Månadsarkiv: april 2021

Vem rekommenderar vilken film du skall se idag ?

Kort om hur filmkulturen blivit en AI vara på nätet

Filmkritikerns roll som guide till biografmörkrets upplevelser är numera kulturhistoria. Kritikerns reflektioner och kunskap är ersatt av streamingtjänsternas AI verktyg där någon matat in algoritmer som styr rekommendationer till oss användare. För att göra en långsökt parafras – till den som har ska vara givet – tycks vara modellen.
Under dessa tider när biografbesöken är minimala och ersatts av skärmtittade är det inte bara Netflix och andra globala tjänster som rekommenderar vad du ska se. Public service har på SvT play sajten satt detta i system så allt innehåll listas i kategorier som ”Berättelser du inte får missa” eller ”Kungligt” !

“Anybody who has a phone can make a movie,” Schrader says. “The downside is . . . nobody can make a living.”Photograph by Franck Ferville / Agence VU / Redux

Jag blev påmind om denna algoritmernas farsot av filmkritikern Hynek Pallas som i ett inlägg i sitt Facebook flöde länkar till en intervju med filmmakaren och manusförfattaren Paul Schrader i The New Yorker där han berättar om hur den sociala och kulturella diskussionen om ”vilken film ska vi se?” ersatts av ”vi ser Netflix, där finns alltid något vi vill se”.
Samtidigt finns det ett antal streamingtjänster med kvalitetsfilm, klassiker och nutida. Svenska sajter som Cineasterna, Tri-Art play, Draken film (som streamade Göteborgs filmfestival), internationella MUBI-film med flera.

Det saknas absolut inte möjlighet att ta del av filmiskt intressanta och utmanande upplevelser. Filmkulturen och utbudet finns därute. Det gäller att veta var och vad man ska ta del av (och betala för). Här blir det viktigare än någonsin att läsa filmkritiker istället för att lämna över valet till en AI tjänst eller rekommendationer av en redaktör som navigerar åt dig.

Hur detta nya filmklimat påverkar filmkulturen och vad som produceras internationellt och nationellt kräver en längre och mer omfattande artikel. Paul Schrader lyfter några varningstecken i intervjun som att alla kan bli filmmakare idag, det är bara att skaffa en mobiltelefon. Men det är inte samma sak som att skapa filmiska berättelser…
Thore Soneson

PS. PÅ söndag är det Oscars gala och P1 kultur publicerar en lista på var man kan se de nominerade filmerna. Den finns här – https://sverigesradio.se/artikel/guide-har-oscarsfilmerna-du-kan-se-i-kvall

Stereotyper på rad i Snabba Cash

Har överlevt serien Snabba Cash på Netflix, jag skriver överlevt eftersom det bitvis var en plåga att höra samma jargong upprepas intill leda – guss, git, fuck, fitta osv – i princip varje dialog fanns slang intill utmattning. Varför, den enda teori jag kan tänka mig är att i ängsligheten av att vara så realistiskt korrekta som möjligt, överdriver manusförfattare och regissör det autentiska. Se här hur väl vi skildrar orten och dess särart. Vi kan, vi vet, vi är äkta.

Låter det drastiskt så är det meningen. Serieversionen av Jens Lapidus kriminella Snabba Cash ”fiktion” skapar om inte stereotyper så iallafall ”uppstylade” karikatyrer av de kriminella nätverkens fotsoldater och ledare. På samma sätt är riskkapitalisterna och deras mentalitet offer för groteska överdrifter. En gallskrikande entrepenör som åker på silent retreat och fejkar årsredovisningar med tillfälliga tillskott av saudiska oljepengar blir en grovkornig schablon så övertydlig att den eventuella satiren smulas sönder i gapskratt.

Bild från Breakit – Foto: Netflix/SF Studios/Pres

Allt riskerar med denna dramaturgi att bli offer för kalkonfilmens credo – här formulerat av Jeanette Emt i en blogg 2011 – ”Kalkonfilmens funktion är i högre grad kollektivt förenande än individuellt bildande. Gruppen sammanstrålar i en publikens lyteskomik riktad mot kalkonen, som blir en sorts omhuldad hackkyckling.” Om Snabba Cash blir hyllad i den värld den utspelar sig vet jag inget om, men i min värld – ja jag är vit kulturmedelklass i mediavärlden – så fungerar berättarstilen främst som en varningssignal. En kalkon.

Men det finns förmildrande omständigheter som det brukar heta i serien. Främst huvudpersonerna, den driftiga Leya (Evin Ahmad) med sitt start-up företag och Salim (Alexander Abdallah) som den gode kriminella hit-mannen som vill hoppa av. De bjuder båda på engagerande, bitvis hudlöst spel som blixtrar till. Bitvis är Jesper Gandlandts regi energisk och rafflande, liksom det nerviga fotot signerat Jonas Alarik och Erik Molberg-Hansen.

Huvudintrigen med gängkonkurrens om drogmarknaden i orten och de tunga vapnen är väl konstruerad, samtidigt följer den en lätt igenkännbar struktur där konflikter, lojaliteter och svek hör till standardingredienserna. Lätt glömd och begravd som snudd på kalkon.