Etikettarkiv: film

Långsamma Händelser vid vatten

Många har skrivit, många har hyllat och en del kritiserat vinterns mest uppmärksammade SvT serie. Kerstin Ekmans landsbygdsdeckare med samma titel är skriven långt innan vi upplevde serieboomen vi nu umgås med i alla streamade kanaler. Men den är berättad som om vi fortfarande levde med lägerelds tv och snällt väntade på nästa episod i en följetong.

Efter nu har sett alla sex avsnitten under några komprimerade dagar, är jag kluven om kvaliteterna. Det dominerande formatet deckare/thriller kräver en rappare, mera stringent dramaturgi där skeendet, inte psykologiska porträtt är drivande. ”Händelser vid vatten” är bitvis som att se en serie på åttiotalet.

Affischbilden för ”Händelser vid vatten” är dramatisk iscensatt.

Detta är inte nödvändigtvis en nackdel, tvärtom, ett lägre tempo ger plats för de utmärkta skådespelarna att bottna i och få utrymme till att skapa levande karaktärer. Och de gör det – Rolf Lassgård och Pernilla August är som skurna ur, den för oss utbölingar, norrländska glesbygdens trubbiga och envetet omtänksamma individer – medan Alma Pöysti och Christian Fandango Sundgren gestaltar storstadens nerviga hämningslösa valkyria och den sökande unge av sina halvbröder mobbade introverte tänkare. Och det är i dessa karaktärer och flera andra som serien engagerar och berör.

Men att fokusera så tydligt på de mänskliga porträtten, på dragningskraften i kollektivet i Svartvattnet – en samling ganska trasiga och sårade individer ledda av en bitvis demonisk ledare som är övertygad om att getmjölken ska frälsa alla – gör att motorn i berättelsen förskjuts från det brutala knivmordet på två holländska turister till en bitvis parodisk beskrivning av taffligt polisarbete.

Kanhända att detta är en rimlig beskrivning av glesbygdens villkor under sjuttiotalet, en eftersatt och åsidosatt kvarleva av det gamla lantbrukets dagar. Perfekt illustrerad av den ensamme skogshuggarens skitiga arbetsbod med inkokt kokkaffe och slitna kalsonger på tvättstreck mitt ute på ett kalhygge.

Historien lunkar fram på ganska tunga men vackra filmiska tablåer, växlar mellan tiden för mordet och den pusselläggning som läkaren Birger (Lassgård) djupdyker i drygt tjugo år senare. Han blir besatt av att söka sanningen bakom dåden när hans stora kärlek Annie (Pernilla August) hittas drunknad i älven med en studsare bredvid sig. Men spännande blir den nästan aldrig. Inte så att jag längtar efter actionspäckade thrillers som ”Snabba Cash” men jag saknar definitivt den metodiskt uppbyggda dramaturgin som driver engelska serier typ ”Sherwood” som också rullar på SvT play nu.

En diskussion som dykt upp bland kulturskribenter om kvaliteterna på serien har handlat om en slags lakoniskt ointresse för vem som är mördaren, när det väl avslöjas i historien överskuggas det av mänskliga dramat kring relationsintriger och saknade livskamrater.

Seriens regissör Mikael Marcimain och manusförfattarna har byggt en stark psykologisk gestaltning, metodiskt men som sagt blir det långsamt och spänningslöst. Romanen av Kerstin Ekman från 1994 är en bitvis kargt skriven deckare som klarar att både skapa karaktärer och beskriva tidsandan.

För som motiveringen till Nordiska Rådets Litteraturpris för ”Händelser vid vatten” lyder är romanen en ”…modern väckarklocka. Spänningen skapas kring hur människorna bryter ner varandra – och naturen – i de hårdhänta strukturomvandlingarnas tid. De helande krafterna visar sig när det goda i fäderna avlöser den överdrivna moderskärleken som låser personerna i ett ödesdrama.”

Starka kvinnoporträtt på GFF 2023

Jag har blandade minnen av en dryg vecka med filmer i den digitala salongen på årets Göteborg Filmfestival. Många välgjorda och temamässigt intressanta berättelser men få som stack ut och visade på egensinniga och filmiska upplevelser. Flera av dessa var starka kvinnoporträtt.

Svenska ”Dogborn” med Philip Oros och Silvana Imam är en tung, rå och grymt intensiv historia om utanförskap och trafficking. En del schabloner om krogvärlden och kunderna vägs upp av det starka spelet och den nerviga klippningen. Den har biografpremiär 10 februari.

En annan är vinnaren av Dragon Award Best Nordic Competition, den danska ”Unruly”. En stark berättelse om hur en ung och självständig kvinna spärras in på ett hem för ”sinnesslöa” som drivs av en läkare som visar sig stå nära den rasrena ideologi som florerade i mellankrigstidens Europa. En påtvingad sterilisering leder till att filmens nu kuvade unga kvinna tar livet av sig när hon försöker fly.

Fler kvinnoporträtt har fastnat i minnet, franska ”Minnas Paris” om de trauma en överlevande från massakern kring terrordådet mot klubben Bataclan försöker hantera. Långsamt börjar hon nysta upp minnet av kulorna från maskingevär och döda kroppar omkring sig. En annan minnesvärd resa är den i ”Exodus” om en ung syrisk flickas flykt genom Europa, hjälpt av en smugglare som tvingas på flykt.

Deras vänskap och gemensamma kamp för att överleva resan är starkt skildrat av svenske regidebutanten Abbe Hassan och huvudrollerna Jwan Alqatami och Ashraf Barhom.

Kan nämna fler men känner mig fortfarande kluven till urvalet filmer, flera av de andra vinnarna i festivalen har inte visats i den digitala salongen. Några av dem kommer att visas i andra fönster, som Lea Globs dokumentära ”Apolonia, Apolonia” kommer som K-special på SvT. Det marockanska dramat ”Den blå kaftanen” som vann Dragon Award Best International Film, framröstad av publiken, lär komma upp på biografdukarna i vår.

Sammanfattningsvis förstår jag att det kan finnas många anledningar till att en film inte kan visas online, producent rättigheter, distributionsavtal som redan ingåtts, rädsla att missa biograf distribution eller helt enkelt vissa regissörers krav på att deras film inte skall visas i ett annat format än biografens.

Samtidigt borde filmskapare se värdet av att deras film visas för en intresserad publik som kan sprida ordet om filmen vidare. Och inte minst värdet av att få visa sina berättelser för en skara entusiaster, och i många fall, övertygade och engagerade cineaster som inte har möjlighet att besöka festivalen på plats.

PS. Lästips om Exodus https://www.dn.se/kultur/abbe-hassan-langfilmsdebuterar-med-exodus-som-skildrar-flyktingkrisen/

Vem väljer filmer online på GFF 2023?

I all hast – några dagar innan GFF alltså Göteborg filmfestival 2023 avslutas – lyssnar jag på P1 kultur där några av filmerna som tävlar i Nordiska tävlingen presenteras. Av de som nämns visas enbart en i den digitala salongen. Den som jag prenumererar på är alltså ett urval (av någon programmerare eller som det heter på biografspråk filmsättare) av filmer som visas i salongerna.

Urvalet blir utan tvekan en besvikelse, jag undrade redan i fjol om vem och varför vissa filmer uteslöts. Som den isländska ”Godland”, filmen om ”Munch” eller för den delen ”Enys Men” av den experimentella engelske filmaren Mark Jenkins för att nämna en av de mer uppmärksammade. Vi får visserligen se svenska ”Dogborn” och det tackar jag för.

Återkommer efter festivalen är avslutad med några mer utförliga tankar kring filmer och GFF. Till dess fortsätter jag se så många jag hinner av de streamade filmer som når oss utanför Göteborg.

Självförhärligande eko i serien ”Clark”

Med en viss nyfikenhet öppnade jag Netflix serien ”Clark” som bygger på huvudpersonens Clark Olofssons självbiografi. De första tio minuterna var ett sanslöst splittrat collage av snabba bakgrundsklipp, en ”jag” speaker som troligen är hämtad direkt ur boken, självförhärligande och totalt utan någon form av gestaltning, av denne Norrmalmstorgssyndromets huvudperson. Läser i dagens Sydsvenskan hur Michael Tapper detroniserar sättet att berätta med bla dessa rader:

”Jonas Åkerlund har i ”Clark” hittat en actionbuskis som passar honom perfekt: noll procent realism, noll procent psykologi, hundra procent kåkfararlegend. Clark Olofssons stunder i frihet är en nonstopfest med kröka, knulla och knark samt en del kontanthantering, hans omskrivning för bankrån.”

Bild lånad från Sydsvenskan / Clark Olofsson (Bill Skarsgård) och Janne Olsson (Christoffer Nordenrot) under Norrmalmstorgsdramat 1973. Foto: Netflix


https://www.sydsvenskan.se/2022-05-05/clark-olofssons-liv-som-actionbuskis

Att musikvideo- och reklam-regissören Jonas Åkerlund satt formen och rytmen i denna soppa förvånar kanske inte; den skapar ikonografi av en självbiografi där självdistans och perspektiv på tillvaron är helt frånvarande. Hör försvarstalet från regissören ringa i öronen; ”Jag visar bara upp sanningen, såsom han levde sitt liv. Rakt ur munnen på källan.”

Hade jag varit recensent hade jag varit tvingad att se hela serien på fem timmar men nu är jag inte det och kan stänga av streamingen. Varning utfärdas!

Lars von Trier som psykopatisk seriemördare

Vi som följt danske Lars von Triers filmiska resa från tidiga ”The Elements of Crime” via tv-serien ”Riket” och ”Antichrist” vet att mycket i hans berättelser provocerar med våldsam realism, med skruvade personporträtt och filosofiskt laddade dialoger. Så när jag ser ”The house that Jack built” på SvT play förvånar det inte att filmen är ett porträtt av en psykopatisk seriemördare som samlar lik i ett kylrum för färdiglagade pizzor. Det är iallafall den yttre handlingen i filmen men den egentliga intrigen utvecklas i resonemang om ondska i historien och kulturen med följeslagaren Verge, en karaktär som blir både ett samvete och en biktbroder i Jacks resa allt längre ned i det våldsamma tvångsmässiga beteendet.

Ett centralt begrepp i allt detta är OCD (Obsessive-compulsive disorder) som huvudpersonen självdiagnoserat sig som. Kanske en metafor för von Triers egna tvångssyndrom som han berättat om i olika sammanhang, och som fått många kritiker och bedömare att likna hans filmiska verk vid terapisessioner. Om han på detta sätt använt sin huvudperson Jack som ställföreträdande i ett rollspel vet väl ingen mer än möjligen hans terapeut. Men isåfall skulle han bära på ett extremt kvinnohat som yttrar sig i flera bestialiska mord och stympningar i filmen.

Symboliskt säger den välvillige, konst som skapar katharsis säger den dramaturgiskt lagde klassikerskolade. Själv säger jag att jag helst skulle läsa manuset till filmen med de filosofiska och psykologiska referenserna som ligger invävda i skeendet. Då skulle jag slippa detta bitvis makabra och utstuderade och framförallt misogyna våldet. Att Jack på slutet slukas upp av det underjordiskt brinnande helvetet är knappast försonande i mina ögon.

Så undvik ”The house that Jack built” och om ni vill se mer av von Trier vänta in ”Riket 2” som lär komma på en strömningstjänst.

Kort om Bernard Foy och Ernst-Hugo Järegård

Denna dag bläddrar jag igenom mina inlägg på min blogg Medieman, där jag skrivit ett antal år om kultur i alla möjliga former. Mest om foto, konst och film och delat mina egna tidigare och nyutgivna texter. Bloggen fungerar främst som en minnesbank för mig själv, få eller inga hittar till inläggen om jag inte lyckas sprida länkar på mina sociala medier. Hur känns det frågar sig den som lever på klick i uppmärksamhetsdjungeln… tja vad svarar man, en ide skulle vara att samla ett urval eller varför inte alla i en digital publikation. Men är det värt arbetet? Kanske inte så länge bloggen existerar och finns därute. För min del är den som sagt en minnesbank, en källa till återupptäckter av det jag skrivit, upplevt och tänkt genom åren som onlineaktiv.

Uppslag ur min upplaga av Lars Gustafssons ”Bernard Foys tredje rockad”.

Hittar en kort notis om återutgivning av ”Bernard Foys tredje rockad” av Lars Gustafsson, en roman jag ägnade tre-fyra månader åt att dramatisera på 1990-talet tillsammans med malmöregissören Jan Hemmel. Jag skrev – ”Den största utmaningen inom manusskrivandet var dramatiseringen av Lars Gustafssons briljanta roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” som jag bearbetade tillsammans med Jan Hemmel för SvT Malmö.”

Tyvärr lyckades man aldrig få finansieringen på plats men manuset finns att läsa på min hemsida – http://www.soneson.se/film/Foy.htm. Och vi fick uppleva en minnesvärd läsning av manuset där Ernst-Hugo Järegård på sitt oefterhärmeliga sätt personifierade alla tre inkarnationer av Bernard (rollerna var för övrigt vikta för honom).
Minns att Kvällsposten publicerade en intervju med Ernst-Hugo där han berättade om rollen och att han kunde tänka sig spela alla tre inkarnationerna av Bernard Foy (En fyrtioårig rabbin, en åttiotreårig poet, en avhoppad högstadieelev…). Han insåg att den senare rollen skulle innebära en plastikoperation, men det var han inte främmande inför!

Märkligt onlineurval på GFF2022

Den digitala version av Göteborgs Filmfestival 2022 närmar sig slutet, dags att lyfta ett problem med urvalet. Vi som sitter framför hemskärmen missar en del av tävlingsfilmerna, tex isländska Valdimar Jóhannssons ”Lamm” med Noomi Rapace. Men vi får se den norska tävlingsfilmen ”De oskyldiga”, en obehaglig upplevelse där skräck blandas med utanförskap och pennalism bland barn i ett förortsområde. För mig blir det spekulativt liksom det sanslöst ”satiriska” dramat ”Magisterlekarna” som ger dålig bismak med sina raljanta överdrifter och excesser på ett strikt homosexuellt internat. Den är inte i någon tävlingssektion men hör till de filmer som kommer att visas på biograferna senare i vår.

Den är ett tydligt exempel på det filmskribenten Mattias Oscarsson i Sydsvenskan menar är den nya ”genren” inom filmkonsten. ”En tydlig trend inom arthouse – det vill säga den mer ”konstnärligt”, vad det nu än är, syftande filmen – är just att regissörer experimenterar med olika genrer, vilket kan ses dels som en generationsfråga och dels som ett sätt att nå igenom bruset i en tid då Netflix och strömning vänt upp och ner på filmvärlden.”

Vi onlinetittare får visserligen se flera goda internationella prisbelönta filmer, som det japanska dramat ”Drive my car” och ”Fabian – Berättelsen om en moralist” som i mäktiga tretimmar skildrar tidiga 30-talet genom främst den unge idealistiske Fabian med författardrömmar.

Men hindrar inte att vi onlinebesökare känner oss lurade på tävlingsmomenten, varför detta urval kan man fråga sig ?

Filmiska pärlor på streamade GFF 2022

Halvvägs in i Göteborgs streamade filmfestival 2022 har vi fått flera stora upplevelser, senast med tyska ”Fabian – Berättelsen om en moralist” som i mäktiga tretimmar skildrar tidiga 30-talet genom främst den unge idealistiske Fabian med författardrömmar. Han rör sig i Berlins krogliv och möter udda existenser, förälskar sig och upplever tumultartade möten och känslor. Hela tiden mot en fond av den gryende nazismen. Det är helgjutet och filmiskt elegant berättat i en episk stil där de dramaturgiska bågarna håller intresset vid liv.

”Fabian – Berättelsen om en moralist” Foto / GFF2022

Filmen liksom alla digitala visningar går enbart att se i ett dygn, vill man se hela programmet måste man lägga dagtid framför skärmen, precis som på en fysisk festival.

Den polska ”Lämna inga spår” baserad på ett politiskt iscensatt mord på en oppositionell under 1980-talet har liknande kvaliteter, brett upplagd historia med starka karaktärer och filmiskt gestaltning. Liksom den fina relationshistorien ”A tale of love and desire” mellan två unga parisbor med rötter i nordafrikanska immigrantkretsar, från Algeriet och Tunisien, här stöts religion och kärlek mot klassproblematik i ett välspelat perspektiv.

Den georgiska ”Brighton 4th” har liknande intrig, den utspelar sig i New York immigrantkretsar och följer en fader, ex-brottare, och en son med spelproblematik och skulder till en maffiaklan. Här är livet i exilen i fokus med alla sina aspekter på främlingsskap, familjen och de ekonomiska villkoren som driver på utvecklingen.

”Brighton 4th” Foto / GFF2022

Att årets festival har ett tydligt queer-tema med många filmer som gestaltar både nutida och historiska relationer är uppenbart, brasilianska ”Private Desert” och österrikiska ”Den stora friheten” är båda väl berättade och engagerande. Däremot skapar det svenska ”satiriska” dramat ”Magisterlekarna” dålig bismak med sina raljanta överdrifter och excesser på ett strikt homosexuellt internat.

Det finns en hel del annat att se tillbaka på, en av kvaliteterna med Göteborgs filmfestival är, och har alltid varit, att filmländer som marginaliserats på svenska biografer får en möjlighet att nå publik här. Med online-serier och streamade tjänster har det skapats fler och bredare scener för filmberättelser och det är en stor tillgång! Här finns också flera tidigare vinnare och klassiker att återse, en generös gest som man får tillgång till för det veckolånga festivalpasset.

”The Matrix resurrections” återuppstår med copy-paste effekter och nygammal digital ”edge”

Äntligen i stolen på en storduksbiograf ser jag ”The Matrix resurrections”. Denna sena uppföljare är som vi väl alla vet en omdiskuterad ”uppståndelse”, filmskaparna Lana och Lily Wachowski har länge varit ointresserade och direkt kritiska till att väcka Matrix-världen och dess karaktärer till liv igen. När den nu materialiserats är det enligt Lana ett sätt att bearbeta föräldrars och nära vänners död på ett symboliskt plan genom att väcka Neo och Trinity till liv igen.

Matrix Resurrections med Keanu Reeves och Carrie-Anne Moss. Foto: Pressbild/Warner Bros

Dagens Nyheters kritiker Sebastian Lindvall beskriver intrigen i Matrix resurrections på ett precist sätt – ”En uppföljare om uppföljare, en spegel i en spegel. Messiasfiguren Neo (Keanu Reeves) är numera en deprimerad dataspelsdesigner. Han minns inte föregångarnas händelser som annat än sekvenser ur den ”Matrix”-trilogi som han, enligt sin nya verklighet, även är upphovsman till.” Och mycket av berättelsen kretsar kring de tidigare filmerna, återanvändning av klipp och scener där ”bullet time” effekten är ett givet visuellt citat.

Stort fokus ligger på relationen mellan Neo och Trinity, den utvecklas till en kärleksrelation mellan två nu medelålders och lätt bedagade karaktärer som både befrias från sina digitala fängelser och återupplivas som nyagamla program med superhjältekrafter. Inkännande och väl spelat av Keanu Reeves och Carrie-Anne Moss som åldrats med rollerna, med rynkor och svajiga röster. Här finns ett antal välgjorda actionscener där Neo låter väggar demoleras, kulor stoppas och torpeder från helikoptrar riktas åt annat håll. Liksom en avslutande jakt där en mängd digitala botar försöker krossa de båda som flyr på en motorcykel genom ett Manhattanliknande stadslandskap.

Thomas Anderson (Neo) arbetar med ett nytt dataspel ”Binary”. Foto: Pressbild/Warner Bros

Men allt är inte repriser av de tidigare filmerna, en viktig roll har The Analyst, som anlitas av det spelföretag där Thomas Anderson (Neo) arbetar med ett nytt dataspel ”Binary”. Denne terapeut visar sig vara ett program som studerar det mänskliga psyket och kan manipulera minnet och rentav plantera tankar och scenarier som syftar till att demoralisera och avväpna Neo. Tyvärr utvecklas intrigen till ett komplicerat bygge där en återuppstånden Morpheus och nya hjälpare från den digitala underjorden agerar stödtrupp åt Neo och de tvingas in i ett antal visuellt rappt klippta kampsekvenser där animationsteknologin firar triumfer. Det är bitvis som att befinna sig mitt i ett dataspel i bioformat.

En del av den snåriga intrigen räddas av en bitvis drastisk humor där Yahya Abdul-Mateen II i rollen som den nya Morpheus. Eller som The Guardians Peter Bradshaw så träffande beskriver den språkliga ironin hos en av karaktärerna”The Merovingian, a veteran of the Machine War, returns, ranting enjoyably about the superiority of art, music and pre-digital conversation.”

Sammantaget har ”The Matrix resurrections” inte den innovativa och digitala edge och skarpsinne som den första Matrixfilmen excellerade i, med sina visuellt fyndiga glidningarna mellan det programmerade och det verkliga. Här är effekterna och intrigen återanvänd på ett med några få undantag copy-paste aktigt sätt. Eller som Oscar Westerholm i FLM beskriver det ”…detta är Matrix som har kommit ur barndomen (The Matrix), de rebelliska tonårsåren (Reloaded) och den ferrarriköpande medelålderskrisen (Revolution). Resurrections vet att den är trams och den har självförtroende nog att flina med i fånigheterna.”

Ett urval av artiklar och essäer jag länkat till den senaste tiden på min Facebooksida /

Ljudvågor. Miles Davis, Grateful Dead och jazzrocken

Hamnade på Anekdot en essä/podd sida som drivs av Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet och Kungliga Vitterhetsakademien. Här en icke-akademisk betraktelse med läsvärd insikt i inte minst Miles Davis musik och persona ! Läs och Lyssna. Ljudvågor. Miles Davis, Grateful Dead och jazzrocken

Bengt Erikssons frilansminnen

Har nu haft mångårige kulturjournalisten Bengt Erikssons bok med den långa men konsumentupplysande titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” med undertiteln ”minnen från mitt liv som frilansjournalist” på mitt skrivbord en tid. Länge tänkt skriva ett inlägg om den, men myllret av musik, kultur, namn och episoder är så omfattande att det varit svårt att hitta en ingång som känns relevant. Det är trots allt över 50 år som frilansande kulturjournalist Bengt sammanfattar.
Bengt Erikssons frilansminnen

UTOPIA | A NOWHERE LAND

#foto Malmofotobiennal ligger uppe online – tema Utopi. Deltar med några videosamtal med John S. Webb Michael Johansson Christel Lundberg och Michel Thomas. Missa inte!
UTOPIA | A NOWHERE LAND http://malmofotobiennal.com/

Martina Montelius: Engdahls syn på 16-åringar är faktiskt värre än ni tror”

Den närläsningen av hr Engdahls texter måste jag dela!

”En spark rätt i skallen” om Fiendens Musik

Kort om bandet Fiendens musik och boken ”En spark rätt i skallen” av Karl G Jönsson
För alla er som inte var med på sjuttiotalet och in på åttiotalet i den svenska progressiva musikrörelsen så är historien om lundabandet Fiendens Musik en kulturell historielektion.
”En spark rätt i skallen” om Fiendens Musik

John Lennon – en minnestext i Schlager nr 6/7 1980

Denna skildring av minnesstunden för John Lennon publicerades i decembernumret av Schlager 1980. Paret zero ( det efternamn som Robert Broberg vid den tiden använde) ringde in den per telefon från Manhattan en sen decemberkväll.

Bokrecension: Europa av Maxim Grigoriev

#Läsvärt En myllrande roman där färger och dofter stiger ur raderna och huvudpersonen vandrar lika mycket i minnen som i verkligheten. Eller som Ingrid Elam skriver i sin recension på SvT kultur: ”Den som vill ha en roman där något händer, en berättelse med början och slut om krig och kärlek, brott och straff, kommer inte att finna sig tillrätta i Europa. Men den som läser för att öva upp sin känslighet, komma nära inpå människor och fundera på vad ett liv egentligen är, kommer att vilja stanna länge i denna bok.”

Kirsten Dunsts känsliga västernroll stannar kvar i minnet

Har nu sett Power of the Dog av Jane Champion. Instämmer till en hel del med recensionen i FLM. Märkligt förutsägbara karaktärer, övertydliga bildmontage. Att koppla samman sammetsbruna berg med homoerotiska smekningar…hmm / Johannes Hagman FLM

”Giljotin” av Bruno K. Öijer – fjäderlätta rader och målande mörker

26 nov Grattis Bruno K Öijer 70 år idag ! Gör som jag och lyssna med stora öron på dagens klassiker ! / Thore Soneson

”Hjärtskärande och suggestiv dokumentär om Världens vackraste pojke”

Äntligen – ett slitet uttryck men måste ta till det. Lyckades se sista visningen på min kvartersbio Panora i Malmö igår. Instämmer helt i denna recension, en respektfull och djupt berörande dokumentär. Och en filmisk upplevelse där klipp och musik av Anna von Hauswolff skapade djup i en berättelse som är långt ifrån standard Talking-heads modellen. Tack Kristian Petri och Kristina Lindström ! Och såklart tack Björn Andresen som så öppet delar med sig av sitt liv.