De senaste månaderna har jag dykt ned i arkiven, utforskat och sparat ned mina film- och mediaproduktioner. En del av mina tidiga artiklar har jag också återupptäckt. Inte minst i tidningen Schlager och mitt åttiotal som skribent och journalist. (se bla artikeln MACHO i ABCD)
Det har varit, och är, en resa i tidens och kulturens skiftande världar. Från radikalism och alternativa kollektiv, via det desillusionerade och digitalprofetiska till det nuvarande massmediala där världen både går under i klimat- och pandemidödsryckningar och pånyttföds i teknologiska räddningsaktioner. En kamp som de stora efterkrigsgenerationerna lämnar över till de kommande. Förhoppningsvis har vi skapat en del användbara ”vapen” och tekniker för att vända utvecklingen i rätta spår.

För min del har kulturella uttryck alltid varit centrala, jag har haft fokus på att berätta om musik, film och personer som berör mig. Som provocerar och eller inspirerar. Som skapar upplevelser och sprider energi. Jag har skrivit en hel del för byrålådan, som de flesta av oss med ordet som uttryck. Men inget av detta i längre format har blivit utgivet. Ännu. I dessa digitala tider kan man hyfsat enkelt bli sitt egen förlag och både trycka analogt och sprida digitalt. Hitta läsare genom de sociala medierna och den vildvuxna floran av litterära och kulturella sällskap som finns därute.

Här ett utdrag ur av kortromanerna jag digitaliserar just nu –
– Det lilla torget med en kyrka och en fontän låg mitt i Trastevere, en av Roms gamla stadsdelar. Folk trängdes i ringar, stod på cafébord och hängde i krokiga armar från statyn i fontänen. Deras ansikten var vända mot två figurer i svarta kåpor som höll facklor i händerna. Mellan dem blossade heta, hetsiga flammor upp. En man klädd i en vit romersk toga knäböjde mellan bödlarna, de sänkte sina facklor och tände en eldcirkel kring den vitklädda kroppen. Åskådarna närmast elden ryggade tillbaka, deras ansikten var fyllda av förundran och rädsla.

Ursprunget till denna scen är ett fotografi jag tagit, på denna plats i mitten av sjuttiotalet. En av de fyra rutor jag exponerade hittar jag på den remsa svartvita negativ som finns bevarade i en pärm. Texten är ingen dokumentär skildring, det är en scen som återskapats ur minnet och som fått ett eget fiktivt liv. Som allt litterärt skapande uppstår berättelser i möten mellan det upplevda, det fiktiva och det gestaltade. Det är detta möte som går igen i alla kulturella uttryck.

Efter att ha läst och återupptäckt mina skriverier är det tydligt att fotografi är en central del i de världar jag bygger upp i berättelserna. Mina år som fotograf i bildgruppen GruppFem i Lund satte tydliga spår framåt, jag har alltid attraherats av detta medium. Det finns en ögonblickets poesi i fotografiet, det finns där oavsett om det är dokumentärt, studiobaserat, kommersiellt eller konstnärligt.

Många har teoretiserat och skrivit kring fotografi som form och vad som är dessa kulturella kärna. I ett samtal kring det postmoderna och fotokonsten med Ola Billgren, Dawid och Ingrid Orfali som jag publicerade i den fotografiska tidskriften ƒ 1989 formulerar Ola denna tolkning –
– Problematiken med foto har Susan Sontag formulerat mycket tydligt – ”Allting kan fotograferas, allting är alltså intressant”. Och speciellt amerikansk fotografi har sett världen som ett ymnighetshorn där allting fascinerar. Detta är inte ett dokumentärt perspektiv, det är ett bejakande av seendet dvs konsten. För det är i mångfalden som individualiteten föds. När genregränserna oavbrutet löses ser man skarvarna i den personliga väven hos en fotograf. Syftet är alltså inte att skapa ett globalt konstverk utan att erövra ett personligt uttryck.”

Jag kan sympatisera med denna syn på det fotografiska, kärnan är seendet. Och att varje avtryck är ett personligt uttryck. Ett sätt att fånga upplevelsen av ögonblicket, men samtidigt ett sätt att återskapa det för andras blickar.
För det existerar en markant och tydlig skillnad mellan det fotografiska skapandet och de massdistribuerade bilder som sprids i sociala medier, där är återskapandet en del av att få bekräftelse, att synas, att skapa en identitet. Man kan argumentera att detta också är ett slags seende; att gestalta sig själv för andras ögon. Men det underliggande syftet skiljer sig mellan en konstnär som Cindy Sherman ( läs gärna En titt i backspegeln) som iscensätter sig själv i olika roller och den Kim Kardashian som bygger sin identitet genom välsminkade och stajlade selfies.

Svensk fotografis nestor Christer Strömholm talade aldrig om foto utan om bild, för honom låg skillnaden mellan de båda begreppen i det seende som Ola Billgren lyfter; bild är en konstnärlig gestaltning, foto en registrering av en verklighet. Avgränsningen mellan dessa båda begrepp kan synas vara hårklyveri, de beskriver båda samma avbildande process. Men bildseendet skiljer sig från det fotografiska genom att det är en konstnärlig handling, en gest som konstkritikern Ulf Linde benämnde det avtryck som ligger inbäddat i ett konstverk.
Jag hade förmånen att få intervjua Christer Strömholm under min tid som programledare för Rikets Kultur 1990-91. Intervjun finns att se på Vimeo i en skannad kopia från VHS. (https://vimeo.com/499611551)

Thore Soneson