Etikettarkiv: film

Streamat = kvalitetsfilm = framtiden

Att sitta hemma och uppleva film digitalt och streamat är idag något vi alltmer accepterar som en tillgång. Den som har en stor skärm eller projektor kan i bästa fall nå nära en biografupplevelse. Visuellt iallafall. En fördel är att man slipper smaskande popcorngäng och blippande mobiltelefoner. Du kan själv designa din hemmaupplevelse, bara det ! I dessa pandemitider har streamat exploderat (hittar inga siffror just nu) och biograferna håller antingen stängt eller minimerar sina visningar.

När nu Göteborgs filmfestival GFF 2021 avslutat sina digitala sändningar och levererat ett antal både konstnärligt, politiskt och filmiskt utmanande alster (och några publikfriande premiärer) till hela landet, ut i minsta filmtörstande hushåll, är det dags att konstatera att kvalitetsfilmens nya duk är nätet. Det är ingen nyhet, men GFF bekräftar hur väl det kan fungera och vilket filmkulturellt behov det fyller. Draken film, sajten Cineasterna, TriArt play för att nämna några svenska platser där kvalitet och filmhistoriska pärlor varvas med varann, är alla väl digitalt fungerande och fyllda av filmiska alster. En del kvalitetsfilm letar sig in på VOD-tjänsterna Netflix, HBO och andra betaltjänster men den marknadens främsta tillgång är serier, inte spelfilmsformat.

Vad betyder då detta för kvalitetsfilmen på biograferna? I bästa fall kommer de kvalitetsmedvetna dukarna överleva, medan underhållningstemplen snart är historia. Tomma ekande filmpalats uppköpta av kinesiska och amerikanska konglomerat kommer då enbart visa digital action, fantasy och annan film som de stora publikgrupperna vill se.

Vi som bor i storstäder kommer nog fortsätta ha privilegiet att gå till våra kvartersbiografer, träffa vänner och socialisera oss kring en upplevelse. Det behovet kan inte hemmabio tillfredsställa, om man inte skapar filmklubbar på nätet där man ser samma film simultant och efteråt kan resonera och samtala om vad man sett. Men det viktigaste med streamade medier är tillgängligheten över hela landet, vi har ett väl utbyggt bredbandsnät, med vissa vita fläckar kvar eftersom dessa inte är lönsamma för de kommersiella aktörerna som skall fixa fiber.

Vad såg jag på GFF 2021? Startade först efter fyra av åtta festivaldagar så vissa filmer försvann. Här en lista i ordning efter uppskattning.

En runda till av Thomas Vinterberg

Digger av Georgis Grigorakis

Digger av Georgis Grigorakis
Gritt av Itonje Søimer Guttormsen
And Tomorrow the Entire World av Julia von Heinz

Notturno av Gianfranco Rosi

Notturno av Gianfranco Rosi
Slalom av Charlène Favier
In i dimman av Maciej Kalymon
Radiograph of a Family av Firouzeh Khosrovani
Knackningar av Frida Kempff
Pleasure av Ninja Thyberg

Thore Soneson

Danskt drama engagerar mer än svenskproducerat

Serien ”Vargen kommer” finns på SvT play.

Det måste sägas – danska tv-serier och dramer är ofta mer drabbande än de svenska. Punkt. Jag skriver detta efter att sett klart på ”Vargen kommer”, ett starkt drama om en på ytan lycklig, men i realiteten dysfunktionell familj där en socialarbetare anmäler och utreder en anklagelse om våld efter att den fjortonåriga dottern i en uppsats skrivit om sina upplevelser.

Serien är resultatet av en ett år lång research där författaren och regissören Maja Jul Larsen djupdykt i den tyvärr alltför vanliga dolda verkligheten med misshandel, våld och förnekanden inom hemmets slutna dörrar. Det finns en stark realism i serien, både manus, skådespel och det visuella är nära det dokumentära, grått, instängt och brutalt. Titeln på serien berättar också om det dilemma och den konflikt som driver berättelsen, Vargen kommer refererar till hur varningar om problem som visar sig vara falska till slut tappar all trovärdighet. När det verkligen händer något allvarligt, lyssnar ingen. Då kommer vargen.

De sex avsnitten leder hela tiden familjens dilemma djupare, faderns tidigare misshandelsdomar, familjen som flyttar från olika kommuner under åtta års tid, barnen som med mörka och avstängda blickar skyddar sig. Lägg till det en socialarbetare som envist följer sociallagens möjligheter, omhändertagande av barnen, utredning och misstro från socialnämnden.
Det är starkt berättat, förankrat i en nutida verklighet. Detta med dramaturgiskt välskrivna berättelser är gemensamt för många danska dramer de senaste åren – ”Utredningen” om mordet på Kim Wall, ”Borgen” om det politiska spelet kring en kvinnlig statsminister, ”When the dust settles” om en terrorcell i Köpenhamn – är bara några exempel på serier som skapar dramer av nutida politiska och kriminella verkligheter utan att vara strikt dokumentära.

Varför upplever jag dessa dramer som mer drabbande, varför är de mer engagerande? Frågor som inte har enkelt svar. Men några tydliga problem finns. Svenska serier som den aktuella ”Jakten på en mördare” eller ”Blå ögon” har goda ansatser, de drivs av kompetent men ofta förutsägbara scener och berättande. Dialogerna och manus är laddade med känslor istället för att vara handlingsdrivna, skådespelare gestaltar åt oss istället för att låta intrigen engagera och driva berättelserna framåt.

I den danska filmbranschen verkar manusutveckling och dramaturgi vara starka grundpelare, initierade i filmproduktion pekar på en tradition med manuskonsulenter som Kirsten Bonnén Rask och kvaliteten på den danska filmskolan där manusutveckling är central.

Detta inlägg är kort, och såklart bara en skrapning på ytan. Filmbranschen och manusarbete är en komplex konstnärlig värld där produktionsvillkor, politiska trender, jämlikhetsfrågor och trendkänsliga redaktörer alla är medspelare. Det skrivs många initierade inlägg om problem med film och serier i tidskrifter som POV-film, men ofta handlar kritik och diskussion mera om representation i termer av mångfald än om dramaturgiska perspektiv.
Läser boken Om kreativa processer producerad av Alma manusutbildning. Tipsa mig gärna om fler välskrivna och vältänkta skriverier om manus och dramaturgi !

Minnesfragment från en resa till Wien

Ant Farm, «Media Burn», 1975 Filmstill | © Video Data Bank Chicago

Vintern 2010 var jag i WIen för att hälsa på min son Leo som var gäststudent på ett av stadens universitet med fokus på experiment i kvantfysik. Under några intensiva dagar besökte vi labb och konsthallar, museer och andra kulturella mötesplatser som klassiska Café Central.
En av höjdpunkterna på resan var utställningen ”CHANGING CHANNELS Art and Television 1963-1987” på MUMOK Museum Moderner Kunst om videokonsten.
https://www.mumok.at/en/events/changing-channels
Intryck från den utställningen finns i ett blogginlägg jag skrev efter resan, Den manipulerade verkligheten

Den korta en minut långa filmen #4_semantic är ett sätt att använda minnesfragment, mobilfilmer och samplade ljud och bildfiler. Där syns fragment från verk av Nam June Paik, Egon Schiele och intervju med professorn Anton Zeilinger.

Jazzig och tidstrogen Gentlemen

Såg långtomlänge Klas Östergrens Gentlemen med mina närmaste igår kväll, Mikael Marcimain har återskapat den där kaleidoskopiska och lugubra stämningen från romanen in i minsta scenografiska detalj. Det är en skröna, en visuell fest men också en plocka russinen-ur-kakan-övning där Östergrens alter ego ”Klasa” dyker ned i Henry och Leo Morgans alltifrån glamourösa sextio- och sjuttiotalsliv med herrtidningsskandaler, finanshajar och brötiga Gärdesfestspelningar.

Men mest av allt fastnar jag för soundtracket av saxofonisten Jonas Kullhammar. Det svänger grymt tonsäkert i svartvita klanger från legendariska Montmartre scenen i Köpenhamn och en icke namngiven jazzklubb i Paris. För mig som insupit giganter som McCoy Tyner och Dexter Gordon på dessa rökiga, svettiga hak lyckas Kullhammar transportera mig tillbaka dit med sitt tenorspel i ”Ballad for Bill”, ”Copenhagen” och ”Danish Blow”.

Jonas Kullhammar samspelar med legendariske Bernt Rosengren och etablerade jazznamn som Goran Kajfes så det virvlar fram av referenser till den tidens jazzklanger; om ni vill ha mera inside-jazz referenser läs gärna recensionen av soundtracket i DigJazz. Och på ett alldeles självklart vis är tillbakablickarna till jazzscenerna fångade i svartvita toner.

Mer om Jonas Kullhammar och soundtracket på http://www.goteborgsfria.se/artikel/115962

 

 

 

BräcktVatten _ introsekvens

Här titelsekvensen från filmen Bräckt Vatten jag varit sysselsatt med under hösten 2012 – >>>

BräcktVatten titelsekvens from Thore Soneson on Vimeo.

Bräckt vatten handlar om att leva tillsammans och att ha sin bakgrund i skilda sociala, etniska, religiösa eller kulturella tillhörigheter. Filmen är en del av arbetet med Barra Barra, en scenkonstgrupp som söker nya vägar inom scenkonsten. Klippet är titelsekvensen på den 20 min långa filmen.
Scenkonstgruppen Barra Barra i Bräckt vatten / Åsa Maria Bengtsson, bildkonstnär, filmare / Anders Granström, skådespelare, berättare / Aldo Iskra, regissör, textförfattare / Thore Soneson, filmare, skribent / Dan Svensson, musiker / Sofia Söderberg Eberhard, dirigent, sångare

My Videos on Vimeo.

Prometheus – den vita härskarrasen

Att sitta inbäddad i 3D glasögon med mullrande THX-ljud är en häftig upplevelse – ”Prometheus” är en visuell bergochdalbana som skall ses på stor bioduk. Men kärnan i berättelsen handlar om mer än eskapism för stunden, den tar ett filosofiskt strypgrepp på darwinismen och för fram en kontroversiell teori – att människan skapats med DNA från en intelligent Alienkultur på en planet långt borta.

Denna sciencefiction teori har solkiga rötter som Michael Tapper skriver om i sin recension av Prometheus i Sydsvenskan – han skriver ”Handlingen börjar annars oroväckande med grottmålningar som i spåren av Erich von Dänikens kryptonazistiska jakt på en utomjordisk härskarras pekar mot att vita européer – förstås – är stjärnornas barn.

Men Ridley Scott berättar inte en hjältehistoria om övermänniskan och skapelsens krona, istället är det ett pessimistisk och mörkt äventyr där den onda androiden David möter den goda forskaren Elisabeth Shaw som vill spåra livets ursprung. Vem som vinner och svaret på gåtan – det finns inte i denna Prequel till Alienfilmerna. Den kommer kanske i uppföljaren…för i klassiskt Hollywood-maner har Scott lämnat slutet på dystopin öppet.

Skall androiden och forskaren hitta den intelligenta civilisationen bakom de slemmiga muterande Alienvarelserna…???

Den svenska filmkritiken – korrumperad och en del av filmkrisen ?

Svensk filmkritik har debatterats i spalterna och i etern. Igen. Ursprunget är att Ulrika Kärnborg, som är litteraturkritiker på Aftonbladet, sett en film som hyllats av kritiken men som enligt henne inte levde upp till de goda omdömen den fått. Om detta skrev hon en krönika den 23 nov – Kritikerna en del av den svenska filmkrisen?

Utifrån detta drar en animerad debatt igång i SvTs Debatt om filmkritikernas roll för svensk film. Är de supporters bara för att en film är svensk och har stämpeln ”kvalitetsfilm”? Eller för att kritikerna spelar tennis med producenter?

Debatt om filmkritikens roll är bra – och många känner sig kallade. Men i det blurriga och hopplöst snackiga Debatt – sänt den 25 nov – på SvT blandas alla argument och former av kritik samman – kvällstidningarnas betyg och bristen på filmkulturellt kunniga kritiker. Vänskapsbetyg och kulturredaktörers sätt att spetsa uppdrag för att skapa rubriker.

Aftonbladets filmkritiker Jan-Olov Andersson fick svara för alla kritiker och försvarade sig själv. Ingen kritiker från de mer filmkulturella tidskrifterna fanns med – inte heller någon redaktör som Gunnar Bergdahl på HD. Kanske skall det ses som ett betyg på Debatt – ett käbbelprogram som oftast är grälsjukt och snuttifierat.  På SvTs nystartade Debattsajt kan man följa en del mer eftertänksamma inlägg och söka sig vidare till det svar Hynek Pallas skrev som helt tar ned den högt viftande Ulrika Kärnborg på jorden.

”Som aktivt debatterande kritiker och medlem av filmkritikerförbundets styrelse kan jag helt avfärda att kritiker i allmänhet skulle ”känna sig som en förlängd branscharm”. Vi har heller inte ”intalat konsumenterna att allt är väl på den svenska filmfronten”.” Hynek Pallas

http://svtdebatt.se/2010/11/vi-kritiker-haller-inte-svensk-film-om-ryggen/

http://hynek-pallas.blogspot.com/2010/11/filmkritik-avsnitt-tusen.html

Jag hittade till diskussionen om svensk filmkritik genom ett inlägg av DNs TV-krönikör Johan Croneman som – i vanlig ordning var vasst skarpsynt – för SvTs Debatt har jag för länge sedan satt på hyllan märkt tidsslukande meningslöshet.

”En grupp korrumperade, obegåvade filmkritiker styr alltså hela svensk films utveckling. Och framtid. Jösses.”

Johan Croneman: Debattresan – DN.se.

Den verkligt seriösa diskussion som svenska filmskapare behöver för att höja sin filmkulturella status är ganska frånvarande i dessa inlägg som mest försvarar sina egna ståndpunkter. Som så ofta.

Men tänk er själva vad den franska nya vågen skulle varit utan filmkritiker som för att bevisa sina teser själv börjar göra film – namn som Godard, Trauffaut och Agnes Varda var alla skribenter, konstnärligt och intellektuellt utmanande.

Det är den sortens filmdebatt som svensk film behöver. En filmmakare har tagit bladet från munnen i den här diskussionen och han efterlyser precis en sådan diskussion – om berättarkonsten och hur den kan förnyas, fördjupas och vara en viktig del i det svenska filmsamtalet.

”I grunden handlar det om att berättarkonsten inte tas på allvar inom svensk film, utan att allt fokus hamnar på regissörens formambitioner. Något som märktes väl i Debatt i torsdags, där kritiker, producenter och flertalet regissör fick komma tills medan man inte såg skymten av en enda manusförfattare.” Tomas Amlöv, producent Timelock Film AB

http://svtdebatt.se/2010/12/svensk-film-misshandlas-av-inkompententa-kritiker/