Dags för lite nostalgi, tänker jag och sätter mig ned och bläddrar i Schlager no1. Det har gått fyrtiotvå år nu den 10 oktober, tänk siffran 42, begynnande medelålder sedan första numret kom ut denna dag 1980. Omslaget pryds av turister i tillvaron, Ebba Grön och Dag Vag, dessa giganter på den svenska musikscenen, minns väl de flesta av oss som var med när det hände. Som skribenter och som läsare, lyssnare och publik. Ett av extranumren på turnen var klassikern ”Staten och Kapitalet” som de körde tillsammans i en punkreggae version.

Tänker att jag inte ska lusläsa artiklarna utan fokusera på musiken. Utforska om det forfarande går att lyssna på den musik som var het och recenserades i premiären.

Sidorna med 33or toppas av Eldqvarn ( ja namnet stavades så ) med ”Musik för miljonärer”, ”en killig betraktelse av tillvaron” konstaterar Mats Lundgren. Jag hör ”Fula pojkar” för mitt inre öra. Sneglar vidare och läser min egen recension av Madness ”Absolutely”, men hör ingenting i minneslurarna.

Bläddrar vidare och hittar Håkan Lahgers fenomenala text om Tom Waits ”Heartattack and wine” och hör den raspiga rösten pressa fram den smärtsamma ”Ruby´s arms”. De avslutande raderna i texten sammanfattar på ett precist och personligt sätt Waits och hans musikaliska värld – ”Det här är äkta. Varje ton, varje bokstav är Tom Waits. Varje inandning, varje utandning, varje rossling och harkling är inte nåt jävla fejk för att hamna på listan. Det är allvar. På liv och död. Hjärtattack och vin”. Jag spelar den på repeat på Spotify när jag skriver detta, Tom Waits har stått på mina spellistor sedan dess och det kommer hans bluesbaserade sånger göra framöver.

Vad hände mer i musikvärlden denna oktobervecka. I en annons från EMI ser jag att Ulf Lundell släpper en ny dubbel-LP ”Längre inåt landet”. En stor intervju med folkhemspoeten och författaren kommer i nummer 2 av rocktidningen. I nyhetsdelen skannar jag en intervju med Marianne Faithfull av Bengt Eriksson där hon svarar på en fråga om ”Broken English” utifrån en video till låten där National Front och journalfilmer från Nazi-Tyskland blandas. ”I synnerhet handlar Broken English om Ulrike Meinhoff. Men också om all terrorism.” svarar hon. ”Broken English” är fortfarande en starkt berörande ballad och protestsång.

Andra namn på nyhetssidorna är Stry och Garboshock, James Blood Ulmer, Bruce Springsteen som släpper ”The River” (en av bossens absolut bästa och mest långlivade skulle det visa sig). Munspelet som inleder sången sätter tempen på denna lätt romantiska uppväxt nostalgiska och smeksamma sång.

Bläddrar vidare till intervjun jag gjorde med cockneysångaren Ian Dury i en inspelningsstudio. Minns speciellt hans trummande och mumlande ”Hit me with your rhythm stick” och det hårresande arbetet med att översätta hans fantastiska ordvrängande humor till svenska.

Så här skulle jag kunna fortsätta en timme till, att bläddra genom musikaliska minnen är en av den digitala teknologins stora innovationer. På en sekund kan man resa genom tiden och befinna sig i tidigt åttiotal. Eller för den delen i Mali, botanisera i världsmusiken eller blanda klassiska jazzspår i spellistor.
Thore Soneson (en av grundarna av rocktidningen Schlager)

PS. Antologin ”Best of Schlager” med texter från de tidiga åren finns fortfarande att få tag i som pocket.