Månadsarkiv: november 2011

Film och konst kan aldrig reduceras till politiska pamfletter

3 svar

I all anspråklöshet undrar jag vilket ansvar kulturskapare och filmare förväntas ta för sina verk. Om det verkligen är meningen att en film skall både skildra verkligheten och komma med förslag till hur den svenska verkligheten skall förändras socialt och politiskt.

Det är iallafall vad Aftonbladets kulturredaktör Åsa Lindeborg vill att Ruben Östlunds film ”Play” skall göra i sin artikel Provokation utan ansvar. Att som Östlund gör berätta om en verklighet där mörkhyade tonåringar rånar vita, där inga vuxna ingriper och göra det med en tydligt filmisk och estetiskt hållning – det är ansvarslöst och inte politiskt korrekt.

Film och kultur i vid mening är inte och kommer aldrig i mina ögon att vara programförklaringar för politiskt sociala förändringar eller pamfletter för ”goda” avsikter. En film som ”Play” är en berättelse som konsekvent väljer att ligga så nära verkligheten som möjligt – i sin filmiska redovisande stil, sin skildring av ett socialt utanförskap och i sitt absoluta förnekande av att komma med moraliska uppmaningar.

All moral och eftertanke lägger Ruben Östlund i betraktarens ögon. Och det är här Åsa Linderborg kräver ansvar av konstnären att komma med någon form av väg ut ur den sociala och moraliska återvändsgränd där tonårsrånarna befinner sig.

Linderborg går så långt att hon menar att filmkritikerkåren och medierna är moraliskt korrupta som inte talar klarspråk om den estetiska fälla ”Play” lockar in andra unga och vilsna medborgare i. Som om filmen skulle vara  en propagandatrailer för SD !

Den andra politiska poängen Linderborg gör i sin utfall mot filmen ”Play” är att referera Jonas Hassan Khemiris artikel i DN ”47 anledningar till att…” så att Aftonbladets läsare skall läsa hans inlägg som en anklagelseakt mot filmen. I själva verket skriver han ”Jag grät för att moralisk konst gör mig livstrött och fascistisk konst gör mig livrädd och kanske är det så att en modig film alltid är farlig i fel händer.” Det är ett tanke med många fler nyanser och lager än vad Linderborg tillskriver det när hon menar att Khemiri kallat filmen ”…rentav fascistoid”.

Jag läser Khemiris 47 punkter som ett lika stark konstnärligt verk som Ruben Östlunds ”Play”. Och starka upplevelser försätter oss betraktare och läsare i ett hudlöst oskyddad läge, ett tillstånd där reaktionen provar och utsätter oss för sanningar, avslöjande och obehagliga på samma gång.

Att skapa uppbyggliga pamfletter för social förändring är inte och kommer aldrig att kunna vara konst.

Thore Soneson

 

 

Kulturskribent – ett manifest för nätåldern

Lämna ett svar

/ Jag hittade denna text när jag letade igenom mina dokument i mappen sökta jobb. Sökte en tjänst som adjunkt i journalistik vid högskolan tidigt 2011. Vilken skolan var har mindre betydelse, men den gav mig nya uppslag i en annan ansökan som jag skriver idag för att söka arbete på en kultursida i en stor morgontidning. /

Konsten att skriva är konsten att kommunicera. I botten måste det finnas en drivkraft, en vilja att förmedla idéer, tankar och kunskap. Om inte denna drivkraft genomsyrar texten, kommer ingen att engagera sig i skribentens formuleringar.
Kulturjournalistik och litterär gestaltning har en hel del gemensamt. Viljan att skapa ett samtal, att kommunicera. Men det finns samtidigt väsentliga skillnader, att skriva reflekterande i ett journalistiskt media är att delta i ett snabbt och ombytligt offentligt samtal; att skriva litterärt och gestaltande handlar om identifikation och om konsten att skapa en berättelse med ett liv som sträcker sig över dagsaktuella snabba tankar. För alla former av kreativt skrivande gäller att det i botten är ett hantverk, med regler och tradition att känna till, förhålla sig till, ta avstamp ifrån och skapa nytt.
Idag befinner sig skribenten mer än någon gång tidigare i ett socialt och medialt sammanhang som ständigt förändras och utvecklas, nätet har vidgat ramarna för hur en skribent når sina läsare med bloggtwitterflöden och facebooknätverk. Omvärlden och hantverket är på många sätt sammanflätade, liksom kunskap och personligt tyckande.

HANTVERK och KUNSKAP / I en roll som pedagog på de aktuella kurser xxxx ger inom området förKonst, kultur och kommunikation skulle jag förmedla grundläggande kunskap och förståelse om –

  • kulturjournalistik i papperseran och i den digitala eran
  • mediabranschens struktur och ägandeformer
  • metoder inom klassisk nyhetsjournalistik kontra grävjournalistik
  • kulturkritiken och kulturessäernas roll i det offentliga samtalet
  • villkor för nätpublicering, upphovsrätt och citaträtt

Inom kulturjournalistiken är bred kunskap och kvalitetskrav centrala, i dagens flöden av bloggskribenter och personligt tyckande är detta viktigt att poängtera. Medieklimatet utvecklas generellt sett mot en allt bredare och ytligare massunderhållning å ena sidan och en allt smalare, kulturellt sofistikerad nivå å andra sidan. Kulturjournalistikens roll i den breda dagspressen diskuteras livligt alltmedan den kvalificerade kritiken publiceras i en diger tidskriftsflora på papper och på nätet.
Expressens nytillträdda kulturredaktör Karin Olsson försvarar i en intervju kulturjournalistikens roll med orden – ”Ställningen som en kvalificerad arena för frisinnad debatt och kritik har inte försvagats i nätrevolutionens och pappersdepressionens tid. Vi försvarar oss, larmar och gör oss till.”
Den litterära gestaltningen är i mitt perspektiv sammanflätad med dramatiken och det filmiska berättandet. Ordet och den visuella bilden, poesin och det filmiska berättandet är alla konstnärliga exempel på gestaltning – att utveckla ett tema, en ide, en situation till narrativ berättelse är det centrala. Här skulle jag förmedla kunskap om –

  • Klassisk aristotelisk dramaturgi – modernistisk absurdism
  • Fiktionen som metod – identifikation och socialt perspektiv
  • Dramatikens metoder – Bertolt Brechts verfremdungseffekt kontra Lars Norens poetiska realism
  • Kreativt skrivande – tematiskt och personligt – självbiografiskt och psykologiskt

Förmågan att reflektera över och kritiskt granska egna och andras texter och visuella, dramatiska berättelser bör spela en central roll i det pedagogiska upplägget av kurser inom området. Att kunna gestalta en ide eller upplevelse i fiktiv form kräver både kunskap om hur andra använder verktygen och erfarenhet av att arbeta med eget material. Projektbaserade uppgifter varvat med gemensamma och individuella analyser är en grundmodell som kan formas och utvecklas vidare.
Skrivarkurser på folkhögskolor och kvällskurser är till stora delar inriktade på språkliga övningar, på högskola och universitetsnivå är reflektion och analys lika väsentliga som förmågan att gestalta.

Att kreativt arbeta med gestaltning kräver en förmåga att medvetet förhålla sig till både innehåll och form – ”Varje kameravinkel är ett ställningstagande” som regissören Jean-Luc Godard formulerade det i ett manifest han skrev under franska nya vågen på sextiotalet. En devis som än idag är relevant och överförbar på det skrivna ordet i alla dess former.

Den som inte omfamnar detta sista omkväde som kulturskribent är inte värd att lägga lästid på. Punkt.