NILO / Del 1-3

4.

När Fransson hängt av sin slitna pilotjacka hos den alltid lika vänlige lille skallige garderobiären förvandlades hans identitet. Det som på ytan var en härjad och luggsliten övervintrare, blev en modemedveten man med italienska kläder. En diskret yllepullover, en svart skjorta och grova linnebyxor. Rollbytet kunde tyckas förbryllande för omvärlden, men det passade hans kameleontiska läggning. Det var en medveten lek, med ett stänk av allvar.

I det brunfärgade och rökiga rummet satt en grupp journalistkollegor från den dalande Kvällstidningen. Han log åt dem, tog emot fraserna från gamla kamratkretsar om förändringarnas tidevarv med stoiskt lugn.
– Tjenare, hur går det i trendkretsarna, smilade den förste bakom sina stålbågade glasögon.
– Det är samma kvicksand där som har, kontrade Fransson och lirkade sig förbi den lilla, väl sammanhållna gruppen. Siktet var inställt på ett par ekorrpigga ögon.
– Står tiden still uppe hos er, frågade han vänd mot ögonen som returnerade frågan obesvarad.
Annicka Fält fann ingen anledning att kommentera sarkasmen. Det var en normal franssonsk skyddsmask, lik den nya klädfilosofin.

Fransson beställde en Carlsberg av den unge bartendern. Hans ljusa, morotsfärgade hår spretade frejdigt uppåt i den riktning alla människor önskar att livet för alltid skall fortsätta. Bartendern var ett välkommet inslag i den annars lätt museala samlingen gäster på KB. Han hörde till den nya generationen som smugit sig in under åttiotalet. Beställningen dröjde. Den morotsfärgade stirrade på honom.
– Det finns inga Carlsberg, upprepade han, går det bra med en Tuborg.
Fransson nickade och fick sin flaska öl och ett högt glas. Med en lätt grymtning ställde han tillbaka glaset, lyfte flaskan mot munnen, svalde tre snabba klunkar och lät blicken spela över omgivningen. Ingen hade noterat hädelsen mot den officiella etiketten.

Besviket satte han sig längst ut på en soffkant och insöp atmosfären. Sorlet lät välbekant, stämt i en tonart som var familjär, men det lockade honom inte till att delta.
Han tog upp ett paket Marlboro ur de djupa byxfickorna. Annicka Fält kom fram och satte sig, tog en cigarett ur hans paket och drog nervöst genom det burriga svarta håret med den andra handen. Ingen av dem verkade vilja öppna ett samtal och tystnaden fortsatte flera minuter.

Det var en välbekant tystnad. Inte obehaglig. Den påminde Fransson om det lugnande fält av känslovågor som de etablerat under flera års samboende. Annickas vassa drag i mungipan mjuknade under tystnaden, den flackande blicken stillnade gradvis.
– Egentligen har jag jouren på tidningen men jag lämnade över rundringningen till vår praktikant, sade Annicka.

Fransson reagerade inte. Ämnet skulle kunna utvecklas till ännu ett samtal om arbetsmoral som han instinktivt skyggade inför. Han var fullt tillfredsställd med att studera den förföriskt ringlande röken från det vita papperet och den bruna tobaken mellan sina fingrar. Färgen på röken påminde om hans ögonfärg, kall och sval. Ett rop från bardisken bröt tystnaden.
– Finns det någon Annicka Fält här ?
– Det är jag, sade Annicka och störtade upp.

Fransson kunde se hennes ryggtavla vid bortre delen av bardisken. Hennes ena hand täckte örat, den andra höll i telefonluren. Ställningen framhävde hennes smala rygg som liknade en angorakatts, aggressiv och explosiv. Hon kastade på luren, vred sig om och började gå mot ytterdörren. Mitt i steget stannade hon till, och vände sig mot Franssons studerande blick.

Något utöver det vanliga hade hänt. Annicka tappade lite av den luft hon arbetat upp under telefonsamtalet och Fransson reste sig, gick fram till henne och lade en arm over de spända axlarna. Hon lät det ske utan protester.
– Visst kände du Nilo, frågade hon.
– Känner till är väl mera rätt ordval, blev svaret.
– Följ med, sade hon med återvunnen kraft, jag kan behöva din hjälp.

5.

Axel A:son vaknade till medvetande med ett ryck. Utslängd bland fuktiga trasor på golvet, naken och utmattad. En ensam saxofon fyllde rummet bredvid ateljén med sina toner. Smärtsamma och kvidande, som om någon försökt blåsa luft i en ballong av plåt. Ett plågat läte som sved i öronen.

Axels gråa ansikte sprack upp i ett igenkännande leende. Han drog på sig en overall som gnistrade likt en regnbåge av avtorkad färg. Med en sömngångares monotona rörelser gick han fram mot väggen och den tre gånger åtta meter stora oljemålningen. Drog för ett svart skynke som löpte från golv till tak så att duken täcktes av det beskyddande tyget.

Axel A:son kastade inte en blick på duken. Istället började han mekaniskt städa undan alla uttryckta färgtuber, alla tomma literburkar, alla färgstinna penslar. Pressade in det i en skrubb bredvid toaletten som gapade öppen utan skyddande dörr.

Under tiden förändrade saxofonljudet karaktär. Nu hördes en slinga toner, blåsta av någon som behärskade instrumentet på ett övertygande sätt. Någon med en jazznerv som rörde vid de melankoliska partierna i själen, de blåa halvtonerna.

Axel A:son kastade av sig overallen och stängde dörren till skrubben. Bakom ett annat svart draperi fanns en rad prydligt upphängda kläder. Han valde ut en kostym och en skjorta, allt svart, i en handvändning var förvandlingen om inte total, så minst fundamental.

Han låste upp den bastanta ståldörren som skilde ateljén från den övriga delen av den gamla fabrikslokalen med ett slamrande ljud. En elektriskt förstärkt mässa slog emot honom, så eteriskt vacker att han blev stående och sög in varenda bomullsindränkt ton. De lade sig till ro i de strama dragen kring munnen och slätade ut dem med sina harmonier. En buddistmunk hade ropat på Nirvana nu, tänkte han.

Saxofonen slutade tvärt när Axel A:son tog ett steg ut i det lysrörsvita rummet. Hans gestalt liknade en svartklädd kopia av den mytologiske amerikanske filmgangstern, men med ett ansikte som en Tarkovskij-skådespelare i Zonen.

Saxofonisten var en lång och gänglig man med kortstubbat mörkblont hår och koppärrigt ansikte som stack upp ur den säckiga kostymen. Hans följeslagerska var en mörkhyad tjej med korpsvart hår, klädd helt i svart med kraftiga röda läppar och markerat sneda, stora svarta ögon.
– Det är dags att skölja såren med socker, sade Axel A:son.
– Sugar, sugar baby, nynnade den gänglige.

Tom Hansen böjde sin smala kropp och skruvade isär saxofonen, stoppade den i sin låda och virade mikrofonkabeln kring de trasiga låsen.
– Jag har en session vid midnatt på klubben som jag inte vill du ska missa Axel, sade Tom. En mängd important people kommer att vara där.

Axel A:son skrattade till. Tom hade noga studerat den femtiotalistiska jargongen hos stadens gamla jazzmusiker och gjort den till sin, en elegant övning i imitation.
– Hörrödu Charlie, har du rätt mezz i hornet idag då, svarade Axel.

De omfamnade varandra för en sekund, utan att för den skull visa någon egentlig värme, bara ett snabbt och precist grepp. Man mot man.
De tittade varandra i ögonen på samma sätt. Snabbt och intensivt.
– När ni avslutat ritualen för idag kanske lilla jag kan få dra er uppmärksamhet till damen ni ska eskortera. Anette Finicelli, till er tjänst, sade den mörkhåriga syrligt men vänligt på samma gång.
Axel skrattade åt den välkända tonen i Anettes röst.

Ledda av Tom stegade de tre ut i en bister vinterkyla som svept in staden i sitt grepp på några korta timmar. Tövädret som tidigare flutit likt en gråbrun gröt längs gatorna var ersatt av minusgrader. Sörjan förvandlad till knastriga statyer av iskristaller. Smutsiga avtryck av civilisation som om de bevarades över den hotande klimatförändringen i framtiden med tropiska temperaturer kunde ställas ut i glasmontrar och begapas av nya generationer.

”Den brutala tiden” skulle man kalla den utställningen, tänkte Axel och släppte iväg ett av sina introverta leenden.

6.

Travar av dagsfärska tidningar svämmade över det avlånga bordet som dominerade rummet. Folk satt framför skrivmaskiner, folk pratade i telefon, folk hade samlats i ett hörn där en stor skylt på väggen meddelade ”Skräckkammaren”. Det var den numera obligatoriska rökhörnan på alla redaktioner.

Miljön gjorde Fransson frustrerad, gamla minnen rullade in till tangenternas knatter, minnen som andades hets, adrenalinkickar och koffeinchocker. Luften vibrerade av undertryckta prestationskrav, stöttade av ett fyrkantigt stapeldiagram på en av kortväggarna. I rött lyste staplarna, allt mindre ju längre till höger de plitats dit i stram exakthet.

Den ständiga pressen gav inte Kvällstidningens etthundrafemtio journalister någon ro. Annicka Fält var inget undantag. Ett konstant kompromissande med moralen för kriget om upplagesiffror kunde knäcka även den starkaste.

Fransson hade gjort sitt val, när han tände ytterligare en av sina lätt jolmiga amerikanska cigaretter och drog in röken kände han tillfredsställelse över detta. Annicka diskuterade med nattredaktören på andra sidan det långa bordet. Hennes händer rörde sig hektiskt, allt mera aggressivt, men inte ett ljud av samtalet trängde fram till Fransson över tangenternas rassel.
– Dom har bestämt sig för knarkoffer, sade Annicka. Utan att ha fakta.

Hon kastade en hög svartvita bilder på bordet. En gestalt i en portgång, nedsjunken i en onaturlig ställning, men utan ansikte, syntes på den översta. De andra var mer detaljerade. Fotografen hade lyckats med konststycket att fokusera en extrem närbild på en skrämmande stor kanyl. I bakgrunden det sluta barnsliga ansiktet som Fransson utan att tveka identifierade som Nilos.

Effekten var grotesk. Uppförstorad på en tidningssida skulle bilden bli antiknark reklam, skräckversionen.
– Dom måste för fan ha nån respekt kvar för individen. En kille som kanske aldrig knarkat, en ovetande familj som chockas, det är ansvarslöst.

Annickas röst var upphetsad och apatisk. Slaget om bildernas vara eller inte vara i tidningen nästa dag var förlorat. Fotografen hade lyckats muta poliserna så att Kvällstidningen var den enda med bilder.
– Vad vill dom att du ska göra, frågade Fransson.
– Dom vill ha mänsklig touche. En bakgrund på killen, en riktigt snyftare. Det jäkliga är att jag tror jag känner hans morsa.
– Skriver du den, frågade han.
– Jag är nog ganska tvungen, fräste hon konstaterande.
Det var den professionella Annicka han hade framför sig. Den effektiva som genomförde sina beslut när de väl var tagna.

Hennes karriärism smakade illa. Fransson tvivlade starkt på skriverierna, på syftet med brutala avslöjanden av samhällets smutsiga inälvor. Om det fanns en moralisk eller politisk anledning till att han en gång valt jobbet som kriminalreporter, hade han sedan länge förträngt den.
Annickas syn var annorlunda, i linje med hennes deltagande journalistik.
– Om du tänker bläddra i min telefonbok eller fråga ut mig om Nilo och hans vänner har du inget att hämta, sade Fransson barskt.

Hans klackar slog i golvet, hans ryggtavla avvisade alla försök från Annicka att säga något. Han lämnade ett landskap av oförstående miner.

/ En god tradition i dagspressen är att publicera en följetong varje sommar. Oftast en nyskriven roman, numera gärna en deckare. Mitt bidrag till traditionen är spänningsromanen NILO. Den är inte nyskriven, men nytryckt i en upplaga 2021.
Jag kommer publicera tre kapitel varje dag under juni-juli. Följetongen startar idag med en prolog och första delen. Hoppas på god läsning.

Del 7-9

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/