Etikettarkiv: kultur

Blickar i skydd av mörkret

För några dagar sedan denna pandemivinter kom vårsolen fram, stark och klar. För att möta denna explosion av ljus letade jag febrilt efter ögonskydd. Mina solglasögon. Fann dom i en av de undanhängda jackorna i garderoben. Tog på dom och gick ut på promenad.
Kom att tänka på en krönika jag skrivit för numera nedlagda Dygnet Runt bilagan när redaktören hette Martin Andersson. Här är den, digitaliserad och ordagrann. När jag läser den fungerar texten som en kulturell backspegel. Drygt 20 år senare väljer jag fortfarande de svarta bågarna. ( Texten innehåller en del referenser som kräver wikipedia och/eller googling för en del av er. Det kallas generationsklyfta.)

”Alla gör det. Alla skyddar sig. Alla sitter med ansiktet vänt mot värmen och solen. Alla vandrar omkring som insekter med svarta stora ögon.

Staden är fylld av människor som ser ut att ha följt socialstyrelsens instruktionsfilm ”När strålningen slår till” och klätt sig i solglasögon. Tunna metallbågade, svarta tjockbågade, ovala racingglas, slimmade skejtarbågar, alla sorters skydd tas fram och hängs på.

För solglasögon är naturligtvis det: ett skydd mot den sol som drabbar oss inbundna nordbor varje vår. Men de är lika mycket mode och fåfänga som en nödvändighet. Vi visar vem vi är, eller vilka vi vill vara, när vi väljer stil på solglasögon.

Själv skulle jag kunna göra en utställning av mina egna genom åren. Det skulle bli en provkarta på hur kulturen förändrats sedan slutet av sextiotalet. Först i raden kom ett par rektangulära med blått glas. Jag tror det var Byrds-gitarristen McGuinn som hade ett par, det var innan John Lennon skaffade sina.

De lämnade aldrig näsryggen och min biologilärare höll en lång föreläsning om hur ögonmuskulaturen förstördes om man bar dom inomhus. Eller var det studierektorn som gav mig sänkt uppförandebetyg för att jag vägrade ta av dom…

Hursomhelst, det blev sjuttiotal och Bob Dylans kolsvarta Ray-Ban-bågar blev modellen. De hade konkurrens av några i spegelglas som provocerade alla otroligt mycket. ”Man ser ju inte dina ögon”klagade alla. Och detta är kanske den största hemligheten med solglasö- gonen. De skyddar blicken, bakom glaset kan man välja att betrakta hur man vill. Studera grannen på uteserveringen och badstranden utan att de ser att du ser. Voyeuren i oss har ett oslagbart redskap i solglasögonen.

Men solglasögonen är dubbelverkande, de skyddar både inåt och utåt. Ingen ser dina nattklubbspåsar eller bakfyllebrustna blodkärl. Med bågarna på kan du vara privat mitt ute i offentligheten. Alla ”stjärnor”som inte vill bli fotograferade av paparazzis skyddar sig med, just det, solglasögon. Det är som om kameran inte kommer åt deras personlighet när ögonen är dolda av solglasen.

När det riktigt svarta slog till i rockmusiken och åttiotalet rullade in var det omöjligt att inte bära svarta, tjocka bågar. Det vimlade av kopior av det enda rätta amerikanska märket. Det som Keith Richards dolde sina uppspärrade pupiller bakom. Han hade väl råd med ett par Ray-Ban om dagen medan andra köpte sina kopior på närmaste bensinmack.

Höjdpunkten på det svarta var när Jack Nicholson poserade på världens alla tidningsomslag tillsammans med Anjelica Huston. Hans ”coola”leende under bågarna skapade den moderna urbilden av ”mannen”.

Dödsstöten mot den svarta trenden gav Don Johnson när han gjorde entré som kostymsnut i Miami Vice. Uppkavlade kavajärmar och Ray-Ban blev synonymt med lördag på Stadt i Växjö.

Själv drabbades jag vid den tiden av solflimmer i en slalombacke och skaffade ett par med maximalt uv-skydd och vindskydd i läder. Sådana som Mount Everest-klättrarna har. Ett par som fortfarande hänger med och är alldeles utmärkta när jag drar på mig mina inlines och åker iväg med äldste sonen.

Under en inte alltför avlägsen period blev solglasögonen plötsligt sköldpaddsmönstrade och stålbågade, det var då alla liknade collagegossar från femtiotalet. Samtidigt inledde rapparna sitt segertåg över MTV med stora, svarta och vulgära hallickglasögon och tjocka guldkedjor. Några sådana hamnade aldrig på min näsa.

Nej, som solglasögonkonsument är jag (relativt) trogen ett tidlöst mode, det svarta. Nu är det inte längre befläckat av mängder av kopior, nu är det individuella ”roots”som gäller. Men det innebär problem, Ray-Ban har numera ett sortiment av solglasögon som gör mig upprorisk, de klassiska svarta bågarna har mer och mer konkurrerats ut av kopior på europeiska modedesigners skapelser. Jag menar, vem vill gå omkring i ett par Pierre Cardin-kopior?

Inte heller vill jag se ut som en gubbsjuk Slitz-läsare och följa deras rekommendationer. Där är syftet enbart en sak, att klä sig så bimbo-spanande korrekt som möjligt.

Så det blir att gräva djupt i lådorna och leta fram originalen. Repade och lätt sargade åker dom på igen, som gamla goda vänner håller dom vad dom lovar även om det har gått många år mellan gångerna man setts.

För utan skydd kan jag inte vandra omkring i staden och känna mig tillfreds med tillvaron. Solglasögonen har med åren blivit inte bara en nödvändighet för ögonen, utan också en del av mig själv.

Jag tar bara av dom när jag verkligen vill tala med någon. Och se dom i ögonen.”

Ibland går Thore Soneson ut på stadens gator som en vanlig man – utan solglasögon. Dygnet Runt tog en bild vid ett av dessa tillfällen (se ovan).

Åttiotalet i kulturellt retro fokus

Det är kanske en tillfällighet men känns som att åttiotalet är årets decennium i kulturen, Augustvinnaren Lydia Sandgrens roman ”Samlade verk” utspelar sig i den tidens litterära etablissemang. Thåström debuterar som soloartist med låtar på svenska som ”Alla vill till himlen”, nu är han mainstream och kommer uppträda i vinterns säsong av ”På spåret” i SvT. Båda tecken i tiden på åttiotalets återkomst i kulturen.

Har inte läst ”Samlade verk” valde Klas Östergrens fenomenala ”Renegater” som långläsning, men en kortare sekvens på Google books visar att huvudpersonen i hennes roman speglar den tidens manliga mentalitet och allvar.

Under de åren var jag aktiv som journalist, från rocktidningen Schlager, via Dagens Nyheter och till frilansande skribent i ett antal magazin som med dagens terminologi skulle kallas livsstils publikationer. Tidningen ABCD var ett av dem med bred kulturell profil, med fokus på mode och stil men med en vilja att kombinera Vanity Fair med The Face på svenska. Jag skrev en del essäistiska artiklar i den publikationen, bland dem ”Viva Macho” i premiärnumret. Kongenialt illustrerad av fotografen Tomas Giden (ursäkta den risiga svartvita kopian i pdf-filen…)

När jag läser artikeln idag är den ett panorama över referenser och tendenser i åttiotalet, utan att tränga närmre ned i de kulturella macho-perspektiven och de latinamerikanska rötterna för begreppet. Mer ett konstaterande med exempel från filmen och rockmusikens värld – både Prince och Bruce Springsteen fick vara exempel liksom engelska Duran Durans musikvideos. Självklart lyfter jag in Ernest Hemingway och Norman Mailer liksom filmerna ”Paris, Texas” med manus av Sam Shepard och postdystopiska ”Mad Max”.

Artikeln inleds med referenser till Hemingway och avslutas med en vers ur Mikale Wiehes låt ”Hemingwayland” från 1985 – ”Solen brinner stark och klar / sand och död är allt har / Döden frustar svart och vild / äntligen står tiden still / Mannen och döden går mot varann / blodet färgar arenans sand / De´e´ döden som vinner i / Hemingwayland”.

Jazzig och tidstrogen Gentlemen

Såg långtomlänge Klas Östergrens Gentlemen med mina närmaste igår kväll, Mikael Marcimain har återskapat den där kaleidoskopiska och lugubra stämningen från romanen in i minsta scenografiska detalj. Det är en skröna, en visuell fest men också en plocka russinen-ur-kakan-övning där Östergrens alter ego ”Klasa” dyker ned i Henry och Leo Morgans alltifrån glamourösa sextio- och sjuttiotalsliv med herrtidningsskandaler, finanshajar och brötiga Gärdesfestspelningar.

Men mest av allt fastnar jag för soundtracket av saxofonisten Jonas Kullhammar. Det svänger grymt tonsäkert i svartvita klanger från legendariska Montmartre scenen i Köpenhamn och en icke namngiven jazzklubb i Paris. För mig som insupit giganter som McCoy Tyner och Dexter Gordon på dessa rökiga, svettiga hak lyckas Kullhammar transportera mig tillbaka dit med sitt tenorspel i ”Ballad for Bill”, ”Copenhagen” och ”Danish Blow”.

Jonas Kullhammar samspelar med legendariske Bernt Rosengren och etablerade jazznamn som Goran Kajfes så det virvlar fram av referenser till den tidens jazzklanger; om ni vill ha mera inside-jazz referenser läs gärna recensionen av soundtracket i DigJazz. Och på ett alldeles självklart vis är tillbakablickarna till jazzscenerna fångade i svartvita toner.

Mer om Jonas Kullhammar och soundtracket på http://www.goteborgsfria.se/artikel/115962

 

 

 

Nätberoende _ jag ?

Några av mina närmaste undrar ibland varför jag är så aktiv på Facebook och Twitter. Och sporadiskt på andra sociala flöden som Instagram. Jag svarar oftast att det är som att delta i ett samtal – i en workshop, på en middag, på krogen eller på tåget. Såklart beror nivå och ämnen på vilket sammanhang man befinner sig i – i den fysiska eller i den digitala verkligheten. Mitt andra svar är att jag aldrig tidigare under mitt liv som journalist och kulturskapare kunnat delat i ett sådant idé- åsikt- och kunskapsflöde som jag kan idag.

Social medier blir vad vi gör dem till, en banal sanning i en tid när allt fler är allt mer medvetna om vilken roll man som aktiv på nätet har i åsiktsbildning och spridning. Gränsen mellan att tala för sina egna åsikter och att representera – läs sprida – någon annans politiska, strategiska eller ekonomiska intressen är flytande och alltmer luddig.

Credit- Anonymous 9000 (Creative Commons BY)

På Twitter och på Facebook kan man alltid utforska vem som är vem genom att följa flöden, #taggar eller väntrådar. Jag kan välja att följa @carlbildt, @gudschy och @jsjostedt utan att för den skull välja deras politiska åsikter. Ofiltrerat och oredigerat. Om jag orienterar mig politiskt genom traditionella nyhetsmedier får jag alltid en redigerad version. Det är en demokratisk tillgång att kunna få orden direkt från källan. Samtidigt är mediernas samlade kunskap och kritiska granskning en demokratisk rättighet.

Mest tid lägger jag som de flesta vet på att följa olika medier inom kulturvärlden, läsa kultursidor och reportage och länka till dom jag tycker är läsvärda av en eller annan anledning. Jag är inte ensam om detta, tvärtom. En av de stora tillgångarna på nätet är att kunna hitta artiklar, reportage, essäer och kunskap i alla de former. Okända specialkunniga bloggare och magasin blandat med välkända etablerade nobelpristagare, sida vid sida. Det är som så många sagt – ett världsbibliotek där mängder av kunskap och upplevelser finns att ta del av.

Bakom alla dessa positiva ord om nätets förträfflighet finns en mängd nackdelar, allt från övervakning till kommersiell registrering av mailadresser och kontonamn. Allt från spam och olaglig fildelning. Från barnpornografi till politisk åsiktsregistrering. Med all denna kunskap verkar det finnas följer en outsinlig källa till utmaningar för de som vill knäcka koder, sprida propaganda, länsa bankkonton osv. Nätet har utvecklat i princip samma brottslighet som finns i den reella världen. Styrorganen och kontrollen av nätet är ett ständigt diskussionsämne och skall så vara. Våra fria demokratiska rättigheter måste respekteras på nätet på samma sätt som i rättsstaten.

Samtidigt skapar nätet ett beroende; ett pågående brusande flöde som drar in mig med magnetisk styrka. Det pågår ständigt, det uppdateras ständigt, det vilar aldrig. Alltid har någon vän på Facebook upplevt eller delat något, någon nyhetskälla på Twitter länkar senaste nyhetsflashen från något hörn av världen. Magnetiskt.

Nätberoende _ Javisst !

Skånsk fotovinter i Christer Strömholms anda

Det är mycket Christer Strömholm nu. Det är mycket svensk fotografi nu. Det är en alldeles utmärkt vintersäsong för fotografiet i Malmö och Helsingborg där Moderna Museet, Dunkers och Fotografins rum alla vimlar av bild. Bild som konst, som dokumentär, som personliga avtryck, som livsberättelser. Hela spektrat finns med i de stora utställningarna.

På Moderna Museet Malmö tar man med ”Ett sätt att leva” (vernissage lörd 1a febr) avstamp i Christer Strömholm och hans betydelse för svensk fotografi, hans roll som lärare, inspiratör och förebild. Urvalet bilder ur samlingen spänner över hela hans bildliv, en prolog om man så vill till den stora retrospektiven ”Post Scriptum” som öppnar nästa helg på Dunkers i Helsingborg.

CHR_@JohnSWebb

Porträtt av Christer Strömholm – @John S Webb (avfotograferat av Thore Soneson)

Strömholms tidiga alster från FotoForm tiden i Tyskland är fotografi som grafisk form och suggestiva övningar i skuggspel och komposition. Att återse dem i Gunnar Smolianskys valörrika kopior är en ren njutning, en lektion i bild. Hela utställningen med över 300 fotografier och 29 deltagande fotografer är som en odyssé över svenskt foto från femtiotalet till idag, med en imponerande spännvidd från det personligt introspektiva till det personligt dokumentära.

Det känns fel att namnge vissa fotografer framför andra i denna expose men självklara namn som Anders Petersen, Denise Grünstein, Tuija Lindström, Lars Tunbjörk och Dawid finns där liksom mindre kända men mycket sevärda namn som Yngve Baum och Nina Korhonen. För att nämna några. Det är en guldgruva för alla konst- och fotointresserade att vandra genom utställningen, här finns så mycket bildupplevelse och uttryck att man behöver god tid och kanske flera besök. Ändå måste jag peka på att det finns svenska fotografer som fångat tidsandan och gjort stora personliga avtryck i svenska fotolandskapet som saknas – Åke Hedström och Micke Berg är två namn som borde vara representerade och utvalda. Det finns flera.

Insprängt i ”Ett sätt att leva” finns också tre fotografer som är mitt i samtidens uttryck – Martin Bogren, JH Engström och Anna Clarén – svartvita sviten ”Lowlands” av Bogren står ut i sin stämningsrika skildring av hur skånska slätten formar existensen och individen. JH Engström visar delar av den pågående serien ”Tout va bien” och Anna Clarén sviten ”Holding”, bådas rum är starkt personliga skildringar, färgladdade och fyllda av emotionella och utlämnande ögonblick. Anna Clarén ställer parallellt med Moderna utställningen ut sin svit ”Close to Home”Fotografins rum i Malmö.

Martin Bogren ur ”Lowlands” Anna Clarén ur ”Holding”JH Engström ur Tout va bien

Att fotokonsten fått ett stort uppsving beror enligt somliga tänkare på att den digitala tekniken gjort att alla i dag fotograferar med sina mobiler och är intresserade av bild och berättande; att nätet är en svallvåg av fotografiska bilder som aldrig sinar gör att man lockas att se mera – och det är isåfall bara positivt. Återigen andra pekar på hur publiksuccen för Fotografiska i Stockholm spridit intresset över landet och det är ingen slump att man ställt ut och producerat Clarén och Bogren eller att ”Post Scriptum” till en del är producerat av Fotografiska tillsammans med Strömholms Estate.

Om Moderna utställningen ”Ett sätt att leva” är ett måste att se är ”Post Scriptum” på Dunkers kulturhus som har vernissage den 7e februari en obligatorisk utställning. Det finns inga ursäkter att missa den, både om man har följt CHR genom åren eller om man bara har ytligt intresse av svensk fotografi och  vagt vet vem Christer Strömholm är. I en text på min blogg om utställningen på Fotografiska skrev jag om det ”arbetsrum” som var centralt där och jag hoppas finns med i Helsingborg att – ”Dagens digitala photoshoppare kan bara drömma om det manuella mörkrumsarbetets omständiga och mjuka pjättningar som CHR instruerade…”.
https://medieman.wordpress.com/2012/08/24/chr-fotografiska-minnesbilder/

Ur sviten ”Vännerna på Place Blanche” av Christer Strömholm.
© Christer Strömholm/Strömholm Estate

Och som om dessa utställningar inte var nog – i vår visar Malmö konsthall Gerry Johansson (en av fotograferna  på Moderna) som är en av svensk fotografis ”doldisar” med ett starkt visuellt bildspråk.Den utställningen liksom Moderna Museet Malmös digra program med samtal och filmvisningar under våren 2014 kommer jag att återvända till.

PS – under hela utställningen i Malmö visas också JH Engströms film om Anders Petersen och Maud Nycanders film om Inta Ruka, ”Fotografen från Riga”. Missa inte ! 

Rekommenderar

Om kritiken mot Fotografiska och Moderna Museet

Avtalsbrotten blir allt fler och Fotografiska i Stockholm framstår som allt mer amatörmässiga i sitt sätt att skapa avtal, nu går världskända Mary Ellen Mark ut med sin kritik – Ny kritik mot Fotografiska: ”Jag blev helt förkrossad” – Kultur | SVT.se.

De två fotografer som satte en dynamitgubbe mitt i den explosiv grytan,  Micke Berg och Ewa Stackelberg har startat ett mindre uppror! Bra! Alla dessa hierarkier inom konst- och museivärlden gynnar oftast bara den lilla klick etablerade som institutionerna slåss om att ställa ut, alla andra skall buga i dörren och be om audiens. Pyramiden i den här världen är väldigt brant och det behövs diskussioner.
Nu har Fotografiska gjort ett självmål som dragit igång en debatt om muntliga avtal gäller eller inte, en debatt som i förlängningen handlar om vem om skall få visa upp sig på parnassen. Det är en alldeles nödvändig diskussion.

Men jag tycker man skall skilja på två saker – de offentligt finansierade institutionerna som Moderna Museet och de privata som Fotografiska.
Privata konsthallar och museer är ofta startade av mecenater eller samlare som vill sprida glans över sina samlingar och starta konsthallar – läs Sven Harrys. Deras agenda är inte att ha en agenda som grundar sig i ett intresse för konsten som en del i vår kulturella samtal och liv, deras agenda är att profilera sin linje, sitt marknadsvärde.
Moderna Museet och andra institutioner bör kunna ha en vidare blick, inte fokusera på säljande namn utan spegla och lyfta fram vad som är intressant och värdefullt i konstens/fotografins landskap. Där finns mycket att önska…

Därför är det i mina ögon inte märkligt att Fotografiska drivs av kommersiella skäl. Att man bjuder in med den sortens förbehåll att en fotograf inte skall ställa ut någon annanstans under en period. Det märkliga är att man tror sig kunna komma undan med avtalsbrott utan att det skapar svallvågor som den nuvarande.

Istället borde man rent taktiskt vara supertydliga som i affärsvärlden och binda upp de fotografer man vill ställa ut med tydliga avtal. Och följa dom. Inte agera amatörmässig som nu.

Thore Soneson @thoson

Om Innocence of Muslims och kritikens roll

Morgonstudier – ser det ”studentikosa” YouTube klippet som skakar världen ”Innocence of Muslims” och saknar en genomtänkt analys av VAD och HUR innehållet är blasfemiskt och kan skapa så våldsamma reaktioner…
Läser samtidigt en understreckare i SvD, en mild men knivskarp analys av nutida kritiker som är mer intresserade av att lansera sig själv än idéinnehållet i sitt tyckande…tänker att vår tid är extremt fixerade av nuet, av hur många miljoner gillatryck vi kan skapa…

Innocence of Muslims – Wikipedia

På Twitter kan ingen höra dig tänka – SvD

100 dagar med världskonst

Efter tre dagars djupdykning i samtidskonsten och samtiden på dOCUMENTA(13) tar det betydligt mer än tre dagar att samla intryck, digestera tankar och minnesbilder. För att inte tala om tiden det tar att läsa in sig på den amerikanska kuratorn Carolyn Christov-Bakargievs 100 tankar kring konstens roll i samtidskulturen, hennes ambition är storslagen, utställningen skall vara ett ”a state of mind”. En spegel av vår tid.

Som Clemens Poellinger skriver i SvD vill dOCUMENTA(13) ledningen att ”…världen förklaras och alternativ till vår tillväxtberoende och resursförstörande civilisation stakas ut.” Konst skall alltså både vara en termometer i världens arsle och en katekes för att formulera en utopisk framtid.

Själv tror jag inte konstnärer vill vara varken politiker eller domare, varken predikanter eller åklagare, jag tror konst skapas av människor som har ett starkt behov av att formulera berättelser och skapa en dialog mellan kreatören och mottagaren. De konstnärliga verktygen och redskapen används för att skapa denna berättelse – kameran, penseln, vindmaskinen, stentavlorna, mörker och ljud. Spektrat är stort och på dOCUMENTA(13) möter man verkligen alla former och uttryck.

Att under en och samma dag gå från en bris som rensar huvudbyggnaden Fridericianums bottenvåning från konstnärligt damm till ett mörkt rum där skådespelare rör sig bland oss deltagare och sjunger, stampar takten och diskuterar det moraliska imperativet – det är både stort och omskakande. Dessa direkta på-platsen-specifika upplevelser är kanske de starkaste, de kräver fokus och närvaro av sina betraktare och skapar tankar och reflektioner som håller långt efter själva mötet med verket.

Ryan Gander låter vindmaskiner blåsa sval bris in i Fridericianum med sitt verk ”I Need Some Meaning I Can Memorize (The Invisible Pull)”.

Ryan Gander som låter vindmaskinerna blåsa sval bris när vi stiger in i byggnaden, ger oss i titeln en association om verket ”I Need Some Meaning I Can Memorize (The Invisible Pull)” som jag tar till mig som en uppmaning, min relation till världen och konsten är inte ett passivt betraktande. Det är en pågående upplevelse som kräver en aktiv respons. Konst skall kännas och ha en betydelse. Det fina och paradoxala med vinden är att de stora rummen är helt öppna och monumentalt vackra, det är högt i tak i detta konstens tempel !

På en oansenlig bakgård utan skyltar eller titel skapar Tino Seghal ett rum där vi skärper våra sinnen maximalt.

På samma sätt skapar Tino Seghal ett rum där vi skärper våra sinnen maximalt; det totala mörkret gör att vi fysiskt känner kropparna i rummen genom svettdoften, vi hör steg och andetag, vi dras in i ett skådespel där rytmer och sånger varvas med frågeställning om ”state of the world” – om hur nutiden är en tidsålder där vi hela tiden lever i skuggan av våldet och kriget, själva motorn i vår civilisation är aggression och makt, kan vi moraliskt skjuta ansvaret för detta på den abstrakta makten eller måste vi inte (re)agera ? Tino Seghal ger oss inga svar, men skapar ett slags andrum där dessa tankar kräver uppmärksamhet.

Dessa konstverk har fått lovord av de flesta kritiker och kommentarer på kultursidorna, och det med all rätt. Verken både kräver närvaro och skapar reaktioner. För mig är dessa båda upplevelser värt alla köer och timmar på Autobahn och halvgoda schnitzlar. Jag är tillfreds med att vara en av alla hundratusental kulturturister som vallfärdar till årets dOCUMENTA(13).

Det finns mängder av andra intryck och konstverk som jag kommer att återvända till, flera filmiska och mediala verk av William Kentridge, Janet Cardiff & George Bures Miller, installationen ”The pixelated revolution” av Beirutbaserade Rabih Mroué och den dystopiska videon Secretion av Willie Doherty hör till de starka upplevelserna.

Om Lars Gustafsson och Bernard Foys Tredje rockad

I Kulturnytt recenseras en ny poestisk utgåva av den flitige filosofen, poeten och författaren Lars Gustafsson av Göran Sommardal. Lars Gustafssons speciella frihet – Kulturnytt.

Den låter lika tankemässigt fascinerande som hans roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” där huvudpersonen, poeten, delar upp sitt skrivande jag i tre parallella fantasiliv.

Jag fick förtroendet att bearbeta boken till ett manus för en tv-serie, en fascinerande resa in i ett författarskap. Tyvärr blev manuset aldrig filmatiserat, men den som är intresserad kan läsa det på min hemsida (hint hint till alla potentiella dramaproducenter) : http://www.soneson.se/film/Foy.htm

Om Ai Weiwei och naturen som politisk konst

I dagens mediatäta offentlighet känner alla till den kinesiske konstnären och frispråkige systemkritikern Ai Weiwei – hans konst visas på den stora internationella scenerna. Hans tankar sprids via nätet, genom hans egen blogg, genom delningar och länkar till filmer på YouTube.

Få eller ingen nu levande konstnär sätter så distinkta avtryck på den globala politiska arenan som Ai Weiwei. Men resonemangen kring hans konstnärliga uttryck upplever jag ofta som begränsade till hans roll som regimkritiker och dissident. Hans breda konstnärliga palett med installationer, skulptur, film, foto, design och arkitektur diskuteras sällan i ”mainstream” media, den letar sig inte ut från konstkritikens spalter och nischer till den stora publik som idag vallfärdar till hans utställningar.

Ai Weiwei in New York

Ai Weiwei in New York - exhibition poster Berlin 2012 - foto/thore soneson

På kort tid har jag sett två utställningar med verk av Ai Weiwei – fotoutställningen ”Ai Weiwei in New York 1983-1993” i Berlin och den nyss avslutade på Louisiana i Humlebæck. Bågen mellan de 220 svartvita dagboksliknande fotografiernas av den unge sökande konstnären i New York som sitter vid Allen Ginsburgs köksbord och dokumenterar polisvåldet mot transpersoners demonstrationer på Lower Manhattan och den etablerade världsstjärnan i Danmark som visar underfundiga skulpturer och dokumentära filmer med sprängstoff som klär av det kinesiska myndighetsmissbruket, den bågen spänner över ett stort fält men pilen är riktad mot samma mål. Mot allt det som begränsar individens frihet och flödet av tankar, åsikter och personliga reflektioner.

AiWeiwei_Tree Louisiana 2012 - foto/thore soneson

På Louisiana utställningen vandrar jag runt i hans konstruerade skog i verket ”Tree”, hopskruvade trädstammar och grenar från södra Kina som återskapar naturen på ett elegant sätt. Men precis som i de flesta av Ai Weiweis verk finns lager på lager av reflektioner och tolkningar i installationen. Den tuktade och tillrättalagda naturen blir en bild av det kinesiska samhällets sätt att förhålla sig till sina medborgare – inrättade i ett organiserat system där defekta delar byts ut mot korrekta, där naturen kontrolleras och följer maktens dekret.

Att denna tolkning är en viktig aspekt av hans verk bekräftade Ai Weiwei själv i ett samtal via Skype vid vernissagen på Louisiana-utställningen. Han fick en fråga om man i Kina har något emot ”wild nature” av en besökare, Ais svar är karakteristiskt – ”alla auktoritära system är emot den mänskliga naturen…”. Konsten är en del av livet, ett sätt att kommunicera och reflektera kring mänskliga värden och våra liv i en komplex värld.

Videon kan ses på YouTube och Louisiana länkar till den på sin hemsida, där kan alla intresserade ladda ned katalogen och där finns också en längre intervju med Ai Weiwei där han berättar om hur den politiska aktivismen och konstskapande är sammanflätat i hans verk.

2012 02 12 / Thore Soneson

fotnot /
Under 2011 fängslades Ai Weiwei och satt i husarrest i närmre etthundra dagar. Då skrev Mia Hägg och Jan Åman en utmärkt presentation av Ai Weiwei på DN debatt – ”Vad har hänt vår vän Ai Weiwei?”
Under OS 2008 var jag på resa i Beijing och Kina och skrev denna artikel om Ai Weiwei ”En konstnär och fritänkare bakom Birds Nest”