Månadsarkiv: januari 2022

”The Matrix resurrections” återuppstår med copy-paste effekter och nygammal digital ”edge”

Äntligen i stolen på en storduksbiograf ser jag ”The Matrix resurrections”. Denna sena uppföljare är som vi väl alla vet en omdiskuterad ”uppståndelse”, filmskaparna Lana och Lily Wachowski har länge varit ointresserade och direkt kritiska till att väcka Matrix-världen och dess karaktärer till liv igen. När den nu materialiserats är det enligt Lana ett sätt att bearbeta föräldrars och nära vänners död på ett symboliskt plan genom att väcka Neo och Trinity till liv igen.

Matrix Resurrections med Keanu Reeves och Carrie-Anne Moss. Foto: Pressbild/Warner Bros

Dagens Nyheters kritiker Sebastian Lindvall beskriver intrigen i Matrix resurrections på ett precist sätt – ”En uppföljare om uppföljare, en spegel i en spegel. Messiasfiguren Neo (Keanu Reeves) är numera en deprimerad dataspelsdesigner. Han minns inte föregångarnas händelser som annat än sekvenser ur den ”Matrix”-trilogi som han, enligt sin nya verklighet, även är upphovsman till.” Och mycket av berättelsen kretsar kring de tidigare filmerna, återanvändning av klipp och scener där ”bullet time” effekten är ett givet visuellt citat.

Stort fokus ligger på relationen mellan Neo och Trinity, den utvecklas till en kärleksrelation mellan två nu medelålders och lätt bedagade karaktärer som både befrias från sina digitala fängelser och återupplivas som nyagamla program med superhjältekrafter. Inkännande och väl spelat av Keanu Reeves och Carrie-Anne Moss som åldrats med rollerna, med rynkor och svajiga röster. Här finns ett antal välgjorda actionscener där Neo låter väggar demoleras, kulor stoppas och torpeder från helikoptrar riktas åt annat håll. Liksom en avslutande jakt där en mängd digitala botar försöker krossa de båda som flyr på en motorcykel genom ett Manhattanliknande stadslandskap.

Thomas Anderson (Neo) arbetar med ett nytt dataspel ”Binary”. Foto: Pressbild/Warner Bros

Men allt är inte repriser av de tidigare filmerna, en viktig roll har The Analyst, som anlitas av det spelföretag där Thomas Anderson (Neo) arbetar med ett nytt dataspel ”Binary”. Denne terapeut visar sig vara ett program som studerar det mänskliga psyket och kan manipulera minnet och rentav plantera tankar och scenarier som syftar till att demoralisera och avväpna Neo. Tyvärr utvecklas intrigen till ett komplicerat bygge där en återuppstånden Morpheus och nya hjälpare från den digitala underjorden agerar stödtrupp åt Neo och de tvingas in i ett antal visuellt rappt klippta kampsekvenser där animationsteknologin firar triumfer. Det är bitvis som att befinna sig mitt i ett dataspel i bioformat.

En del av den snåriga intrigen räddas av en bitvis drastisk humor där Yahya Abdul-Mateen II i rollen som den nya Morpheus. Eller som The Guardians Peter Bradshaw så träffande beskriver den språkliga ironin hos en av karaktärerna”The Merovingian, a veteran of the Machine War, returns, ranting enjoyably about the superiority of art, music and pre-digital conversation.”

Sammantaget har ”The Matrix resurrections” inte den innovativa och digitala edge och skarpsinne som den första Matrixfilmen excellerade i, med sina visuellt fyndiga glidningarna mellan det programmerade och det verkliga. Här är effekterna och intrigen återanvänd på ett med några få undantag copy-paste aktigt sätt. Eller som Oscar Westerholm i FLM beskriver det ”…detta är Matrix som har kommit ur barndomen (The Matrix), de rebelliska tonårsåren (Reloaded) och den ferrarriköpande medelålderskrisen (Revolution). Resurrections vet att den är trams och den har självförtroende nog att flina med i fånigheterna.”

Ett urval av artiklar och essäer jag länkat till den senaste tiden på min Facebooksida /

Ljudvågor. Miles Davis, Grateful Dead och jazzrocken

Hamnade på Anekdot en essä/podd sida som drivs av Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet och Kungliga Vitterhetsakademien. Här en icke-akademisk betraktelse med läsvärd insikt i inte minst Miles Davis musik och persona ! Läs och Lyssna. Ljudvågor. Miles Davis, Grateful Dead och jazzrocken

Bengt Erikssons frilansminnen

Har nu haft mångårige kulturjournalisten Bengt Erikssons bok med den långa men konsumentupplysande titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” med undertiteln ”minnen från mitt liv som frilansjournalist” på mitt skrivbord en tid. Länge tänkt skriva ett inlägg om den, men myllret av musik, kultur, namn och episoder är så omfattande att det varit svårt att hitta en ingång som känns relevant. Det är trots allt över 50 år som frilansande kulturjournalist Bengt sammanfattar.
Bengt Erikssons frilansminnen

UTOPIA | A NOWHERE LAND

#foto Malmofotobiennal ligger uppe online – tema Utopi. Deltar med några videosamtal med John S. Webb Michael Johansson Christel Lundberg och Michel Thomas. Missa inte!
UTOPIA | A NOWHERE LAND http://malmofotobiennal.com/

Martina Montelius: Engdahls syn på 16-åringar är faktiskt värre än ni tror”

Den närläsningen av hr Engdahls texter måste jag dela!

”En spark rätt i skallen” om Fiendens Musik

Kort om bandet Fiendens musik och boken ”En spark rätt i skallen” av Karl G Jönsson
För alla er som inte var med på sjuttiotalet och in på åttiotalet i den svenska progressiva musikrörelsen så är historien om lundabandet Fiendens Musik en kulturell historielektion.
”En spark rätt i skallen” om Fiendens Musik

John Lennon – en minnestext i Schlager nr 6/7 1980

Denna skildring av minnesstunden för John Lennon publicerades i decembernumret av Schlager 1980. Paret zero ( det efternamn som Robert Broberg vid den tiden använde) ringde in den per telefon från Manhattan en sen decemberkväll.

Bokrecension: Europa av Maxim Grigoriev

#Läsvärt En myllrande roman där färger och dofter stiger ur raderna och huvudpersonen vandrar lika mycket i minnen som i verkligheten. Eller som Ingrid Elam skriver i sin recension på SvT kultur: ”Den som vill ha en roman där något händer, en berättelse med början och slut om krig och kärlek, brott och straff, kommer inte att finna sig tillrätta i Europa. Men den som läser för att öva upp sin känslighet, komma nära inpå människor och fundera på vad ett liv egentligen är, kommer att vilja stanna länge i denna bok.”

Kirsten Dunsts känsliga västernroll stannar kvar i minnet

Har nu sett Power of the Dog av Jane Champion. Instämmer till en hel del med recensionen i FLM. Märkligt förutsägbara karaktärer, övertydliga bildmontage. Att koppla samman sammetsbruna berg med homoerotiska smekningar…hmm / Johannes Hagman FLM

”Giljotin” av Bruno K. Öijer – fjäderlätta rader och målande mörker

26 nov Grattis Bruno K Öijer 70 år idag ! Gör som jag och lyssna med stora öron på dagens klassiker ! / Thore Soneson

”Hjärtskärande och suggestiv dokumentär om Världens vackraste pojke”

Äntligen – ett slitet uttryck men måste ta till det. Lyckades se sista visningen på min kvartersbio Panora i Malmö igår. Instämmer helt i denna recension, en respektfull och djupt berörande dokumentär. Och en filmisk upplevelse där klipp och musik av Anna von Hauswolff skapade djup i en berättelse som är långt ifrån standard Talking-heads modellen. Tack Kristian Petri och Kristina Lindström ! Och såklart tack Björn Andresen som så öppet delar med sig av sitt liv.

Bengt Erikssons frilansminnen

Har nu haft mångårige kulturjournalisten Bengt Erikssons bok med den långa men konsumentupplysande titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” med undertiteln ”minnen från mitt liv som frilansjournalist” på mitt skrivbord en tid. Länge tänkt skriva ett inlägg om den, men myllret av musik, kultur, namn och episoder är så omfattande att det varit svårt att hitta en ingång som känns relevant. Det är trots allt över 50 år som frilansande kulturjournalist Bengt sammanfattar.

Till sist följde jag hans råd i förordet och började läsningen genom att bläddra igenom och fastna för rubriker och nyckelord. Hamnade på Schlager som vi båda var medgrundare till. Där beskriver Bengt en mängd minnen och tankar, från vårt samtal i en bil på väg till hans hemort Vollsjö där planen på en svensk rocktidning föddes vidare till hans engagemang i att bredda rockjournalistiken med den skräpkulturella sidan och de lååånga artiklarna. Bland dem minns han specifikt reportaget om Gyllene Tider och intervjun med Brian Eno i bästa Interview stil dvs med ordagranna och icke-censurerade fråga-svar citat sida upp och ned.

Thomas Stålberg tecknade serien Gnaager för tidingen Schlager under de första åren.

Här hans porträtt av Bengt Eriksson och mig Thore Soneson.

Bengt fokuserar på den tid vi delade på Schlager, 1980-83 ungefär när tidningen skapades med den frihet vi (fördetmesta) gav skribenterna och oss själva som redaktörer. Som Bengt skriver fick vi i de allra flesta fall publicera de artiklar och intervjuer vi föreslog. Schlager var ingen färgglad poptidning, istället dominerade svartvitt foto av de bästa fotograferna som Mats Bäcker, Hatte Stiwenius och Lars Torndahl, Bengt listar dom alla, liksom skribenterna med personliga tilltal. Den som får lust att läsa artiklar från dessa år kan hitta en del i antologin ”Best of Schlager” som vi var redaktörer för.

Men här finns också berättelser om tiden som lokalredaktör för musikrörelsens organ Musikens Makt och frilansgruppen Grupp Fem i Lund, en med tiden renommerad reportagegrupp för fotografer och journalister i det skånska medielandskapet. (Som undertecknad startade tillsammans med bla Micke Berg och Lars Mongs). Att Bengt var drivande i bildandet av Frilans Syd förvånar ingen som numera tar del av hans åsikter om media och journalistik på nätet. I boken tvekar han inte heller att lyfta fram de redaktörer som genom åren inte förstått att arvoden för kulturjournalistik inte skall täcka en kväll på krogen utan vara en avtalsenlig lön som för alla andra arbeten. Men framförallt lyfter han de redaktörer som gett honom utrymme för krönikor, recensioner och intervjuer genom åren.

Huvudfåran i boken är minnen från olika medier, främst tidningar, där han recenserat och lyft fram musik från världens alla hörn, med en på senare decennier allt viktigare tonvikt på det lokala kultur- och musiklivet i sydöstra Skåne som flitig skribent på kultursidan i Ystad Allehanda.

En givande och inspirerande del av boken handlar om språket, om att hitta sin röst, vara trogen den och tillåta sig skriva både personligt och fritt. Ett motto han har hållit högt genom åren, redan som skribent i tidningen HEJ i slutet av 60-talet skrev han ”Pop försvinner. Jazz försvinner. Klassisk musik försvinner. Alla musikarter tar intryck av varann och och integreras till en enhet med tillnamnet m u s i k.”

Detta gäller också sättet att skriva, i recensionen ”När Duke Ovell, alias Duton Adebayo, toastade i Stockholm” på klubben Roxy skrev han på samma sätt som Duke toastade (Schlager 1981):

Toast kan va en macka
men också att nån snackar
om det ena och det andra
och helst ska orden rimma
på varandra
samhällskritik
och politik
kärlek och romantik
och allt detta till musik
reggae-reggae-reggaemusik
reggae-reggae-reggaerytmik
basen i botten och diskanten som en piska
myyyyyyyyyyyyyyyycket ekooooooooooooo
snabbt! snabbt!
in med ett klinkande piano
rappt! rappt!
nej, toast var det jag sa
det heter det på Jamaica

Som recensent är han mångsidig all-lyssnare (en stor underdrift) och bjuder genom boken på ett antal spellistor som han lagt upp på Spotify. Som denna ”Robin Scott: ”Crazy Zulu” (1984) Miles Davis: ”Time After Time” (1985) Harry Connick Jr: ”Basin Street Blues” (1988) Morrissey: ”Margaret On The Guillotine” (1988) Neneh Cherry: ”Buffalo Stance” (1988) Mano Negra: ”Patchanka” (1989) Slayer: ”Skeletons Of Society” (1990)”

Jag är på alla sätt imponerad av den energi, den bredd och det engagemang i kultur och journalistik Bengt Eriksson förmedlar. Bläddrade upp en sida i boken där han listat alla tidningar och medier han arbetat för och med ! Det är mer än ett hundratal, främst tidningar och tidskrifter, radioprogram och dokumentärer. Om boken hade innehållet ett namnregister hade det säkerligen fyllt ett tiotal sidor.

”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” är på alla sätt ett användbart kulturhistoriskt dokument, en minnesresa genom ett frilansande liv i musikens och kulturens tjänst. Läs den !

PS. Finns att köpa online bla på Bokus och andra onlinetjänster. Bengt Eriksson skriver och publicerar flitigt på sin Facebook blogg Frilansminnen.

Foto från Bengt Erikssons blogg.