Att gå på vatten

Lämna ett svar

I dessa klimatkrisens tider när norra Italien drabbas av förödande översvämningar, när floddelta i Bangladesh ständigt översvämmas, när snösmältning i norra Sverige skapar översvämning i Lule älven, i dessa tider kommer jag att tänka på hur det kan kännas att gå på vatten. Bokstavligen.
Det är lite som jag inbillar mig att känslan av att flyga eller sväva utan hjälp av vingar eller maskiner. Vattnet bär men finns där samtidigt som ett mörkt hot. Med detta menar jag inte att förringa upplevelsen eller för den skull det klimatrelaterade hot som vatten innebär.

Bilden är från ett verk som skapades av Ayse Erkmen ”On Water” på Skulptur Projekte Münster 2017. En biennal i stadsrummet som vart tionde år skapar nya verk och upplevelser.
Att vandra över vattnet i ett urbant hamnområde var för mig en upplevelse jag helst skulle gjort ensam, för att på riktigt sjunka in (inte ned) i vattnet.
Ett konstverk som öppnade sig för mängder av besökare, ett verk skapat i Land Art traditionen där besökare blir aktiva genom att stiga in i, och i detta fall, ut på verket.
I Münster blev verket ett slags spektakel där de flesta skrattande tog sig över kanalen. Och jag skulle som sagt gärna vandrat där ensam, kanske i mörkret.

Konsten att skriva om – när karaktärerna bråkar med mig

Lämna ett svar

Har arbetat i nära tre månader på en ny bok, en spänningsroman tror jag det kommer bli. Men halvvägs in i skrivandet börjar karaktärerna bråka med mig och varandra. Dom vill ut ur sina roller och bryta nya vägar känns det som.
Kan det vara att jag tagit för lätt på dem, att alla individer har oanade djup och möjlighet till genomgripande förändringar? Att de helt enkelt kräver att vara mer transparenta (detta modeord) och bli synliga som hela. Inte enbart som drivkrafter i en story.

Jag ska inte avslöja vad intrigen är, den är inte heller statiskt och enkelriktad, den har flera parallella spår och förskjutningar. Men ett är tydligt, det är nutid och samtida kulturella egenheter vävs medvetet in i karaktärerna och deras handlingar.
Ett lager som skiljer sig från storyn finns också, där drar huvudpersonens associativa minnesbilder iväg åt andra berättelser han (ja det är en han) har konsumerat. Oftast i det skyddande mörkret i en biografsalong.

Jag har haft en snabbt nedklottrad mindmap över storyn, men den bråkar också med mig, den är i vissa delar förutsägbar och utan överraskningar. Rullar på som i en manusfabriks serieskapande.
Samtidigt som jag grubblar över detta tänker jag att de flesta spänningsromaner arbetar med etablerade genrer och dramaturgiska bågar.

En spänningsroman skall innehålla minst en god och rättrådig person som mot alla odds tar sig både levande och rakryggat moralisk genom berättelsen. Där skall finnas ett aktuellt socialt engagemang, en brottslighet som på något sätt är resultatet av samtidsproblem och myndigheternas tillkortakommande. Ett rättsväsende som antingen är inkompetent, underbemannat, korrupt eller helt enkelt stockkonservativt, en eller två poliser som representerar detta system och en (oftast ensam) person (den brottslige) som hamnat utanför de strikta sociala ramarna.

Känns detta igen? Tror inte jag behöver droppa namn eller författare för att ni ska känna igen beskrivningarna. Så det blir att kliva tillbaka in i den klassiska kombination control_alt_delete. Och förhoppningsvis skapa något mindre förutsägbart ! Önskar mig lycka till !

NILO

Lämna ett svar

Prolog

Stockholm slutet av åttiotalet. Staden befann sig i efterdyningarna av femtiotalets småstad, sextiotalets byggboom och sjuttiotalets alternativa rörelser och husockupationer. Billiga lägenheter och ateljéer försvann i rask takt när en ny rivnings- och renoverings-boom började förvandlingen av city till ett kommersiellt shopping och bankdistrikt.

Som kronan på det cityverket öppnades Kulturhuset 1974 och flera av de äldre fastigheterna längs Drottninggatan förvandlades till departement och kontor. Södermalm var fortfarande en stadsdel där det gamla och det nya levde parallellt, ölhallar och kinesiska restauranger bedrev sin verksamhet vägg i vägg och de alternativa husockupanter i Mullvaden levde kvar i stadsdelens minne.

Denna roman utspelar sig i detta klimat, i en tid när punkens aggressiva kultur till en del ersatts av nya romantiker och syntgrupper, en tid när konstmarknaden exploderat, modedesigners och snabba cash ekonomer levde ut tidens drömideal.

Brytningstiden syntes i alla medier, SvT hjälpte till att lansera nya trender med liveprogram och livsstilsmarkörer som Måndagsbörsen, Sköna Söndag och Jakobs Stege. Musiktidningen Schlager jag varit med att starta 1980 hade fem år senare slagits samman med Ritz och döpts om till Slitz, då fanns fortfarande fokus på rockscenens kultur och musik.

Spår av denna tid finns i romanen men den utspelar sig framförallt i en krets av storstadsbor som lever på nätterna och i marginalen, konstnärssjälar och journalister som delar sin tid mellan krogen och ateljéerna.

Texten är bearbetad digitalt vintern 2020/21, mindre språkliga korrigeringar har genomförts men handlingen, personerna och de tidsrelaterade dialogerna är desamma som i ursprungstexten. Spänningsromanen Nilo är därför inte en tillbakablick på åttiotalet utan en skapelse under detta decennium.

Läs kapitel 1 https://medieman.com/2023/04/14/nilo-kapitel-1/
Köp NILO https://medieman.com/roman-forlag/

NILO / kapitel 1

1 svar

1.

I kylskåpet tävlade en plastinbakad ostbit, en samling halvtomma likörflaskor, några ensamma tomater och en ketchupflaska om att lysa upp tomheten. Det enda som existerade i överflöd var filmjölkspaket.

På kylskåpsdörren grinade ett ansikte dominerat av bleka ögon och inramat av ett tovigt, blont hår och ett stripigt, kort pipskägg. Plastkortet var daterat 88 – 91 och tvärsöver den svarta bilden lyste bokstäverna PRESS. Under bilden stod Peter Fransson.

Han slet ned plastkortet som satt fast med en bit tejp, stoppade det i byxfickan och tänkte högt. En vana han lagt sig till med under ensamma skrivande timmar.

– Eftersom schablonbilden stämmer perfekt med verkligheten finns det ingen anledning att maskera den. Eller förställa den.

Peter Fransson var inte intresserad av att skyla över spåren av sin ensamhet. Vinterns tristess hade dragit ett svart skynke över en annars livskraftig entusiasm. Han tyckte sig leva i upprepningens tidsålder, några och trettio, mätt på intryck, mätt på äventyr, mätt på utmaningar.

Han hade tagit konsekvenserna, sagt upp sig från sitt fasta jobb som journalist, utan att ha något klart alternativ att fylla tillvaron med. Än så länge flöt dagarna fram i de rutiner han utvecklat och förfinat under tio hektiska år.

Kylskåpet innehöll inga läskande öl. Det var en del av mönstret. Om det funnits en flaska Carlsberg på hyllorna hade Fransson snabbt förvandlat ölet till skummande fradga i ett högt glas och sig själv till konsument framför videon och en hemmakopierad, grynig långfilm med lättköpta celluloiddrömmar.

När suget i magen bröt ut, blev det nödvändigt att klä på sig den slitna pilotjackan i brunt skinn och leta upp ett vattenhål som serverade de rätta sorternas beska klunkar.

Stegen tog honom snabbt till den närmsta taxistolpen. Snabbt för att det klafsade om fötterna i snösörjan, snabbt för att omgivningen tröttade ut honom med sin monotona och grälla upprepning av samma sorters varor.

Demonstrativt lät han sin kropp sjunka ned i baksätet på taxin. Det var hans sätt att nonchalera alla försök till babbel från killen med hästsvans som satt uppkörd i ratten. Denne trampade gasen i botten och slirade fram på gatorna. Först vid Slussens vindlingar frågade han vart det bar av.

Fransson som stirrade ut på den isblåa kvällsfjärden till vänster om sig reagerade inte.

– Vilket hål ska de va, andades killen lite högre genom näsan så att hans passagerare hoppade till.

– Norrmalmstorg blir bra, sade Fransson nollställt.

– Ja där kan du ju välja och vraka…eller…

Fransson muttrade något ohörbart till svar och placerade omgående chauffören i facket extraknäckare. Han avskydde dem alltmer för deras närgångna och spelade intimitet. Chaufförens hemmagjorda utfrågningsteknik skulle säkert resultera i stora reportaget i någon mindre nogräknad blaska.

Tusentals andra med drömmarna i behåll slåss för att bli antagna på någon Journalisthögskola, tänkte Fransson. Slåss för att skaffa sig poäng som liknar läkarlinjens. Status styrde flodvågen av intresse, inte verklighetens efterfrågan på skrivkunniga. Inte heller talangen. Det visste alla som arbetat ute i tidningsindustrin.

Fransson slog igen dörren till den blekblå Volvon och styrde stegen mot ett rökigt och sjudande stamställe som bar det missvisande namnet Konstnärsbaren, KB. Få verksamma konstmakare hade visat sig där de senaste åren, de hade försvunnit i takt med krogens prishöjningarna, eller i jakt på sponsorer som befolkade andra lokaler.

Det fanns desto fler namn och ansiktslösa bland gästerna i den trånga baren. Just denna kväll var anonymiteten ett mål för Fransson. Den övriga kartan av lokaler innehöll för många ytligt bekanta skär och kobbar som krävde uppmärksamhet så att han inte havererade på dem. En kravlös titt i ölskummet var hans mål. Inte en social positionsmarkering.

nilo-webb-kap1Ladda ner

En resa med T-bane konst

Lämna ett svar

För en kort tid sedan var jag och min sambo i Stockholm. Konsten kallade, vänner väntade på oss och vi hade fyra intensiva dagar i huvudstaden. Att färdas runt i Stockholm betyder att åka tunnelbana i alla riktningar. En konstupplevelse i sig. En snudd på gratis upplevelse, ja själva kortet för tre dagar kostar visserligen som två-tre museibesök men bonusen blir då all den konst som T-banans stationer bjuder på. Men man kan tillbringa en hel dag på en engångsbiljett och se konst.

Flera av de stationer vi hamnade på har fått tillfälliga inslag man döpt till Konstväxlingar skapat både aktuella djupdykningar i mångfaldens färgprakt och kameraögats allseende blick. Som Erik Gustafssons fotoserie ”Pause Between Thought and Action” på Mariatorget och Valeria Montti Colque på Zinkensdamm. De är placerade på samma plan som reklamen, alltså på väggarna mittemot perrongen och hur intressanta de än är så bleknar de totalt i jämförelse med Malmö C där videoinstallationen ”Annorstädes” av Tania Ruiz Gutiérrez på Malmö C är en visuell och hypnotiserande resa med kameran längs vyer över hela världen.

Anders Kappel ”Itinerary”

I Stockholm är det de permanenta verken som gör störst intryck, den relativt nya Citybanan invigd 2017 djupt under de äldre T-banorna strålar ut från T-Centralen och där finns många verk värda att stanna upp och reflektera över. Vi åker ned i rulltrappan på Odenplan där Anders Kappel skapat verket ”Itinerary” som består av 38 kolteckningar på laminerat glas. Det är grafiska konstruktioner och maskindelar som blir ett slags tecken för vår civilisation, fascinerande att studera.

På Odenplan finns också en stor monter för tillfälliga utställningar, visas ett år i taget i ett urval av avgångselever från Sveriges konst- och designhögskolor. Just nu är det Klara Zetterholms verk ”Civilization and Its Discontents”, ett antal skulpturer som skulle kunna vara taget ur ett framtida museum som skildrar objekt från 2000-talet.

Klara Zetterholms verk ”Civilization and Its Discontents”

På en av perrongerna finns verket ”Hittegods” av Thomas Bernstrand som består av just det, ett antal kvarlämnade skor och kängor som hänger i taket och förflyttar sig ständigt på vajrar, det är 3-D skannade och printade i olika färg och bildar ett slags kalejdoskop av de anonyma ägarna som lämnat kvar dom som spår.

Peter Svedberg ”Stad, Träd och Äng”

Vi tar oss vidare till knutpunkten Stockholm City, där har Peter Svedberg skapat fotocollage från stadens gator. Täckta med glas i relief blir bilderna frostiga som att se dem genom ett slags lustiga huset tablåer, fasettslipade och nästan som i 3-D. Verket heter ”Stad, Träd och Äng” och består av fyra olika delar och perronger.

Lars Arrhenius ” Cuckoo clock ”

Vi tillbringade en lång stund framför det animerade videoverket av ”Cuckoo Clock” Lars Arrhenius, som skildrar livet och människor som arbetar, reser och umgås under 24 timmar just på denna plats. Ett pågående myller som aldrig vilar.

Och detta är bara en bråkdel av allt man kan uppleva på T-banan, inom några år kommer en helt ny sträckning att fyllas med nya verk av ett tiotal konstnärer bland dem Peter Johansson/Barbro Westling och Åsa Jungnelius. https://konst.sl.se/om-konsten/inblick/nya-tunnelbanans-konst/#/2325

Så missa inte den underjordiska konsten längs T-banan. Här en sökbar sida på Sls webb där alla drygt 150 verk är sökbara – https://konst.sl.se/konstverk/

Jakten på den försvunna baren

Lämna ett svar

”JAG STÅR i någon av stadens barer och läppjar fridfullt på min öl – jag gör det för att jag alltid gjort det och alltid kommer att göra det – runt mig pågår en gigantisk komedi. Stockholm är en veritabel scen, fylld av en flora aktörer på jakt efter tillfredsställelse, ett ego, ett jag och en plats i solen.”
Så skrev jag i DNs bilaga På Stan när jag under åttiotalet arbetade på morgontidningen i Stockholm. Här finns flera reflektioner kring barkultur som jag kan skriva under också idag i min hemstad Malmö. Här finns visserligen prestigelösa barer men också de mera stajlade och gentrifierade barerna. Kanske någon med plastkort, vad vet jag.
Som avslutning på artikeln citerade jag filmregissören Louis Bunüel i hans memoarer ”Min sista suck”:
”I baren har jag tillbringar ljuvliga stunder. Baren är för mig ett ställe för meditation och samling utan vilket livet vore ofattbart. Den bör vara lugn, ganska mörk, mycket bekväm. Ett dussin bord högst och om möjligt föga språksamma gäster.”



Långsamma Händelser vid vatten

Lämna ett svar

Många har skrivit, många har hyllat och en del kritiserat vinterns mest uppmärksammade SvT serie. Kerstin Ekmans landsbygdsdeckare med samma titel är skriven långt innan vi upplevde serieboomen vi nu umgås med i alla streamade kanaler. Men den är berättad som om vi fortfarande levde med lägerelds tv och snällt väntade på nästa episod i en följetong.

Efter nu har sett alla sex avsnitten under några komprimerade dagar, är jag kluven om kvaliteterna. Det dominerande formatet deckare/thriller kräver en rappare, mera stringent dramaturgi där skeendet, inte psykologiska porträtt är drivande. ”Händelser vid vatten” är bitvis som att se en serie på åttiotalet.

Affischbilden för ”Händelser vid vatten” är dramatisk iscensatt.

Detta är inte nödvändigtvis en nackdel, tvärtom, ett lägre tempo ger plats för de utmärkta skådespelarna att bottna i och få utrymme till att skapa levande karaktärer. Och de gör det – Rolf Lassgård och Pernilla August är som skurna ur, den för oss utbölingar, norrländska glesbygdens trubbiga och envetet omtänksamma individer – medan Alma Pöysti och Christian Fandango Sundgren gestaltar storstadens nerviga hämningslösa valkyria och den sökande unge av sina halvbröder mobbade introverte tänkare. Och det är i dessa karaktärer och flera andra som serien engagerar och berör.

Men att fokusera så tydligt på de mänskliga porträtten, på dragningskraften i kollektivet i Svartvattnet – en samling ganska trasiga och sårade individer ledda av en bitvis demonisk ledare som är övertygad om att getmjölken ska frälsa alla – gör att motorn i berättelsen förskjuts från det brutala knivmordet på två holländska turister till en bitvis parodisk beskrivning av taffligt polisarbete.

Kanhända att detta är en rimlig beskrivning av glesbygdens villkor under sjuttiotalet, en eftersatt och åsidosatt kvarleva av det gamla lantbrukets dagar. Perfekt illustrerad av den ensamme skogshuggarens skitiga arbetsbod med inkokt kokkaffe och slitna kalsonger på tvättstreck mitt ute på ett kalhygge.

Historien lunkar fram på ganska tunga men vackra filmiska tablåer, växlar mellan tiden för mordet och den pusselläggning som läkaren Birger (Lassgård) djupdyker i drygt tjugo år senare. Han blir besatt av att söka sanningen bakom dåden när hans stora kärlek Annie (Pernilla August) hittas drunknad i älven med en studsare bredvid sig. Men spännande blir den nästan aldrig. Inte så att jag längtar efter actionspäckade thrillers som ”Snabba Cash” men jag saknar definitivt den metodiskt uppbyggda dramaturgin som driver engelska serier typ ”Sherwood” som också rullar på SvT play nu.

En diskussion som dykt upp bland kulturskribenter om kvaliteterna på serien har handlat om en slags lakoniskt ointresse för vem som är mördaren, när det väl avslöjas i historien överskuggas det av mänskliga dramat kring relationsintriger och saknade livskamrater.

Seriens regissör Mikael Marcimain och manusförfattarna har byggt en stark psykologisk gestaltning, metodiskt men som sagt blir det långsamt och spänningslöst. Romanen av Kerstin Ekman från 1994 är en bitvis kargt skriven deckare som klarar att både skapa karaktärer och beskriva tidsandan.

För som motiveringen till Nordiska Rådets Litteraturpris för ”Händelser vid vatten” lyder är romanen en ”…modern väckarklocka. Spänningen skapas kring hur människorna bryter ner varandra – och naturen – i de hårdhänta strukturomvandlingarnas tid. De helande krafterna visar sig när det goda i fäderna avlöser den överdrivna moderskärleken som låser personerna i ett ödesdrama.”

Starka kvinnoporträtt på GFF 2023

Lämna ett svar

Jag har blandade minnen av en dryg vecka med filmer i den digitala salongen på årets Göteborg Filmfestival. Många välgjorda och temamässigt intressanta berättelser men få som stack ut och visade på egensinniga och filmiska upplevelser. Flera av dessa var starka kvinnoporträtt.

Svenska ”Dogborn” med Philip Oros och Silvana Imam är en tung, rå och grymt intensiv historia om utanförskap och trafficking. En del schabloner om krogvärlden och kunderna vägs upp av det starka spelet och den nerviga klippningen. Den har biografpremiär 10 februari.

En annan är vinnaren av Dragon Award Best Nordic Competition, den danska ”Unruly”. En stark berättelse om hur en ung och självständig kvinna spärras in på ett hem för ”sinnesslöa” som drivs av en läkare som visar sig stå nära den rasrena ideologi som florerade i mellankrigstidens Europa. En påtvingad sterilisering leder till att filmens nu kuvade unga kvinna tar livet av sig när hon försöker fly.

Fler kvinnoporträtt har fastnat i minnet, franska ”Minnas Paris” om de trauma en överlevande från massakern kring terrordådet mot klubben Bataclan försöker hantera. Långsamt börjar hon nysta upp minnet av kulorna från maskingevär och döda kroppar omkring sig. En annan minnesvärd resa är den i ”Exodus” om en ung syrisk flickas flykt genom Europa, hjälpt av en smugglare som tvingas på flykt.

Deras vänskap och gemensamma kamp för att överleva resan är starkt skildrat av svenske regidebutanten Abbe Hassan och huvudrollerna Jwan Alqatami och Ashraf Barhom.

Kan nämna fler men känner mig fortfarande kluven till urvalet filmer, flera av de andra vinnarna i festivalen har inte visats i den digitala salongen. Några av dem kommer att visas i andra fönster, som Lea Globs dokumentära ”Apolonia, Apolonia” kommer som K-special på SvT. Det marockanska dramat ”Den blå kaftanen” som vann Dragon Award Best International Film, framröstad av publiken, lär komma upp på biografdukarna i vår.

Sammanfattningsvis förstår jag att det kan finnas många anledningar till att en film inte kan visas online, producent rättigheter, distributionsavtal som redan ingåtts, rädsla att missa biograf distribution eller helt enkelt vissa regissörers krav på att deras film inte skall visas i ett annat format än biografens.

Samtidigt borde filmskapare se värdet av att deras film visas för en intresserad publik som kan sprida ordet om filmen vidare. Och inte minst värdet av att få visa sina berättelser för en skara entusiaster, och i många fall, övertygade och engagerade cineaster som inte har möjlighet att besöka festivalen på plats.

PS. Lästips om Exodus https://www.dn.se/kultur/abbe-hassan-langfilmsdebuterar-med-exodus-som-skildrar-flyktingkrisen/

Vem väljer filmer online på GFF 2023?

Lämna ett svar

I all hast – några dagar innan GFF alltså Göteborg filmfestival 2023 avslutas – lyssnar jag på P1 kultur där några av filmerna som tävlar i Nordiska tävlingen presenteras. Av de som nämns visas enbart en i den digitala salongen. Den som jag prenumererar på är alltså ett urval (av någon programmerare eller som det heter på biografspråk filmsättare) av filmer som visas i salongerna.

Urvalet blir utan tvekan en besvikelse, jag undrade redan i fjol om vem och varför vissa filmer uteslöts. Som den isländska ”Godland”, filmen om ”Munch” eller för den delen ”Enys Men” av den experimentella engelske filmaren Mark Jenkins för att nämna en av de mer uppmärksammade. Vi får visserligen se svenska ”Dogborn” och det tackar jag för.

Återkommer efter festivalen är avslutad med några mer utförliga tankar kring filmer och GFF. Till dess fortsätter jag se så många jag hinner av de streamade filmer som når oss utanför Göteborg.

Rockpoet – The Duchess of Coolsville

Lämna ett svar

I all ödmjukhet delar jag en recension skriven en sen natt i Stockholm juli 1987 efter ett av mina starkaste minnen av en konsert. (I konkurrens med McCoy Tyner en sen natt i Paris ca 1986 och Miles Davis på Malmö Stadsteater ca 1974 och Nick Cave i Köpenhamn 2018 och Thåström med gäst Freddie Wadling på turnen 2009 ). Det är bara att sätta på ”Pirates” vinylen igen och flyta iväg…eller varför inte nya ”Just in Time”! nyligen släppt på alla streamade sajter som Spotify.