff att hämta kring det segregerade samhället och vilka mekanismer som spelar in.
Personligen tycker jag SVT följer de senaste årens programkoncept och gör en dokusåpa i Bobsterformat av programmet. Och det är inget fel med det, public service skall ha ett mångfaldsperspektiv i sitt utbud. Men Halal-TV skall ses för vad det är – ett program där tre unga muslimska tjejer i slöja försöker förstå sig på Sverige utifrån sin horisont. Och som sådant är jag övertygad att det kommer att berätta en hel del om klyftorna i dagens svenska samhälle, om fördomarna, om den dolda rasismen.
SVT presenterar Halal-TV precis så på sin hemsida. Det är inte en dokumentär, inte ett faktaprogram, inte journalistik. Det är en blandform som mycket av de nya satsningar dagens SVT sysslar med, de verkar inte lita på att tittarna vill se raka fakta, raka åsikter och argument – men det är en annan programpolitisk diskussion.
Lyssna på Kulturnytts recension av Negar Josephi, där finns ett balanserat perspektiv på medietomultet.

Filmpopulistisk webbstrategi på SVT


Tog mig tid att surfa in på SVTs hemsida för att leta efter mer info om vilka långfilmer kanalerna planerar att sända. Att jag helst ser film på SVT beror på att i reklam-tv djungeln förvandlas det mesta av filmerna till sönderklippta snuttar och det är enbart public service kanalerna som satsat på kvalitetsfilm och respekterar filmmakarnas skapelser – inga klipp och avbrott!

På kanalernas webbsida fanns tidigare en specialsida med fakta om filmmakare och filmer i de serier som filminköparna arbetat fram – Långfilm i SVT. Idag har denna sida kopplats ihop med drama-serier och en redaktion som vestår av skvallerbloghgare och en webbmaster som skriver om nyheter från internationella (läs amerikanska) filmvärlden. Det hela liknar en slags msn-nöjespanel mischmasch. Utan substans. Filmfakta kring långfilmerna är reducerat till tablåtexterna, inga fördjupningar. Istället en massa quizlistor ala Facebook.

Ärligt talat tycker jag public service här trivialiserar sig själva och den stora publik som fortfarande tycker att film är en konstform och som vill ha fördjupningar och bakgrunder kring filmmakare som Wim Wenders (aktuell i höst) och andra nutidsklassiker man visar.
Skall det vara så svårt att satsa på kvalitet !
Inte bara inlånade knep att aktivera tittare från de kommersiella kanalerna !
Respektera filmkulturen och ge oss tillbaka kunniga skribenter och presentationer av kvalitetsfilm som visas !

PODD

Om P1s förträffliga PODDradio
Tillbaka från resa i Kina har jag ägnat en del tid åt att uppdatera mig på missade mediainslag och händelser. En utmärkt källa att utforska är radions P1 och deras poddradio sida. Där kan man bland mycket annat lyssna på årets sommarpratare.


Som Marie-Louise Ekman. Hennes blandning av minnen och tankar kring teater, makt, konstnärskap och identitet är mycket tänkvärda. Inte minst i en tid när meningen med den fria kulturen ifrågasätts på många håll – från de nyliberala ”är du inte lönsam så byt yrke” till de romantiska ”är du inte beredd att offra högerhanden, varför ägna dig åt konst”.
Hon avslutar sitt program med att berätta en historia hämtad ur Salvador Dalis dagbok, under sin tid på konstskola lovade han fördubbla allt hans kamrater gav honom. Alla insåg att detta var en chans att bättra på sin ekonomi och Salvador blev fattigare och fattigare för varje dag. Tills någon konstaterade att ”Ingen kan vara så dum att dom skänker bort pengar, det måste finnas en dold agenda, han måste skapat en annan form av vinst i sitt huvud.”
Detta är en en tänkvärd omskrivning av den relation konsten kan ha till livet och våra erfarenheter. Som tillträdande chef för nationalscenen Dramaten kan man läsa Ekmans undertext som att denna underfinansierade institution minsann aldrig skulle sluta producera teater för att man blir fattigare för varje år (i reella pengar ). Eller …
Hursomhelst. Jag berikar ofta min tid vid datorn och på gymmet eller på väg till uppdrag med att lyssna på poddradio, i mina lurar när jag vill och har tid. Tack för det – du icke-kommersiella, tillgängliga och public service tänkande P1!

ps. En annan anledning att lyssna på Marie-Louise Ekmans sommarprogram är för den alldeles sanna historien om hur svensk kvällspress flåsande ringer och väcker henne och vill ha kommentar om ryktena stämmer att hennes man Gösta Ekman har avlidit. En av dessa reportrar lär ha hävdat att OM det är sant måste VI = kvällstidningen få veta det först av alla. Personligen tackar jag mitt eget etiska sinne att jag i mitt yrkesliv undvikit att vara anställd på någon av dessa publikationer. ds

VÄGEN mot ett nytt SVT i Malmö

Var på Publicistklubben i Malmö där SVT Syds framtid diskuterades under den braskande rubriken ”Slut i rutan från Malmö-tv?”. Här ventilerades tillståndet bland medarbetare och behovet av en programmakare och publicist som chef efter Carina Brorman som vandrat vidare till E.O.N. som informationschef.
Hon har fått personifiera strukturomvandling inom det hela företaget och nedskärning av SVT Malmö från att vara ett dramaproducerande, välmående och stolt arbetsplats till dagens bantade och utlagda version där samhällsbevakningen flyttats till Uppdrag granskning i Göteborg och framgångar för de nya ”formaten” med program som Bobster och Antikrundan med nya ”lätta” produktionsmodeller.

Vill man veta mer om visionen som ligger till grund för ”nya” SVT Syd- eller kommer det heta SVT Malmö igen ? – finns artikeln ”Public service i ny roll” på sydsvenskans webb där Carina Brorman bla skriver ”På SVT Syd har vi sedan något år arbetat med en vision kring en regional innovationsmiljö med inriktning på rörlig bild – placerad i Västra hamnen i Malmö. Nu är vi ett steg närmare att flytta till Kockumsområdet och in i Hall 101. Det blir en mötesplats där vi kan förverkliga våra idéer kring samverkan med andra företag, forskning och utbildning. SVT kan bli en synlig del av den regionala samhällsutvecklingen och en katalysator för tillväxt.”

Alla som arbetat inom public service vet att omvandlingen av ”allmän tv” är en tung intern process, medarbetarna flyttas med tre dagars varsel, omskolas, förtidspensioneras osv. Den vet jag för lite om för att kunna kommentera, däremot vet jag att Carina Brorman under lång tid har arbetat för att förnya den lokala produktionsmiljön, både organisationen och programproduktion. Detta verkar ha varit en process där många medarbetare har känt sig utanför och inte delaktiga och tycks ha värnat om sina positioner istället för att möjligheterna att utvecklas vidare.
Nu var hon inte närvarande på PK-klubbens debatt, men alla – inklusive förre producenten Jan Hemmel som kritiserat omvandlingen – närvarande verkade eniga om att Malmö TV måste hitta en ny förankring i regionen. Hitta tillbaka till en roll som aktiv medie- och programskapare.

Skeptikerna i debatten undrade genast om denna nya ”Frälsare” finns eller om det är önsketänkande. Klart är att den skuta som Jan Hemmel pratar om kommer att ligga vid kaj i Västra Hamnen och framtiden för SVT Syd är sammankopplat med den nya medietiden och -världen.
Det är bara att hoppas att kompetensen och de kunniga producenterna i det gamla Jägersrohuset vill inse att det inte finns någon väg tillbaka! Att det gäller att skapa program med kvalitet, med kunskap och med berättarlust och vilja!

NAVIGERA SVT SKUTAN RÄTT !

Att public service sydligaste domän – SVT Syd – är mitt uppe i en tuff bantningskurs vet väl de flesta av oss som arbetar med medier i en eller annan form. Men hur har denna diet gått till och vilken kost det Malmöbaserade distriktet skall överleva på, det är lite mer komplicerat att skaffa sig insyn i. En del hjälp ger kulturjournalisten Jan Hemmel när han på KvPs kultursida levererar en saklig bakgrund till hur SVT Syd hamnat i denna sits.

Han skriver med en luttrad fd programproducents kritiska blick att : ”I enlighet med tidens organisationsmode vändes organisationen upp och ner: De skapande, utförande krafterna placerades längst ner i hierarkin och i stället uppstod ett myller av projektledare och mellanchefer som övertog inititativ och ansvar. ” Att producera innehåll blir i den formern av organisation utbytbart mot vilken vara som helst. Det är inte programmakarna som står i första ledet; det är profilmakarna och planeringsstrategerna som styr.

Det Jan Hemmel skriver i sin artikel ”Dags vända skutan” bekräftar det jag tidigare påstått här på bloggen ( om offensiva nedskärningar ) att behovet av ett annat tänk inom public service är nödvändigt. Att försvara kvaliteten måste komma först. Att inte falla på knä för den heliga marknadsandelen utan tro på vad man producerar och att det är kärnan.

För att citera Jan Hemmel igen : ”En stark programverksamhet är – hur man än hanterar tidens fiffigheter – avgörande för framgång även med ny teknik, nya medier och nya plattformar. Fantasi och skapande förmåga gäller än.”
Ideer, kunskap och berättelser finns i denna södra del av landet. Det som saknas är en public service kanal som kan navigera i den nya mediekartan – utan att gå på enkla kommersiella eller populistiska skär och grund!

Läs på webben och på papper !

Att läsa dagstidning på papper eller läsa på webben är en mediefråga som alltmer kommer i fokus. I min värld ersätter inte det ena det andra, tvärtom kompletterar de varandra. Utan webben skulle det vara omöjligt att dagligen läsa ett urval artiklar på DN, SvD och Aftonbladet / Expressens kultursidor. Utan webben skulle jag aldrig läsa The Guardian, New York Times eller danska Berglinske Tidenenes kulturmaterial.

Samtidigt vill jag ha min lokaltidning till morgonkaffet och kunna ligga i soffan på helgerna och bläddra i bilagorna med längre och tyngre material. ( Här vinner papperet över datorn, det är otympligt och tungt att försöka manövrera laptopen på rygg även om det går. )

Allvarligt talat handlar det om en stor omstrukturering – och till en del generationsväxling – som behövs på tidningarnas redaktioner för att behålla läsare både på webb och på papper. Kvalificerad läsning på papper, med bilder och reportage / intervjuer på helgerna när vi har tid, samlade bra kultursidor och nyhetsstoff som lockar läsare och driver debatter och kunskap hela tiden, dygnet runt. Nya tider betyder inte bara nya läsare utan också omskolning av de rutinerade. För som Andreas Ekström skriver i en krönika på journalisten.se – ”Jag är så fruktansvärt trött på att se människor i den här branschen stå böjda på knä mot pappers-Mekka, fem gånger om dagen…” – finns det en ”mediepropp” på redaktionerna runt om i pressen.

Argument om snuttifiering och ytlighet har används av motståndarna till webbpublicering, detta stämmer ofta in på gratistidningarna som skall läsas på bussen och i fikarummet. Eller alla ibland krampartade webb 2.0 satsningar som görs för att skapa en ”alla kan” journalistik i webbupplagorna av dagspressen och public service medierna. Den lever bäst när den själv får blomstra upp och drivas fram av engagemang och innehåll!
Det finns bra seriös journalistik på webben, inte minst kulturjournalistik. Webbpublicering betyder samtidigt ett virtuellt arkiv – det går att hitta det mesta genom sökmotorerna och det är en kulturkälla värd att försvara !

Så använd webben och läs dagspressen. Då går besökarantalet upp i statistiken och den kommersiella finansieringen söker sig dit läsarna finns.

Satsa på offensiva nedskärningar inom public service!

Att public service bolagen granskas extra mycket i medierna är helt i sin ordning, SVT och SR drivs med offentliga medel genom licensavtal med staten. När vd Eva Hamilton nu presenterar en plan för nedskärningar ligger fokus på personalminskning och teknikbantning i distrikten.
Det skulle vara intressant med en alternativ linje. Varför inte offensiva nedskärningar??? En seriös plan och målsättning kring vilken programproduktion som skall behållas borde vara helt i linje med det uppdrag public service har.

Tänk så här: Vilka kärnvärden skall SVT sikta in sig på ? Vad kan man lämna till de kommersiella bolagen? Min rankning är enkel och jag väljer medvetet bort tittarsiffror som värdemätare för utbudet. Public service har idag kvalitet och resurser fokuserade på Nyheter kultur och dokumentärer. Man har en produktionsnivå av Drama och fiktion som inget reklamfinansierat bolag ens vågar nämna utan att skämmas. Och man har stor produktion där barnen står i fokus. Där skall man satsa mera, det är kärnan att vårda!

Däremot kan public service dra ned på Nöje och underhållning och Sport. Låt reklambolagens slåss om annonsintäkterna till de stora arenasatsningarna och direktsändningarna så slipper public service dra ned på sina kärnvärden för att finansiera detta! Om man studerar public service redovisningen för hur SVT fördelade sina pengar 2007 gick en fjärdedel av programbudgeten till Underhållning och Sport. Sammanlagt 700 miljoner av drygt 2,6 miljarder.

Här finns medel för en offensiv nedskärning! Satsa på kreativ programproduktion inom nyheter, fakta och kultur delen. Studera public service bolag som brittiska BBC och amerikanska PBS som av tradition jobbar mycket med breda dokumentära satsningar, fakta och fiktion.

Att börja fördela public service medel över alla kanaler med sändningstillstånd är en förödande idé för SVT som snabbt skulle urvattnas på ekonomiska medel för programproduktion. Även om det är långt mellan satsningar på ”kommersiell public service”, som Martin Jönsson formulerar det i en Svd_krönika, finns det många publicister som idag sätter sig i en TV-soffa på tex Kanal 8 och högläser ur sina redan skrivna texter. Det är inte public service television, det är lågbudget webb-tv som sämst.

För att försvara en public service med kvalitet och vilja att utvecklas utan kommersiella medel, måste SVT vara offensiva och inte klamra sig fast vid ett koncept som föddes på 60-talet. Som Mattias Hermansson skriver i en analys i DN är ”allmänhetens redan mycket stora förtroende för public service har faktiskt ökat de senaste åren.” Om man vill behålla det kapitalet tror jag man skall satsa på att förstärka public service kärnvärden – Nyheter kultur drama och dokumentärer – och inte gömma sig bakom devisen ”allmäntv”!

Släpp lös Peter Settman och gänget på den fria marknaden i den kommersiella världen där de ändå är aktiva genom sina produktionsbolag och se till att andra producenter med inriktning på kvalitet kan satsa på sina ideer fullt ut! Det skulle vara en offensiv policy!

Ta ansvar för filmbevakningen SVT !

Filmkrönikan är mischmasch programmet som försöker göra allt – sätta betyg, servera dvd nyheter, underhålla ?!, slå ett slag för filmiska subkulturer. Konsumentupplysning möter filmklubbsnördar… inget fel egentligen för mig personligen men på vägen har man offrat allt det som ett filmmagasin skulle kunna vara – ett rakt presenterande program med nyhetsintervjuer och reportage. Och det finns en tradition med journalister av Orvar Säfströms kaliber som tidigare tagit upp den traditionella stafettpinnen från nestor Nils-Petter Sundgren. Traditionen han etablerade var att servera åsikter som var både välorienterade i filmkonstens historia och samtidigt behärska den svåra konsten att vara kritisk utan att svamla och tycka personligt. Hålla en kulturell nivå helt enkelt.

Recensionen av den österrikiska filmen Import / Export av Andrea Reuter visar på problemen hon har med vilken nivå man skall lägga sig som programledare, uppenbarligen har filmens berättelse drabbat henne – hon är ”helt knockad” – hon beskriver filmspråket med referenser till Roy Andersson – stillastående kamera, hyperrealism – och det är oklanderligt. Men problematiken ligger i sättet att knyta samman, att kunna filmkonstens utveckling och samtidigt ge en aktuell analys av verkligheten filmen berättar om. Iställer för att tala om efter kommunismen och fattigdom, trafficking och människovärde beskriver Andrea R filmen med ord som ”stenhård verklighet” och ”feel bad”. Ett språk laddad med jargong och nonchalans för filmens sammanhang och berättelse.

Personligen tycker jag detta är skrämmande långt från en nivå där public service borde befinna sig. Uppenbarligen tycker SvTs programansvariga samma sak för programmet tar till hösten en paus för att, som Sergei Muchin, chef för fakta/kultur/nöje på SVT Väst säger i en intervju i Svenska Dagbladet i januari 2008 att ”Vi gör ett uppehåll. Det är ingen hemlighet att många tycker att Filmkrönikan har blivit otidsenlig. Vi måste fundera över vår filmbevakning.”
Otidsenlig ? Förhållande till vad ? Till recensionerna i gratistidningen Metro ? Eller till filmkritikern Jan Aghed ? Eller i förhållande till Kulturnyheternas 90 sek recensioner med Fredrik Sahlin ? Eller soffprogrammens presentationer ?

Här anar jag problemet, det hänger samman med filmkonstens lågstatus som populärkultur; jag menar litteraturen har på SvT programmet Babel där författare och prosa möts med respekt och sammanhang. Men filmen, nej det är en bastard som lever på en krämarmarknad med popcornspublik. Det är som om svensk film inte har kvalitetsfilm, som om den internationellt respekterade och kunniga yrkeskår som skapat – och skapar – filmiska verk utanför Filmtoppens verklighet inte existerar.

Skall inte räkna upp namn, men filmare som Lukas Moodyson, Lisa Ohlin, Ruben Östlund, Jens Jonsson för att inte tala om alla dokumentära filmmakare, gör inte film för att fylla SFs kassor med klirr. De gör film för att de vill och kan berätta något och de har valt att använda ett visuellt, internationellt språk för att säga det. Kvalitetsfilm och filmkonst kräver ett kvalitetsprogram med ambition att prata om film på en kompetent nivå. Det är där public service måste ta sitt ansvar.

En god film utan avbrott

Läser i Kulturnyheterna på SVTs sajt att TV4 förlorat målet kring reklamavbrotten i långfilmer. Högsta Domstolen konstaterar ”att reklamavbrotten utgör en kränkning av upphovsrätten”. Det är regissörerna Claes Eriksson och den bortgångne Vilgot Sjöman som drivit stämningen mot TV4 och nu fått slutgiltigt rätt.
Det är en seger för dem, och för oss filmtittare som mer eller mindre övergivit kanalens utbud – inte minst sedan de lagt in en nyhetssändning mitt i filmerna. Alla försök att hålla intresset för filmerna levande drunknar i en korseld av budskap.

danska TV2 som också är en reklamfinansierad kanal har man aldrig avbrutit filmer för att kunna sälja ut mer tid – istället inleder man visningarna med skylten ”En god film utan avbrott!” Men så resonerar inte TV4, istället tvingar man regissörer och upphovsmän att skriva under ett avtal att kanalen har rätt att avbryta för reklam.

Men TV4 har inte tecknat avtal med oss tittare som känner sig kränkta i sin upplevelse! För oss återstår bara att se film på en kanal som respekterar filmkonsten, men snart är det bara betalkanaler och public service som erbjuder det. För EU har nyligen antagit ett direktiv, skriver Dagens Nyheter, på att branschen kan tillåta att filmer, barn- och nyhetsprogram får avbrytas av reklam, dock högst en gång varje halvtimme.

Starkt tidsdokument på SVT

Tom Alandh är dokumentärfilmaren som visar att SVTs roll som public service företag behövs, inte sedan jag såg Stefan Jarls ”Det sociala arvet” har jag sett en berättelse som kommer så nära personliga öden och tragedier utan att vara sentimental. Tom Alandhs film ”Vi som överlevde Rågsved” är ett dokument om överlevare i en missbrukande Stockholmsförort. En film som visar respekt, som lyssnar och låter oss möta människor på deras egna villkor.
Tom Alandh möter dem och berättar om dem med hjälp av klipp ur två tidigare dokumentärer från 1972 och 1980, tidsdokument som visar vad som hänt en del av dem. Några få har överlevt men fler har dukat under, Michaela Sjögren som tagit inititaivet till filmen – och fått Tom Aland att tillbringa timmar och dagar i förorten tillsammans med sin fotograf – har själv mist tre bröder i Rågsved. Nu har hon bildat Musketörerna i Rågsved tillsammans med några andra överlevare.
De finns där, vandrar på gatorna, pratar med unga, i skolor och är på alla sätt de kan synliga och närvarande. Det är starkt och det är personligt och att filmen är producerad av SVTs dokumentärredaktion är ett bevis för att public service behövs för att berättelser som dessa skall få plats i medieutbudet. Se den på webben ! ( Och läs Johan Cronemans krönika på DN om Tom Alandh ! )