Etikettarkiv: film

”The Matrix resurrections” återuppstår med copy-paste effekter och nygammal digital ”edge”

Äntligen i stolen på en storduksbiograf ser jag ”The Matrix resurrections”. Denna sena uppföljare är som vi väl alla vet en omdiskuterad ”uppståndelse”, filmskaparna Lana och Lily Wachowski har länge varit ointresserade och direkt kritiska till att väcka Matrix-världen och dess karaktärer till liv igen. När den nu materialiserats är det enligt Lana ett sätt att bearbeta föräldrars och nära vänners död på ett symboliskt plan genom att väcka Neo och Trinity till liv igen.

Matrix Resurrections med Keanu Reeves och Carrie-Anne Moss. Foto: Pressbild/Warner Bros

Dagens Nyheters kritiker Sebastian Lindvall beskriver intrigen i Matrix resurrections på ett precist sätt – ”En uppföljare om uppföljare, en spegel i en spegel. Messiasfiguren Neo (Keanu Reeves) är numera en deprimerad dataspelsdesigner. Han minns inte föregångarnas händelser som annat än sekvenser ur den ”Matrix”-trilogi som han, enligt sin nya verklighet, även är upphovsman till.” Och mycket av berättelsen kretsar kring de tidigare filmerna, återanvändning av klipp och scener där ”bullet time” effekten är ett givet visuellt citat.

Stort fokus ligger på relationen mellan Neo och Trinity, den utvecklas till en kärleksrelation mellan två nu medelålders och lätt bedagade karaktärer som både befrias från sina digitala fängelser och återupplivas som nyagamla program med superhjältekrafter. Inkännande och väl spelat av Keanu Reeves och Carrie-Anne Moss som åldrats med rollerna, med rynkor och svajiga röster. Här finns ett antal välgjorda actionscener där Neo låter väggar demoleras, kulor stoppas och torpeder från helikoptrar riktas åt annat håll. Liksom en avslutande jakt där en mängd digitala botar försöker krossa de båda som flyr på en motorcykel genom ett Manhattanliknande stadslandskap.

Thomas Anderson (Neo) arbetar med ett nytt dataspel ”Binary”. Foto: Pressbild/Warner Bros

Men allt är inte repriser av de tidigare filmerna, en viktig roll har The Analyst, som anlitas av det spelföretag där Thomas Anderson (Neo) arbetar med ett nytt dataspel ”Binary”. Denne terapeut visar sig vara ett program som studerar det mänskliga psyket och kan manipulera minnet och rentav plantera tankar och scenarier som syftar till att demoralisera och avväpna Neo. Tyvärr utvecklas intrigen till ett komplicerat bygge där en återuppstånden Morpheus och nya hjälpare från den digitala underjorden agerar stödtrupp åt Neo och de tvingas in i ett antal visuellt rappt klippta kampsekvenser där animationsteknologin firar triumfer. Det är bitvis som att befinna sig mitt i ett dataspel i bioformat.

En del av den snåriga intrigen räddas av en bitvis drastisk humor där Yahya Abdul-Mateen II i rollen som den nya Morpheus. Eller som The Guardians Peter Bradshaw så träffande beskriver den språkliga ironin hos en av karaktärerna”The Merovingian, a veteran of the Machine War, returns, ranting enjoyably about the superiority of art, music and pre-digital conversation.”

Sammantaget har ”The Matrix resurrections” inte den innovativa och digitala edge och skarpsinne som den första Matrixfilmen excellerade i, med sina visuellt fyndiga glidningarna mellan det programmerade och det verkliga. Här är effekterna och intrigen återanvänd på ett med några få undantag copy-paste aktigt sätt. Eller som Oscar Westerholm i FLM beskriver det ”…detta är Matrix som har kommit ur barndomen (The Matrix), de rebelliska tonårsåren (Reloaded) och den ferrarriköpande medelålderskrisen (Revolution). Resurrections vet att den är trams och den har självförtroende nog att flina med i fånigheterna.”

Ett urval av artiklar och essäer jag länkat till den senaste tiden på min Facebooksida /

Ljudvågor. Miles Davis, Grateful Dead och jazzrocken

Hamnade på Anekdot en essä/podd sida som drivs av Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet och Kungliga Vitterhetsakademien. Här en icke-akademisk betraktelse med läsvärd insikt i inte minst Miles Davis musik och persona ! Läs och Lyssna. Ljudvågor. Miles Davis, Grateful Dead och jazzrocken

Bengt Erikssons frilansminnen

Har nu haft mångårige kulturjournalisten Bengt Erikssons bok med den långa men konsumentupplysande titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” med undertiteln ”minnen från mitt liv som frilansjournalist” på mitt skrivbord en tid. Länge tänkt skriva ett inlägg om den, men myllret av musik, kultur, namn och episoder är så omfattande att det varit svårt att hitta en ingång som känns relevant. Det är trots allt över 50 år som frilansande kulturjournalist Bengt sammanfattar.
Bengt Erikssons frilansminnen

UTOPIA | A NOWHERE LAND

#foto Malmofotobiennal ligger uppe online – tema Utopi. Deltar med några videosamtal med John S. Webb Michael Johansson Christel Lundberg och Michel Thomas. Missa inte!
UTOPIA | A NOWHERE LAND http://malmofotobiennal.com/

Martina Montelius: Engdahls syn på 16-åringar är faktiskt värre än ni tror”

Den närläsningen av hr Engdahls texter måste jag dela!

”En spark rätt i skallen” om Fiendens Musik

Kort om bandet Fiendens musik och boken ”En spark rätt i skallen” av Karl G Jönsson
För alla er som inte var med på sjuttiotalet och in på åttiotalet i den svenska progressiva musikrörelsen så är historien om lundabandet Fiendens Musik en kulturell historielektion.
”En spark rätt i skallen” om Fiendens Musik

John Lennon – en minnestext i Schlager nr 6/7 1980

Denna skildring av minnesstunden för John Lennon publicerades i decembernumret av Schlager 1980. Paret zero ( det efternamn som Robert Broberg vid den tiden använde) ringde in den per telefon från Manhattan en sen decemberkväll.

Bokrecension: Europa av Maxim Grigoriev

#Läsvärt En myllrande roman där färger och dofter stiger ur raderna och huvudpersonen vandrar lika mycket i minnen som i verkligheten. Eller som Ingrid Elam skriver i sin recension på SvT kultur: ”Den som vill ha en roman där något händer, en berättelse med början och slut om krig och kärlek, brott och straff, kommer inte att finna sig tillrätta i Europa. Men den som läser för att öva upp sin känslighet, komma nära inpå människor och fundera på vad ett liv egentligen är, kommer att vilja stanna länge i denna bok.”

Kirsten Dunsts känsliga västernroll stannar kvar i minnet

Har nu sett Power of the Dog av Jane Champion. Instämmer till en hel del med recensionen i FLM. Märkligt förutsägbara karaktärer, övertydliga bildmontage. Att koppla samman sammetsbruna berg med homoerotiska smekningar…hmm / Johannes Hagman FLM

”Giljotin” av Bruno K. Öijer – fjäderlätta rader och målande mörker

26 nov Grattis Bruno K Öijer 70 år idag ! Gör som jag och lyssna med stora öron på dagens klassiker ! / Thore Soneson

”Hjärtskärande och suggestiv dokumentär om Världens vackraste pojke”

Äntligen – ett slitet uttryck men måste ta till det. Lyckades se sista visningen på min kvartersbio Panora i Malmö igår. Instämmer helt i denna recension, en respektfull och djupt berörande dokumentär. Och en filmisk upplevelse där klipp och musik av Anna von Hauswolff skapade djup i en berättelse som är långt ifrån standard Talking-heads modellen. Tack Kristian Petri och Kristina Lindström ! Och såklart tack Björn Andresen som så öppet delar med sig av sitt liv.

Den muslimska terroristen – en ”filmskurk” född ur 9/11 dådet

Det skrivs mycket om 9/11 nu, tjugo år efter attacken mot Twin Towers. Filmkritikern Fredrik Sahlin pekar på hur film- och tv-industrin hanterat denna händelse.
”Med risk för att låta lite väl krass kom det här attentatet som manna från himlen för Hollywoods actionmakare, som hade famlat länge efter en ny klassisk skurk som kunde ersätta gamla tiders nazister och KGB-agenter. Man hade harvat runt lite med diverse ondsinta terrorister men plötsligt fanns där en fiende som helt kunde axla Satans mantel: den muslimska terroristen.”
En berättigad spark på den stundtals cyniska filmindustrin.

https://www.svt.se/kultur/fredrik-sahlin-sa-har-11-9-attentatet-paverkat-filmen

Vem rekommenderar vilken film du skall se idag ?

Kort om hur filmkulturen blivit en AI vara på nätet

Filmkritikerns roll som guide till biografmörkrets upplevelser är numera kulturhistoria. Kritikerns reflektioner och kunskap är ersatt av streamingtjänsternas AI verktyg där någon matat in algoritmer som styr rekommendationer till oss användare. För att göra en långsökt parafras – till den som har ska vara givet – tycks vara modellen.
Under dessa tider när biografbesöken är minimala och ersatts av skärmtittade är det inte bara Netflix och andra globala tjänster som rekommenderar vad du ska se. Public service har på SvT play sajten satt detta i system så allt innehåll listas i kategorier som ”Berättelser du inte får missa” eller ”Kungligt” !

“Anybody who has a phone can make a movie,” Schrader says. “The downside is . . . nobody can make a living.”Photograph by Franck Ferville / Agence VU / Redux

Jag blev påmind om denna algoritmernas farsot av filmkritikern Hynek Pallas som i ett inlägg i sitt Facebook flöde länkar till en intervju med filmmakaren och manusförfattaren Paul Schrader i The New Yorker där han berättar om hur den sociala och kulturella diskussionen om ”vilken film ska vi se?” ersatts av ”vi ser Netflix, där finns alltid något vi vill se”.
Samtidigt finns det ett antal streamingtjänster med kvalitetsfilm, klassiker och nutida. Svenska sajter som Cineasterna, Tri-Art play, Draken film (som streamade Göteborgs filmfestival), internationella MUBI-film med flera.

Det saknas absolut inte möjlighet att ta del av filmiskt intressanta och utmanande upplevelser. Filmkulturen och utbudet finns därute. Det gäller att veta var och vad man ska ta del av (och betala för). Här blir det viktigare än någonsin att läsa filmkritiker istället för att lämna över valet till en AI tjänst eller rekommendationer av en redaktör som navigerar åt dig.

Hur detta nya filmklimat påverkar filmkulturen och vad som produceras internationellt och nationellt kräver en längre och mer omfattande artikel. Paul Schrader lyfter några varningstecken i intervjun som att alla kan bli filmmakare idag, det är bara att skaffa en mobiltelefon. Men det är inte samma sak som att skapa filmiska berättelser…
Thore Soneson

PS. PÅ söndag är det Oscars gala och P1 kultur publicerar en lista på var man kan se de nominerade filmerna. Den finns här – https://sverigesradio.se/artikel/guide-har-oscarsfilmerna-du-kan-se-i-kvall

Stereotyper på rad i Snabba Cash

Har överlevt serien Snabba Cash på Netflix, jag skriver överlevt eftersom det bitvis var en plåga att höra samma jargong upprepas intill leda – guss, git, fuck, fitta osv – i princip varje dialog fanns slang intill utmattning. Varför, den enda teori jag kan tänka mig är att i ängsligheten av att vara så realistiskt korrekta som möjligt, överdriver manusförfattare och regissör det autentiska. Se här hur väl vi skildrar orten och dess särart. Vi kan, vi vet, vi är äkta.

Låter det drastiskt så är det meningen. Serieversionen av Jens Lapidus kriminella Snabba Cash ”fiktion” skapar om inte stereotyper så iallafall ”uppstylade” karikatyrer av de kriminella nätverkens fotsoldater och ledare. På samma sätt är riskkapitalisterna och deras mentalitet offer för groteska överdrifter. En gallskrikande entrepenör som åker på silent retreat och fejkar årsredovisningar med tillfälliga tillskott av saudiska oljepengar blir en grovkornig schablon så övertydlig att den eventuella satiren smulas sönder i gapskratt.

Bild från Breakit – Foto: Netflix/SF Studios/Pres

Allt riskerar med denna dramaturgi att bli offer för kalkonfilmens credo – här formulerat av Jeanette Emt i en blogg 2011 – ”Kalkonfilmens funktion är i högre grad kollektivt förenande än individuellt bildande. Gruppen sammanstrålar i en publikens lyteskomik riktad mot kalkonen, som blir en sorts omhuldad hackkyckling.” Om Snabba Cash blir hyllad i den värld den utspelar sig vet jag inget om, men i min värld – ja jag är vit kulturmedelklass i mediavärlden – så fungerar berättarstilen främst som en varningssignal. En kalkon.

Men det finns förmildrande omständigheter som det brukar heta i serien. Främst huvudpersonerna, den driftiga Leya (Evin Ahmad) med sitt start-up företag och Salim (Alexander Abdallah) som den gode kriminella hit-mannen som vill hoppa av. De bjuder båda på engagerande, bitvis hudlöst spel som blixtrar till. Bitvis är Jesper Gandlandts regi energisk och rafflande, liksom det nerviga fotot signerat Jonas Alarik och Erik Molberg-Hansen.

Huvudintrigen med gängkonkurrens om drogmarknaden i orten och de tunga vapnen är väl konstruerad, samtidigt följer den en lätt igenkännbar struktur där konflikter, lojaliteter och svek hör till standardingredienserna. Lätt glömd och begravd som snudd på kalkon.

Kieslowski – en filmisk legend

Jag arbetade på nittiotalet på dåvarande Triangelfilm/Kedjan som filmdistributör. Där skrev jag ibland essäer och artiklar i deras publikationer. Mattias Nohrborg är idag aktiv på TriArt film och en av grundarna till filmtidskriften Point of View.
Bland de kvalitetsfilmer bolaget distribuerade fanns de viktigaste i polske regissören Kieslowskis produktion. FIlmerna finns fortfarande att se på streamingsajten TriArt play.

Med jämna och ojämna mellanrum ser jag om Trikoloren, på lördag den 13 mars är det 25 år sedan han avled i förtid enbart 54 år gammal. Filmerna är på alla sätt sevärda idag, inte minst med dagens splittrade nationer och extremisttider. Läs gärna !

>>>>
TRIKOLOR – MELANKOLI, OSKULD, PASSION –
En essä om Krzysztof Kielowskis filmtrilogi
Frihet – Den blå filmen, Den röda filmen, Den vita filmen

En av åldern krum, böjd gestalt närmar sig långsamt en stor grön kub på en trottoar. Sträcker upp en flaska mot ett hål. Sticker långsamt, mödosamt in glasflaskan. Går därifrån.
Denna gestalt finns med i alla Kieslowskis trikolor-filmer. En människa som trots den snudd på övermäktiga fysiska ansträngningen genomför vad hon beslutat sig för.
En obetydlig scen, en passant, fångad i flykten. Ändå, en scen som fastnar på näthinnan.

Som länk i ett stort filmverk, en trilogi som speglar tillståndet i det europeiska mänskliga klimatet, är scenen försumbar. Samtidigt som den är central.
För Kieslowski visar med Den blå, vita och röda filmen att all kultur, all civilisation, ytterst vilar på individen. På den enkla människans val.
Den franska revolutionens fana, trikoloren – den blåa, vita och röda – och de grandiosa humanistiska parollerna – frihet, jämlikhet och broderskap – är tomma fraser om de inte genomsyrar varje individs blodomlopp.
I dessa tider av ideologiskt vakuum söker vi alla efter sammanhang. En del sluter sig kring sin enklav. Sin nation. Andra drivs av ett allt starkare behov att skönja grunderna i vår europeiska kollektiva identitet. Söker de humanistiska länkar som kan mota kaoset och våldet…forts läs på http://soneson.se/texter/Trikolor.htm

Streamat = kvalitetsfilm = framtiden

Att sitta hemma och uppleva film digitalt och streamat är idag något vi alltmer accepterar som en tillgång. Den som har en stor skärm eller projektor kan i bästa fall nå nära en biografupplevelse. Visuellt iallafall. En fördel är att man slipper smaskande popcorngäng och blippande mobiltelefoner. Du kan själv designa din hemmaupplevelse, bara det ! I dessa pandemitider har streamat exploderat (hittar inga siffror just nu) och biograferna håller antingen stängt eller minimerar sina visningar.

När nu Göteborgs filmfestival GFF 2021 avslutat sina digitala sändningar och levererat ett antal både konstnärligt, politiskt och filmiskt utmanande alster (och några publikfriande premiärer) till hela landet, ut i minsta filmtörstande hushåll, är det dags att konstatera att kvalitetsfilmens nya duk är nätet. Det är ingen nyhet, men GFF bekräftar hur väl det kan fungera och vilket filmkulturellt behov det fyller. Draken film, sajten Cineasterna, TriArt play för att nämna några svenska platser där kvalitet och filmhistoriska pärlor varvas med varann, är alla väl digitalt fungerande och fyllda av filmiska alster. En del kvalitetsfilm letar sig in på VOD-tjänsterna Netflix, HBO och andra betaltjänster men den marknadens främsta tillgång är serier, inte spelfilmsformat.

Vad betyder då detta för kvalitetsfilmen på biograferna? I bästa fall kommer de kvalitetsmedvetna dukarna överleva, medan underhållningstemplen snart är historia. Tomma ekande filmpalats uppköpta av kinesiska och amerikanska konglomerat kommer då enbart visa digital action, fantasy och annan film som de stora publikgrupperna vill se.

Vi som bor i storstäder kommer nog fortsätta ha privilegiet att gå till våra kvartersbiografer, träffa vänner och socialisera oss kring en upplevelse. Det behovet kan inte hemmabio tillfredsställa, om man inte skapar filmklubbar på nätet där man ser samma film simultant och efteråt kan resonera och samtala om vad man sett. Men det viktigaste med streamade medier är tillgängligheten över hela landet, vi har ett väl utbyggt bredbandsnät, med vissa vita fläckar kvar eftersom dessa inte är lönsamma för de kommersiella aktörerna som skall fixa fiber.

Vad såg jag på GFF 2021? Startade först efter fyra av åtta festivaldagar så vissa filmer försvann. Här en lista i ordning efter uppskattning.

En runda till av Thomas Vinterberg

Digger av Georgis Grigorakis

Digger av Georgis Grigorakis
Gritt av Itonje Søimer Guttormsen
And Tomorrow the Entire World av Julia von Heinz

Notturno av Gianfranco Rosi

Notturno av Gianfranco Rosi
Slalom av Charlène Favier
In i dimman av Maciej Kalymon
Radiograph of a Family av Firouzeh Khosrovani
Knackningar av Frida Kempff
Pleasure av Ninja Thyberg

Thore Soneson

Danskt drama engagerar mer än svenskproducerat

Serien ”Vargen kommer” finns på SvT play.

Det måste sägas – danska tv-serier och dramer är ofta mer drabbande än de svenska. Punkt. Jag skriver detta efter att sett klart på ”Vargen kommer”, ett starkt drama om en på ytan lycklig, men i realiteten dysfunktionell familj där en socialarbetare anmäler och utreder en anklagelse om våld efter att den fjortonåriga dottern i en uppsats skrivit om sina upplevelser.

Serien är resultatet av en ett år lång research där författaren och regissören Maja Jul Larsen djupdykt i den tyvärr alltför vanliga dolda verkligheten med misshandel, våld och förnekanden inom hemmets slutna dörrar. Det finns en stark realism i serien, både manus, skådespel och det visuella är nära det dokumentära, grått, instängt och brutalt. Titeln på serien berättar också om det dilemma och den konflikt som driver berättelsen, Vargen kommer refererar till hur varningar om problem som visar sig vara falska till slut tappar all trovärdighet. När det verkligen händer något allvarligt, lyssnar ingen. Då kommer vargen.

De sex avsnitten leder hela tiden familjens dilemma djupare, faderns tidigare misshandelsdomar, familjen som flyttar från olika kommuner under åtta års tid, barnen som med mörka och avstängda blickar skyddar sig. Lägg till det en socialarbetare som envist följer sociallagens möjligheter, omhändertagande av barnen, utredning och misstro från socialnämnden.
Det är starkt berättat, förankrat i en nutida verklighet. Detta med dramaturgiskt välskrivna berättelser är gemensamt för många danska dramer de senaste åren – ”Utredningen” om mordet på Kim Wall, ”Borgen” om det politiska spelet kring en kvinnlig statsminister, ”When the dust settles” om en terrorcell i Köpenhamn – är bara några exempel på serier som skapar dramer av nutida politiska och kriminella verkligheter utan att vara strikt dokumentära.

Varför upplever jag dessa dramer som mer drabbande, varför är de mer engagerande? Frågor som inte har enkelt svar. Men några tydliga problem finns. Svenska serier som den aktuella ”Jakten på en mördare” eller ”Blå ögon” har goda ansatser, de drivs av kompetent men ofta förutsägbara scener och berättande. Dialogerna och manus är laddade med känslor istället för att vara handlingsdrivna, skådespelare gestaltar åt oss istället för att låta intrigen engagera och driva berättelserna framåt.

I den danska filmbranschen verkar manusutveckling och dramaturgi vara starka grundpelare, initierade i filmproduktion pekar på en tradition med manuskonsulenter som Kirsten Bonnén Rask och kvaliteten på den danska filmskolan där manusutveckling är central.

Detta inlägg är kort, och såklart bara en skrapning på ytan. Filmbranschen och manusarbete är en komplex konstnärlig värld där produktionsvillkor, politiska trender, jämlikhetsfrågor och trendkänsliga redaktörer alla är medspelare. Det skrivs många initierade inlägg om problem med film och serier i tidskrifter som POV-film, men ofta handlar kritik och diskussion mera om representation i termer av mångfald än om dramaturgiska perspektiv.
Läser boken Om kreativa processer producerad av Alma manusutbildning. Tipsa mig gärna om fler välskrivna och vältänkta skriverier om manus och dramaturgi !

Minnesfragment från en resa till Wien

Ant Farm, «Media Burn», 1975 Filmstill | © Video Data Bank Chicago

Vintern 2010 var jag i WIen för att hälsa på min son Leo som var gäststudent på ett av stadens universitet med fokus på experiment i kvantfysik. Under några intensiva dagar besökte vi labb och konsthallar, museer och andra kulturella mötesplatser som klassiska Café Central.
En av höjdpunkterna på resan var utställningen ”CHANGING CHANNELS Art and Television 1963-1987” på MUMOK Museum Moderner Kunst om videokonsten.
https://www.mumok.at/en/events/changing-channels
Intryck från den utställningen finns i ett blogginlägg jag skrev efter resan, Den manipulerade verkligheten.

Jazzig och tidstrogen Gentlemen

Såg långtomlänge Klas Östergrens Gentlemen med mina närmaste igår kväll, Mikael Marcimain har återskapat den där kaleidoskopiska och lugubra stämningen från romanen in i minsta scenografiska detalj. Det är en skröna, en visuell fest men också en plocka russinen-ur-kakan-övning där Östergrens alter ego ”Klasa” dyker ned i Henry och Leo Morgans alltifrån glamourösa sextio- och sjuttiotalsliv med herrtidningsskandaler, finanshajar och brötiga Gärdesfestspelningar.

Men mest av allt fastnar jag för soundtracket av saxofonisten Jonas Kullhammar. Det svänger grymt tonsäkert i svartvita klanger från legendariska Montmartre scenen i Köpenhamn och en icke namngiven jazzklubb i Paris. För mig som insupit giganter som McCoy Tyner och Dexter Gordon på dessa rökiga, svettiga hak lyckas Kullhammar transportera mig tillbaka dit med sitt tenorspel i ”Ballad for Bill”, ”Copenhagen” och ”Danish Blow”.

Jonas Kullhammar samspelar med legendariske Bernt Rosengren och etablerade jazznamn som Goran Kajfes så det virvlar fram av referenser till den tidens jazzklanger; om ni vill ha mera inside-jazz referenser läs gärna recensionen av soundtracket i DigJazz. Och på ett alldeles självklart vis är tillbakablickarna till jazzscenerna fångade i svartvita toner.

Mer om Jonas Kullhammar och soundtracket på http://www.goteborgsfria.se/artikel/115962