Månadsarkiv: juni 2023

NILO – sommarföljetong 13-15

Lämna ett svar

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12

13.

På Kvällstidningens redaktion var aktiviteten febril. Det var drygt en timme till nattens första deadline för riksupplagan och Annicka Fält satt framför sin skrivmaskin och stirrade på ett tomt manuspapper. Hennes tankar snurrade runt.
Nattredaktören hade rensat två uppslag för fallet Nils-Åke Ahlsell. På hans bord låg redan en stor undersökande artikel som kartlade det grova narkotikamissbruket under den senaste femårsperioden. Den talade om en positiv tendens, antalet tunga missbrukare minskade, antalet dödsfall likaså. Det var ingen säljbar nyhet.
Denna natt fick reportaget en ny vinkel. Nattredaktören hade spårat upp en antydan till åldersförskjutning, från åldersgruppen kring trettiofem nedåt mot tjugoårsgruppen. En minimal förskjutning, men tillsammans med detta första dödsfall i en ny generation kunde en trend antydas. Det var en nyhet.

Mats Sandrell, som nattredaktören hette, var en man i fyrtioårsåldern. Uppfödd på Kvällstidningen, en av de få som orkat hänga kvar i snart tjugo år och en av de få som försvarade den hårda linjen. Det sensationella och braskande istället för det undersökande och mänskliga som dominerade bland de något yngre journalister tidningen rekryterat den senaste tioårsperioden.
Annicka Fält var en av dem. Därför satt hon nu med skrivkramp. Mats Sandrells direktiv var militäriska. ”Detta är grejen. En ny våg missbrukare. Giftet som drabbar de unga vilsna. Ett offer for uppgivenheten och apatin”.
Nu skulle hon överföra hans vinkling till sina artiklar. Allt hon visste var att det fanns bilder på en död tjugofyraåring med en tom kanyl liggande framför sig. Hade han tagit en överdos? Hade han lockats att för första gången ta tunga droger och överdoserat? Hade han överhuvudtaget använt kanylen eller hade fotografen och polisen placerat den där?

Hon inte hade några illusioner om polisens metoder, eller om vissa fotografers hederlighet. Det gick många historier om fejkade scoop bland hennes kollegor
”Det första offret för en ny narkotikavåg hittades i går kväll död i en trappuppgång i Stockholms innerstad” började hon och suckade.
– Dra bara allt du vet, sade kollegan tvärs över bordet som hörde hennes protesterande stön. Vinkla inte.
”Den tjugofyraårige stockholmaren låg i en förvriden kroppsställning med en sk kanyl, en engångsspruta som kan köpas på apoteken, mellan benen. Narkotikapolisen undersökning inleddes omedelbart. Den ansvarige, kriminalinspektör Sven-Hugo Erlandsson, är känd för att gå metodiskt och noggrant tillväga. Enligt välinformerade källor…”
– Fan heller. Jag har inga som helst fakta eller bekräftelser på det här, skrek Annicka ut över nattredaktionen och slet upp manuspapperet med den oavslutade meningen ur skrivmaskinen, du får skriva det själv…
Hon slängde den ratade lappen i papperskorgen, Sandrell betraktade henne.
– Du vet att kriminalredaktionen redan ligger illa till. Det här gör det inte bättre, kommenterade han kallsinnigt.
– Det skiter jag i, sade Annicka, det är människor vi skriver om. Inte namnlösa pundare !

Hon drog åt sig sin svarta kappa och försvann ut i trappan svärande för sig själv över hyenor och andra blodtörstiga rovdjur som befolkade redaktionen. Att Peter Fransson hade genomskadat Kvällstidningen före henne retade henne ytterligare. Han hade haft nerven att säga upp sig, ta konsekvenserna av sina åsikter. Hon rusade ut i natten för att få tag på honom.

14.
Franssons whisky var halverad under plågsamma sväljningar när Axel återvände från ateljén. Konstnärens ansiktsdrag var åtstramade och stela, de visade tecken på att återgå till den dvala de befann sig i under hans arbetsperioder.
– Varsågoda, jag har sett nog, men titta ni, sade han med sammanbitna läppar som motvilligt rörde sig i takt med de framkrampade orden.
Anettes och Tom reste sig och gick mot ståldörren. Fransson väntade på att nattens fynd Helena skulle följa dem till den unika vernissagen i ateljén. Axel hällde upp ännu ett glas whisky och smuttade på det.
– Du vet att Nilo är död va, sade Fransson direkt och utan omskrivningar. Axels blick visade ingen förvåning, ingen ilska, ingen nyfikenhet.
– Jag vet att ni umgicks, jag är uppriktigt ledsen, fortsatte Fransson.
Axels ögon såg rakt igenom honom, långt bort. Ljuset från de nakna lysrören speglade sig i Axels svarta pupiller. Det avslöjade obarmhärtigt hur de omgivande grönblå musklerna började arbeta och andra fokus så att ögonen återigen träffade Fransson. De redan spritvattniga vitorna fylldes av vätska.
– Jag hade ingen aning, sade Axel.

Fransson reste sig för att lämna honom ensam. Inne i ateljén skar det knivskarpa ljuset hål på alla skuggor.
Anette gick långsamt fram och tillbaka framför duken, som för att i detalj studera Axels penseldrag. Tom satt på huk vid väggen mittemot och stirrade. Helena stod som en isstod med blicken fixerad vid gestalten. Fransson tog fram en lugnande Marlboro, tände den och lutade sig mot ena sidoväggen för att få fri sikt.
Det första han registrerade var ansiktsdragen. Nilos höga panna, hans bakåtslickade blonda hår och hans markerade kindben. Nilos ansikte. Död. Men ändå levande.
Resten av kroppen var däremot Axels egen. Samma senighet, samma krampaktigt spända muskler. Den aggressiva, vildsinta penselföringen var fylld av Axel A:sons rastlösa energi.
Fransson kände ett intensivt illamående. Den röda, ettriga och brutala färgen på duken var så fysiskt påträngande att han vände skarpt på klacken och gick ut ur ateljén. De andra blev kvar i samma ställning, förhäxade.

Axel satt hopsjunken med händerna framför ansiktet. Kroppen var spänd som en fiolsträng under det löst hängande tyget i den svarta kostymen.
– Jag är verkligen jävligt ledsen, sade Fransson så balanserat han förmådde. Jag visste inte att du lånat Nilos drag till din målning…
– Det är OK, mumlade Axel inifrån händerna.
– Vill du att jag ska göra något. Ta med mig Helena härifrån…
– Om du kan ta duken omedelbart är det din bästa gärning för en vän, sade han och lyfte huvudet så att de tårfyllda kinderna blev synliga.
– Det går inte att rulla ihop den än Axel. Färgen måste torka först.
– Då åker jag bort tills du tagit den härifrån. Jag åker omedelbart.
– Visst, jag fixar det, sade Fransson, lättad över att Axel så snabbt verkade samla sig igen.

Han tog Axels nycklar, gick tillbaka in i ateljén och bad dem gå ut till Axel. Stannade kvar några ögonblick och såg for första gången helheten. Det var en förkrossande bild. Alla Axels talanger fanns sublimerade i den. Hans färgkänsla, hans fysiska penseldrag, hans hänsynslöshet och hans osvikliga känsla för proportioner.
Axel har investerat sitt liv i den här målningen, tänkte Fransson och släckte lysrören, stängde ståldörren och vred med dubbla slag om nyckeln i det bastanta låset som skyddade ateljén mot ovälkomna ögon.
Ute på soffan hade Axel kastat sig i Anettes famn och begravt ansiktet i hennes mage. Tom stod handfallen bredvid och Helena var långt utanför trion. Avvaktande och osäker på vad Anette spelade för roll i Axels liv.
– Vill du åka med mig till Köpenhamn Helena. Nu. Inatt, sade Axel .
Helena såg först förbryllad ut, vred fötterna som hamnat i en obekväm ställning i de sylvassa och spetsiga skorna. Hennes kinder blossade upp under den ostyriga och vilda röda hårmanen och hon tittade blygt på Axel till svar.
– Jag åker gärna med.
– Dina föräldrar har kvar huset i Gilleleje va, kan jag låna det, sade Axel och vände sig mot Anette.
– Visst, sade Anette som sällan tappade fattningen men nu lyste av tusen obesvarade frågor.
– Varför åker vi inte ner allihop, frågade den praktiskt lagde Tom. Jag har gamla Mercedezen, hon håller nog ihop för ett litet äventyr…

Axels blick var fylld av fientlighet. Fransson kände igen eremiten i Axel. Behovet av flykt undan alla problem var ett av deras gemensamma drag. Axel ville stänga ute omvärlden tillsammans med den sköna Helena.
– Det skulle va oerhört snällt av er om ni forslade oss dit, men sedan måste jag stänga mottagningen och pusta ut, sade Axel med en lättad ton.
Hans svar rensade luften. Anette slappnade av, stelheten och respekten för den nye Axel hon fått en glimt av var borta och hon hoppade upp, startklar. Axel tog den fulla flaskan, iväg nedför trappan med de andra i släptåg.
Kvar stod Fransson med en gnagande oro. Han hade sinnet av Axels blick purfärskt framför sig så som den såg ut när han meddelade att Nilo var död. Något bekymrade Axel djupt, något Fransson inte kunde precisera.

15.
Den gråsvarta Saab Turbon passerade Stockholms södra förorter med dess monumentala fyrkantighet. Farten ökade betydligt och bilen skar genom natten som en stålkniv, vass och blänkande.
Hans Hansen lutade sig mot ryggstödet, öppnade sin stora portfölj, tog fram en kalvskinnsklädd fickplunta försedd med bokstäverna HH i ett monogram. Han lyfte pluntan mot munnen, drog in aromen i näsborrarna och tog en klunk.
– Svart Renault, mumlade han för sig själv. Ett elixir för själen.
Vätskan låt han glida nedför matstrupen, värma inälvorna och sprida sig ut i kroppen som lätta kittlingar av mjuka strutsfjädrar.
– Allt under kontroll hoppas jag, vi måste hinna, sade han med en tonlös stamma som inte tålde motsägelser.

Från framsätet syntes två diskreta nickar. Efter ytterligare en klunk skruvade han på korken, stoppade ned pluntan i väskan och slöt ögonen. På hans inre näthinnor rullade landskapet förbi. De dubbla motorvägsfilerna, de enstaka kattögonen av ljus på andra sidan stålräcket som delade vägbanorna.
Bara ett år tidigare hade Hans Hansen själv rattat Saaben längs vägen mellan Stockholm och Köpenhamn. En diskret undanmanöver så inte den svenska tullen skulle känna igen hans flitiga resmönster över kanalen.
Nu fanns hans två effektiva assistenter i framsätet, perfekta chaufförer, livvakter och hantlangare i det spel Hans Hansen bedrev under sin täckmantel som konsthandlare. Han visste att tiden höll på att rinna ut, att någon snart skulle viska obehagligheter i fel öron.
Men än opererade han vidare och avvaktade det slutgiltiga språnget hans viktigaste protegé Axel A:son snart var mogen för. Språnget över Atlanten, språnget in i de sfärer där konst länge varit värdefullare än guld och de etablerade namnen stigit i värde snabbare än någon finansverksamhet. Undantaget heroinhandeln.
Uppmuntrad av sina framtidsplaner slumrade han lugnt in. Tyngden av kroppen stöttades av säkerhetsbältet som denne förutseende affärsman alltid monterade på med precision.

Del / 16-18

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – sommarföljetong – del 10-12

Lämna ett svar

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9

10.

Hans Hansen lämnade efter sig ett obehag hos Fransson. Han drack snabbt sin Turbo, rökte tre Marlboro i följd och försökte fånga Axels uppmärksamhet.
Konstnären var absorberad av den rödhåriga innanför baren. Han småtjattrade, hjälpte med ölflaskor, hällde upp vinmuggar till de törstande som trängdes, svettiga och uttryckslösa.
– Du Axel, sade Fransson, det här kommer aldrig att ta slut, vi måste prata.

Axel nonchalerade honom. Den rödhåriga spelade lättsamt med i hans tydliga flirt och gned sina lår mot hans. Hon var klädd i svarta nätstrumpor och svart kort läderkjol, en magnet för Axel som varit inlåst i tre veckor i sin ateljé.
Fransson gav upp och letade sig mot scenen, hejade till då och då mot bekanta ansikten. Avmätta nickar som visade att han var där, men inte hade någon avsikt att blanda sig i mässan som sjöd kring Tom Hansens saxofontoner. Han var mitt uppe i en lång improvisation som doftade tidig John Coltrane, gungande slingor som fyllde rummet utan att en enda gång hamna i dissonanser
Anette var tyst och studerade Tom. Trummisen markerade takten och alla väntade andaktsfullt på en fortsättning.

Omkring Fransson växte den sortens befriande ljus som slätar ut alla rynkor i stressade själar. Han kom att tänka på van Goghs landskap. Musik som den här föds normalt inte i vår frustrerade tid, vår aggressiva hets att nå positioner ger inte utrymme för meditationer, tänkte han. Men här stod Tom Hansen, en yngling på några och tjugo, och förmedlade stämningar som Fransson associerade med tillståndet två decennier tillbaka när buddistisk filosofi och mentala koncentrationsövningar var mode.
Tom Hansen var på flera sätt en otidsenlig figur. Uppväxt i ett konstnärshem på Manhattan tillsammans med sin äldre bror. Föräldrarna fastnade i dåtidens beathuvudstad när de var där på stipendium och målade. Tom hade vaknat till Charlie Parker, somnat till Miles Davis och växt upp med Sun Ra Orchestra. Genom musiken lekte han i närkontakt med uråldriga afrikanska gudar som bejakade livet och fertiliteten. Hans musikaliska minne var levande och intakt.
Hans Hansen hade ärvt den andra delen av det amerikanska kynnet. Affärsmannens och den självsäkre fixarens talanger. Bröderna bildade en udda konstellation med få känslomässiga bindningar, de tolererade varandra.

När Tom likt en huggande kobra hejdade sitt långa transliknande solo och klämde i med en bluesrefräng, bröts Franssons tankegång. Han kände Anette Finicellis uppspärrade ögon, han släppte en antydan till leende over sina läppar. Hennes hypnotiserade blick fick ett igenkännande drag.
Hennes barnansikte, slätt och vackert som en främmande kerub i ett gammalromerskt tempel, var inramat av det glansande korta svarta håret. Ett oskuldsfullt och på samma gång sinnligt jordiskt ansikte. Anette Finicelli var trots sina tjugoen år den som känt Axel längst av alla i deras krets. Hon var dotter till en av de svenska fotomodeller som på sextiotalet hamnat i USA och skapat sig en karriär. Där förälskade hon sig i en ståtlig ursprungsamerikan och Sara Williams hade sett sin stjärna dala. Det första tecknet var att hon envist vägrat ta abort, hon födde Anette.

Ett barn i modellvärlden var ingen fördel. Hon hade återvänt utfattig till Sverige i början av sjuttiotalet med sin älskade som var Vietnamvägrare. De skilde sig snart och Sara Williams gifte om sig med en reklamfotograf, Dick Hedén, en av den svenska mediavärldens slipade kuggar som skaffade sin styvdotter jobb redan som baby.
Hennes stora ögon och halvmörka skinn gav henne ett friskt utseende. Hon var sundheten och livskraften personifierad. Samtidigt tilltalade de exotiska dragen den svenska liberala själen.
Anette var numera ytterst tystlåten om sina föräldrar, fast besluten att skapa sin egen identitet. Långt från modellernas och reklamens värld.
Hon hade varit Axels halmstrå i kristillstånd med sitt okomplicerade sätt att se på livet. Anette hade ingen rädsla för det ovanliga eller udda. För Axel hade det varit som att hitta en ungdom han aldrig haft, en oskuld han alltid själv kämpat för att uppnå. Med Anette omkring sig kunde problemen glida av honom utan att fräta hål på den tunna sociala polityr han trots allt hade.

Men när Tom Hansen gjorde entre förändrades Anette. Hon växte upp, intresserade sig för sitt utseende, för kläder, för sitt sätt att vara. Från den stunden var hennes och Axels förhållande enbart likt det mellan syskon.
Axel hade ställt till med skandaler och utmanat Tom på dueller med spritflaskor och droger i uthållighetstester som var till för att bevisa vems manlighet som varade längst. Efter en två dygns duell hamnade båda på akuten med alkoholförgiftning. Med värkande magar efter magpumpningen och kallsvetten stinkande av spritrester och ångest förbrödrades de vid uppvaknandet.
Ångesten stod Axel för, Tom visste inte vad ordet betydde.
Alltsedan detta svartsjukedrama av shakesperianska dimensioner var Axel, Tom och Anette oskiljaktiga i nattlivet. En triangel som släppte in ett fåtal, men odlade sin samhörighet intensivt och vällustigt.

Fransson lärde känna dem genom Axel A:son. Hans utveckling som konstnär fascinerade, hans färger och former talade ett språk som gick direkt in i honom. Kanske för att de hade en liknande laddning inom sig som behövde förlösning. Kanske för att hans attityd mot omvärlden var så romantiskt världsfrånvänd att den representerade urtypen av en skapande personlighet.
När Fransson konstaterade detta släppte lite av kontakten med musiken. Upp bubblade bilder av den döde Nilo, en kille som normalt skulle varit bland de andra där i källarhavet, men nu saknades. Upp till ytan gled känslan av att något inte stämde, något lurade och pockade på hans journalistiska nerver.
Axel väckte Fransson ur tankebanorna med en svettig hand på axeln.
– Det är midnatt, baby, vi tänker gå och förlusta oss i månskenet från mina takfönster. Häng med…sluddrade hans röst.
Tom plockade ihop saxofonen och Anette vände ryggen åt publiken. Det applåderades sporadiskt, inte av missnöje, snarare av mättnad och utmattning Tom hade blåst ut deras kollektiva hjärnor så att syret var på upphällningen. Än en gång hade han levt upp till sin egen benämning på sin musik. Han kallade den ”mindblasting blowjobs”.

11.

När den svartgrå Saab Turbon passerade Slussen lyste folkrörelsens digitala tid med siffrorna 00.36 över staden. I bilen satt två gestalter med illa passande kostymer. De var tysta, de var alltid tysta. Den kortväxte rattade smidigt bilen längs Skeppsbron som trots den sena timmen var fylld av trafik. Röda bakljus i dubbla rader på väg i natten, som vanligt långt över den tillåtna hastigheten.
Stockholm ångade som så många andra vinternätter. Avgaser från bilströmmen, isrök från vattnet i Strömmen och hetta kring lysrören lämnade alla sitt bidrag till denna nattliga vy.
Saab Turbon svängde in framför en tung grå byggnad i barockstil, en skugga lösgjorde sig från mörkret bakom kolonnerna. Hans knälånga överrock i tweed doftade tusenlappar och hans hand höll ett fast grepp om en attachéportfölj av pilottyp. Den kraftige gestalten gled smidigt in genom en bakdörr. Bilen accelererade med ett spinnande läte.
– Vi har en lång natt framför oss, meddelade Hans Hansen de båda musslorna i framsätet. Planet lyfter från Kastrup 10.45 imorgon bitti. Vi ska vara med. Men först, Nybrogatan.

De båda nickade till bekräftelse. När Hans Hansen tittade upp såg han fem figurer korsa gatan. Han sjönk ihop i baksätet för att inte synas. Först gick en flaxande mager man, hans konstnär A:son. Efter honom en smygande framåtböjd, vännen journalisten. Efter dem ett par som slingrade sig om varandra på ett komiskt sätt. Ett kortklippt huvud lutade sig mot en sfinxaktig frisyr, huvudet kortare. Hans bror Tom och Anette.
Tre steg bakom, som om det var brännande att ses med dessa fyra, kom en rödhårig tjej med en whiskyflaska i vardera handen och huttrade i sina högklackade skor och nätstrumpor. Hans Hansen hade aldrig sett henne.
– Natten har bara börjat för dom, sade Hans Hansen.

Han tog fram ett paket Camel ur innerfickan, tände en och spottade ut en flisa tobak mellan läpparna som spred sig i ett belåtet leende.
Musslorna i framsätet kommenterade inte. Saaben gled genom mörka nattgator upp mot övre Östermalm. Utanför en port på Nybrogatan stannade den, de gick ur och Hans Hansen tecknade åt den gänglige att stanna vid bilen.

Framför en bastant teakdörr på andra våningen stannade den kortväxte. Han kände på dörrhandtaget, det gav med sig utan protester. De gick ljudlöst in i en spatiös borgerlig lägenhet, tre rum i fil med valv. Musslan ledde vägen förbi ett litet kök, genom en korridor och in i ett sovrum. Hans Hansen betraktade den vita himmelssängen och det blonda håret som låg utslaget på kudden, upplyst av en strimma ljus från en gatlykta.
Hans blick fastnade på kroppen som avtecknade sig under lakanet. För ett ögonblick lät han bilden av en nutida Törnrosa sjunka in, en sällsam tablå.
Han tog av sig ytterrocken, frackjackan och byxorna. Lät den svarta flugan sitta kvar kring halsen.
– Du ska få dina drömmar infriade. I natt igen, viskade han med sin mjukaste röst i örat på kvinnan.
Hon rörde sig likt en sengångare under lakanet.
– Hur mycket har du tagit…
– Fyra sekonal, blev det tysta svaret.
Hans Hansen drog av henne lakanet, lät sin hand glida över de vilande brösten, ned över den platta magen med ett ärr från en blindtarmsoperation. Knep till om skinnet i det ena låret och reaktionen kom. Fördröjd och svag.
Snart låg han ovanpå kvinnan som knappt var vid medvetande. Hans höfter roterade, hans muskulösa armar höll henne fastnaglad vid kudden genom att hålla fast håret i händerna.
– Enjoy, you fucking bitch, enjoy…stönade han.
Kvinnans ögon stirrade i mörkret. Hon såg en svart fluga guppa upp och ned. Hon skrek.
Han stönade allt högre och rörde sig allt våldsammare.
– You deserve this, muttrade Hans Hansen och slog henne över ansiktet med baksidan av handen.
Han slog en gång, han slog flera. Våldsamt.
– Du ska inte få en chans att lura Axel…det räcker med det du gjort…
Kvinnan öppnade munnen som för att säga något. Istället svimmade hon. Med en sista våldsam rörelse med höfterna slappnade han av. Allt som hördes var konstmanagerns tunga andhämtning.

12.

Ett svart streck i midjehöjd följde trappan. Strecket var ditmålat av en bred pensel, oregelbundet och böljande.
Axel A:son ledde sin trupp längs de knarrande fotstegen med sin hand om den rödhårigas så att whiskyflaskan hölls i ett extra grepp. Längst upp i trapphuset slutade det svarta strecket i en knallröd dörr. Axel sparkade upp dörren med en välriktad kick.
– Det är aldrig låst, och varför skulle det vara det, slängde han ur sig med en teatralisk gest, menad för den rödhåriga som inbjudan till helgedomen.
Bakom dörren fanns Axels privata studio med tavlor målade av kollegor, okända konstnärer, betydligt rikare på innehåll än många valetablerade namn. En bastant järndörr dolde den egentliga ateljén.
Fyra gigantiska takfönster reste sig som en kon mot himlen, under dem två likaledes gigantiska lädersoffor strategiskt placerade i centrum av rummet. Här hade Axel A:son visat sina färgmättade tablåer som vid första anblicken var livlösa ytor, men som efter några minuters studium avslöjade en spänningskraft inbäddad i den tjockt pålagda och kraftfullt utlagda färgen.

Axels samling på väggarna var ett bevis på hans ställning som en sorts guru for de unga, tänkte Fransson och betraktade rummets övriga inredning.
En liten glasinklädd skrubb där en kokplatta och ett kylskåp visade att detta var en bostad. Ut ur skrubben kom Axel med dricksglas, andrasorteringens Duralex. De var stilenliga med den sparsamma inredningen. Axel A:sons begrepp om stil var högst personliga. Yttre elegans bekämpade han i allt utom klädseln.
Axel placerade glasen i en hög, hällde upp Grants utan att höja flaskhalsen och ställde sig bredbent med blicken fäst vid den guldbruna vätskan.
– I natt är första natten av liv efter en av mina värsta kamper någonsin. Jag har betvingat min största duk, men jag har framförallt betvingat mig själv och tänker nu ta en paus värdig Axel A:sons tillstånd som sann livsnjutare…
– Alla tvivlare som trott att jag var på nedgång, alla belackare som hånflinat bakom ryggen på mig, alla förfördelade fattiglappar som kritiserat mina framgångar i de internationella salongerna ska finna att min kraft fortfarande är intakt…
– Jag ska visa dom alla att min lutherska arbetsmoral är fullt värdig en konstnär. Det går inte att elegant glida framåt i livet. Det är arbete, bara arbete som räknas…
Han pustade ut efter sin deklamation och betraktade sin publik en och en för att försäkra sig om att han hade allas uppmärksamhet.
– Jag tror det är dags for Axel A:son att ge sin första intervju på flera år, eller hur Fransson…plus att det är dags för Axel A:son att vidga sina vyer och föra in nya element i den förstockade musikmiljön som vi tvingas tralla omkring i, eller hur Tom och Anette…
– Men framförallt är det dags att leva. Nu när jag hittat ett par ögon som inte vänder sig bort när jag fångat in dom, eller hur sköna Helena…

Fransson betraktade den upptrissade Axel. Sällan hade den tyste och inbundne konstnären talat så utstuderat öppenhjärtigt. Det var inte enbart spriten, tänkte han, duken måste vara något utöver det ordinära. Att Axel skulle låta sig svepas med i de euforiska drogkvantiteterna nere på klubben var knappast troligt. Han var något av en asket i det fallet.
– Nu är det dags att inviga er, mina närmaste livskamrater, i min triumf.
– Tycker du inte att vi borde se mästerverket innan du lägger ut alltför stora ordmassor, frågade Tom med en försiktigt undrande ton.
– Well, Tom, du borde veta att jag alltid talar med understatements…
– Sure, jag menade inte att misstänka dig. Jag vet bara att man ska avvakta med att blow the horn tills det är dags för the real concert…

För första gången öppnade Helena sin mun och alla vred sina huvuden mot henne, som om de inte trott hon kunde tala. Bara beundrande se på konstnären.
– Vad tjattrar ni om, stack hon in från sin soffhörna. Alla vet väl att Axel A:son aldrig tidigare gjort någon besviken.
– Naturligtvis, svarade Fransson. Vi har faktiskt sett hela Axels utveckling, inte droppat in när han blivit som attraktivast…
Den enda som anlagt en oberörd min var Anette. Hon bättrade på sina redan knallröda läppar med en smal pensel. Tyst och koncentrerad.

Axel sög in bilden av Anette i sitt undermedvetna, lagrade den tillsammans med alla andra bilder av henne. Han samlar på dem, tänkte Fransson. Nu när hans konst alltmer närmade sig det figurativa var Anette en person som säkert skulle gå att känna igen i Axels motivvärld.
Anette vände sig mot Axel. Utan någon underton i rösten, som om hon inte hört slutet av samtalet, inte registrerat den ansträngda ton som smugit sig in, inte lyssnat på Axels långa deklamation om sin egen förträfflighet, sade hon –
– Nå ska vi få se skapelsen nån gång…
Hon log sitt uppfordrande och oskuldsfulla leende och Toms distans smälte. Samtidigt kände Fransson sin egen skyddsmur krympa ihop och glida undan.
– Ett ögonblick bara, sade Axel och försvann in genom plåtdörren.
Fransson smuttade på whiskyn som hade en bismak av bränd finkel. Den saknade alla mjuka kanter från lagring i träfat som dess mer aristokratiska bröder från de skotska högländerna förförde världen med. Strävheten i strupen var välkommen, även om den var bister.

Del / 13-15

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – sommarföljetong – del 7-9

Lämna ett svar

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6

7.

Bilstrålkastare lyste upp en grönfärgad sopcontainer med två vidöppna meterhöga luckor, inklämd mellan två slitna tegelbyggnader. Två gestalter kastade ned varsin svart skinnjacka och varsitt par jeans.
De stängde metodiskt och tyst igen luckorna till avfallsinälvorna och drog på sig gråa kostymer, båda i obestämt tidlöst snitt. Till det skjorta av svart nylon. De gjorde sig ingen brådska trots kylan.
I det kalla ljuset liknade de nyutsläppta interner från en fångvårds-anstalt. Så illa passade kläderna som var avsedda att ge ett anonymt intryck. Istället var effekten parodisk. Deras fysionomier var omöjliga att maskera, den ene kort och knubbig av svällande muskler, den andre lång och gänglig med seniga trådar på benen. Som Stan Laurel och Oliver Hardy, fast omvänt.

När de satte sig i den gråsvarta Saab Turbon utväxlades en kort och kärnfylld konversation som tydde på lång och välutvecklad kommunikation.
– Alla synliga bevis kan användas emot oss.
– Man ska alltid sopa rent efter sig.

Den kortväxte och knubbige bakom ratten pekade med sin muskulösa tumme mot bagaget. Den länge och gänglige vek ut sina lemmar genom sidodörren, några sekunder senare dök han upp i ljuskäglan.
Han hällde innehållet i en bensindunk i containern. Tände en ask tändstickor och kastade in den, släppte luckan med ett slammer och rusade tillbaka till bilen. Den kortväxte backade bort och Saab Turbon försvann samtidigt som några flammor letade sig ut och började slicka den gröna plåtcontainern.

8.

Det vilade inget pittoreskt skimmer över källarvalven. Tegelstensklädda medeltidståbler var för turister. De här valven var nakna och vita, drypande våta av fuktig kondens från flera hundra personer som dansade och flåsade ut alkoholångor ur sammanbitna läpparna.
Den minimala scenen var belamrad med högtalare och inklämd vid en vägg.
Tom Hansens blick svepte över rummet från scenen, hans långsmala ansikte tycktes flyta ovanpå tumultet. Munnen slöt sig kring saxofonens munstycke, sjukt och skälvande. Tonerna var både elektriskt kyliga och gnistrande varma.
Klangerna förstärkte scenen i källaren, den kunde varit hämtad ur Fellini Roma, gracilt finlemmade killar och vitsminkade tjejer, alla på något sätt inneslutna i sin egen privata sfär. Bakom Tom eldade en trummis rytmer på en virveltrumma, monotont exakta.
Bredvid slukade Anette Finicelli sin mikrofon mellan de röda läpparna. Hennes sång var inte sång, det var gurglande läten ur djupet av strupen, stötvisa ljud likt ett ännu inte uppfunnet blåsinstrument.

Det enda som störde bilden av kollektiv extas var en figur i frackjacka, svart fluga och naket bröst som kröp omkring på scenkanten. I handen höll mannen en polaroidkamera som spottade ut vita fyrkantiga bilder och exploderade i vitt ljus. Tom Hansen lutade sig över till en mikrofon.
– Detta är inget mindre än en organiserad performance. Ni deltar alla. Det är min bror Hans som fotograferar Han är på väg till New York och ska tapetsera ett rum på The Kitchen med oss.
Spridda rop hördes, Tom andades in och fortsatte i samma ton.
– Det är det moderna sättet att transportera själar. Instant energy. Fri från kontinentala, mänskliga och politiska gränser!
– Yeah, hördes ropen!

Tom lyfte saxofonen till munnen och spelade vidare som om inget kunde bryta koncentrationen.
Det var dessa toner Fransson hörde när han gled ned för den svartlackade trappan och långsamt sänkte sig ned i det heta havet av rökdimma. Äkta konsumerad rök från mängder av cigaretter svepte in klubben i svagt blåa nyanser.
Han stannade upp längst ned på trappan, blicken fastnade på Axel A:son. Konstnärens annars obarmhärtigt skarpa blick var mildrad av vattnighet, ansiktsdragen upplösta i ett vänligt och tillmötesgående leende.
– Fransson. Din murveltyp. Vågar du dig ned i det artificiella helvetet, utbrast han och skakade våldsamt Franssons hand mellan sina.
– Du måste leva i omvända världen, kontrade den likaså leende Fransson. Det är där ute det är artificiellt, här är väl ändå friheten satt i system.

Det var välbekanta ordlekar. När Axel A:son hade sin första utställning, innan han blev A:son, hemma i sin tvårummare under takåsarna någonstans på en mörk bakgård, var Fransson där och intervjuade honom.
De hade omgående blivit själsbroder. I samma ålder, anfrätta av tidens tand och sargade av många sena samtal om orättvisan i att somligas energi uppskattades. Medan andras negligerades.
– Jag dricker Turbo, vad ska du ha, ropade Axel och lutade sig över bardisken mot den rödhåriga kalufsen som syntes innanför.
– Två Turbo, skrek han utan att vänta på Franssons svar.

Ölglasen ställdes på disken, två flaskor vändes uppochned och skummade över. De flinka fingrarna hos barens härskarinna skruvade av korken på en flaska whisky av billigaste sorten och spetsade ölet med.
– Du verkar upprymd och lycklig, kommenterade Fransson den skål Axel genast erbjöd. Har du sålt någon ny känslostorm nyligen ?
– Sålt, vad fan betyder pengar, skrattade Axel så att hans Turbo spilldes över kostymen. Han svepte bort det med handen och fortsatte:
– Jag har målat mitt livs duk. Mitt testamente över kampen, mitt mansideal, min macho.

Axel A:sons ord fastnade i strupen innan meningen var avslutad, blicken klarnade på en sekund och Fransson vred sig ett halvt varv för att se vad som så drastiskt förändrat Axels sinnesstämning.
Det var Hans Hansen som dykt upp med sin polaroidkamera skjutklar. Det blixtrade till, den frackklädde plockade snabbt åt sig den ännu ofödda bilden. I nästa sekund slet Axel åt sig den plastliknande kameran.
– Du vet att jag hatar dina jävla jippon, spottade Axel fram och kastade kameran i golvet. Mig plåtar du bara när jag vill. Inte när dina kvasiideer ska tillfredsställas.
– Ta det piano, sade Hans Hansen med sin välmodulerade stämma där en tydlig svenskamerikansk accent fick orden att klinga med en sofistikerad lösning. Det var bara ett skämt, din fula nuna är för ordinär för mina syften.
– Ordinär, my ass, du vet inte vad äkta känsla är, fnyste Axel och vände sig tillbaka mot sin själsliga broder, där har du en av livets plågor Fransson. Mannen med den gyllene plånboken, mannen som betalar mina räkningar.

Fransson kände väl till Hans Hansen och hans planer att lansera den nya svenska expressionismen genom sina kontakter i New Yorks konstvärld. Hans Hansen var konstmanagern som gav sina skyddslingar månadslön, betalade deras studio och material, mot att han hade exklusiv rätt till alla deras konstverk. Axel A:son var hans mest lovande investering.
En annan sorts livegenskap, tänkte Fransson. Hans Hansen såg sig däremot som en avantgardets förkämpe. En nutidens Gertrude Stein.
– Trevligt att råkas, jag heter Fransson, muttrade han besvärad over Axel A:sons introduktion.
– Hans Hansen, svarade den kraftige mannen i frackjacka med en syrlig och avvaktande stämma som reflekterade sig i hans ögon, det är alltså du som brukar ledsaga Axel hem när hans nattliga katastrofer sätter in.
Fransson kände sig studerad av en likvärdigt skarp och genomskådande blick. Det gick en adrenalinretad rysning genom ryggraden.
– Och det är alltså du som driver Axel in i maniska perioder med dina prestationskrav, svarade Fransson i en motattack.

Kylan mellan dem var fysiskt påtaglig. De pratade bokstavligt talat bakom ryggen på Axel A:son som hängde över baren och trots sin irritation lyckats engagera sig i det rödhåriga burret. Han skrattade och nonchalerade dem.
– Vi kan väl ta en drink någon dag och rätta till de skeva positionerna, klämde Hans Hansen fram och försvann bort i den pumpande musiken som flöt omkring i ett mjukt rus.

Den nattliga undre världen böljade runt Fransson, påverkade av allt, inklusive rytmerna. Han kände igen hälften av alla ansikten, kunde placera en tredjedel och visste namnen på ett tjugotal. Tillräckligt många för att känna till konjunkturerna på berusningsmedel. Just nu cirkulerade små söta opiumkulor, smärtstillande och drömframkallande.
Värmen stannar i kroppen, konstaterade han och studerade de lätt igenkännbara, frånvarande pupillerna hos två svarthåriga nattdjur som spegeldansade framför honom. De såg ut att röra sig i slowmotion.
Men så kändes det inte innanför masken. Där rusade blodet fram och upplevelsen av tidlöshet accelererade med minuterna så att omvärlden försvann i ett behagligt bludder. Långt från sitt normala, bistra tillstånd.

9.

Polisstationen liknade alla andra svenska folkhemsbyggen från femtiotalet. Beigefärgade murriga väggar, ett minimalt samlingsrum med två automater. En för snabbkaffe, en annan var utleasad till ett bageri i närheten. Det var den enda positiva nyheten de senaste femton åren för stationens nattskift.

Kring ett furubord satt trötta konstaplar på hårda pinnstolar, hoplappade efter för många nattliga besök av kvarterens utslagna. Passet var slut, de tre lagens upprätthållare satt med varsin mugg kaffe och diskuterade. Något hade inträffat som brutit den vanliga lunken. Ett lik, men inte vilket lik som helst.
– Det är ovanligt att vi inte känner pundarna, och så dör en. Från stan var han också.
– Och helt färsk verkade han. Inga trasiga vener, bara ett par små märken i armbågsvecket.
– Jag tänker nog fråga runt lite imorgon, sade den mörkhåriga Sonja Nilsson. I porten där jag hittade honom bor några av våra vänner, dom var kanske fortfarande vakna..
– Halv tio, kommenterade en ljus kraftig skåning. Dom brukar väl slockna redan vid åttatiden efter alla söta halvpannor dom klämt i sej.
– Som du resonerar drivs stora delar av vår poliskår, fräste Sonja Nilsson till svar, då ser det ut som det gör, dammiga hyllor med ouppklarade brott.
– Jag instämmer, sade en man som steg in genom en glasdörr. Inget är olösligt, det är mitt valspråk.

Mannen som steg in i rummet var en av Stockholms överarbetade kriminalinspektörer. Civilklädd i mörkbrun manchesterkostym, ständigt i tjänst på narkotikaroteln. Hans namn var Sven-Hugo Erlandsson, en av de mest erfarna knarkspanarna, trots sina blygsamma trettioåtta år.
Den här natten var han upprörd och trött. De vanligtvis klarblå ögonen var beslöjade av ett finmaskigt nät blodådror. Helst av allt skulle han stannat i sin ungkarlssäng och slumrat från den undre världens miljöer.
Sin vana och pliktkänsla trogen åkte han istället till den berörda polisstationen för att få alla detaljer medan de fortfarande var färska. Om fallet Nils-Åke Ahlsell hade fått slumra över natten, hade den ansvarige riskerat JO anmälan för tjänstefel. Det hade hänt tidigare.
– Ni låter tveksamma till den här, frågade han med ett trött tonfall.
– Nja, det är allt lite märkligt, svarade Sonja Nilsson. Killen var helt ny för oss. Hade jag sett honom innan hade klockan klämtat.
– Varför det ?
Konstapel Sonja Nilsson vände blicken från Sven-Hugo Erlandssons genomträngande ögon innan hon svarade.
– Han hade ett speciellt utseende. Rena och stolta drag, hög panna och bakåtstruket här. Och så dom där kläderna, dom såg exklusiva och dyra ut.
– Det var dom inte, svensktillverkade i början på sextiotalet. Troligen inköpta secondhand, meddelade Erlandsson som hunnit inspektera den döde. Men eftersom dagens dyra modekostymer är kopierade efter den tidens stilar är det lätt att se fel.

Hans kommentar avslöjade sällsynta kunskaper inom poliskåren. Modeintresse var ovanligt, den medelsvenska anonymiteten var ett föredöme.
– Du såg inget ovanligt eller annorlunda, frågade han vidare.
– Nej, jag var på väg hem till stationen tillsammans med Åkermark här och passerade först förbi den upplysta porten. Gatan utanför var tom och jag registrerade i förbifarten två ben på golvet. Först trodde jag han var berusad för ögonen var öppna, han satt så där slappt som dom överförfriskade brukar.
– Men han var död, frågade Erlandsson.
– Ja men det måste ha varit precis, för han var varm.

Erlandsson nickade. Iakttagelsen bekräftade vad rättsläkaren sagt. Någon gång mellan 18 och 19 hade det hänt, kroppen hittades 21.22.
– Jag antar att förhören får vänta tills imorgon bitti, sade han och tittade på sin armbandsklocka som visade 00.32, nickade till de tre runt bordet och vände ryggen mot dem.

Han stegade över den nedslitna korkmattan som en gång varit exklusivt svartvitrutig. Vid växeln satt en piggögd tjugofemåring med kortsnaggat blont hår och oklanderligt knappt skjorta med slips.
Erlandsson noterade att den nya generationen poliser inte verkade be om ursäkt för sin uniform. Inte ens på natten släppte de på formaliteterna.
Aspiranten sträckte en telefonlur mot honom. Han svarade korthugget.
– Erlandsson.
– Tjenare, kom svaret, det är Annicka Fält på Kvällstidningen. Du lär hålla i undersökningarna om Nils-Åke Ahlsell. Han dog väl av en överdos.
– Vi har inte fått rättsläkarens protokoll ännu, så det kan jag inte bekräfta, svarade Erlandsson formellt.
– Men det fanns en kanyl där han hittades.
– Här tar vi inget för givet förrän det är bevisat, avbröt han.
– Men vi behöver en bekräftelse.
– Du jag känner inte dig. Och även om jag gjorde det så har jag inte för vana att lämna ut utredningsmaterial till pressen innan vi slutfört ärendet och lämnat över det till åklagaren. Och då blir det hans sak…
– Vi kommer att trycka det iallafall, sade den stressade rösten i luren.
– Det är er moral ni tafsar på. Godnatt, avslutade Sven-Hugo Erlandsson.

Erlandsson sträckte tillbaka luren till den piggögde som lyssnat uppmärksamt. Han spände blicken i honom.
– Får ni inte lära er korrekt strategi mot pressen nuförtiden ?
– Vi ska vara tillmötesgående och vänliga, så lyder instruktionerna, svarade aspiranten utan att tappa fattningen.

Erlandsson var redan på väg mot utgången och kommenterade inte svaret. Han var ingen vän av den nya mjuka taktiken mot pressen, information skulle lämnas på korrekta vägar när protokoll blev offentliga. Inte som väntjänster eller påtryckningsmedel i polisens ständiga kamp för att vrida opinionen till sin fördel.
En informerad allmänhet krävde mera tjänster och högre anslag till polisen resonerade högsta ledningen.
En självförsörjande organism, tänkte Sven-Hugo Erlandsson när han stannade upp på yttertrappan, finns det inga brott skapas dom för att apparaten skall växa och frodas.

Del / 10-12

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – sommarföljetong – del 4-6

Lämna ett svar

NILO / Del 1-3

4.

När Fransson hängt av sin slitna pilotjacka hos den alltid lika vänlige lille skallige garderobiären förvandlades hans identitet. Det som på ytan var en härjad och luggsliten övervintrare, blev en modemedveten man med italienska kläder. En diskret yllepullover, en svart skjorta och grova linnebyxor. Rollbytet kunde tyckas förbryllande för omvärlden, men det passade hans kameleontiska läggning. Det var en medveten lek, med ett stänk av allvar.

I det brunfärgade och rökiga rummet satt en grupp journalistkollegor från den dalande Kvällstidningen. Han log åt dem, tog emot fraserna från gamla kamratkretsar om förändringarnas tidevarv med stoiskt lugn.
– Tjenare, hur går det i trendkretsarna, smilade den förste bakom sina stålbågade glasögon.
– Det är samma kvicksand där som har, kontrade Fransson och lirkade sig förbi den lilla, väl sammanhållna gruppen. Siktet var inställt på ett par ekorrpigga ögon.
– Står tiden still uppe hos er, frågade han vänd mot ögonen som returnerade frågan obesvarad.
Annicka Fält fann ingen anledning att kommentera sarkasmen. Det var en normal franssonsk skyddsmask, lik den nya klädfilosofin.

Fransson beställde en Carlsberg av den unge bartendern. Hans ljusa, morotsfärgade hår spretade frejdigt uppåt i den riktning alla människor önskar att livet för alltid skall fortsätta. Bartendern var ett välkommet inslag i den annars lätt museala samlingen gäster på KB. Han hörde till den nya generationen som smugit sig in under åttiotalet. Beställningen dröjde. Den morotsfärgade stirrade på honom.
– Det finns inga Carlsberg, upprepade han, går det bra med en Tuborg.
Fransson nickade och fick sin flaska öl och ett högt glas. Med en lätt grymtning ställde han tillbaka glaset, lyfte flaskan mot munnen, svalde tre snabba klunkar och lät blicken spela över omgivningen. Ingen hade noterat hädelsen mot den officiella etiketten.

Besviket satte han sig längst ut på en soffkant och insöp atmosfären. Sorlet lät välbekant, stämt i en tonart som var familjär, men det lockade honom inte till att delta.
Han tog upp ett paket Marlboro ur de djupa byxfickorna. Annicka Fält kom fram och satte sig, tog en cigarett ur hans paket och drog nervöst genom det burriga svarta håret med den andra handen. Ingen av dem verkade vilja öppna ett samtal och tystnaden fortsatte flera minuter.

Det var en välbekant tystnad. Inte obehaglig. Den påminde Fransson om det lugnande fält av känslovågor som de etablerat under flera års samboende. Annickas vassa drag i mungipan mjuknade under tystnaden, den flackande blicken stillnade gradvis.
– Egentligen har jag jouren på tidningen men jag lämnade över rundringningen till vår praktikant, sade Annicka.

Fransson reagerade inte. Ämnet skulle kunna utvecklas till ännu ett samtal om arbetsmoral som han instinktivt skyggade inför. Han var fullt tillfredsställd med att studera den förföriskt ringlande röken från det vita papperet och den bruna tobaken mellan sina fingrar. Färgen på röken påminde om hans ögonfärg, kall och sval. Ett rop från bardisken bröt tystnaden.
– Finns det någon Annicka Fält här ?
– Det är jag, sade Annicka och störtade upp.

Fransson kunde se hennes ryggtavla vid bortre delen av bardisken. Hennes ena hand täckte örat, den andra höll i telefonluren. Ställningen framhävde hennes smala rygg som liknade en angorakatts, aggressiv och explosiv. Hon kastade på luren, vred sig om och började gå mot ytterdörren. Mitt i steget stannade hon till, och vände sig mot Franssons studerande blick.

Något utöver det vanliga hade hänt. Annicka tappade lite av den luft hon arbetat upp under telefonsamtalet och Fransson reste sig, gick fram till henne och lade en arm over de spända axlarna. Hon lät det ske utan protester.
– Visst kände du Nilo, frågade hon.
– Känner till är väl mera rätt ordval, blev svaret.
– Följ med, sade hon med återvunnen kraft, jag kan behöva din hjälp.

5.

Axel A:son vaknade till medvetande med ett ryck. Utslängd bland fuktiga trasor på golvet, naken och utmattad. En ensam saxofon fyllde rummet bredvid ateljén med sina toner. Smärtsamma och kvidande, som om någon försökt blåsa luft i en ballong av plåt. Ett plågat läte som sved i öronen.

Axels gråa ansikte sprack upp i ett igenkännande leende. Han drog på sig en overall som gnistrade likt en regnbåge av avtorkad färg. Med en sömngångares monotona rörelser gick han fram mot väggen och den tre gånger åtta meter stora oljemålningen. Drog för ett svart skynke som löpte från golv till tak så att duken täcktes av det beskyddande tyget.

Axel A:son kastade inte en blick på duken. Istället började han mekaniskt städa undan alla uttryckta färgtuber, alla tomma literburkar, alla färgstinna penslar. Pressade in det i en skrubb bredvid toaletten som gapade öppen utan skyddande dörr.

Under tiden förändrade saxofonljudet karaktär. Nu hördes en slinga toner, blåsta av någon som behärskade instrumentet på ett övertygande sätt. Någon med en jazznerv som rörde vid de melankoliska partierna i själen, de blåa halvtonerna.

Axel A:son kastade av sig overallen och stängde dörren till skrubben. Bakom ett annat svart draperi fanns en rad prydligt upphängda kläder. Han valde ut en kostym och en skjorta, allt svart, i en handvändning var förvandlingen om inte total, så minst fundamental.

Han låste upp den bastanta ståldörren som skilde ateljén från den övriga delen av den gamla fabrikslokalen med ett slamrande ljud. En elektriskt förstärkt mässa slog emot honom, så eteriskt vacker att han blev stående och sög in varenda bomullsindränkt ton. De lade sig till ro i de strama dragen kring munnen och slätade ut dem med sina harmonier. En buddistmunk hade ropat på Nirvana nu, tänkte han.

Saxofonen slutade tvärt när Axel A:son tog ett steg ut i det lysrörsvita rummet. Hans gestalt liknade en svartklädd kopia av den mytologiske amerikanske filmgangstern, men med ett ansikte som en Tarkovskij-skådespelare i Zonen.

Saxofonisten var en lång och gänglig man med kortstubbat mörkblont hår och koppärrigt ansikte som stack upp ur den säckiga kostymen. Hans följeslagerska var en mörkhyad tjej med korpsvart hår, klädd helt i svart med kraftiga röda läppar och markerat sneda, stora svarta ögon.
– Det är dags att skölja såren med socker, sade Axel A:son.
– Sugar, sugar baby, nynnade den gänglige.

Tom Hansen böjde sin smala kropp och skruvade isär saxofonen, stoppade den i sin låda och virade mikrofonkabeln kring de trasiga låsen.
– Jag har en session vid midnatt på klubben som jag inte vill du ska missa Axel, sade Tom. En mängd important people kommer att vara där.

Axel A:son skrattade till. Tom hade noga studerat den femtiotalistiska jargongen hos stadens gamla jazzmusiker och gjort den till sin, en elegant övning i imitation.
– Hörrödu Charlie, har du rätt mezz i hornet idag då, svarade Axel.

De omfamnade varandra för en sekund, utan att för den skull visa någon egentlig värme, bara ett snabbt och precist grepp. Man mot man.
De tittade varandra i ögonen på samma sätt. Snabbt och intensivt.
– När ni avslutat ritualen för idag kanske lilla jag kan få dra er uppmärksamhet till damen ni ska eskortera. Anette Finicelli, till er tjänst, sade den mörkhåriga syrligt men vänligt på samma gång.
Axel skrattade åt den välkända tonen i Anettes röst.

Ledda av Tom stegade de tre ut i en bister vinterkyla som svept in staden i sitt grepp på några korta timmar. Tövädret som tidigare flutit likt en gråbrun gröt längs gatorna var ersatt av minusgrader. Sörjan förvandlad till knastriga statyer av iskristaller. Smutsiga avtryck av civilisation som om de bevarades över den hotande klimatförändringen i framtiden med tropiska temperaturer kunde ställas ut i glasmontrar och begapas av nya generationer.

”Den brutala tiden” skulle man kalla den utställningen, tänkte Axel och släppte iväg ett av sina introverta leenden.

6.

Travar av dagsfärska tidningar svämmade över det avlånga bordet som dominerade rummet. Folk satt framför skrivmaskiner, folk pratade i telefon, folk hade samlats i ett hörn där en stor skylt på väggen meddelade ”Skräckkammaren”. Det var den numera obligatoriska rökhörnan på alla redaktioner.

Miljön gjorde Fransson frustrerad, gamla minnen rullade in till tangenternas knatter, minnen som andades hets, adrenalinkickar och koffeinchocker. Luften vibrerade av undertryckta prestationskrav, stöttade av ett fyrkantigt stapeldiagram på en av kortväggarna. I rött lyste staplarna, allt mindre ju längre till höger de plitats dit i stram exakthet.

Den ständiga pressen gav inte Kvällstidningens etthundrafemtio journalister någon ro. Annicka Fält var inget undantag. Ett konstant kompromissande med moralen för kriget om upplagesiffror kunde knäcka även den starkaste.

Fransson hade gjort sitt val, när han tände ytterligare en av sina lätt jolmiga amerikanska cigaretter och drog in röken kände han tillfredsställelse över detta. Annicka diskuterade med nattredaktören på andra sidan det långa bordet. Hennes händer rörde sig hektiskt, allt mera aggressivt, men inte ett ljud av samtalet trängde fram till Fransson över tangenternas rassel.
– Dom har bestämt sig för knarkoffer, sade Annicka. Utan att ha fakta.

Hon kastade en hög svartvita bilder på bordet. En gestalt i en portgång, nedsjunken i en onaturlig ställning, men utan ansikte, syntes på den översta. De andra var mer detaljerade. Fotografen hade lyckats med konststycket att fokusera en extrem närbild på en skrämmande stor kanyl. I bakgrunden det sluta barnsliga ansiktet som Fransson utan att tveka identifierade som Nilos.

Effekten var grotesk. Uppförstorad på en tidningssida skulle bilden bli antiknark reklam, skräckversionen.
– Dom måste för fan ha nån respekt kvar för individen. En kille som kanske aldrig knarkat, en ovetande familj som chockas, det är ansvarslöst.

Annickas röst var upphetsad och apatisk. Slaget om bildernas vara eller inte vara i tidningen nästa dag var förlorat. Fotografen hade lyckats muta poliserna så att Kvällstidningen var den enda med bilder.
– Vad vill dom att du ska göra, frågade Fransson.
– Dom vill ha mänsklig touche. En bakgrund på killen, en riktigt snyftare. Det jäkliga är att jag tror jag känner hans morsa.
– Skriver du den, frågade han.
– Jag är nog ganska tvungen, fräste hon konstaterande.
Det var den professionella Annicka han hade framför sig. Den effektiva som genomförde sina beslut när de väl var tagna.

Hennes karriärism smakade illa. Fransson tvivlade starkt på skriverierna, på syftet med brutala avslöjanden av samhällets smutsiga inälvor. Om det fanns en moralisk eller politisk anledning till att han en gång valt jobbet som kriminalreporter, hade han sedan länge förträngt den.
Annickas syn var annorlunda, i linje med hennes deltagande journalistik.
– Om du tänker bläddra i min telefonbok eller fråga ut mig om Nilo och hans vänner har du inget att hämta, sade Fransson barskt.

Hans klackar slog i golvet, hans ryggtavla avvisade alla försök från Annicka att säga något. Han lämnade ett landskap av oförstående miner.

/ En god tradition i dagspressen är att publicera en följetong varje sommar. Oftast en nyskriven roman, numera gärna en deckare. Mitt bidrag till traditionen är spänningsromanen NILO. Den är inte nyskriven, men nytryckt i en upplaga 2021.
Jag kommer publicera tre kapitel varje dag under juni-juli. Följetongen startar idag med en prolog och första delen. Hoppas på god läsning.

Del 7-9

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/

NILO – Sommarföljetong – hela romanen

Lämna ett svar

En god tradition i dagspressen är att publicera en följetong varje sommar. Oftast en nyskriven roman, numera gärna en deckare. Mitt bidrag till traditionen är spänningsromanen NILO. Den är inte nyskriven, men nytryckt i en upplaga 2021.

Jag kommer publicera tre kapitel varje dag under juni-juli. Följetongen startar idag med en prolog och första delen. Hoppas på god läsning.

Nu är hela romanen publicerad, nedan hittar ni länkar till samtliga delar. (Och en länk till att beställa en tryckt upplaga, eget förlag så jag har bekostat allt själv.)

Nedan länkar till samtliga delar av följetongen NILO.

NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60 / Del 61-65 / Del 66-70 / Del 71-75 / Del 76-80 / Del 81-85 / Del 86-87 avslutning

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/


PROLOG

Stockholm slutet av åttiotalet. Staden befann sig i efterdyningarna av femtiotalets småstad, sextiotalets byggboom och sjuttiotalets alternativa rörelser och husockupationer. Billiga lägenheter och ateljéer försvann i rask takt när en ny rivnings- och renoverings-boom började förvandlingen av city till ett kommersiellt shopping och bankdistrikt.
Som kronan på det cityverket öppnades Kulturhuset 1974 och flera av de äldre fastigheterna längs Drottninggatan förvandlades till departement och kontor. Södermalm var fortfarande en stadsdel där det gamla och det nya levde parallellt, ölhallar och kinesiska restauranger bedrev sin verksamhet vägg i vägg och de alternativa husockupanter i Mullvaden levde kvar i stadsdelens minne.
Denna roman utspelar sig i detta klimat, i en tid när punkens aggressiva kultur till en del ersatts av nya romantiker och syntgrupper, en tid när konstmarknaden exploderat, modedesigners och snabba cash ekonomer levde ut tidens drömideal.
Brytningstiden syntes i alla medier, SvT hjälpte till att lansera nya trender med liveprogram och livsstilsmarkörer som Måndagsbörsen, Sköna Söndag och Jakobs Stege. Musiktidningen Schlager jag varit med att starta 1980 hade fem år senare slagits samman med Ritz och döpts om till Slitz, då fanns fortfarande fokus på rockscenens kultur och musik.
Spår av denna tid finns i romanen men den utspelar sig framförallt i en krets av storstadsbor som lever på nätterna och i marginalen, konstnärssjälar och journalister som delar sin tid mellan krogen och ateljéerna.

PS. Texten är bearbetad digitalt vintern 2020/21, mindre språkliga korrigeringar har genomförts men handlingen, personerna och de tidsrelaterade dialogerna är desamma som i ursprungstexten. Spänningsromanen Nilo är därför inte en tillbakablick på åttiotalet utan en skapelse under detta decennium.

NILO – sommarföljetong – del 1-3

Lämna ett svar

1.

I kylskåpet tävlade en plastinbakad ostbit, en samling halvtomma likörflaskor, några ensamma tomater och en ketchupflaska om att lysa upp tomheten. Det enda som existerade i överflöd var filmjölkspaket.

På kylskåpsdörren grinade ett ansikte dominerat av bleka ögon och inramat av ett tovigt, blont hår och ett stripigt, kort pipskägg. Plastkortet var daterat 88 – 91 och tvärsöver den svarta bilden lyste bokstäverna PRESS. Under bilden stod namnet Peter Fransson.

Han slet ned plastkortet som satt fast med en bit tejp, stoppade det i byxfickan och tänkte högt. En vana han lagt sig till med under ensamma skrivande timmar. Eftersom schablonbilden stämmer perfekt med verkligheten finns det ingen anledning att maskera den. Eller förställa den.

Peter Fransson var inte intresserad av att skyla över spåren av sin ensamhet. Vinterns tristess hade dragit ett svart skynke över en annars livskraftig entusiasm. Han tyckte sig leva i upprepningens tidsålder, några och trettio, mätt på intryck, mätt på äventyr, mätt på utmaningar.

Han hade tagit konsekvenserna, sagt upp sig från sitt fasta jobb som journalist, utan att ha något klart alternativ att fylla tillvaron med. Än så länge flöt dagarna fram i de rutiner han utvecklat och förfinat under tio hektiska år.

Kylskåpet innehöll inga läskande öl. Det var en del av mönstret. Om det funnits en flaska Carlsberg på hyllorna hade Fransson snabbt förvandlat ölet till skummande fradga i ett högt glas och sig själv till konsument framför videon och en hemmakopierad, grynig långfilm med lättköpta celluloiddrömmar.

När suget i magen bröt ut, blev det nödvändigt att klä på sig den slitna pilotjackan i brunt skinn och leta upp ett vattenhål som serverade de rätta sorternas beska klunkar.

Stegen tog honom snabbt till den närmsta taxistolpen. Snabbt för att det klafsade om fötterna i snösörjan, snabbt för att omgivningen tröttade ut honom med sin monotona och grälla upprepning av samma sorters varor.

Demonstrativt lät han sin kropp sjunka ned i baksätet på taxin. Det var hans sätt att nonchalera alla försök till babbel från killen med hästsvans som satt uppkörd i ratten. Denne trampade gasen i botten och slirade fram på gatorna. Först vid Slussens vindlingar frågade han vart det bar av.

Fransson som stirrade ut på den isblåa kvällsfjärden till vänster om sig reagerade inte.
– Vilket hål ska de va, andades killen lite högre genom näsan så att hans passagerare hoppade till.
– Norrmalmstorg blir bra, sade Fransson nollställt.
– Ja där kan du ju välja och vraka…eller…

Fransson muttrade något ohörbart till svar och placerade omgående chauffören i facket extraknäckare. Han avskydde dem alltmer för deras närgångna och spelade intimitet. Chaufförens hemmagjorda utfrågningsteknik skulle säkert resultera i stora reportaget i någon mindre nogräknad blaska.

Tusentals andra med drömmarna i behåll slåss för att bli antagna på någon Journalisthögskola, tänkte Fransson. Slåss för att skaffa sig poäng som liknar läkarlinjens. Status styrde flodvågen av intresse, inte verklighetens efterfrågan på skrivkunniga. Inte heller talangen. Det visste alla som arbetat ute i tidningsindustrin.

Fransson slog igen dörren till den blekblå Volvon och styrde stegen mot ett rökigt och sjudande stamställe som bar det missvisande namnet konstnärsbaren, KB. Få verksamma konstmakare hade visat sig där de senaste åren, de hade försvunnit i takt med krogens prishöjningarna, eller i jakt på sponsorer som befolkade andra lokaler.

Det fanns desto fler namn och ansiktslösa bland gästerna i den trånga baren. Just denna kväll var anonymiteten ett mål för Fransson. Den övriga kartan av lokaler innehöll för många ytligt bekanta skär och kobbar som krävde uppmärksamhet så att han inte havererade på dem. En kravlös titt i ölskummet var hans mål. Inte en social positionsmarkering.

2.

Det luktade sött och skarpt. En tjock doft, lika tät som en omslutande kvällsdimma en het sommardag. Lika skarp, frätande och stålsmakande som ett utsläpp från en kemisk fabrik. Långt bort hördes ett ekande droppljud från en ensam kallvattenkran. Ännu längre bort ett dovt mummel från en avlägsen trafikled och ett stilla knaster från elektriciteten. Tystnaden var för en storstadsbo total.

Under en grov armefilt, uppdragen över den smala och tunna kroppen, vred sig Axel A:son otåligt. Det knastrade av gruskorn från sandade trottoarer och smulor från det hårda knäckebrödet som periodvis var hans diet.

Alla dessa dofter och ljud var normala för Axel A:son. Men när han lyfte huvudet, fångade ögonen in något nytt och extraordinärt. En röd färg lyste mot honom. Den var omisskännligt röd. Men ändå flyktig och genomskinlig. Axel A:son sänkte blicken till sina händer och såg samma nyans samtidigt som han försiktigt knöt och öppnade de stela lederna.

Han höll upp de rödfärgade händerna framför sig och ramade in den monumentala målningen på väggen med tummar och pekfingrar. En gest han sett filmregissörer göra när de beskrev bilder för sina fotografer.

Fylld av tillfredsställelse med det han såg, tog han ett språng upp ur sängen. Hans seniga kropp spändes i vartenda hårt utdraget muskelfaste.
– Helvete, helv…muttrade han för sig själv.

Den hastiga rörelsen fick kroppen att protestera. Som i ett slag satte krampen han känt allt oftare de senaste veckorna in med förnyad styrka och i en grimas. De redan insjunkna kinder urholkades helt. Den bleka huden slöt sig stramt kring de markerade kindknotorna, fåran från näsvingen ned över de skäggtonade kinderna skar skarpt in i huden. Plågan var självpåtagen. Och inte utan njutning. Den var priset för Axel A:sons senaste bedrift, en euforiskt målad åtta gånger tre meter stor duk, som nu hängde klar i ateljén.

I takt med att blicken klarnade framträdde en trotsig och kämpande gestalt på väggen, målad i brutala och kraftiga färger. Konturerna var skissartade penseldrag. De gav en illusion av breda, gråsvarta muskler som fick sin struktur av lager på lager med citrongult. Det var en vildsint men samtidigt exakt penselföring.

Naken vandrade denna gestalt uppåt i ett hav av flödande röda toner. Dova som den jordröda sanden, skrikiga som den ilskna tuppkammen. Och nu också glaserade av en kristallartad skönhet. Den nya färgen var tredimensionell och levande.

All kramp försvann ur Axel A:sons leder. Han gnuggade metodiskt ut nattimmarna ur ögonen som sved som grus, drog in den skarpa doften av thinner med ett djup andetag som rensade lungorna från de sista resterna av panik.

Naken, vit som en oskuldsfärgad nyspänd duk, gick Axel A:son långsamt över golvet. Lyfte upp en pensel ur en snårig hög. Doppade den i en gulaktig, trögflytande sump i en plåtburk. Klämde ut en klick svart ur en tub. Axel A:son klev värdigt fram till det högra hörnet av sin färska duk och satte med tre snabba streck dit sin signatur. Ett A utan tvärslå där den ena stapeln bildade den första i bokstaven X.

När ritualen var slut, tändes en ilsken spotlight snett över gården och kastade en spikrak strimma ljus tvärs över den fuktiga färgen. Han tog ett steg bakåt, tittade ut genom de dammiga rutorna. Mörkret var kompakt kring hustaken. Den guldglimmande klockan på kyrktornet visade på kvart över nio.

Ljuset förändrade hans sinnesstämning, han tog några snabba kliv över golvet, bort till en ljusknapp på väggen. Hela rummet flammade upp av ljuset från sex obarmhärtigt skarpa ljusrör i taket. Allting flöt ihop och Axel A:son sjönk ihop på en trave rödfärgade trasor.

3.

Polisassistenten Sonja Nilsson kastade en blick in i portuppgången. En hopkrupen kropp lutade sig mot väggen. Den gråa kostymen var ordentligt smutsig, en skarp kontrast till den välkammade frisyren, där det bakåtstrukna håret lag perfekt tillrättalagt ovanför en hög panna.

Till det yttre var det en vardaglig syn på storstadens bakgator. En av alla hon såg varje helgkväll. Men i det slätrakade ansiktet stirrade två ögon ut i tomma intet. Detta satte igång ett precist och invant rutinmönster. Sonja Nilsson gick in i porten, lyfte försiktigt en arm, kände ingen puls vid handleden. På den vita skjortmanschetten syntes en torkad strimma blod, armen föll livlös ned.

Ingen syntes till i trappan. Väggarna var solkiga och nedklottrade med snitsiga bokstäver i en stil som påminde om japansk kalligrafi. Det var spåren av svenska tonåringar som spraymålade alla ytor de kom åt i en vild dans på territorium. Namn som Jetta, Boogaloo och Crazy Nick vittnade om lust att bryta den anonyma och kalla tystnaden. De betydde inget för henne.

Ur innerfickan på den hopsjunkna kroppen tog hon fram en plastbricka, lyfte sin bärbara kommunikationsradio från höften och knäppte på den. Det raspade i radion till bekräftelse.
– Jag har ett offer här. Nils Åke Ahlsell, 62 02 02 streck 1919. Skicka en ambulans och en krimmare. Det kan va nåt för knarket.

Del 4-6

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/