Månadsarkiv: september 2023

Kulturhistorisk vandring med ”Tornet”

Lämna ett svar

Under en helg i slutet av augusti bodde jag i närheten av min första redaktion, Brunnsgatan 4 var adressen där rocktidningen Schlager föddes och startade. Fortfarande ett bra läge för att vandra till kulturella hotspots, då fanns bland annat rockklubben Underground under Sergels Torg och samlingsplatser som Röda Rummet, numera Berns salonger.

I nutid vandrade jag till Moderna Museet för att hinna se Laurie Andersons stora utställning ”Looking into a Mirror Sideways” innan den stängde. Och smita in på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan för att skaffa Kristian Petris nyutkomna essäroman ”Tornet”.
På mitt arbetsbord ligger den tillsammans med katalogen ”All the things I lost in the flood” som i mycket kan ses som Laurie Andersons konstnärliga självbiografi. Hennes arkiv förstördes i en översvämning för ett tiotal år sedan och den drygt trehundra sidor tjocka volymen är hennes sätt att återskapa sin drygt femtioåriga verksamhet som performance artist/musiker/multimedia konstnär. Den kommer jag att djupdyka i och återkomma till. Har följt hennes karriär, från tidiga performance kvällar med den vita fiolen på just Moderna Museet till äventyr i VR världen med verket ”Chalkroom”. Ser fram emot att följa hennes verk genom sin egen iscensättning av sin konstnärliga resa.

Essäromanen ”Tornet” är en till omfånget anspråkslös volym, men till innehållet bjuder den på en fantastisk Stockholmshistoria. Utgångspunkten är det telefontorn som byggdes nära Brunkebergstorg på slutet av 1800-talet och tjänade som ett nav och hjärta för den tidens kommunikation. Petri skriver tornets historia med hjälp av gedigen research, citat ur samtidsskildringar av författare som Stieg Trenter, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Texten är en raffinerad lek med identiteter, dagböcker av en fiktiv försvunnen släkting, en författare som ibland försvinner in i minnen och hägringar men som alltid vaknar upp som en nykter betraktare och en historielärd skribent som citerar författares minnen av Tornet som i dessa rader av Strindberg som målar upp modernitetens stad i diktsmalingen ”Sömngångarnätter” från 1884.
”Telefonernas ståltrådsgardiner/Mjukt drapera stadens kontur; Esplanadernas gröna gångar, Järnbanebroarnas svarta spångar; Elevatorer, hamnar, chausséer/Panoramas, cirkus, muséer, Allt är ståtligt, präktigt och nytt/Sagan sig i sanning förbytt”.
(När jag skriver detta är jag osäker på om det är ett autentiskt citat eller ytterligare ett lager av litterära bilder som Kristian Petri laddat sin tunna men intrikata volym med. Hittar iallfall inte raderna i den faksimil av diktsamlingen som finns på https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/StrindbergA/titlar/Somngangarnatter1884/sida/72/faksimil)

Brunnsgatan 4 idag.

Hursomhelst bjuder ”Tornet” in till en kulturhistorisk vandring i några numera försvunna kvarter i centrala Stockholm. Autenticiteten förstärks av svartvita fotografier från tiden, med växeltelefonister och ett vackert återgivande av tornets in-och utsida, kabelslingor och järnspirorna mot himlen.
Ett perspektiv man idag bara kan föreställa sig från toppen av Brunnsgatan och korsningen med Malmskillnadsgatan där man kan se ned mot dagens Brunkebergstorg, förbi Kungstornen och till glasfasaderna som ramar in torget.

Kulturelit och Jarl-effekten

Lämna ett svar

Min blogg medieman har genom åren levt ett liv som liknar en bergodalbana, aktiviteten har varit ömsom upphetsad, ömsom vilande. Men kulturlivet i stort och mitt eget skrivande och läsning av medierna har varit uppslukande, svårt att hinna sammanfatta och bearbeta alla intryck.

Tänker såklart på den senaste debatten på kultursidorna om Jarl-effekten, alltså den extremt nyliberala kultursyn som en M-ordförande i Norrköping gått ut med. Där hon jämför pengar till kultur med pengar till välfärd och insinuerar att kulturlivet är en elit som lever på offentliga medel och måste betala mera för sig själv. Alltså ordna finansiering på samma villkor som en bilförsäljare.
Behövs kommentarer ? Absolut och en av de mest läsvärda är författaren Niklas Rådströms kommentar i DN där redogör för sin egen femtioåriga verksamhet som kulturarbetare. Han skriver bla –

”Efter ett nu snart halvsekellångt yrkesliv inom kulturområdet går det inte att undgå att grubbla över vad som egentligen menas när det i offentligheten påstås att jag tillhör en elit som är ”en del av det bortskämda Sverige”. Tydligen har jag livslångt haft ”privilegier som i mångt och mycket bekostas nästan fullt ut av skattekollektivet”. (Länken leder till debattartikel Jarl skrev i Expressen den 23 aug som startade debatten.

För er som inte prenumererar på Dagens Nyheter kan jag inte undanhålla denna liknelse som Niklas Rådström levererar med klar penna och tanke –

”Kommunalrådet har varit på konsert där orkestern spelat musik av Abba och konstaterat att det då var utsålt och sett att andra konsertprogram inte haft samma publika tillströmning. Ett av orkesterns problem måste således vara dess repertoarläggning. Resonemanget påminner om en anekdot om Josef Stalin. Den filmintresserade diktatorn hade uppmärksammat att ur en ganska stor sovjetisk filmproduktion så var det bara tre-fyra filmer under ett år som blev verkligt publikt framgångsrika. Stalin kallade då till sig företrädarna för landets filmindustri och uppmanade dem att bara göra just de tre-fyra filmerna och låta bli de övriga. Det är en rolig och absurd anekdot, men att höra dess förvridna logik ge eko i samtida svensk kommunalpolitik är bara tragiskt.”

https://www.dn.se/kultur/niklas-radstrom-sophia-jarl-talar-ur-en-djup-okunskap-om-kulturlivets-villkor/

Man kan se det positiva i debatten, att kulturarbetarnas villkor nu faktiskt lyfts upp och görs tydlig, tex att den kommunala musikskolan varit och är en mylla där många numera etablerade musiker fått sin kickstart som satt igång lusten och karriären.
Jarl-effekten kan förhoppningsvis leda till att många lyfter kulturens roll för vår gemensamma livskvalitet, att kultur inte kan vara en ”tillväxt-faktor” som skall ställas under strikta kommersiella villkor utan ha ett värde i sig själv. För utövare, för läsare/lyssnare, för oss alla som en del av det goda livet.

Kommunalrådet fick också ett tydligt svar, genomtänkt och kulturpolitiskt sansat i en debattartikel där fd kulturminister Amanda Lind och lokala MP-politiker i Norrköping tillsammans argumenterade emot den extrema marknadsliberalism som Jarl gav uttryck för. De skriver –
”Konsten och kulturen måste kunna överraska, provocera, reta vår fantasi och våra sinnen. Det som idag är provocerande samtidskonst kan vara morgondagens kulturarv och nationalskatter. Därför är det viktigt att kulturskapandet får vara fritt och ges möjligheter att verka långsiktigt.
Hela spektrumet, från ideella föreningar och enskilda konstnärer till kommunala kulturinstitutioner, privatteatrar och stadsfestivaler, behövs för ett dynamiskt kulturliv. Här är den offentliga finansieringen en grund som möjliggör en mångfald av uttryck som når ut till en bredd av befolkningen. 
https://nt.se/debatt/artikel/norrkoping-fortjanar-battre-an-moderat-kulturpolitik/r4075o9j