Starka kvinnoporträtt på GFF 2023

Jag har blandade minnen av en dryg vecka med filmer i den digitala salongen på årets Göteborg Filmfestival. Många välgjorda och temamässigt intressanta berättelser men få som stack ut och visade på egensinniga och filmiska upplevelser. Flera av dessa var starka kvinnoporträtt.

Svenska ”Dogborn” med Philip Oros och Silvana Imam är en tung, rå och grymt intensiv historia om utanförskap och trafficking. En del schabloner om krogvärlden och kunderna vägs upp av det starka spelet och den nerviga klippningen. Den har biografpremiär 10 februari.

En annan är vinnaren av Dragon Award Best Nordic Competition, den danska ”Unruly”. En stark berättelse om hur en ung och självständig kvinna spärras in på ett hem för ”sinnesslöa” som drivs av en läkare som visar sig stå nära den rasrena ideologi som florerade i mellankrigstidens Europa. En påtvingad sterilisering leder till att filmens nu kuvade unga kvinna tar livet av sig när hon försöker fly.

Fler kvinnoporträtt har fastnat i minnet, franska ”Minnas Paris” om de trauma en överlevande från massakern kring terrordådet mot klubben Bataclan försöker hantera. Långsamt börjar hon nysta upp minnet av kulorna från maskingevär och döda kroppar omkring sig. En annan minnesvärd resa är den i ”Exodus” om en ung syrisk flickas flykt genom Europa, hjälpt av en smugglare som tvingas på flykt.

Deras vänskap och gemensamma kamp för att överleva resan är starkt skildrat av svenske regidebutanten Abbe Hassan och huvudrollerna Jwan Alqatami och Ashraf Barhom.

Kan nämna fler men känner mig fortfarande kluven till urvalet filmer, flera av de andra vinnarna i festivalen har inte visats i den digitala salongen. Några av dem kommer att visas i andra fönster, som Lea Globs dokumentära ”Apolonia, Apolonia” kommer som K-special på SvT. Det marockanska dramat ”Den blå kaftanen” som vann Dragon Award Best International Film, framröstad av publiken, lär komma upp på biografdukarna i vår.

Sammanfattningsvis förstår jag att det kan finnas många anledningar till att en film inte kan visas online, producent rättigheter, distributionsavtal som redan ingåtts, rädsla att missa biograf distribution eller helt enkelt vissa regissörers krav på att deras film inte skall visas i ett annat format än biografens.

Samtidigt borde filmskapare se värdet av att deras film visas för en intresserad publik som kan sprida ordet om filmen vidare. Och inte minst värdet av att få visa sina berättelser för en skara entusiaster, och i många fall, övertygade och engagerade cineaster som inte har möjlighet att besöka festivalen på plats.

PS. Lästips om Exodus https://www.dn.se/kultur/abbe-hassan-langfilmsdebuterar-med-exodus-som-skildrar-flyktingkrisen/

Vem väljer filmer online på GFF 2023?

I all hast – några dagar innan GFF alltså Göteborg filmfestival 2023 avslutas – lyssnar jag på P1 kultur där några av filmerna som tävlar i Nordiska tävlingen presenteras. Av de som nämns visas enbart en i den digitala salongen. Den som jag prenumererar på är alltså ett urval (av någon programmerare eller som det heter på biografspråk filmsättare) av filmer som visas i salongerna.

Urvalet blir utan tvekan en besvikelse, jag undrade redan i fjol om vem och varför vissa filmer uteslöts. Som den isländska ”Godland”, filmen om ”Munch” eller för den delen ”Enys Men” av den experimentella engelske filmaren Mark Jenkins för att nämna en av de mer uppmärksammade. Vi får visserligen se svenska ”Dogborn” och det tackar jag för.

Återkommer efter festivalen är avslutad med några mer utförliga tankar kring filmer och GFF. Till dess fortsätter jag se så många jag hinner av de streamade filmer som når oss utanför Göteborg.

Rockpoet – The Duchess of Coolsville

I all ödmjukhet delar jag en recension skriven en sen natt efter ett av mina starkaste minnen av en konsert ( I konkurrens med McCoy Tyner en sen natt i Paris ca 1988 och Miles Davis på Malmö Stadsteater ca 1974 och Nick Cave i Köpenhamn 2018 ). Det är bara att sätta på ”Pirates” vinylen igen och flyta iväg…

Delacorta – popkulturell thrillerförfattare

Med ojämna mellanrum plockar jag fram författare jag uppskattar/uppskattat ur min pockethylla. En sådan är Delacorta som skrev en svit på sex mysterier/thrillers kring 1980-talet. Alla baserar sig på ett osannolikt par, den drygt 40-årige Serge Gorodish och den 13-åriga Alba.
De båda möts i en fransk landsbygdshåla där han dragit sig tillbaka för att hitta sin stil som konstnär och hon specialiserat sig som snattare i skiv- och modebutiker. Han är en finsmakare som dras till det högkulturella, spelar piano och smuttar på Hennessy på stadens kaféer. Hon en vilsen tonåring som söker andra ideal än småstadens konforma, snattar exklusiv parfym och vinyler av jazzmusikern Albin Ayler.
Mellan dem uppstår en fascination och dragningskraft, en platonisk kärleksaffär som mellan raderna utvecklas till en fader-dotter relation. Den belevade beskyddaren och den unga rebelliska upprorsmakaren.


De två volymerna som finns översatta till svenska, utgivna av B.Wahlströms förlag

När jag läser om Alba, den första i sviten, kastas jag direkt till den tidsanda som dominerade tidigt åttiotal, å ena sidan den råa kraften hos punken och på andra sidan de ofta ytligt dekadenta syntarna. Antingen hatade man det borgerliga och högtravande eller också fascinerades man av överflödet och den kulturella glansen. Det är thrillers medvetet skrivna som populärkultur, man kan rentav kalla dem för kitschig popfiktion släkt med den Andy Warhol som skapade seriegrafier av bla Marilyn Monroe.
Tillsammans bildar Gorodish och Alba ett bedrägligt svindlar-par som bedriver utpressning, skapar falska kampanjer för att locka reklamköpare, infiltrerar motorcykelgäng och miljonärer allt för att komma åt ekonomiska medel för att kunna fortsätta sina bitvis utsvävande liv i metropoler som Paris, Los Angeles och Wien.

Det vimlar av kulturella markörer och beskrivningar av upplevelser som Goldberg variationerna med pianisten Glenn Gould, Davidoff cigarrer, Jaguarer och falska renässansmålningar, för att inte tala om lyxbostäder i Bel Air. Allt detta beskrivet med skarpa, surrealistiska ord och termer där distanseringen från frosseriet av högkultur blir tydligt.
Delacorta kombinerar på ett precist sätt språklig extravagans med fetischartade beskrivningar så att den västerländska kulturella lyxkonsumtionen hos vulgärrika uppkomlingar framstår just sådana, lyxparasiter i tillvaron.

I den kanske mest kända av volymerna DIVA, som också filmatiserades 1981, står operasångerskan Cynthia Hawkins i centrum. Hon vägrar göra inspelningar av sina konserter med arior ur klassiker som Tosca och Carmen, men en beundrande brevbärare smugglar in en bandspelare och gör en upptagning. Efter det är cirkusen och klappjakten på honom och banden igång. Gorodish och Alba blir här en slags bulvaner för gangsterkungar och agenter som alla vill profitera på den skönsjungande Divan.
Det finns flera scener i filmen av Jean-Jaques Beiniex som på liknande sätt som Delacortas språk lyckas skapa ögonblick av en sorts magi, förmedla upplevelser som blir som bubblor av estetisk vällust. En sådan scen är den där Gorodish framför en pastisch på Erik Saties Gymnopédies av kompositören Vladimir Cosma. Han sitter vid klaveret i en blåtonad, suggestiv filmad spatiöst fransk våning.

Wilhelmenia Fernandez spelar operasångerskan Cynthia Hawkins i “Diva,” från 1981, regisserad av Jean-Jacques Beineix.

Eller den aria sopranen Wilhelmenia Fernandez som spelar Cynthia Hawkins framför på operascenen, en skimrande och briljant tolkning skriven av den relativt okände kompositören, italienske Alfredo Catalani.
Dessa högkulturella inslag i en dramaturgisk klassiskt berättad thriller är en väl genomförd filmatisering av konstrasterna och de kulturella spektrat som gör Delacorta till en säregen författare med fötterna i både det hårdkokta och det surrealistiska.
( Länk till trailer av DIVA med arian av Wilhelmenia Fernandez.)

Scen ur DIVA med Thuy An Luu som Alba och Richard Bohringer som Serge Gorodish

Efter att hans böcker uppmärksammades i början av åttiotalet skrev jag en längre essä ”Viva Macho” i magasinet ABCD 1985, en slags tidsspegel av ett kulturellt fenomen som stack upp näsan i postpunkens och syntvågens efterskörd.
”Det har bubblat upp en våg av existentiellt svartsynta thrillers. Där är den manlige huvudpersonen ömsom ”coolt” Philip Marlowe-traditionell och ömsom amoralisk och övertydlig macho. Schweizaren Delacorta skriver kärnfulla, stilistiskt drivna thrillers om sin hjälte Serge Gorodish och hans skyddsling, den trettonåriga lolitan Alba. Gorodish är en livsnjutare, en kallsinnig och beräknande man som uppfyller de flesta kriterierna på en macho. Beskyddande, patriarkisk och sydeuropeisk kulturell handskas han med faran som en shackspelare.”

Delacorta, alias för schweizaren Daniel Odier född 1945, skriver rappt och målande. Han refererar öppet både till den hårdkokte Raymond Chandler och sin fascination för filosofier som zenbuddismen och tantra yoga. Han är utbildad på en ansedd konstskola, ägnade sig åt musikkritik och undervisade på universitet i USA bla i att skriva filmmanus, hans livslånga intresse för meditation och österländska läror ledde till att han öppnade ett ”Tantra/Chan center” i Paris i mitten av 90-talet. Hans debut som författare var med ”The Job: Interviews with William S. Burroughs” som kom 1969.
Förutom sviten med NANA, DIVA, LUNA, LOLA, VIDA och ALBA mellan 1979-1989 under pseudonymen Delacorta har han skrivit ett antal böcker om buddism, tantra yoga och meditationstekniker. https://en.wikipedia.org/wiki/Daniel_Odier

THORE SONESON
(Artikeln finns också publicerad på Bengt Erikssons blogg DECKARLOGG )

Mina romaner

Om ni inte visste det … här lite egenreklam om de två romaner jag gett på eget förlag. SUND och NILO. En ny är på gång men dröjer ett tag. Kanske ett etablerat förlag med kontakter ut i handeln och på bibliotek tycker den är värd att ge ut. Tills dess…följ länken så hittar ni mera !
https://medieman.com/roman-forlag/

Ralph Nykvist – Fotografernas fotograf

Besökte Ralph Nykvists bilder på ”Fotografernas fotograf” på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Slungades tillbaka till 70- 80-talet, en tid ganska nära men ändå långt bort. En tid som i hans bilder skildrar tillvaron med en betraktares ögon. Han ser ögonblick där alla verkar vänta på nya tider.
Tomma blickar, avvaktan, möten som inte sker. Absurda frysta ögonblick.

Han agerar och tänker som en dockspelare som Anders Petersen berättar i en alldeles utmärkt film skapad till utställningen.
I min ögon fångar Ralph Nykvist in den svenska melankolin, avståndet, spänningar som finns outtalade mellan människan, platsen och sammanhanget de befinner sig i .

I en nyproducerad film om Ralph Nykvist gjord av Anna Bank vid Helsingborgs museum medverkar bla vännen och kollegan Anders Petersen.

Seriefrossan fortsätter – se om ”Välfärdsstatens fall”

Seriefrossan fortsätter på det nya året, kulturkritiker summerar ett antal överskattade miljonsatsningar på streamingtjänster som Apple TV, Netflix osv. Ofta är de svulstiga och fyllda av action, makt- och pengahungriga karriärister, softade sexscener och svekfulla intriger. Som om seriemakarna dammsugit tabloiderna och veckotidningarnas rubriker som fokuserar på sensationer.

Samtidigt repriserar SvT Play tre serier som lyfter fall av rättsröta och inkompetens i svenska polisväsendet, alla tre baserade på Leif GW Perssons romaner med polisen Lars Martin Johansson i centrum. Trilogin kallas ”Välfärdsstatens fall” och skildrar genom intelligent berättade tillbakablickar bland annat Palmemordet och ockupationen av den tyska ambassaden. Här ligger fokus på det vardagliga sökandet efter sanningen och viljan att gå till botten med ouppklarade fall, inte på spektakulärt iscensatta våldsamheter. Istället på välskrivna manus och starkt skådespeleri av inte minst Rolf Lassgård och Helena af Sandeberg.

Se eller se om ”Den döende detektiven”, ”En pilgrims död” och ”Den fjärde mannen”. Det är dramer som fokuserar på lågmält berättande och samtidsspeglar istället för orgiastiskt skildrade seriemördare eller drogsmugglande gangsterligor.

Mitt liv som skribent / författare

En kortversion
Lusten att skriva romaner delar jag med många, allt fler ger också ut sina alster genom eget förlag eller olika on demand lösningar. Jag tillhör dem med mitt förlag THS media där jag gett ut romanerna SUND och NILO.


Jag har ägnat stor del av mitt yrkesverksamma liv åt att skriva – främst som journalist och manusförfattare, som producent och filmmakare. Har publicerat en hel del manus och filmiska projekt på min hemsida. Flera av dessa har inte nått hela vägen till att produceras – som tv-serien Bernard Foys Tredje Rockad eller thrillern Nemesis.

Lusten att skriva är numera fokuserad på litteratur, jag arbetar med ett personligt bokmanus och research till en ny spänningsroman, den kommer att utspela sig i vår nutida värld som har många drag av den fiktiva digitala verklighet jag skapade i kortfilmen In Search of The Militant Code tillsammans med Michael Johansson.

Julbokmarknad på Victoria i Malmö

Lördag den 17 dec är det dags för den årliga julbokmarknaden på Victoria teatern i Malmö som arrangeras av Medieverkstaden Skåne. Mellan kl 12.00 och 17.00 fylls salongen av oberoende små förlag och författare med sina alster. Här kommer finnas allt från fotoböcker, poesi och romaner.
Mitt förlag Thore Soneson media är där med mina två egenproducerade romaner, SUND och NILO, med finns också Bengt Eriksson och vår gemensamma antologi Best of Schlager. Hoppas vi ses!
Länk till evenemanget på Facebook

SUND
I fokus för romanen Sund står en fotograf som sammanställer en utställning, bilderna blir en minnesresa och ett sätt för honom att återfinna sin roll. Berättelsen är ursprungligen skriven i början av 1990talet och har sedan dess legat i den berömda byrålådan.

Här ett smakprov – ”Tom Sund vred på förstoringsapparatens rattar. Han sökte rätt format, rätt skärpa, rätt exponeringstid. Händerna lydde hans minsta kommando, negativet fixerades på den vita ytan, formatet på ramen korrigerades. Han vred ett rött filter framför objektivet, tog ett oexponerat ark 40 x 50 papper ur en kartong och placerade det i ramen.”

NILO
Stockholm slutet av åttiotalet. Staden befann sig i efterdyningarna av femtiotalets småstad, sextiotalets byggboom och sjuttiotalets alternativa rörelser och husockupationer. Billiga lägenheter och ateljéer försvann i rask takt när en ny rivnings- och renoverings-boom började förvandlingen av city till ett kommersiellt shopping och bankdistrikt.
Denna roman utspelar sig i detta klimat, i en tid när punkens aggressiva kultur till en del ersatts av nya romantiker och syntgrupper, en tid när konstmarknaden exploderat, modedesigners och snabba cash ekonomer levde ut tidens drömideal. En tid där droger romantiserades och experimenterades i breda kretsar.

Tom Hansens blick svepte över rummet från scenen, hans långsmala ansikte tycktes flyta ovanpå tumultet. Munnen slöt sig kring saxofonmunstycket, sjukt och skälvande. Tonerna var både elektriskt kyliga och gnistrande varma.
Klangerna förstärkte scenen i källaren, den kunde varit hämtad ur Fellini Roma, gracilt finlemmade killar och vitsminkade tjejer, alla på något sätt inneslutna i sin egen privata sfär.
Bakom Tom eldade en trummis rytmer på en virveltrumma, monotont exakta.
Bredvid slukade Anette Finicelli sin mikrofon mellan de röda läpparna. Hennes sång var inte sång, det var gurglande låten ur djupet av strupen, stötvisa ljud likt ett ännu inte uppfunnet blåsinstrument.”

BEST OF SCHLAGER

Tillsammans med musikjournalisten Bengt Eriksson satte jag samman en antologi med ett urval texter från tidningen Schlagers första tre år. Den gavs ut av förlaget Reverb 2011. Nu finns inte förlaget längre men vi har kommit över restupplagan. Här ett utdrag ur en av mina texter från 1980 –

”Siouxsie & The Banshees. Smaka på namnet. Vilka associationer ger det? För mig ringer det starkt av varningsrop, skrik från kulturer och människor som håller på att kvävas och gå under. Uttrycksfulla och allvarliga skrik. Siouxsies egna ideér om bandet och deras ställning i engelskt musikliv stämmer bra med den bilden. En modern popgrupp. Ett genomarbetat uttryck. Personligt känslomässiga texter. Självständighet mot bransch och bolag, publik och andra musiker.”

Tunna blå linjen – intriger som slutar i sängkammarscener

Ett par veckor efter sista avsnittet av polissåpan ”Tunna blå linjen” kommer flera kritiska inlägg om denna SvT-serie som ”gör Malmö till Bullerbyn” för att citera Mustafa Panshiri fd polis och författare. I Expressen den 13/11 skriver han om avsaknaden av berättelser om gängkriminalitet och skjutningar, om att serien misslyckas med att på allvar visa på de dolda hierarkier och fördomsfulla element som de facto existerar inom poliskåren. ”Det blir moralpredikan förklätt till drama; teater – i dubbel bemärkelse.”
Han skriver och jag citerar ett längre stycke ur texten – ”I ett avsnitt av andra säsongen har poliserna en utbildningsdag vars syfte är att skapa mer sammanhållning dem emellan. Det slutar med att de sitter i en ring med en föreläsare och skriker på varandra om vilken sorts rasism som är värst. Är det när karaktären Faye blir kallad för n-ordet på polishögskolan eller är det att den vita polisen Sara ständigt blir kallad för rasist när hon gör ett ingripande i staden?”
Nu kan man såklart hävda att Mustafa Pashiri talar i egen sak, dvs som fd polis anser han att en mer verklighetsnära semi-dokumentär tydligare skulle spegla dagens polisvardag än den såpa med fokus på interna relationer och individuella kärleksproblem som ”Tunna blå linjen” i andra säsongen helt övergått till.

Att ambitionen med serien tydligt är att skapa mer mångdimensionella karaktärer och engagerande personporträtt gör i hans ögon problemen mer uppenbara. I DN följer Lisa Magnusson upp hans kritik i en krönika och skriver den 17/11 – ”…”Tunna blå linjen” ett relationsdrama med polisarbetet som fond. Borttappade hundar, mopedburna halvligister, miserabla knarkare, 39 traffickingoffer som brinner inne i en låst industrilokal: Vad är detta för Bullerby-Malmö?!”
Denna krönika är mer svepande formulerad än den kritik Mustafa Pashiri levererar men den är samtidigt tydlig i sin analys, den andra säsongen har uppenbart mer fokuserat på intriger som slutar i sängkammarscener än att visa på den verklighet som skapar problemområden och utanförskap där kriminaliteten frodas.

Jesse (Per Lasson) vid ett typiskt vardagsärende för Malmöpolisen i ”Tunna blå linjen”. Bild: Håkan Schüler/Anagram

När den första säsongen visades skrev jag en text om hur serien medvetet använder dramaturgiska grepp från det konventionella relationsdramat som är vanligt i seriernas massproduktion. ”Att i ett fiktivt berättande arbeta med känslor som sympati och antipati, med karaktärer som skall framställas som trovärdiga och situationer som speglar dessa är det svårt att undvika övertydligheter och nid- eller hjälteporträtt. Här har manusförfattaren till ”Tunna blå linjen” konsekvent valt att skapa starka personporträtt och situationer där vår empati och medkänsla hamnar hos poliserna. Medvetet.” Citerat ur artikeln Tunna blå linjen – en polissåpa
Att jag skriver detta så långt efter seriens sista avsnitt beror bland annat på att jag vägrar se ett avsnitt i taget, som gammal tablå-tv. Serier ska ses i ett sammanhang, som ett verk och en helhet. Inte som episoder. Och nu finns ”Tunna blå linjen” i sin helhet, säsong 1 och 2 på SvT play.
Sett på detta sätt blir serien, och alla andra serier, helheter där karaktärsbyggnad och intriger får blomma ut i upplevelsen. Istället för att bli avbrutna mitt i dramatiken.

Jag vet, locka publiken att komma tillbaka, att uppmuntra till snack i fikarummet, att skapa ett flöde i sociala medier, allt detta är syftet med att ge en smula i taget istället för att bjuda på hela kakan. Eftersom jag själv skrivit flera seriemanus har jag våndats över en del av avarterna med att pricka in cliffhangers, skapa dramaturgiska bågar och bygga schematiska färgkodade post-it lappar för att hålla ordning på storyn och alla sidotrådar.
Det skapar ett ”coitus interruptus”, ett uppskjutet klimax där avbrottet mer leder till frustration än nyfikenhet på fortsättningen.
Men det viktiga i sammanhanget är inte serieberättande utan den verklighetsbild av polisarbete och brottsliga handlingar och miljöer som förmedlas via fiktionerna vi konsumerar. Om detta reflekterade Malin Krutmeijer i Sydsvenskan febr 2021 i artikeln Man måste få kritisera verklighetsbilden i ”Tunna blå linjen” – ”Det uppenbara är att Malmö med sitt rykte är en karismatisk miljö, och poliser på fältet en tacksam dramatisk premiss. De rycker ut på stora och små ärenden, bland rika och fattiga. Genom poliserna får vi se en skärva av samhället, och de är våra ställföreträdare när det gäller att reagera på det.”

Med tanke på att det produceras mängder av polisserier i hela den streamade tv-världen så bidrar detta till vår bild av samhället, av våld, av utanförskap och av sociala och mänskliga trauman. Desto viktigare att ta sitt ansvar som seriemakare och inte lita på enkla schabloniseringar av verkligheten utan anstränga sig för att ge både en dramatisk och en realistisk bild av den värld vi lever i. Att producera polisserier som underhållning och förströelse borde ställa höga krav när vi som nu lever i ett våldsfixerat samhälle.

PS – läs gärna Jens Lapidus (författare till bla Snabba Cash) intervju i Dagens ETC. Där kritiserar han dagens förkärlek hos en del av våra politiker för hårda straff – Jens Lapidus: ”Sverige har blivit ett paradis för ultraförmögna”