En resa med T-bane konst

Lämna ett svar

För en kort tid sedan var jag och min sambo i Stockholm. Konsten kallade, vänner väntade på oss och vi hade fyra intensiva dagar i huvudstaden. Att färdas runt i Stockholm betyder att åka tunnelbana i alla riktningar. En konstupplevelse i sig. En snudd på gratis upplevelse, ja själva kortet för tre dagar kostar visserligen som två-tre museibesök men bonusen blir då all den konst som T-banans stationer bjuder på. Men man kan tillbringa en hel dag på en engångsbiljett och se konst.

Flera av de stationer vi hamnade på har fått tillfälliga inslag man döpt till Konstväxlingar skapat både aktuella djupdykningar i mångfaldens färgprakt och kameraögats allseende blick. Som Erik Gustafssons fotoserie ”Pause Between Thought and Action” på Mariatorget och Valeria Montti Colque på Zinkensdamm. De är placerade på samma plan som reklamen, alltså på väggarna mittemot perrongen och hur intressanta de än är så bleknar de totalt i jämförelse med Malmö C där videoinstallationen ”Annorstädes” av Tania Ruiz Gutiérrez på Malmö C är en visuell och hypnotiserande resa med kameran längs vyer över hela världen.

Anders Kappel ”Itinerary”

I Stockholm är det de permanenta verken som gör störst intryck, den relativt nya Citybanan invigd 2017 djupt under de äldre T-banorna strålar ut från T-Centralen och där finns många verk värda att stanna upp och reflektera över. Vi åker ned i rulltrappan på Odenplan där Anders Kappel skapat verket ”Itinerary” som består av 38 kolteckningar på laminerat glas. Det är grafiska konstruktioner och maskindelar som blir ett slags tecken för vår civilisation, fascinerande att studera.

På Odenplan finns också en stor monter för tillfälliga utställningar, visas ett år i taget i ett urval av avgångselever från Sveriges konst- och designhögskolor. Just nu är det Klara Zetterholms verk ”Civilization and Its Discontents”, ett antal skulpturer som skulle kunna vara taget ur ett framtida museum som skildrar objekt från 2000-talet.

Klara Zetterholms verk ”Civilization and Its Discontents”

På en av perrongerna finns verket ”Hittegods” av Thomas Bernstrand som består av just det, ett antal kvarlämnade skor och kängor som hänger i taket och förflyttar sig ständigt på vajrar, det är 3-D skannade och printade i olika färg och bildar ett slags kalejdoskop av de anonyma ägarna som lämnat kvar dom som spår.

Peter Svedberg ”Stad, Träd och Äng”

Vi tar oss vidare till knutpunkten Stockholm City, där har Peter Svedberg skapat fotocollage från stadens gator. Täckta med glas i relief blir bilderna frostiga som att se dem genom ett slags lustiga huset tablåer, fasettslipade och nästan som i 3-D. Verket heter ”Stad, Träd och Äng” och består av fyra olika delar och perronger.

Lars Arrhenius ” Cuckoo clock ”

Vi tillbringade en lång stund framför det animerade videoverket av ”Cuckoo Clock” Lars Arrhenius, som skildrar livet och människor som arbetar, reser och umgås under 24 timmar just på denna plats. Ett pågående myller som aldrig vilar.

Och detta är bara en bråkdel av allt man kan uppleva på T-banan, inom några år kommer en helt ny sträckning att fyllas med nya verk av ett tiotal konstnärer bland dem Peter Johansson/Barbro Westling och Åsa Jungnelius. https://konst.sl.se/om-konsten/inblick/nya-tunnelbanans-konst/#/2325

Så missa inte den underjordiska konsten längs T-banan. Här en sökbar sida på Sls webb där alla drygt 150 verk är sökbara – https://konst.sl.se/konstverk/

Jakten på den försvunna baren

Lämna ett svar

”JAG STÅR i någon av stadens barer och läppjar fridfullt på min öl – jag gör det för att jag alltid gjort det och alltid kommer att göra det – runt mig pågår en gigantisk komedi. Stockholm är en veritabel scen, fylld av en flora aktörer på jakt efter tillfredsställelse, ett ego, ett jag och en plats i solen.”
Så skrev jag i DNs bilaga På Stan när jag under åttiotalet arbetade på morgontidningen i Stockholm. Här finns flera reflektioner kring barkultur som jag kan skriva under också idag i min hemstad Malmö. Här finns visserligen prestigelösa barer men också de mera stajlade och gentrifierade barerna. Kanske någon med plastkort, vad vet jag.
Som avslutning på artikeln citerade jag filmregissören Louis Bunüel i hans memoarer ”Min sista suck”:
”I baren har jag tillbringar ljuvliga stunder. Baren är för mig ett ställe för meditation och samling utan vilket livet vore ofattbart. Den bör vara lugn, ganska mörk, mycket bekväm. Ett dussin bord högst och om möjligt föga språksamma gäster.”



Långsamma Händelser vid vatten

Lämna ett svar

Många har skrivit, många har hyllat och en del kritiserat vinterns mest uppmärksammade SvT serie. Kerstin Ekmans landsbygdsdeckare med samma titel är skriven långt innan vi upplevde serieboomen vi nu umgås med i alla streamade kanaler. Men den är berättad som om vi fortfarande levde med lägerelds tv och snällt väntade på nästa episod i en följetong.

Efter nu har sett alla sex avsnitten under några komprimerade dagar, är jag kluven om kvaliteterna. Det dominerande formatet deckare/thriller kräver en rappare, mera stringent dramaturgi där skeendet, inte psykologiska porträtt är drivande. ”Händelser vid vatten” är bitvis som att se en serie på åttiotalet.

Affischbilden för ”Händelser vid vatten” är dramatisk iscensatt.

Detta är inte nödvändigtvis en nackdel, tvärtom, ett lägre tempo ger plats för de utmärkta skådespelarna att bottna i och få utrymme till att skapa levande karaktärer. Och de gör det – Rolf Lassgård och Pernilla August är som skurna ur, den för oss utbölingar, norrländska glesbygdens trubbiga och envetet omtänksamma individer – medan Alma Pöysti och Christian Fandango Sundgren gestaltar storstadens nerviga hämningslösa valkyria och den sökande unge av sina halvbröder mobbade introverte tänkare. Och det är i dessa karaktärer och flera andra som serien engagerar och berör.

Men att fokusera så tydligt på de mänskliga porträtten, på dragningskraften i kollektivet i Svartvattnet – en samling ganska trasiga och sårade individer ledda av en bitvis demonisk ledare som är övertygad om att getmjölken ska frälsa alla – gör att motorn i berättelsen förskjuts från det brutala knivmordet på två holländska turister till en bitvis parodisk beskrivning av taffligt polisarbete.

Kanhända att detta är en rimlig beskrivning av glesbygdens villkor under sjuttiotalet, en eftersatt och åsidosatt kvarleva av det gamla lantbrukets dagar. Perfekt illustrerad av den ensamme skogshuggarens skitiga arbetsbod med inkokt kokkaffe och slitna kalsonger på tvättstreck mitt ute på ett kalhygge.

Historien lunkar fram på ganska tunga men vackra filmiska tablåer, växlar mellan tiden för mordet och den pusselläggning som läkaren Birger (Lassgård) djupdyker i drygt tjugo år senare. Han blir besatt av att söka sanningen bakom dåden när hans stora kärlek Annie (Pernilla August) hittas drunknad i älven med en studsare bredvid sig. Men spännande blir den nästan aldrig. Inte så att jag längtar efter actionspäckade thrillers som ”Snabba Cash” men jag saknar definitivt den metodiskt uppbyggda dramaturgin som driver engelska serier typ ”Sherwood” som också rullar på SvT play nu.

En diskussion som dykt upp bland kulturskribenter om kvaliteterna på serien har handlat om en slags lakoniskt ointresse för vem som är mördaren, när det väl avslöjas i historien överskuggas det av mänskliga dramat kring relationsintriger och saknade livskamrater.

Seriens regissör Mikael Marcimain och manusförfattarna har byggt en stark psykologisk gestaltning, metodiskt men som sagt blir det långsamt och spänningslöst. Romanen av Kerstin Ekman från 1994 är en bitvis kargt skriven deckare som klarar att både skapa karaktärer och beskriva tidsandan.

För som motiveringen till Nordiska Rådets Litteraturpris för ”Händelser vid vatten” lyder är romanen en ”…modern väckarklocka. Spänningen skapas kring hur människorna bryter ner varandra – och naturen – i de hårdhänta strukturomvandlingarnas tid. De helande krafterna visar sig när det goda i fäderna avlöser den överdrivna moderskärleken som låser personerna i ett ödesdrama.”

Starka kvinnoporträtt på GFF 2023

Lämna ett svar

Jag har blandade minnen av en dryg vecka med filmer i den digitala salongen på årets Göteborg Filmfestival. Många välgjorda och temamässigt intressanta berättelser men få som stack ut och visade på egensinniga och filmiska upplevelser. Flera av dessa var starka kvinnoporträtt.

Svenska ”Dogborn” med Philip Oros och Silvana Imam är en tung, rå och grymt intensiv historia om utanförskap och trafficking. En del schabloner om krogvärlden och kunderna vägs upp av det starka spelet och den nerviga klippningen. Den har biografpremiär 10 februari.

En annan är vinnaren av Dragon Award Best Nordic Competition, den danska ”Unruly”. En stark berättelse om hur en ung och självständig kvinna spärras in på ett hem för ”sinnesslöa” som drivs av en läkare som visar sig stå nära den rasrena ideologi som florerade i mellankrigstidens Europa. En påtvingad sterilisering leder till att filmens nu kuvade unga kvinna tar livet av sig när hon försöker fly.

Fler kvinnoporträtt har fastnat i minnet, franska ”Minnas Paris” om de trauma en överlevande från massakern kring terrordådet mot klubben Bataclan försöker hantera. Långsamt börjar hon nysta upp minnet av kulorna från maskingevär och döda kroppar omkring sig. En annan minnesvärd resa är den i ”Exodus” om en ung syrisk flickas flykt genom Europa, hjälpt av en smugglare som tvingas på flykt.

Deras vänskap och gemensamma kamp för att överleva resan är starkt skildrat av svenske regidebutanten Abbe Hassan och huvudrollerna Jwan Alqatami och Ashraf Barhom.

Kan nämna fler men känner mig fortfarande kluven till urvalet filmer, flera av de andra vinnarna i festivalen har inte visats i den digitala salongen. Några av dem kommer att visas i andra fönster, som Lea Globs dokumentära ”Apolonia, Apolonia” kommer som K-special på SvT. Det marockanska dramat ”Den blå kaftanen” som vann Dragon Award Best International Film, framröstad av publiken, lär komma upp på biografdukarna i vår.

Sammanfattningsvis förstår jag att det kan finnas många anledningar till att en film inte kan visas online, producent rättigheter, distributionsavtal som redan ingåtts, rädsla att missa biograf distribution eller helt enkelt vissa regissörers krav på att deras film inte skall visas i ett annat format än biografens.

Samtidigt borde filmskapare se värdet av att deras film visas för en intresserad publik som kan sprida ordet om filmen vidare. Och inte minst värdet av att få visa sina berättelser för en skara entusiaster, och i många fall, övertygade och engagerade cineaster som inte har möjlighet att besöka festivalen på plats.

PS. Lästips om Exodus https://www.dn.se/kultur/abbe-hassan-langfilmsdebuterar-med-exodus-som-skildrar-flyktingkrisen/

Vem väljer filmer online på GFF 2023?

Lämna ett svar

I all hast – några dagar innan GFF alltså Göteborg filmfestival 2023 avslutas – lyssnar jag på P1 kultur där några av filmerna som tävlar i Nordiska tävlingen presenteras. Av de som nämns visas enbart en i den digitala salongen. Den som jag prenumererar på är alltså ett urval (av någon programmerare eller som det heter på biografspråk filmsättare) av filmer som visas i salongerna.

Urvalet blir utan tvekan en besvikelse, jag undrade redan i fjol om vem och varför vissa filmer uteslöts. Som den isländska ”Godland”, filmen om ”Munch” eller för den delen ”Enys Men” av den experimentella engelske filmaren Mark Jenkins för att nämna en av de mer uppmärksammade. Vi får visserligen se svenska ”Dogborn” och det tackar jag för.

Återkommer efter festivalen är avslutad med några mer utförliga tankar kring filmer och GFF. Till dess fortsätter jag se så många jag hinner av de streamade filmer som når oss utanför Göteborg.

Rockpoet – The Duchess of Coolsville

Lämna ett svar

I all ödmjukhet delar jag en recension skriven en sen natt i Stockholm juli 1987 efter ett av mina starkaste minnen av en konsert. (I konkurrens med McCoy Tyner en sen natt i Paris ca 1986 och Miles Davis på Malmö Stadsteater ca 1974 och Nick Cave i Köpenhamn 2018 och Thåström med gäst Freddie Wadling på turnen 2009 ). Det är bara att sätta på ”Pirates” vinylen igen och flyta iväg…eller varför inte nya ”Just in Time”! nyligen släppt på alla streamade sajter som Spotify.

Delacorta – popkulturell thrillerförfattare

Lämna ett svar

Med ojämna mellanrum plockar jag fram författare jag uppskattar/uppskattat ur min pockethylla. En sådan är Delacorta som skrev en svit på sex mysterier/thrillers kring 1980-talet. Alla baserar sig på ett osannolikt par, den drygt 40-årige Serge Gorodish och den 13-åriga Alba.
De båda möts i en fransk landsbygdshåla där han dragit sig tillbaka för att hitta sin stil som konstnär och hon specialiserat sig som snattare i skiv- och modebutiker. Han är en finsmakare som dras till det högkulturella, spelar piano och smuttar på Hennessy på stadens kaféer. Hon en vilsen tonåring som söker andra ideal än småstadens konforma, snattar exklusiv parfym och vinyler av jazzmusikern Albin Ayler.
Mellan dem uppstår en fascination och dragningskraft, en platonisk kärleksaffär som mellan raderna utvecklas till en fader-dotter relation. Den belevade beskyddaren och den unga rebelliska upprorsmakaren.


De två volymerna som finns översatta till svenska, utgivna av B.Wahlströms förlag

När jag läser om Alba, den första i sviten, kastas jag direkt till den tidsanda som dominerade tidigt åttiotal, å ena sidan den råa kraften hos punken och på andra sidan de ofta ytligt dekadenta syntarna. Antingen hatade man det borgerliga och högtravande eller också fascinerades man av överflödet och den kulturella glansen. Det är thrillers medvetet skrivna som populärkultur, man kan rentav kalla dem för kitschig popfiktion släkt med den Andy Warhol som skapade seriegrafier av bla Marilyn Monroe.
Tillsammans bildar Gorodish och Alba ett bedrägligt svindlar-par som bedriver utpressning, skapar falska kampanjer för att locka reklamköpare, infiltrerar motorcykelgäng och miljonärer allt för att komma åt ekonomiska medel för att kunna fortsätta sina bitvis utsvävande liv i metropoler som Paris, Los Angeles och Wien.

Det vimlar av kulturella markörer och beskrivningar av upplevelser som Goldberg variationerna med pianisten Glenn Gould, Davidoff cigarrer, Jaguarer och falska renässansmålningar, för att inte tala om lyxbostäder i Bel Air. Allt detta beskrivet med skarpa, surrealistiska ord och termer där distanseringen från frosseriet av högkultur blir tydligt.
Delacorta kombinerar på ett precist sätt språklig extravagans med fetischartade beskrivningar så att den västerländska kulturella lyxkonsumtionen hos vulgärrika uppkomlingar framstår just sådana, lyxparasiter i tillvaron.

I den kanske mest kända av volymerna DIVA, som också filmatiserades 1981, står operasångerskan Cynthia Hawkins i centrum. Hon vägrar göra inspelningar av sina konserter med arior ur klassiker som Tosca och Carmen, men en beundrande brevbärare smugglar in en bandspelare och gör en upptagning. Efter det är cirkusen och klappjakten på honom och banden igång. Gorodish och Alba blir här en slags bulvaner för gangsterkungar och agenter som alla vill profitera på den skönsjungande Divan.
Det finns flera scener i filmen av Jean-Jaques Beiniex som på liknande sätt som Delacortas språk lyckas skapa ögonblick av en sorts magi, förmedla upplevelser som blir som bubblor av estetisk vällust. En sådan scen är den där Gorodish framför en pastisch på Erik Saties Gymnopédies av kompositören Vladimir Cosma. Han sitter vid klaveret i en blåtonad, suggestiv filmad spatiöst fransk våning.

Wilhelmenia Fernandez spelar operasångerskan Cynthia Hawkins i “Diva,” från 1981, regisserad av Jean-Jacques Beineix.

Eller den aria sopranen Wilhelmenia Fernandez som spelar Cynthia Hawkins framför på operascenen, en skimrande och briljant tolkning skriven av den relativt okände kompositören, italienske Alfredo Catalani.
Dessa högkulturella inslag i en dramaturgisk klassiskt berättad thriller är en väl genomförd filmatisering av konstrasterna och de kulturella spektrat som gör Delacorta till en säregen författare med fötterna i både det hårdkokta och det surrealistiska.
( Länk till trailer av DIVA med arian av Wilhelmenia Fernandez.)

Scen ur DIVA med Thuy An Luu som Alba och Richard Bohringer som Serge Gorodish

Efter att hans böcker uppmärksammades i början av åttiotalet skrev jag en längre essä ”Viva Macho” i magasinet ABCD 1985, en slags tidsspegel av ett kulturellt fenomen som stack upp näsan i postpunkens och syntvågens efterskörd.
”Det har bubblat upp en våg av existentiellt svartsynta thrillers. Där är den manlige huvudpersonen ömsom ”coolt” Philip Marlowe-traditionell och ömsom amoralisk och övertydlig macho. Schweizaren Delacorta skriver kärnfulla, stilistiskt drivna thrillers om sin hjälte Serge Gorodish och hans skyddsling, den trettonåriga lolitan Alba. Gorodish är en livsnjutare, en kallsinnig och beräknande man som uppfyller de flesta kriterierna på en macho. Beskyddande, patriarkisk och sydeuropeisk kulturell handskas han med faran som en shackspelare.”

Delacorta, alias för schweizaren Daniel Odier född 1945, skriver rappt och målande. Han refererar öppet både till den hårdkokte Raymond Chandler och sin fascination för filosofier som zenbuddismen och tantra yoga. Han är utbildad på en ansedd konstskola, ägnade sig åt musikkritik och undervisade på universitet i USA bla i att skriva filmmanus, hans livslånga intresse för meditation och österländska läror ledde till att han öppnade ett ”Tantra/Chan center” i Paris i mitten av 90-talet. Hans debut som författare var med ”The Job: Interviews with William S. Burroughs” som kom 1969.
Förutom sviten med NANA, DIVA, LUNA, LOLA, VIDA och ALBA mellan 1979-1989 under pseudonymen Delacorta har han skrivit ett antal böcker om buddism, tantra yoga och meditationstekniker. https://en.wikipedia.org/wiki/Daniel_Odier

THORE SONESON
(Artikeln finns också publicerad på Bengt Erikssons blogg DECKARLOGG )

Mina romaner

Lämna ett svar

Om ni inte visste det … här lite egenreklam om de två romaner jag gett på eget förlag. SUND och NILO. En ny är på gång men dröjer ett tag. Kanske ett etablerat förlag med kontakter ut i handeln och på bibliotek tycker den är värd att ge ut. Tills dess…följ länken så hittar ni mera !
https://medieman.com/roman-forlag/

Ralph Nykvist – Fotografernas fotograf

Lämna ett svar

Besökte Ralph Nykvists bilder på ”Fotografernas fotograf” på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Slungades tillbaka till 70- 80-talet, en tid ganska nära men ändå långt bort. En tid som i hans bilder skildrar tillvaron med en betraktares ögon. Han ser ögonblick där alla verkar vänta på nya tider.
Tomma blickar, avvaktan, möten som inte sker. Absurda frysta ögonblick.

Han agerar och tänker som en dockspelare som Anders Petersen berättar i en alldeles utmärkt film skapad till utställningen.
I min ögon fångar Ralph Nykvist in den svenska melankolin, avståndet, spänningar som finns outtalade mellan människan, platsen och sammanhanget de befinner sig i .

I en nyproducerad film om Ralph Nykvist gjord av Anna Bank vid Helsingborgs museum medverkar bla vännen och kollegan Anders Petersen.

Seriefrossan fortsätter – se om ”Välfärdsstatens fall”

Lämna ett svar

Seriefrossan fortsätter på det nya året, kulturkritiker summerar ett antal överskattade miljonsatsningar på streamingtjänster som Apple TV, Netflix osv. Ofta är de svulstiga och fyllda av action, makt- och pengahungriga karriärister, softade sexscener och svekfulla intriger. Som om seriemakarna dammsugit tabloiderna och veckotidningarnas rubriker som fokuserar på sensationer.

Samtidigt repriserar SvT Play tre serier som lyfter fall av rättsröta och inkompetens i svenska polisväsendet, alla tre baserade på Leif GW Perssons romaner med polisen Lars Martin Johansson i centrum. Trilogin kallas ”Välfärdsstatens fall” och skildrar genom intelligent berättade tillbakablickar bland annat Palmemordet och ockupationen av den tyska ambassaden. Här ligger fokus på det vardagliga sökandet efter sanningen och viljan att gå till botten med ouppklarade fall, inte på spektakulärt iscensatta våldsamheter. Istället på välskrivna manus och starkt skådespeleri av inte minst Rolf Lassgård och Helena af Sandeberg.

Se eller se om ”Den döende detektiven”, ”En pilgrims död” och ”Den fjärde mannen”. Det är dramer som fokuserar på lågmält berättande och samtidsspeglar istället för orgiastiskt skildrade seriemördare eller drogsmugglande gangsterligor.