Månadsarkiv: mars 2021

Miles Davis. En härjad man som finns till genom jazzen

Ur arkivet. Ett porträtt och en intervju med en legend. Minns att mötet skedde i en svit på Grand Hotel i Stockholm, dagen efter spelade han på Gröna Lunds scen, jag såg och hörde från upphöjd pressplats tillsammans med bla Tommy Berggren. Konserten var kort, intensiv, svängig. Funkig som han lovade i intervjun. Texterna är oredigerade såklart, rakt ur källan. Antecknat 2021 03 27

AV THORE SONESON / Publicerat i Söndag med DN 5 juli 1987

Miles Davis. En jazzlegend i sin egen tid. En trumpetare som återigen spelar på världens scener. En 60-årig amerikan som levt och spelat sig igenom hela den moderna jazzhistorien. Nu är han här igen. Den här gången för en spelning på Gröna Lund i Stockholm, i morgon måndag. Med sig har han hela den moderna tidens elektroniska instrumentarsenal och ännu en ny generation musiker i sitt band.

En gång var han en blyg musikstuderande i New York. Medelklassgrabben Miles Davis har gått som en knivskarp trumpetstöt genom sin egen musikaliska karriär. Bilden är från hans ”Porgy and Bess” period på 1960-talet. Då gjorde han smäckra, melodiska utflykter i; amerikansk populärmusik. (Bilden är färglagd.)

På något sätt är det passande för denne extravagante musiker, på senare år iklädd en röd trumpet, svarta läderkläder och – ständigt – solglasögon, att spela på ett nöjesfält. Detta inte sagt nedsättande, men med åren har han blivit alltmer en showman, en professionell musiker som vet hur han skall nå sin ständigt yngre publik. Musiken överlever allt detta yttre och finns där att suga åt sig bakåt i åren för den nyvakne.

Själv har Miles Davis de senaste åren levt lika intensivt med en penna som med en trumpet i handen. Denne jazzkonstnär med en ”sofistikerad enkelhet” som ledstjärna för sitt trumpetspel har förvånat de få journalister som kommit nära honom med att ständigt ha ett skissblock framför sig.

Miles Davis har bara ett motiv. Kvinnor, svarta, långbenta och sensuella kvinnor. Han målar och tecknar dem med samma kompromisslöshet som alltid kännetecknat hans musik. (Open Culture har en artikel om Miles Davis konst och skivomslaget Amandla). Hans svar på vad de olika uttrycksformerna har gemensamt är skenbart enkelt, men fyllt med ett livs erfarenhet.
– Det handlar om balans. Om att nå pulsen. Och forma den för sig.
Ungefär så uttryckte han sig i ett engelskt rockprogram förra året, under en intervju med programledaren Jools Holland i ”The Tube”. Jag skriver ungefär, för Miles Davis stämma är numera reducerad till en minimal raspande viskning som följd av otaliga stämbandsoperationer. I samma intervju svarade han på frågan om varför han är så krävande mot sina medmusiker.
– Innan man kan experimentera måste man lära sig grunderna.

Ständigt lyhörd
Citaten är kännetecknande för en livslång attityd. Miles Davis har alltid låtit musiken tala, sällan ens brytt sig om att låta sig intervjuas. Hans fåordiga uttalanden har varit korthuggna och tagits som bevis på översitteri.
Den enda bibel han haft är bekännelsen till sin egen musik. Och den har skiftat med tiden han levt i. Ständigt lyhörd och inkopplad på nutiden har Miles Davis musik skurit genom jazzens historia på ett sätt som fått nya unga generationer av musiker och publik att upptäcka honom, samtidigt som de äldre vänt honom ryggen i avsmak för vad de omväxlande kallat kommersialism och svek.
När han var en blyg medelklassgrabb som studerade seriös musik vid Julliard School of Art i New York, hamnade han i de svarta musikkretsarna. Där lärde han sig att trumpeten kunde vara nyckeln till en egen identitet.
Miles Davis gick från efterkrigsårens bebop med Charlie Parkers grupp när de revolutionerade den ”snälla” swingmusiken, via 50-talets ”cool”-period med John Coltrane när idealet var att, likt litteraturens beatnikprofeter, ”koppla in sig på medvetandeströmmen”, till Gil Evans orkestreringar på 60-talet av smäckra och populära melodier, typ musikalen ”Porgy and Bess”.

Utan sentimentalitet
Därefter kom den elektrifierade Miles, ”jazzrockens” guru, som ömsom var militant förespråkare för Black Power och ömsom sökte nya rymder på 70-talet när han upptäckte vad explosionen i fråga om teknisk utrustning kunde tillföra musiken.

I dag står han åter mitt i tiden inkopplad på dansrytmerna och de vassa, eggande melodierna i den moderna svarta funken, 80-talets storstadsmusik.
Fem epoker, fem olika sorters publik, fem generationer. Men samme Miles Davis.
Samme trumpetare som flyter ovanpå ett pulserande komp och levererar toner fylllda med en glödande, sval flamma av känslor.
Samme bitske kommentator som fått kritiker att ilskna till och skriva av sig sin irritation i maniererade utbrott om .”fördärvligt inflytande från europeisk musik och kommersiellt förfall”.
Samme svarte musiker som försvarar sin ständiga drift att förnya musiken i en av sina få längre intervjuer, gjord förra året av engelske rockjournalisten Nick Kent, med orden:

– Allt det där snacket om att jag var bättre förr… om att jazzen var bättre. Det är bara reaktionärt tänkande från några sorgliga satar som inte var där.
– Kritikerna säger ”Oh Miles och Bird … de gyllene åren”. Vad är glimmande som guld med en musiker som uppumpad med droger spelar sitt instrument där hälften av klaffarna är igenmurade? Säg mig det, för fan om jag vet det.

Bird i citatet är Charlie Parker, den svarte saxofonisten som dog utfattig, efter många års heroinmissbruk. Miles Davis har inte ett uns sentimentalitet i sin syn på jazzen då och nu. Han var med och skapade den, men vägrar att vara nostalgisk över villkoren omkring musiken. Och livsstilen som, hävdar romantikerna, skapade de känslomässiga förutsättningarna för jazzen.
– Jazz skapades av en speciell sorts musiker; kreativa killar som samtidigt var egocentriker. Nattfolk. Någonting med natten ledde dom till att spela blues…
– Men ingen ville höra oss på den tiden. Vi spelade på klubbarna för att ingen ville ha oss på bästa sändningstid på TV. I dag påstår folk på skivbolagen att jazzen är tillbaka. Att det finns en revival…
– Dom vet ingenting. Dom säger: ”Bird dog för sin konst. Han hade en jävligt bra tid.” Han dog på sina bara knän! Fattig och nedbruten! Han hade inte kontroll över något.

Beskjuten
Miles Davis om någon vet vad han pratar om. Han har själv gått igenom olika perioder av missbruk, av förnedring. Heroinet höll på att kosta honom livet i början på 50-talet, kokain och morfin höll på att göra samma sak på 70-talet.
Men han har haft klarsyn och hänsynslöshet nog att ta sig ur dessa perioder innan han tvingats spela ur sig sin sista energi för mat, sprit och hotellrum som så många före honom. I stället har han haft en karriär som kretsat kring stora pengar och smarta sportbilar. Under en period livnärde han sig som hallick för ett stall med sju prostituerade. Under andra har han blivit beskjuten av undre världens lakejer för obetalda låneskulder.
Samtidigt har han gjort sunda investeringar i aktier och hus, skrivit guldkantade kontrakt med skivbolagen. Och nu på senare år gift sig med en svart skådespelerska, Cecily Tyson, som länge varit hans livsledsagerska. Hon har satt honom på hälsodiet och skickat honom på kurer där fårkörtlar varit viktiga ingredienser.
Men svaret på varför han överlevt och vänt situationen till sin fördel ligger definitivt också i attityden. Han har som få svarta musiker förstått att spela på den vita publikens strängar, den som alltifrån 50-talets mitt varit ryggraden i jazzpubliken.

Miles Davis har byggt upp en myt omkring sig. En konstnärsmyt av klassiskt snitt. Otillgänglig och bister ‘har han spelat oräkneliga konserter med ryggen mot publiken. Det är en romantisk och oberäknelig nonchalans som tilltalar och lockar.
Han har kallats ”den osynliga konstens Picasso” och han har konsekvent hjälpt till att sprida denna bild av den kompromisslöse konstnären som inte behöver någon annan än sig själv med uttalanden som: ”Om jag spelar bra i åtta takter räcker det för mig. Det är bara det att jag inte talar om för någon vilka åtta takter som är bra. Det är min hemlighet.”

Med samma självklara integritet säger han i dag om konsten att överleva som svart musiker:
– Det kommer alltid någon vit och viskar i den svarte mannens öra: ”Du ska rensa upp din stil. Tona ned det svarta. Köp en kostym”.
– Den vite mannen klistrar en etikett på oss och den svarte mannnen har fallit för lockropen, nästan varje gång.
– Varför? Jo för han är girig. Fan; jag skäms för att säga det, men det är sant.
– När den vite mannen pratar lyssnar den svarte mannen och han ser dollarsedlar överallt. I nästa sekund har han kompromissat med sin attityd, och attityd det är vad de vita alltid varit avundsjuka på oss för. Om och om igen har den svarta musiken blivit rånad på det den har – attityden.

Det senaste exemplet anser Miles Davis vara den unge trumpetaren Wynton Marsalis som, enligt honom, kopierar det 50-talssound som Miles Davis och John Coltrane skapade. Ett rent och enkelt ensemblespel i kvintett och utan elektronik har fått Marsalis – höjd till skyarna av de övervintrade jazzkritikerna.

”Jazzen är död”
– Wynton är en bra musiker, men varför strular han omkring i det som passerat. En musiker av hans kaliber borde inse att den perioden är över, Jazzen är död. Hela sammanhanget är förändrat.
– Jag menar, i dag finns trummaskiner och synthesizers. Jag älskar dem. Säg att jag vill ha lite brasilianskt sound, på det lite engelskklingande musik, sedan lite Parisstämning – jag kan få det och blanda ihop allt till en ny hybrid! Bryta ny mark!

Detta är inte bara stora ord, Miles Davis har under 80-talet pånyttfötts som musiker. Borta är de långa introspektiva utflykterna från 70-talet. De är ersatta av rytmvibrerande stycken, ofta tolkningar av andra artisters melodier.
Inför inspelningen av ”You’re under arrest”, hans förra LP, spelade Miles Davis och hans band in ca 40 sådana tolkningar. Med på LP-n’ kom Cindy Laupers ”Time after time” och med den fick Miles Davis uppleva något så unikt som en radiohit. Det är en sällsynthet i hans musikaliska karriär.

Naturligtvis lät kritikerna bilan gå och dömde ut honom för att spela melodiradiomusik. Men det var inte första gången – samma sak hände på 60-talet när han tolkade Cole Porter-klassiker som ”All of you”.
Däremot blev det inget av Miles Davis samarbete med rockmusikern Prince. Det var Prince som skickade inspelade bakgrunder till honom, med full frihet för Miles att använda dem, men i sista stund bad Prince honom att inte släppa ut musiken.
– Jag respekterar honom och hans beslut. Han är för fan ett musikaliskt geni, en multimusiker med hämndlystnad!
– Han påminner mig om Duke Ellington, speciellt som pianist. Ja, han är 80-talets Duke. Skillnaden är bara att då kunde inte Duke spela för en vit TV-publik, inte med den elegansen och den attityden, det var skrämmande när den kom från en svart man.

Men ingenting säger att detta samarbete inte kan bli av i framtiden. Miles Davis är trots allt ”bara” 60 år, med en ständig drift att förändras. Ett drag han själv kallat för ”en förbannelse”, men som han i dag omvärderar.
– Kanske uttryckte jag mig så, men i dag vet jag att det är en gåva, inte en förbannelse. Min musik är bättre än någonsin. I mina öron.
– Jag har inte gått ned för räkning, säger han med en avslutande kläm i intervjun med Nick Kent.

Den moderne, hårde Miles Davis i de obligatoriska svarta solglasögonen. På måndag kommer: den 60-årige jazzlegenden till Gröna Lund i Stockholm med sin röda trumpet och en ny generation musiker i bandet.

Öppen Miles Davis

AV THORE SONESON / Publicerat i Dagens Nyheter den 6 juli 1987

Han ser nästan pånyttfödd ut där han sitter i en stol och koncentrerat samtalar om sin musik. Borta är stora delar av den tvära attityden, borta är den tjuriga trumpetaren som har skrämt mer än en journalist, genom åren.
Det är Miles Davis beskrivningen gäller. Inför sin konsert på Gröna Lund i går gav han flera intervjuer. Något han på senare år tagit som vana att göra, i stället för den gamla musslan som lät musiken tala.
– Det är skivbolaget som bestämmer när jag ska prata, säger han och ser inte helt allvarlig ut. I stället glimtar det till av tjuvtrick i hans 61-åriga ögon (när han sänker solglasögonen och spänner blicken i mig.) Miles Davis njuter uppenbart av att spela rollen som Miles Davis.

Funkgäng
Med sig på årets turné har han ett elektroniskt funkgäng, svarta virtouser som kan följa maestrons böljande musik.
– De kommer att vara okej om sex månader, säger Miles själv. Då ska vi kunna ge konserter uppbyggda som mitt ideal, fyra delar i stället för operans tre. Vi ska kunna starta där andra normala band slutar…
– Att spela en timme gör att all musikalisk timing försvinner, säger han irriterat och det är med viss oro man ser fram emot kvällens futtiga nittio minuters konsert på Gröna Lund.
Samtidigt som Miles Davis turnerar med sin trumpet håller olika musiker på att skriva material åt hans nya LP. Den kommer också att produceras av Marcus Miller, som gjorde förra ”Tutu”. och med kommer antagligen låtar av bandet Kassav från franska Antillerna, av gitarristen John Bingham och av Chuck Brown and the Soulsearchers från Washington.

Väljer själv
Antagligen, för dagens Miles Davis är i fullständig kontroll över skivbolaget. Han väljer material, han avgör vad som kommer med på plattan.
Bakom sig har Miles Davis en fight med sitt förra skivbolag CBS om hur de envisades med att etikett hans musik jazz. Något han idag hatar att bli identifierad med. ”Jazzen är död” deklarerar han, och hans egen musik:
– Jag antar att man kan kalla den en ”melting pot”, det finns utrymme för ett bop-solo, det finns rytmer som arbetar på olika nivåer. Det är vad jag gillar med de afrikanska gängen. De kan bryta rytmen på hälften, dra i väg och återvända igen…

Flexibel
Flexibiliteten tilltalar Miles Davis. Och fascinationen för det afrikanska är inget nytt, redan inför legendariska ”Kind of blue”- LP-n hade han fascinerats av danstruppen African Ballet. Där stötte han på trumpianot och på skivan finns försök att använda det.
– Jag visste inte då hur, men i dag vet jag, säger han. Tillsammans med sångerna som Chuck Brown skrivit kan resultatet bli riktigt svart.
När han säger detta flyter tonerna i väg i huvudet och melodierna trillar fram. Miles Davis verkar leva mitt i sin musik, fortfarande, och ett av framtidens projekt är att gå in i studio med Prince.

Musikalisk skatt
– Vi har samarbetat på avstånd, säger Miles, men innan vi släpper något måste vi gå in i studion och blåsa ut oss och komma ut på andra sidan…
– Jag menar, Prince har dessa fantastiska taper där allt finns i bakgrunden. Man kan plocka upp gitarren om man behöver, det är lager på lager av musik.

När vi skall lämna rummet berättar Miles Davis också att plattan, döpt till ”Aura” som han spelat in med danske basisten Palle Mikkelborg kommer i september, och att CBS accepterat hans krav på hur den skall lanseras.
Det är en musikalisk skatt som många väntat på, och när han skall börja berätta mera, drar managern, TV-fotograferna och tiden i väg honom. Annars kunde han sitta där fortfarande och berätta om sin musik.

PS. Kursiverad text är tillägg i efterhand.

Relationer i fokus på andra säsongen av ”Tunna blå linjen”

Lämna ett svar

Att det blir en andra säsong för ”Tunna blå linjen” vet vi nu, i en längre intervju i Expressen ger Cilla Jackert, huvudförfattare för serien, ett antal nycklar till varför serien blivit så framgångsrik och en del nycklar till kommande episoder.
Eftersom jag arbetat som dramaturg på flera tv-serier i seriedramatikens barndom är jag speciellt intresserad av hur en engagerande historia kan planeras. Centralt i första säsongen är karaktärsutveckling, att bygga realistiska porträtt.
”En annan sak jag grubblat på är hur man skapar engagerande karaktärer. Ofta pratar man om att en karaktär ska ha ”behov och vilja” men riktiga människor har ofta flera behov och flera viljor, som inte sällan går emot varandra.”
Det finns en konflikt inbyggd i detta eftersom serien handlar om poliser som möter situationer där verkligheten ligger nära. Då är valen manusförfattaren gör för hur de agerar och reagerar i konkreta situationer centrala för både trovärdigheten och sensmoralen för en betraktare.

Foto från Expressen artikel – ”SVT planerar säsong 2 för ”Tunna blå linjen”. Ännu finns inget premiärdatum. Cilla Jackert skriver manus till de nya avsnitten. I säsong 1 finns bland andra Gizem Erdogan, Amanda Jansson och Oscar Töringe på rollistan. Foto: Linus Eklund /Anagram”

Här vill jag lyfta en scen som är väldigt problematisk, i en sammandrabbning med aktivister i samband med en motdemonstration mot en nationalistisk manifestation släpper Sara kontrollen och slår en demonstrant våldsamt med sin batong. I närbilder förmedlas hennes frustration och känsla av att ha gjort något extremt obehagligt. En anmälan om övervåld utreds internt och Sara frias, vilket firas med en tårta som alla delar på. Under skratt och glada tillrop. Ingenstans diskuteras konsekvenserna av detta, rättfärdigas övervåldet av poliserna ? Kommer framtida insatser tillåta hårdare tag? Vi som betraktare lämnas utan reflektioner eller tankar att ta med oss i upplevelsen. Enkelt blir att säga – rätt att fria. Svårare blir att problematisera – är våld överhuvudtaget acceptabelt i en sådan situation? Isåfall på vilket sätt?

Jag väljer att lyfta denna scen inte för att bekräfta de farhågor jag beskrev i min text efter att ha sett de första avsnitten av serien utan för att en diskussion kring vems moral och vems verklighet som står i fokus är väsentlig. – ”Här kan man se ”Tunna blå linjen” som ett välbehövligt perspektiv på verkligheten, den polisiära och den mänskliga. Den kvaliteten har serien i sina enskildheter men som helhet faller den alltför ofta i fällan att sympatisera med de verkliga protagonisterna, poliserna.” https://wordpress.com/post/medieman.com/1588

I det inlägget citerar jag den krönika Sydsvenskans Elina Pahnke skrev med rubriken ”Tunna blå linjen” får oss att ursäkta polisbrutalitet Poliser på sociala medier och i tv-serier som ”Tunna blå linjen” kan vidga våra vyer och ge oss nya perspektiv. Men de kan också vara manipulativa.”
Den diskussionen har fallit i tystnad i medierna, ofta ersatts av en hyllningskör där många reaktioner på serien i medier och bloggar, i Facebook grupper och trådar, lyfter hur karaktärerna blir verkliga. Personligt engagerande. Och mycket riktigt är det relationsdramer som kommer står i fokus i andra säsongen. En ”polissåpa” alltså. Verkligheten därute kommer speglas genom karaktärerna och temat kommer bli tydligare enligt Cilla Jackert.
”Gällande vad som faktiskt händer kan jag berätta följande: det finns en större och mer övergripande tematik än det gjorde i säsong 1. Det är ett tema som inte bara berör poliserna utan oss alla. En samhällsfråga, skulle man kunna säga. De kommer också att dyka upp nya poliser, bland annat två aspiranter. Och så blir det förstås en hel del kärlek av alla de sorter. Kärlekshistorierna har varit väldigt viktiga för säsong 1, så där kommer vi inte att skåda given häst i munnen. Dessutom är det roligt att berätta om kärlek. Sara och Magnus har fått låna en hel del från Ben och Felicity i ”Felicity” och Anna och Miles i ”Livet kan börja”, hitte-på-kärlekshistorier som engagerat mig väldigt mycket.” 

Så det är med minst sagt blandade förväntningar jag ser fram emot andra säsongen. Kommer verkligheten att skylas över av såpaintrigerna och reduceras till en slags fond för det verkliga budskapet – att spegla nutidens relationsproblematik? Svaret lär dröja…

Om fotografisk identitet, upphittat i byrålådan

De senaste månaderna har jag dykt ned i arkiven, utforskat och sparat ned mina film- och mediaproduktioner. En del av mina tidiga artiklar har jag också återupptäckt. Inte minst i tidningen Schlager och mitt åttiotal som skribent och journalist. (se bla artikeln MACHO i ABCD)
Det har varit, och är, en resa i tidens och kulturens skiftande världar. Från radikalism och alternativa kollektiv, via det desillusionerade och digitalprofetiska till det nuvarande massmediala där världen både går under i klimat- och pandemidödsryckningar och pånyttföds i teknologiska räddningsaktioner. En kamp som de stora efterkrigsgenerationerna lämnar över till de kommande. Förhoppningsvis har vi skapat en del användbara ”vapen” och tekniker för att vända utvecklingen i rätta spår.

För min del har kulturella uttryck alltid varit centrala, jag har haft fokus på att berätta om musik, film och personer som berör mig. Som provocerar och eller inspirerar. Som skapar upplevelser och sprider energi. Jag har skrivit en hel del för byrålådan, som de flesta av oss med ordet som uttryck. Men inget av detta i längre format har blivit utgivet. Ännu. I dessa digitala tider kan man hyfsat enkelt bli sitt egen förlag och både trycka analogt och sprida digitalt. Hitta läsare genom de sociala medierna och den vildvuxna floran av litterära och kulturella sällskap som finns därute.

Här ett utdrag ur av kortromanerna jag digitaliserar just nu –
– Det lilla torget med en kyrka och en fontän låg mitt i Trastevere, en av Roms gamla stadsdelar. Folk trängdes i ringar, stod på cafébord och hängde i krokiga armar från statyn i fontänen. Deras ansikten var vända mot två figurer i svarta kåpor som höll facklor i händerna. Mellan dem blossade heta, hetsiga flammor upp. En man klädd i en vit romersk toga knäböjde mellan bödlarna, de sänkte sina facklor och tände en eldcirkel kring den vitklädda kroppen. Åskådarna närmast elden ryggade tillbaka, deras ansikten var fyllda av förundran och rädsla.

Ursprunget till denna scen är ett fotografi jag tagit, på denna plats i mitten av sjuttiotalet. En av de fyra rutor jag exponerade hittar jag på den remsa svartvita negativ som finns bevarade i en pärm. Texten är ingen dokumentär skildring, det är en scen som återskapats ur minnet och som fått ett eget fiktivt liv. Som allt litterärt skapande uppstår berättelser i möten mellan det upplevda, det fiktiva och det gestaltade. Det är detta möte som går igen i alla kulturella uttryck.

En av musikerna i Canzionere de Latio vid en musikfest som radiostationen Radio Citta Futura ordnade i centrala Rom 1976. Foto/Thore Soneson

Efter att ha läst och återupptäckt mina skriverier är det tydligt att fotografi är en central del i de världar jag bygger upp i berättelserna. Mina år som fotograf i bildgruppen GruppFem i Lund satte tydliga spår framåt, jag har alltid attraherats av detta medium. Det finns en ögonblickets poesi i fotografiet, det finns där oavsett om det är dokumentärt, studiobaserat, kommersiellt eller konstnärligt.

Många har teoretiserat och skrivit kring fotografi som form och vad som är dessa kulturella kärna. I ett samtal kring det postmoderna och fotokonsten med Ola Billgren, Dawid och Ingrid Orfali som jag publicerade i den fotografiska tidskriften ƒ 1989 formulerar Ola denna tolkning –
– Problematiken med foto har Susan Sontag formulerat mycket tydligt – ”Allting kan fotograferas, allting är alltså intressant”. Och speciellt amerikansk fotografi har sett världen som ett ymnighetshorn där allting fascinerar. Detta är inte ett dokumentärt perspektiv, det är ett bejakande av seendet dvs konsten. För det är i mångfalden som individualiteten föds. När genregränserna oavbrutet löses ser man skarvarna i den personliga väven hos en fotograf. Syftet är alltså inte att skapa ett globalt konstverk utan att erövra ett personligt uttryck.”

Jag kan sympatisera med denna syn på det fotografiska, kärnan är seendet. Och att varje avtryck är ett personligt uttryck. Ett sätt att fånga upplevelsen av ögonblicket, men samtidigt ett sätt att återskapa det för andras blickar.
För det existerar en markant och tydlig skillnad mellan det fotografiska skapandet och de massdistribuerade bilder som sprids i sociala medier, där är återskapandet en del av att få bekräftelse, att synas, att skapa en identitet. Man kan argumentera att detta också är ett slags seende; att gestalta sig själv för andras ögon. Men det underliggande syftet skiljer sig mellan en konstnär som Cindy Sherman ( läs gärna En titt i backspegeln) som iscensätter sig själv i olika roller och den Kim Kardashian som bygger sin identitet genom välsminkade och stajlade selfies.

Svensk fotografis nestor Christer Strömholm talade aldrig om foto utan om bild, för honom låg skillnaden mellan de båda begreppen i det seende som Ola Billgren lyfter; bild är en konstnärlig gestaltning, foto en registrering av en verklighet. Avgränsningen mellan dessa båda begrepp kan synas vara hårklyveri, de beskriver båda samma avbildande process. Men bildseendet skiljer sig från det fotografiska genom att det är en konstnärlig handling, en gest som konstkritikern Ulf Linde benämnde det avtryck som ligger inbäddat i ett konstverk.
Jag hade förmånen att få intervjua Christer Strömholm under min tid som programledare för Rikets Kultur 1990-91. Intervjun finns att se på Vimeo i en skannad kopia från VHS. (https://vimeo.com/499611551)

Thore Soneson

Italien 1976 _ ”Det är svårt att bryta skvalradions makt över människor”

Så inleddes en artikel jag skrev 1976 och publicerade i Aftonbladet. Under mitten av sjuttiotalet var radikala vänstern och ”eurokommunisterna” i PCI inflytelserika, både nationellt och regionalt.
Jag och kollegan Micke Berg reste som journalister/fotografer i landet under mitten av sjuttiotalet och dokumenterade delar av det radikala klimatet. ( Läs gärna Resor med kamera) En del publicerades i svensk press. Som denna artikel om radiomediernas starka ställning.

En av musikerna i Canzionere de Latio vid en musikfest som radiostationen Radio Citta Futura ordnade 1976.
Foto Thore Soneson

”Samhällskritiska obundna radiostationer i Italien kämpar för att överleva:

Det finns ingen lag om radiomonopol i Italien. Därför är det möjligt med små obundna radiostationer. Det finns också en uppsjö av dem och av 6 st med ”progressiv inriktning” i Rom är Radio Citta Futura den största.
– Vi bildades för ett halvår sedan av människor från tre organisationer, Pdup, Avanguardia Operia och bokförlaget Zavelli, som bl a gett ut ”Massakern i Milano”. Syftet var att skapa en kanal för vänstern, säger en av grunda Guilio Savelli, för en klargörande information och för den progressiva kulturen, som ofta stoppas i andra kanaler.

Det massiva utbudet, man sänder 24 timmar om dygnet, omfattar teater- och filmpresentationer, bokrecensioner, musikprogram, politiska debatter och aktuella analyserande program, en speciell kvinnoavdelning och ett direkt utfrågningsprogram på kvällstid. Det programmet är stationens mest uppmärksammade. Här fick de olika politiska partierna svara på frågor direkt från människor inför valet. I andra program har man tagit upp aktuella fackliga strider, fängelsesituationen och om poliskåren, dess metoder och inriktning. En anonym polis deltog.

”VANLIGA” MÄNNISKOR KOMMER TILL TALS
— RAI, det statliga radiobolaget, har absolut ingen motsvarighet, man har sällan hört en vanlig människa komma till tals i deras program. Vi censurerar heller aldrig de utfrågande, men i valet av ämne lyser naturligtvis vår politiska inställning igenom, säger Guilio när jag frågar honom om den politiska färgningen.

Finansiellt har man det svårt. Just nu betalar olika lokala annonsörer, främst teatrar och biografer men också många kommersiella affärer 2 milj lire i månaden. Med 5 milj skulle alla kunna få riktigt betalt för sitt arbete, och det siktar man på till hösten, Det finns ett lagförslag om begränsning av de fria stationerna, men det stöds enbart av en del av kommunisterna och ingen räknar med dess genomförande.

— Det var viktigt för oss att skapa ett alternativ till den ström av kommersiell musik som kommersiella stationer, typ Radio Monte Carlo sprider ut. RAI:s kanal 3 är likadan och när den progressiva musiken är så stark och bra som här måste den ha sin plats.

ETT FÅTAL ARBETARE
Valerio som håller i musikavdelningen berättar om de politiska grupper som finns många starkt influerade av den italienska folkmusiken.

– Vi har Canzionere de Latio som spelar den ursprungliga sardiska musiken med elektriska instrument, folksångarna Quatro Stato som sjunger gamla arbetarsånger till egen musik, moderna politiska sångare med eget material som Eduardo Bennato och politisk rockmusik, Napoli Centrale. Vi presenterar artisterna grundligt, låter dem själva berätta om sin musik. Gemensamt för dem alla är att de ytterst sällan blir spelade i RAI. De behöver sprida sin musik.

Hur många når då RCF med sina program? Officiella siffror ger dem 200000 lyssnare i Romregionen. Själv tror de siffran är överdriven, 2/3 av den är mer realistiskt. Jämförelsevis har RAI 800 000 lyssnare och regionen 5 mili invånare.

– Framtiden kräver en breddning av våra lyssnare, nu når vi ett fåtal arbetare tex, vi har ett speciellt fackligt nyhetsprogram som vi vet hörs av många. Men det är svårt att bryta skvalradions makt över människors vanor.
Det säger Guilio och går tillbaka till diskussionen om nästa veckas program där alla deltar. Från sändningsrummet hör jag en gammal sång av Bob Dylan spelas, ”The Times They are A-Changing”.

Thore Soneson

Kieslowski – en filmisk legend

Jag arbetade på nittiotalet på dåvarande Triangelfilm/Kedjan som filmdistributör. Där skrev jag ibland essäer och artiklar i deras publikationer. Mattias Nohrborg är idag aktiv på TriArt film och en av grundarna till filmtidskriften Point of View.
Bland de kvalitetsfilmer bolaget distribuerade fanns de viktigaste i polske regissören Kieslowskis produktion. FIlmerna finns fortfarande att se på streamingsajten TriArt play.

Med jämna och ojämna mellanrum ser jag om Trikoloren, på lördag den 13 mars är det 25 år sedan han avled i förtid enbart 54 år gammal. Filmerna är på alla sätt sevärda idag, inte minst med dagens splittrade nationer och extremisttider. Läs gärna !

>>>>
TRIKOLOR – MELANKOLI, OSKULD, PASSION –
En essä om Krzysztof Kielowskis filmtrilogi
Frihet – Den blå filmen, Den röda filmen, Den vita filmen

En av åldern krum, böjd gestalt närmar sig långsamt en stor grön kub på en trottoar. Sträcker upp en flaska mot ett hål. Sticker långsamt, mödosamt in glasflaskan. Går därifrån.
Denna gestalt finns med i alla Kieslowskis trikolor-filmer. En människa som trots den snudd på övermäktiga fysiska ansträngningen genomför vad hon beslutat sig för.
En obetydlig scen, en passant, fångad i flykten. Ändå, en scen som fastnar på näthinnan.

Som länk i ett stort filmverk, en trilogi som speglar tillståndet i det europeiska mänskliga klimatet, är scenen försumbar. Samtidigt som den är central.
För Kieslowski visar med Den blå, vita och röda filmen att all kultur, all civilisation, ytterst vilar på individen. På den enkla människans val.
Den franska revolutionens fana, trikoloren – den blåa, vita och röda – och de grandiosa humanistiska parollerna – frihet, jämlikhet och broderskap – är tomma fraser om de inte genomsyrar varje individs blodomlopp.
I dessa tider av ideologiskt vakuum söker vi alla efter sammanhang. En del sluter sig kring sin enklav. Sin nation. Andra drivs av ett allt starkare behov att skönja grunderna i vår europeiska kollektiva identitet. Söker de humanistiska länkar som kan mota kaoset och våldet…forts läs på http://soneson.se/texter/Trikolor.htm

Cindy Sherman / en titt i backspegeln

Augusti 2016. På det privatägda museet The Broad i downtown Los Angeles visas en bred retrospektiv av Cindy Sherman – Imitation of Life. En heltäckande utställning iscensatt som en scen där flera av hennes ikoniska fotografier bokstavligen fyller flera väggar i gigantiskt format. Jag tillbringar en förmiddag där en varm augustidag, betraktar de med tiden allt mer teatrala karaktärer och iscensatta situationer. Skräck, blod, amerikanska ikoner. Färg och svartvitt.

Interiör från utställningen Cindy Sherman – Imitation of Life. Foto Thore Soneson

Utställningen sveper över hela hennes aktiva fotografgärning, där finns en tidig serie Bus Riders från 1976 som knappt visats tidigare. Cindy Sherman har redan vid denna tid utarbetat och sin fotografiska stil, i femton porträtt iscensätter hon sig själv som passagerare som väntar på bussen. Tidsenligt klädd, svartsminkad, klädd i arbetskläder, som män och kvinnor. Istället för att visa dokumentära bilder återskapar hon sin bild av den verklighet hon observerar. De svartvita bilderna visades interiört i bussarna på den plats där reklam annars placerades.

Cindy Sherman – Untitled (Bus Riders), 1976-2000 (https://publicdelivery.b-cdn.net/wp-content/uploads/2019/08/Cindy-Sherman-Untitled-Bus-Riders-1976-2000.-1-1.jpg)

Cindy Shermans tidiga verk är skapade i ett amerikanskt sjuttiotal när konsten är på väg från att utforska realismens möjligheter mot en alltmer uppskruvad marknad där måleriet och graffitin hamnade i blickfånget. Här återpublicerar jag en tidig text som aktualiserades 2012 när Moderna Malmö visade en stor utställning av Cindy Sherman.

Cindy Sherman / självutlösande fotokonst

Denna text skrevs ca 1985 som ett porträtt av en konstnär i tiden. En text för ett magasin. Hittade texten uthamrad med en analog skrivmaskin på tre A4 papper och skrev in den ord för ord, utan att redigera ens ett syntaxfel. Minns däremot inte var den publicerades. Att läsa den med dagens glasögon, speglar nog både den tid den skrevs i och mina visuella, filmiska intressen. 

Den aktuella utställningen på Moderna Museet Malmö – ”Ladies and Gentlemen! Med kameran som spegel” innehåller bland mycket annat ett urval av Cindy Shermans ”Film Stills” .

”Hon är ett levande exempel på att dagens konst är en mediakonst. En konst där inspirationen kommer från filmer. Från modetidningar, från idolbilder, från det ständiga flödet av idealiserat liv som vi lever mitt i. Dagens konst är bildkonsten, den fotografiska, videon, filmen, tidningarnas annonser.

Det är detta Cindy Sherman tagit fasta på i sina fotografier av sig själv. I hundratals bilder har hon exploaterat ingen annan än sig själv. Förklädd och sminkad, utlämna eller hemlighetsfull, har hon ironiserat, lekt och maskerat sig framför spegeln, arrangerat ljus, poserat och använt självutlösaren på kameran.

Att se hennes bilder är som att titta på en film, en serie på tv, bläddra i en tidning. Man känner igen kvinnotyperna och rollspelen som Cindy Sherman agerar fram, man skrattar eller tänker efter, blir obehagligt berörd.
Denna självutlösande konst är också självutlämnande och Cindy Shermans rötter i New Yorks new wave under mitten av sjuttiotalet är tydliga.
Där var performancekonsten det hetaste, det mest provocerande. Artister använde sig själv som konstföremål, videon dokumenterade deras gallerishower nere i det då ruffliga och avant-garde doftande SoHo. Men Cindy Sherman tog ett steg till. Hon gjorde sina performance i sin egen studio, använde fotografiet och väl avvägda noggrant planerade scenarier.

Ett fruset ögonblick, en pose som laddas med betydelser återskapade ur mediavirveln runt omkring henne. En retro-konst. Hennes tidiga svart-vita bilder heter alla ”Untitled Film Stills”, bara numreringen skiftar.

– Jag njuter av att ha kontroll, att vara både regissör och skådespelare, har Cindy Sherman sagt om sitt sätt att arbeta. Mina ”Film Stills” är bilder jag lagrat upp under uppväxten, bilder av karaktärer. Oftast ur filmer.

Karaktärerna hon formar är nostalgiska, drömlika, kvinnor i filmiska situationer. Utslängda på motelsängar, under parasoll på stranden, i köket mellan tvätten och matlagningen.
I många av Cindy Shermans tidiga bilder leker hon med sexualiteten, spelar nattlig vamp, tonårsoskuld, stark latinsk moder, avkönad kontorsflicka. Kvinnoroller som oftast är stereotypa, precis som biograffilmerna generaliserar för att åskådaren skall känna igen typerna.
Det är femtiotalets kvinnobild hon gestaltar. En chic docka i franska romanser, en ärtig tonårstjej på beachen i amerikanska komedier, en jordnära och stark kvinna i italienska realistiska dramer.

mom2010147_cs-56-web

Cindy Sherman Utan titel Stillbild #56, 1980 © Cindy Sherman. Courtesy the Artist and Metro Pictures Cindy Sherman – Moderna Museet Malmö – ”Ladies and Gentlemen! Med kameran som spegel”

Filmerna hade Cindy Sherman sett hemma på Long Island i den ständigt flimrande tv:n, på konstskolan i Buffalo i början på sjuttiotalet och på Manhattan biografer där den europeiska filmkulturen kunde göra sig hörd bland de amerikanska Hollywooddrömmarna.
Men mot slutet av sjuttiotalet blev 50 och 60-talen för trendiga som inspiration, nostalgi slog igenom överallt och Cindy Sherman började vända sitt intresse mot andra bilassociationer.
Resultatet blev en serie färgbilder, meterstora och avlånga, i samma proportioner som utvikningsbilderna i Playboy. Cindy Sherman gör dock realistiska bilder, fyllda av verklighet. Stilleben där känslorna blir det viktiga, inte rollspelet.
Men det är inte perioder eller pasticher hon skapar, det är snarare anti-bilder. Verkliga kvinnor istället för drömbilder.

– Jag lockas av tanken att människor som inte vet något om konst kan se min konst och uppskatta den utan att veta något om fotografisk eller konstnärlig historia, säger hon och gör sin position klar i konstvärlden.

Hon är inte intresserad av att göra revolter, kritisera annan fotografi, intellektualisera sitt arbete. Åtminstone inte utåt. Men samtidigt fungerar hennes bilder på två plan, Som känslomässiga uttryck, porträtt av människor i olika stämningar. Och som kommentarer till bildkonsten runt omkring oss, till mediaflödet.
De är inte narcissistiska och självupptagna, de går djupare än så. De är inte heller självbiografiska eller rena fantasier. De är trovärdiga karaktärer, hämtade ur en klassisk roman eller välskriven pjäs, skapade karaktärer i fotografins form.
Många av dessa bilder påminner också om filmer, färgmättade och stiliserade likt en Fassbinderbild ur ”Petra von Kants bittra tårar”. Eller skrikigt neonglättiga som miljöerna i ”Alien”.

Men det är bara kosmetika. Cindy Sherman har frigjort sig från direkta citat och leker nu fritt med sina egna figurer. Alltså sig själv. Nedbäddad mellan de svarta lakanen i en bild känner hon sig främmande, malplacerad. Närmast yrvaket betraktar hon en värld långt bort.
Igenkännbara känslor, möjliga att identifiera sig med och förstå. Uttrycksfullt likt en ny-expressionistisk målare som fångar det mest frustrerade eller existensiella ögonblicket.
Det här är starka bilder, fotografier man stannar upp vid, just för att de så utmanande och naket lyckas fånga kvinnan som exploaterad och utnyttjad.
Den utställning hon visade med sina ”utvikningsbilder”, etablerade Cindy Sherman i konstvärlden. Hennes bilder började säljas, hon steg ut ur avantgardet och in i blickfånget. Konstkritiker konkurrerade om att beskriva henne som postmodernist och ny-feminist.Hon blev också attackerad för att framställa kvinnan som traditionellt passiv och utstuderat mansobjekt. Ett argument man lätt vänder på och säger, ”det är så media-bilden är”.

Cindy Shermans bilder avslöjar stereotyperna, just genom att använda en form som en btraktare känner igen och fylla den med ett annat innehåll.
Media-konst alltså. På samma sätt som 60-talets pop-konstnärer använde serier och deras språk, använder Cindy Sherman fotografins formspråk.
När hon senare började göra bilder för annonskampanjer, mode-designers och klädskapare blev detta ännu tydligare. Modebilden lanserar traditionellt en idealbild av kläder på vissa människor i vissa miljöer. Allt beroende på tiden trender. Cindy Sherman leker fritt med dessa bilder och fram tumlar oväntade uttryck, en skön trettiotalsblondin som knyter händerna i ilska, en djävulsk MacBeth häxa som ler demoniskt osv.
Övertydliga bilder som är väl så estetiskt fulländade som modefotografernas, men som har en helt annan udd i innehållet. Ofta har situationerna eller känslorna i bilderna kommit till spontant, utlösta av kläderna, ljuset och stämningen Cindy Sherman arrangerat.

Eller som hon säger ”dom har kokat i hjärnan, plötsligt hoppar dom fram”. Spontana imitationer av livet runt omkring.
Konst – javisst. En självutlösande konst.”

Thore Soneson ( skrivet ca 1985 )