Månadsarkiv: februari 2021

Blickar i skydd av mörkret

För några dagar sedan denna pandemivinter kom vårsolen fram, stark och klar. För att möta denna explosion av ljus letade jag febrilt efter ögonskydd. Mina solglasögon. Fann dom i en av de undanhängda jackorna i garderoben. Tog på dom och gick ut på promenad.
Kom att tänka på en krönika jag skrivit för numera nedlagda Dygnet Runt bilagan när redaktören hette Martin Andersson. Här är den, digitaliserad och ordagrann. När jag läser den fungerar texten som en kulturell backspegel. Drygt 20 år senare väljer jag fortfarande de svarta bågarna. ( Texten innehåller en del referenser som kräver wikipedia och/eller googling för en del av er. Det kallas generationsklyfta.)

”Alla gör det. Alla skyddar sig. Alla sitter med ansiktet vänt mot värmen och solen. Alla vandrar omkring som insekter med svarta stora ögon.

Staden är fylld av människor som ser ut att ha följt socialstyrelsens instruktionsfilm ”När strålningen slår till” och klätt sig i solglasögon. Tunna metallbågade, svarta tjockbågade, ovala racingglas, slimmade skejtarbågar, alla sorters skydd tas fram och hängs på.

För solglasögon är naturligtvis det: ett skydd mot den sol som drabbar oss inbundna nordbor varje vår. Men de är lika mycket mode och fåfänga som en nödvändighet. Vi visar vem vi är, eller vilka vi vill vara, när vi väljer stil på solglasögon.

Själv skulle jag kunna göra en utställning av mina egna genom åren. Det skulle bli en provkarta på hur kulturen förändrats sedan slutet av sextiotalet. Först i raden kom ett par rektangulära med blått glas. Jag tror det var Byrds-gitarristen McGuinn som hade ett par, det var innan John Lennon skaffade sina.

De lämnade aldrig näsryggen och min biologilärare höll en lång föreläsning om hur ögonmuskulaturen förstördes om man bar dom inomhus. Eller var det studierektorn som gav mig sänkt uppförandebetyg för att jag vägrade ta av dom…

Hursomhelst, det blev sjuttiotal och Bob Dylans kolsvarta Ray-Ban-bågar blev modellen. De hade konkurrens av några i spegelglas som provocerade alla otroligt mycket. ”Man ser ju inte dina ögon”klagade alla. Och detta är kanske den största hemligheten med solglasö- gonen. De skyddar blicken, bakom glaset kan man välja att betrakta hur man vill. Studera grannen på uteserveringen och badstranden utan att de ser att du ser. Voyeuren i oss har ett oslagbart redskap i solglasögonen.

Men solglasögonen är dubbelverkande, de skyddar både inåt och utåt. Ingen ser dina nattklubbspåsar eller bakfyllebrustna blodkärl. Med bågarna på kan du vara privat mitt ute i offentligheten. Alla ”stjärnor”som inte vill bli fotograferade av paparazzis skyddar sig med, just det, solglasögon. Det är som om kameran inte kommer åt deras personlighet när ögonen är dolda av solglasen.

När det riktigt svarta slog till i rockmusiken och åttiotalet rullade in var det omöjligt att inte bära svarta, tjocka bågar. Det vimlade av kopior av det enda rätta amerikanska märket. Det som Keith Richards dolde sina uppspärrade pupiller bakom. Han hade väl råd med ett par Ray-Ban om dagen medan andra köpte sina kopior på närmaste bensinmack.

Höjdpunkten på det svarta var när Jack Nicholson poserade på världens alla tidningsomslag tillsammans med Anjelica Huston. Hans ”coola”leende under bågarna skapade den moderna urbilden av ”mannen”.

Dödsstöten mot den svarta trenden gav Don Johnson när han gjorde entré som kostymsnut i Miami Vice. Uppkavlade kavajärmar och Ray-Ban blev synonymt med lördag på Stadt i Växjö.

Själv drabbades jag vid den tiden av solflimmer i en slalombacke och skaffade ett par med maximalt uv-skydd och vindskydd i läder. Sådana som Mount Everest-klättrarna har. Ett par som fortfarande hänger med och är alldeles utmärkta när jag drar på mig mina inlines och åker iväg med äldste sonen.

Under en inte alltför avlägsen period blev solglasögonen plötsligt sköldpaddsmönstrade och stålbågade, det var då alla liknade collagegossar från femtiotalet. Samtidigt inledde rapparna sitt segertåg över MTV med stora, svarta och vulgära hallickglasögon och tjocka guldkedjor. Några sådana hamnade aldrig på min näsa.

Nej, som solglasögonkonsument är jag (relativt) trogen ett tidlöst mode, det svarta. Nu är det inte längre befläckat av mängder av kopior, nu är det individuella ”roots”som gäller. Men det innebär problem, Ray-Ban har numera ett sortiment av solglasögon som gör mig upprorisk, de klassiska svarta bågarna har mer och mer konkurrerats ut av kopior på europeiska modedesigners skapelser. Jag menar, vem vill gå omkring i ett par Pierre Cardin-kopior?

Inte heller vill jag se ut som en gubbsjuk Slitz-läsare och följa deras rekommendationer. Där är syftet enbart en sak, att klä sig så bimbo-spanande korrekt som möjligt.

Så det blir att gräva djupt i lådorna och leta fram originalen. Repade och lätt sargade åker dom på igen, som gamla goda vänner håller dom vad dom lovar även om det har gått många år mellan gångerna man setts.

För utan skydd kan jag inte vandra omkring i staden och känna mig tillfreds med tillvaron. Solglasögonen har med åren blivit inte bara en nödvändighet för ögonen, utan också en del av mig själv.

Jag tar bara av dom när jag verkligen vill tala med någon. Och se dom i ögonen.”

Ibland går Thore Soneson ut på stadens gator som en vanlig man – utan solglasögon. Dygnet Runt tog en bild vid ett av dessa tillfällen (se ovan).

Streamat = kvalitetsfilm = framtiden

Att sitta hemma och uppleva film digitalt och streamat är idag något vi alltmer accepterar som en tillgång. Den som har en stor skärm eller projektor kan i bästa fall nå nära en biografupplevelse. Visuellt iallafall. En fördel är att man slipper smaskande popcorngäng och blippande mobiltelefoner. Du kan själv designa din hemmaupplevelse, bara det ! I dessa pandemitider har streamat exploderat (hittar inga siffror just nu) och biograferna håller antingen stängt eller minimerar sina visningar.

När nu Göteborgs filmfestival GFF 2021 avslutat sina digitala sändningar och levererat ett antal både konstnärligt, politiskt och filmiskt utmanande alster (och några publikfriande premiärer) till hela landet, ut i minsta filmtörstande hushåll, är det dags att konstatera att kvalitetsfilmens nya duk är nätet. Det är ingen nyhet, men GFF bekräftar hur väl det kan fungera och vilket filmkulturellt behov det fyller. Draken film, sajten Cineasterna, TriArt play för att nämna några svenska platser där kvalitet och filmhistoriska pärlor varvas med varann, är alla väl digitalt fungerande och fyllda av filmiska alster. En del kvalitetsfilm letar sig in på VOD-tjänsterna Netflix, HBO och andra betaltjänster men den marknadens främsta tillgång är serier, inte spelfilmsformat.

Vad betyder då detta för kvalitetsfilmen på biograferna? I bästa fall kommer de kvalitetsmedvetna dukarna överleva, medan underhållningstemplen snart är historia. Tomma ekande filmpalats uppköpta av kinesiska och amerikanska konglomerat kommer då enbart visa digital action, fantasy och annan film som de stora publikgrupperna vill se.

Vi som bor i storstäder kommer nog fortsätta ha privilegiet att gå till våra kvartersbiografer, träffa vänner och socialisera oss kring en upplevelse. Det behovet kan inte hemmabio tillfredsställa, om man inte skapar filmklubbar på nätet där man ser samma film simultant och efteråt kan resonera och samtala om vad man sett. Men det viktigaste med streamade medier är tillgängligheten över hela landet, vi har ett väl utbyggt bredbandsnät, med vissa vita fläckar kvar eftersom dessa inte är lönsamma för de kommersiella aktörerna som skall fixa fiber.

Vad såg jag på GFF 2021? Startade först efter fyra av åtta festivaldagar så vissa filmer försvann. Här en lista i ordning efter uppskattning.

En runda till av Thomas Vinterberg

Digger av Georgis Grigorakis

Digger av Georgis Grigorakis
Gritt av Itonje Søimer Guttormsen
And Tomorrow the Entire World av Julia von Heinz

Notturno av Gianfranco Rosi

Notturno av Gianfranco Rosi
Slalom av Charlène Favier
In i dimman av Maciej Kalymon
Radiograph of a Family av Firouzeh Khosrovani
Knackningar av Frida Kempff
Pleasure av Ninja Thyberg

Thore Soneson

Helmut Newton / Provokatör som glorifierade kvinnokroppen

Apropå en aktuell dokumentär om fotografen Helmut Newton ”The Bad and The Beautiful” bläddrade jag i mitt arkiv och hittade denna text som jag publicerades i ABCD i samband med boken ”World Without Men”.

Tiden är mitten av 1980-talet, jag skrev artiklar främst om fotografi och film i olika magasin. En av dessa var ABCD, en mode-livsstil-kultur publikation som drevs av ett antal kommunikations företag och kom ut under 1985-86. Chefredaktör var Lars-Peder Hedberg.

Kopia av artikel i ABCD.

I en tid när modet frotterar sig i gränslandet mellan könen, fotomodellerna strävar efter en macholook och fotograferna har den funktionalistiska studion och högteknologin som rekvisita i modebilderna – i en sådan tid är Helmut Newton med sina djupdykningar i köttets lust och kvinnans sexuella attraktion en antik och otidsenlig fisk. Nästan en utdöende ras.

Samma år som New Yorks kulturella avantgarde utnämner den fd mannen Teri Toye till årets ”Girl of The Year”, publicerar Newton sin femte fotobok ”World Without Men” En volym som sammanfattar och berättar om en drygt tjugoårig karriär på de stora modemagasinens omslag och bildsidor. Franska, italienska, engelska Vogue, Harpers Queen, alla har de anlitat Newton.

Alla har låtit honom visualisera sina fantasier om kvinnor i glamourösa och förbjudna miljöer, i nattens dunkla ljus och bland köttmarknadens knallhårda kontraster. I solen på badstranden. Hans modeller och situationer har alltid varit laddade med sexuell spänning, öppen och i klarspråk.”

– Jag tror på synden, säger denne sextiotreåring, synd gör allting mycket mer intressant.

PS. Om ni besöker Berlin någon gång i framtiden finns ett museum helt dedikerat till Newton – https://helmut-newton-foundation.org/en/ Stängt för närvarande men tiderna förändras snart till det bättre – hoppas vi.