Utdrag ur romanen SUND – del 1

I fokus för romanen SUND står en fotograf som sammanställer en utställning, bilderna blir en minnesresa och ett sätt för honom att återfinna sin roll. Tom Sund i min roman är inte självbiografisk men mina resor som fotograf tog mig till miljöer som inspirerat till berättelsen. Här ett utdrag ur romanen och ett foto ur mitt arkiv.

Foto / Thore Soneson

”Tom Sund satt vid ett av borden, han hade suttit vid ett annat på måndagen, ytterligare ett annat på tisdagen. Nu var det onsdag och detta café hade ett namn som inleddes med bokstaven M, de tidigare hade haft T och O som första bokstav .
Minuterna tickade fram, hans irritation ökade i takt med dem. Klockan var femton minuter över tre när hans näsborrar fylldes av en välbekant vitlöksdoft.
Tom Sund drack en klunk vatten, nu var doften påtaglig och stark. Kvinnan som satte sig vid ett bord till vänster om honom var klädd i sin uniform, svarta solglasögon, svart polotröja och kortkort svart kjol. Det var en stilenlig men knappast funktionell klädsel i den gassande och tryckande värmen.”

PS. Romanen SUND finns att köpa online bla hos Books On Demand och Bokus. Mer info om egenproducerade romaner går att läsa på https://medieman.com/2021/11/29/eget-forlag-och-utgivning-av-romaner/

Eget förlag och utgivning av romaner

I somras bestämde jag mig för att ge ut mina romaner NILO och SUND som legat och mognat till sig sedan starten av 90-talet. Innan jag tog beslutet lät jag två nära vänner läsa och kommentera. Deras positiva svar tog jag till mig och började undersöka hur jag skulle få till bokutgivning. Kände ganska direkt att jag ville ge ut själv istället för att chansa på att skicka manus till förlag (som jag tidigare gjort med andra manus, utan framgång). Detta gäller inte SUND, den har aldrig varit ute i förlagscentrifugen.

Mer info på sidan https://medieman.com/roman-forlag/

Jag upptäckte snart att i vår digital värld är online och books on demand förlag en växande marknad. Det finns en mängd olika möjligheter, jag hittade Books On Demand som gav mig ett antal möjliga former för utgivning. Fick snabb och tydlig info och feedback, drygt en vecka efter inlämnat original fanns boken tillgänglig för beställning online och hos bla Bokus. Medveten om att detta är ett av de sk hybrid-förlag som erbjuder tjänster för det mesta inom förslagsverksamhet som marknadsföring och lektörskap. Men valfriheten är stor, jag har minimivarianten med tryck, e-bok konvertering och online publicering i tex Bokus.

Parallellt med den utgivningen digitaliserade jag spänningsromanen NILO som jag beslutade att ge ut på eget förlag. Den skickade jag för tryck till Booksfactory som ligger i Polen, här hade jag lite överväganden om klimatkostnader för transporten. Men valde att trycka där, blev inte besviken. Noggranna tryckare påpekade mindre fel i mitt original så de kunde åtgärdas i tid.

Nu håller jag på att skriva en tredje roman ! Men den behöver drygt ett år på sig för att nå sin potential. Blodad författartand, nja, jag har alltid skrivit berättelser i alla former.

Som journalist försökte jag alltid utveckla formerna för intervjuer och reportage. Nyfikna på hur – bläddra igenom mina inlägg på bloggen mediaman – där finns en del att läsa. Som återpubliceringen av artiklarna om Miles Davis jag skrev för Dagens Nyheter 1987 ”En härjad man som finns till genom jazzen”.

Som manusförfattare har jag arbetat med långfilm och tv-manus och under senare år utforskat vad och hur man kan skapa filmiskt berättande i VR-formatet. I projektet Wanderlost med Mikael Johansson skapades detta verk GeniusLoci / Platsens Poesi. En slags essävandring genom en stad i virtual reality format.

Den största utmaningen inom manusskrivandet var dramatiseringen av Lars Gustafssons briljanta roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” som jag bearbetade tillsammans med Jan Hemmel för SvT Malmö. Tyvärr lyckades man aldrig få finansieringen på plats men manuset finns att läsa på min hemsida – http://www.soneson.se/film/Foy.htm. Och vi fick uppleva en minnesvärd läsning av manuset där Ernst-Hugo Järegård på sitt oefterhärmeliga sätt personifierade alla tre inkarnationer av Bernard (rollerna var för övrigt vikta för honom).

Mästerlig Thåström i ”Dom som skiner”

Thåström är tillbaka med svarta ballader och berättelser från mörka kvällar, svåra stunder och längtan längtan efter ett liv – som i strofen ”rakt fram emot solen” i den pianobaserade titellåten på albumet ”Dom som skiner”. Den och flera andra poetiska sånger är på många sätt en direkt fortsättning på album som Skebokvarnsv. 209 där han steg fram som mogen berättare med bluesen och den suggestiva rytmen i bottnen med ett alldeles eget uttryck. Rösten är kvar, vibrerar av den där typiska återhållna intensiteten och allvaret som är hans signum.
Det är bitvis magiskt svenskt och så fundamentalt mänskligt, som i den avslutande ”Mamma” där Thåström med sitt korthuggna språk berättar självbiografiskt om de drömmar och den värld hans för tidigt avlidna mamma mötte när hon kom till storstaden ”Jag skulle vilja sett det du såg…”

Foto lånat från https://www.ticketmaster.se/event/thastrom-den-som-skiner-turne-2022-biljetter/599169

Det är genomgående mästerligt och drabbande, smärtsamt vackert och som att befinna sig i den lägenhet Thåström beskriver i ”Papperstunna väggar” om grannarna som ibland låter som de slår ihjäl varann men där det ibland också ”är bebop hela dan”, en hyllning till musikens kraft beskrivet bara så där en passant. Det är en storstad och en värld man känner igen sig i utan att ha varit just där!
Eller det första spåret ”Södra korset” som sveper in mig i ett vokalt syntmoln som pumpar framåt i en rytmisk poesi. Där stiger Thåström in i den stad författaren Hans Fallada beskriver i sin roman, ”Ensam i Berlin” med korthuggna fraser som ”långsamt varmt, elektricitet”. Han flyger över taken för att lära sig namnen på träden, svävar fram över staden för att förstå sin och Falladas roll i världen, samtidigt som han låter oss sväva i det där rytmiska molnet som man bara vill stanna kvar i.

Mästerligt som sagt!

Bokrelease av romanen SUND

Nu är det dags att släppa min roman SUND – det blir evenemang på Galleri 21, Rådmansgatan 5 i Malmö. Torsdagen den 11 november kl 18-20. På plats finns en låda pocketböcker, god stämning och en författare som söker sina läsare.

Romanen finns också att köpa som e-bok och tryckt pocket på förlaget Books On Demand. Mer info här: https://www.bod.se/bokshop/sund-thore-soneson-9789180070591

Om ni föredrar Bokus finns den också där som e-bok och pocket – t.ly/f4uT

I fokus för romanen Sund står en fotograf som sammanställer en utställning, bilderna blir en minnesresa och ett sätt för honom att återfinna sin roll. Berättelsen är ursprungligen skriven i början av 1990talet och har sedan dess legat i den berömda byrålådan. Den kom aldrig längre än dit, kanske för att jag levde mitt i det skeende den skildrar, kanske för att delar av berättelsen låg för nära mig själv.

Här ett smakprov – ”Tom Sund vred på förstoringsapparatens rattar. Han sökte rätt format, rätt skärpa, rätt exponeringstid. Händerna lydde hans minsta kommando, negativet fixerades på den vita ytan, formatet på ramen korrigerades. Han vred ett rött filter framför objektivet, tog ett oexponerat ark 40 x 50 papper ur en kartong och placerade det i ramen.”

Som skribent och redaktör i tidskrifter och medier levde jag mitt i ett flöde av kultur, politik och livsstilsexperiment som växte fram under slutet av 70-talet och 80-talet. min mediabana inleddes som fotograf i frilansgruppen GRUPP FEM i Lund. Jag var en av initiativtagarna till rocktidningen Schlager, arbetade på Dagens Nyheter, var redaktör på SvT för musikprogrammet Chrome 22 och kulturmagasinet Rikets Kultur.

Mycket i romanen genomsyras av de miljöer, den politiska och kulturella sfär som präglade denna. Idag drygt trettio år senare kan jag se på texten med distans, se hur tiden präglade tankar och referenser. Som ett dokument över en brytningsperiod. Och som Peter Weiss skriver, för att veta vad som är rätt måste vi våga se på oss själva med öppna ögon.

Konsten att skriva för olika medier

Olika formuleringar och bilder trängs i mitt skrivarhuvud, ord som skapar bilder, bilder som skapar tankar, filmsekvenser som berättar. Gemensamt har de att alla är hantverk, verktyg för att förmedla och gestalta, händelser och minnen. Lika men ändå så olika för den som skriver.

Det skrivna ordet är ett nedtecknat flöde, skapat genom en inre monolog där författaren skapar en fiktiv värld. Det är en meningsskapande förmedling som bygger på äldre traderade och muntliga berättelser. Den har ett mål, att skapa gemensamma erfarenheter genom att dela med sig av sina egna. Romaner, noveller, poesi och dramatik drivs alla av dessa grundläggande element.

Men om skrivandet syftar till att skapa en filmisk berättelse, får orden flera lager av funktioner. De ska ge instruktioner till fotografer och scenografer, beskriva miljöer och personers agerande. Och de ska vara stoff till dialog. Den inre monologen och den fiktiva världen som skribenten skapar måste alltså konkretiseras i plats och handling, i scenerier för aktörer att leva sig in i.

Detsamma gäller till en del dramatik, men här får dialogen, orden som gestaltas, än större betydelse. Scenrummet skall skapa en värld för skådespelarna att vara närvarande i, att med sin kropp och sin röst förmedla både berättelse och reflektion till en publik som är närvarande i stunden.

Jag har skrivit manus för alla dessa medier, men inte så tydligt formulerat skillnaderna för mig förrän nu när jag förvandlar ett filmmanus som aldrig blev realiserat till en roman. Det blir tydligt för mig att ett filmmanus är instruktioner där det centrala är att fokusera på vad som ses, vad som sägs och vad som sker.

Att skapa samma berättelse med det skrivna ordet betyder att jag måste skriva fram mer utvecklade miljöer och skeenden, levande bilder för läsaren, samtidigt som andra lager av möjligheter öppnar sig. Här kan minnesbilder, tankar hos karaktärerna, inre upplevelser och olika perspektiv mötas i ett flöde av narrativa gestaltningar. Orden blir så mycket mer betydelsebärande när de ska läsas som text än när de är formulerade som instruktioner och verktyg för att skapa filmiska sekvenser.

Här följer ett exempel, filmmanustexten först, romantexten efter det.

”Vattnet i ett tvättställ färgas rött. Ett par manliga händer tvättar sig. Vi ser ett stort rum bakom honom, silhuetter av stora inramade dukar, spretiga träkonstruktioner. En naken kvinna ligger utslängd på ett podium, blek och livlös. ”

”Vattnet i ett tvättställ färgas rött. Ett par manliga händer vrider sig mot varandra, tvålen löddrar sig. Kranen som står öppen för fullt får vattnet att stänker i kaskader. Ljudet av vattnet ekar ödsligt i det stora rummet som är högt i tak, med järnbalkar och pelare som håller upp ett innertak av ljudisolerande material.

Den bakre delen av rummet är belamrat med stora inramade målardukar, spretiga träkonstruktioner.

På ett podium framför en tegelvägg ligger en naken kvinna på en resårmadrass, hon poserar som en modell i Henri Toulouse Lautrecs parisiska, romantiserade målningar från fin de siècle perioden. Avslappnad på en kudde, blek och livlös.”

Jag skulle knappast behöva skriva ut vilket av citaten som är filmiskt, vilket som är litterärt. Det som slår mig är att filmmanuset förutom att vara beskrivande samtidigt skall ge utrymme för andras skapande. Fotograf, scenograf, skådespelare, regissör. De gestaltar för betraktaren, de fyller det skissade skelettet med en kropp och kostym som blir en del av det visuella språket.

Romantexten å andra sidan fyller både den berättande och den reflekterande funktionen, ger läsaren associationer och flera lager av meningsskapande. (hur detta genomförts och lyckats hantverksmässigt och konstnärligt i mitt exempel får andra bedöma).

Apropå Lars Vilks konstverk

Det har skrivits och diskuterats mångordigt om Lars Vilks och hans Muhammed teckning sedan dödsolyckan. Har den verkshöjd eller är det en politisk provokation? Är det konceptkonst eller islamofobi? Ska den införlivas i samlingen på Moderna Museet eller inte ?
Den diskussionen verkar fortsätta, däremot är alltfler eniga om att skulpturerna Nimis och Arx på Kullaberg fyller kriterierna för att betraktas som konst, liksom den micronation Ladonien som Vilks bildade 1996. Denna nation lever vidare och arbetar nu för att bevara Nimis för framtiden.


Foto av Nimis 2009 / Thore Soneson

Jag har inte räknat de gånger jag besökt Nimis och Kullaberg, men vid det tidigaste tillfället fick man mer eller mindre glida nedför sluttningen längs ett rep och klättra uppför detta igen, det måste ha varit på 80-talet. Säkerheten i drivveds skulpturerna har testats av otaliga besökare. En del olyckor har skett där oaktsamma eller övermodiga besökare har utmanat drivveden. Numera ett turistmål som Höganäs kommun vill bevara för framtiden och har sökt medel från kulturdepartementet.

Fotonot. Namnet Nimis är enligt Ladoniens wikipedia sida latin för ”too much”, medan Arx är latin för ”fortress”. https://en.wikipedia.org/wiki/Ladonia_(micronation)

Äntligen !

Om att skriva och publicera egna romaner

De senaste månaderna har jag ägnat en hel del tid åt att arbeta med manus, digitaliserat äldre texter och arbetat med nytt manus. Jag bestämde mig tidigt för att inte botaniserat i den förlagsdjungel som i dessa post-corona tider drunknat i insända alster, istället sökt bland förlag och tryckerier som erbjuder egen publicering i olika former. Mer om detta och mina val kommer.

Därför kommer två romaner att tryckas i höst, båda tillkomna i en annan tid, båda reflekterar på olika sätt den tid de skrevs i. Här förordet till den första som om allt går i lås kommer i månadsskiftet oktober/november.

”Denna berättelse är ursprungligen skriven i början av 1990talet och har sedan dess legat i den berömda byrålådan. Den kom aldrig längre än dit, kanske för att jag levde mitt i det skeende den skildrar, kanske för att delar av berättelsen låg för nära mig själv. Som skribent och redaktör i tidskrifter och medier levde jag mitt i ett flöde av kultur, politik och livsstilsexperiment som växte fram under slutet av 70-talet och 80-talet.

Idag drygt trettio år senare kan jag se på texten med distans, se hur tiden präglade tankar och referenser. Som ett dokument över en brytningsperiod. Och som Peter Weiss skriver, ”För att veta vad som är rätt måste vi våga se på oss själva med öppna ögon.”

Bilden av tragedin 9/11

9e september 2001

Idag är det en svart minnesdag. Medierna skriver, berättar och analyserar allt om tragedin. Om bin Ladin och islamismen, om ”war on terror” och hur det talibanstyrda Afghanistan av idag ska styras.

World Trade Center under attacken den 11 september 2001. Foto: Richard Drew/AP/TT http://t.ly/sZqw

Många minns vad de gjorde, hur de reagerade på nyhetsflödet och terrorismen. Själv minns jag framförallt de bilder och filmklipp som visar desperationens offer; de människor som kastar sig ut genom fönster ovanför de ramponerade våningarna. När bilderna kablades ut satt jag klistrad vid datorskärmen, försökte sätta mig in i känslan, adrenalinet som pumpar, skräcken, döden som väntade. Det gick inte då, det går inte nu heller.

Bilderna visade aldrig ansikten eller individer, kropparna var silhuetter mot en gråsvart rökmassa. Anonyma. Desperata. Fotografierna är fastetsade i minnet, för alltid.

Den muslimska terroristen – en ”filmskurk” född ur 9/11 dådet

Det skrivs mycket om 9/11 nu, tjugo år efter attacken mot Twin Towers. Filmkritikern Fredrik Sahlin pekar på hur film- och tv-industrin hanterat denna händelse.
”Med risk för att låta lite väl krass kom det här attentatet som manna från himlen för Hollywoods actionmakare, som hade famlat länge efter en ny klassisk skurk som kunde ersätta gamla tiders nazister och KGB-agenter. Man hade harvat runt lite med diverse ondsinta terrorister men plötsligt fanns där en fiende som helt kunde axla Satans mantel: den muslimska terroristen.”
En berättigad spark på den stundtals cyniska filmindustrin.

https://www.svt.se/kultur/fredrik-sahlin-sa-har-11-9-attentatet-paverkat-filmen

Bob Dylan 80 år – a never ending story

The Bob Dylan Archive®, comprised of more than 100,000 items spanning nearly the entire length of his career, was acquired by the George Kaiser Family Foundation and the University of Tulsa and is housed at TU’s Helmerich Center for American Research at Gilcrease Museum.

Att nobelpristagaren Bob Dylan fyller 80 idag den 24 maj har knappast undgått någon.
En flod av artiklar i svensk och utländsk press tolkar och beskriver historier, verk och texter denne gigant levererat. Att han 2016 sålde över 6000 anteckningar och arkivmaterial till The Bob Dylan archive som administreras av University of Tulsa kommer generera ännu fler böcker, biografier och berättelser som försöker spåra vad som stämmer i alla de mytologiska berättelser som spridits kring Dylans liv, verk och texter.

Bob Dylan with Patti Smith in New York, 1975. Photograph: Danny Fields. Copyright: Gillian McCain

I en nyhetsartikel publicerar The Guardian en läsvärd uppdatering om Dylans bakgrund och hur hans hemstad förvaltar minnet av barden – Bob Dylan at 80 – a little Minnesota town celebrates its famous son.

Ett exempel på en välskriven Dylan-hyllning jag läst är Hynek Pallas som i GP inleder sin initierade artikel ”Dylan överlevde medelåldern genom att turnera” med raderna ”Surviving in a ruthless world”. Att överleva in en grym värld. När Bob Dylan sommaren 1983 skulle döpa sin kommande skiva var det ingen inblandad som höjde på ögonbrynen över titeln han kläckte.” Att titeln ändrades till ”Infidels” kommenterar Hynek Pallas med att citera ett uttalande av Dylan om skivan med ”Efter att under fyra års tid ha förkunnat Jesus ord erkänner sångaren nu (i ” Someone’s got a hold of my heart”) att han aldrig kunde: ”learn to drink that blood and call it wine/ never could learn to look at your face and call it mine”.

En artikel som avslutas med ett detektivarbete på nätet som spårar versioner av låten ”Shelter from the storm”. En spaning som säkert låter sig göras med många andra Dylan-sånger. Själv skulle jag nog valt att spåra versioner av ”All along the Watchtower” men det finns mängder av material på nätet, en sökning på Bob Dylan live ger 96 000 000 träffar på Google ! Här en av alla :

Bob Dylan performs “All Along the Watchtower” at the Concert for the Rock & Roll Hall of Fame in 1995.