Utdrag ur ett pågående skrivprojekt. Kanske en roman. Kanske en utställning. Kanske enbart för byrålådan.
”Gustavs svarta van med Kristina och de tre pojkarna försvinner bort längs grusvägen. Peder står ensam kvar, känner att han kan andas. Djupt och med ett eftertänksamt lugn. I händerna håller han den gamle August tummade bok. Håller den mot bröstet och går mot boningshuset. Allt är tyst och stilla, ingen fågelsång eller andra naturljud, ingen vind skakar om lövverken. Inga djur ropar över nejderna. En ensam häst står som en silhuett på betesmarken ned mot sjön. Det är en bild som också finns i fotoalbumet. En repig och dåligt exponerad svartvit bild. Ett inkapslat minne som får liv framför Peders ögon.”
Denna dag bläddrar jag igenom mina inlägg på min blogg Medieman, där jag skrivit ett antal år om kultur i alla möjliga former. Mest om foto, konst och film och delat mina egna tidigare och nyutgivna texter. Bloggen fungerar främst som en minnesbank för mig själv, få eller inga hittar till inläggen om jag inte lyckas sprida länkar på mina sociala medier. Hur känns det frågar sig den som lever på klick i uppmärksamhetsdjungeln… tja vad svarar man, en ide skulle vara att samla ett urval eller varför inte alla i en digital publikation. Men är det värt arbetet? Kanske inte så länge bloggen existerar och finns därute. För min del är den som sagt en minnesbank, en källa till återupptäckter av det jag skrivit, upplevt och tänkt genom åren som onlineaktiv.
Uppslag ur min upplaga av Lars Gustafssons ”Bernard Foys tredje rockad”.
Hittar en kort notis om återutgivning av ”Bernard Foys tredje rockad” av Lars Gustafsson, en roman jag ägnade tre-fyra månader åt att dramatisera på 1990-talet tillsammans med malmöregissören Jan Hemmel. Jag skrev – ”Den största utmaningen inom manusskrivandet var dramatiseringen av Lars Gustafssons briljanta roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” som jag bearbetade tillsammans med Jan Hemmel för SvT Malmö.”
Tyvärr lyckades man aldrig få finansieringen på plats men manuset finns att läsa på min hemsida – http://www.soneson.se/film/Foy.htm. Och vi fick uppleva en minnesvärd läsning av manuset där Ernst-Hugo Järegård på sitt oefterhärmeliga sätt personifierade alla tre inkarnationer av Bernard (rollerna var för övrigt vikta för honom). Minns att Kvällsposten publicerade en intervju med Ernst-Hugo där han berättade om rollen och att han kunde tänka sig spela alla tre inkarnationerna av Bernard Foy (En fyrtioårig rabbin, en åttiotreårig poet, en avhoppad högstadieelev…). Han insåg att den senare rollen skulle innebära en plastikoperation, men det var han inte främmande inför!
Att det blir en andra säsong för ”Tunna blå linjen” vet vi nu, i en längre intervju i Expressen ger Cilla Jackert, huvudförfattare för serien, ett antal nycklar till varför serien blivit så framgångsrik och en del nycklar till kommande episoder. Eftersom jag arbetat som dramaturg på flera tv-serier i seriedramatikens barndom är jag speciellt intresserad av hur en engagerande historia kan planeras. Centralt i första säsongen är karaktärsutveckling, att bygga realistiska porträtt. ”En annan sak jag grubblat på är hur man skapar engagerande karaktärer. Ofta pratar man om att en karaktär ska ha ”behov och vilja” men riktiga människor har ofta flera behov och flera viljor, som inte sällan går emot varandra.” Det finns en konflikt inbyggd i detta eftersom serien handlar om poliser som möter situationer där verkligheten ligger nära. Då är valen manusförfattaren gör för hur de agerar och reagerar i konkreta situationer centrala för både trovärdigheten och sensmoralen för en betraktare.
Foto från Expressen artikel – ”SVT planerar säsong 2 för ”Tunna blå linjen”. Ännu finns inget premiärdatum. Cilla Jackert skriver manus till de nya avsnitten. I säsong 1 finns bland andra Gizem Erdogan, Amanda Jansson och Oscar Töringe på rollistan. Foto: Linus Eklund /Anagram”
Här vill jag lyfta en scen som är väldigt problematisk, i en sammandrabbning med aktivister i samband med en motdemonstration mot en nationalistisk manifestation släpper Sara kontrollen och slår en demonstrant våldsamt med sin batong. I närbilder förmedlas hennes frustration och känsla av att ha gjort något extremt obehagligt. En anmälan om övervåld utreds internt och Sara frias, vilket firas med en tårta som alla delar på. Under skratt och glada tillrop. Ingenstans diskuteras konsekvenserna av detta, rättfärdigas övervåldet av poliserna ? Kommer framtida insatser tillåta hårdare tag? Vi som betraktare lämnas utan reflektioner eller tankar att ta med oss i upplevelsen. Enkelt blir att säga – rätt att fria. Svårare blir att problematisera – är våld överhuvudtaget acceptabelt i en sådan situation? Isåfall på vilket sätt?
Jag väljer att lyfta denna scen inte för att bekräfta de farhågor jag beskrev i min text efter att ha sett de första avsnitten av serien utan för att en diskussion kring vems moral och vems verklighet som står i fokus är väsentlig. – ”Här kan man se ”Tunna blå linjen” som ett välbehövligt perspektiv på verkligheten, den polisiära och den mänskliga. Den kvaliteten har serien i sina enskildheter men som helhet faller den alltför ofta i fällan att sympatisera med de verkliga protagonisterna, poliserna.”https://wordpress.com/post/medieman.com/1588
I det inlägget citerar jag den krönika Sydsvenskans Elina Pahnke skrev med rubriken ”Tunna blå linjen” får oss att ursäkta polisbrutalitet Poliser på sociala medier och i tv-serier som ”Tunna blå linjen” kan vidga våra vyer och ge oss nya perspektiv. Men de kan också vara manipulativa.” Den diskussionen har fallit i tystnad i medierna, ofta ersatts av en hyllningskör där många reaktioner på serien i medier och bloggar, i Facebook grupper och trådar, lyfter hur karaktärerna blir verkliga. Personligt engagerande. Och mycket riktigt är det relationsdramer som kommer står i fokus i andra säsongen. En ”polissåpa” alltså. Verkligheten därute kommer speglas genom karaktärerna och temat kommer bli tydligare enligt Cilla Jackert. ”Gällande vad som faktiskt händer kan jag berätta följande: det finns en större och mer övergripande tematik än det gjorde i säsong 1. Det är ett tema som inte bara berör poliserna utan oss alla. En samhällsfråga, skulle man kunna säga. De kommer också att dyka upp nya poliser, bland annat två aspiranter. Och så blir det förstås en hel del kärlek av alla de sorter. Kärlekshistorierna har varit väldigt viktiga för säsong 1, så där kommer vi inte att skåda given häst i munnen. Dessutom är det roligt att berätta om kärlek. Sara och Magnus har fått låna en hel del från Ben och Felicity i ”Felicity” och Anna och Miles i ”Livet kan börja”, hitte-på-kärlekshistorier som engagerat mig väldigt mycket.”
Så det är med minst sagt blandade förväntningar jag ser fram emot andra säsongen. Kommer verkligheten att skylas över av såpaintrigerna och reduceras till en slags fond för det verkliga budskapet – att spegla nutidens relationsproblematik? Svaret lär dröja…
Tankar om media / Thore Soneson 