Etikettarkiv: kultur

Kort om folktro apropå en hästsko

Vissa symboler fastnar i minnet. En sådan är hästskon. Den har alltid funnits på en vägg i någon av de gårdar jag har tillbringat tid i. Men ofta har den hängt med öppningen nedåt, jag har ändrat flera stycken så de har öppningen uppåt istället. Detta för att den anekdotiska tron på att turen som finns i hästskon skall stanna kvar. Men flera av mina närmaste har varit kritiska. Den borde vara öppen nedåt för att släppa ut turen och sprida den över huset, gården och den som är i närheten.

Så för att kontrollera detta, vad gör en nutida nyfiken person. Öppnar wikipedia såklart. Där står följande: ”En hästsko som man hittar anses av många vara lyckobringande och enligt traditionen kan en hästsko fäst över ytterdörren verka gynnsamt för gårdens lycka eller bringa lycka i största allmänhet för ägaren. Som ofta när det gäller folktro går åsikterna och traditionerna isär huruvida den ska hänga med öppningen uppåt eller nedåt. För vissa anses det viktigt att hästskon hängs med öppningen uppåt, som på bilden, för att lyckan inte ska rinna ut ur den, medan andra istället menar att den ska hänga med öppningen nedåt för att välsignelserna ska kunna falla ner över den som går under den…”

Båda versionerna av symboliken verkar rimliga och har sin egen trovärdiga logik. Men wikipedia är ju inte alltid den grundligaste källan så går vidare och söker i Nationalencyklopedin där det står utförligt om hästsko symboliken och dess ”ontavvärjande” egenskaper. (Detta ord finns för övrigt inte i SAOL)

”En på vägen upphittad hästsko har överallt i Europa uppfattats som ett turligt omen, även inom högre stånd (amiral Nelson hade en hästsko fastspikad på ”Victorys” mast under slaget vid Trafalgar). Hästskons turgivande eller ontavvärjande egenskaper kan sammanhänga dels med inneboende övernaturliga kraft enligt äldre folktro, dels med den tro man inte sällan tillagt ovanliga eller överraskande fynd. Sådan hästskor har bl.a. spikats upp över dörrar till boningshus och uthus, närmast i ontavvärjande syfte, och man har diskuterat huruvida hästskon skulle hängas med ”mynningen” uppåt eller nedåt. De motiveringar för den ena eller andra upphängningen som framförts är efterhandskonstruktioner för att ”säkra” turen – ingetdera är klart knäsatt i traditionen.” (C-H Tillhagen, Vardagsskrock (1982)

Kort om Bernard Foy och Ernst-Hugo Järegård

Denna dag bläddrar jag igenom mina inlägg på min blogg Medieman, där jag skrivit ett antal år om kultur i alla möjliga former. Mest om foto, konst och film och delat mina egna tidigare och nyutgivna texter. Bloggen fungerar främst som en minnesbank för mig själv, få eller inga hittar till inläggen om jag inte lyckas sprida länkar på mina sociala medier. Hur känns det frågar sig den som lever på klick i uppmärksamhetsdjungeln… tja vad svarar man, en ide skulle vara att samla ett urval eller varför inte alla i en digital publikation. Men är det värt arbetet? Kanske inte så länge bloggen existerar och finns därute. För min del är den som sagt en minnesbank, en källa till återupptäckter av det jag skrivit, upplevt och tänkt genom åren som onlineaktiv.

Uppslag ur min upplaga av Lars Gustafssons ”Bernard Foys tredje rockad”.

Hittar en kort notis om återutgivning av ”Bernard Foys tredje rockad” av Lars Gustafsson, en roman jag ägnade tre-fyra månader åt att dramatisera på 1990-talet tillsammans med malmöregissören Jan Hemmel. Jag skrev – ”Den största utmaningen inom manusskrivandet var dramatiseringen av Lars Gustafssons briljanta roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” som jag bearbetade tillsammans med Jan Hemmel för SvT Malmö.”

Tyvärr lyckades man aldrig få finansieringen på plats men manuset finns att läsa på min hemsida – http://www.soneson.se/film/Foy.htm. Och vi fick uppleva en minnesvärd läsning av manuset där Ernst-Hugo Järegård på sitt oefterhärmeliga sätt personifierade alla tre inkarnationer av Bernard (rollerna var för övrigt vikta för honom).
Minns att Kvällsposten publicerade en intervju med Ernst-Hugo där han berättade om rollen och att han kunde tänka sig spela alla tre inkarnationerna av Bernard Foy (En fyrtioårig rabbin, en åttiotreårig poet, en avhoppad högstadieelev…). Han insåg att den senare rollen skulle innebära en plastikoperation, men det var han inte främmande inför!

Ett urval av artiklar och essäer jag länkat till den senaste tiden på min Facebooksida /

Ljudvågor. Miles Davis, Grateful Dead och jazzrocken

Hamnade på Anekdot en essä/podd sida som drivs av Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet och Kungliga Vitterhetsakademien. Här en icke-akademisk betraktelse med läsvärd insikt i inte minst Miles Davis musik och persona ! Läs och Lyssna. Ljudvågor. Miles Davis, Grateful Dead och jazzrocken

Bengt Erikssons frilansminnen

Har nu haft mångårige kulturjournalisten Bengt Erikssons bok med den långa men konsumentupplysande titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” med undertiteln ”minnen från mitt liv som frilansjournalist” på mitt skrivbord en tid. Länge tänkt skriva ett inlägg om den, men myllret av musik, kultur, namn och episoder är så omfattande att det varit svårt att hitta en ingång som känns relevant. Det är trots allt över 50 år som frilansande kulturjournalist Bengt sammanfattar.
Bengt Erikssons frilansminnen

UTOPIA | A NOWHERE LAND

#foto Malmofotobiennal ligger uppe online – tema Utopi. Deltar med några videosamtal med John S. Webb Michael Johansson Christel Lundberg och Michel Thomas. Missa inte!
UTOPIA | A NOWHERE LAND http://malmofotobiennal.com/

Martina Montelius: Engdahls syn på 16-åringar är faktiskt värre än ni tror”

Den närläsningen av hr Engdahls texter måste jag dela!

”En spark rätt i skallen” om Fiendens Musik

Kort om bandet Fiendens musik och boken ”En spark rätt i skallen” av Karl G Jönsson
För alla er som inte var med på sjuttiotalet och in på åttiotalet i den svenska progressiva musikrörelsen så är historien om lundabandet Fiendens Musik en kulturell historielektion.
”En spark rätt i skallen” om Fiendens Musik

John Lennon – en minnestext i Schlager nr 6/7 1980

Denna skildring av minnesstunden för John Lennon publicerades i decembernumret av Schlager 1980. Paret zero ( det efternamn som Robert Broberg vid den tiden använde) ringde in den per telefon från Manhattan en sen decemberkväll.

Bokrecension: Europa av Maxim Grigoriev

#Läsvärt En myllrande roman där färger och dofter stiger ur raderna och huvudpersonen vandrar lika mycket i minnen som i verkligheten. Eller som Ingrid Elam skriver i sin recension på SvT kultur: ”Den som vill ha en roman där något händer, en berättelse med början och slut om krig och kärlek, brott och straff, kommer inte att finna sig tillrätta i Europa. Men den som läser för att öva upp sin känslighet, komma nära inpå människor och fundera på vad ett liv egentligen är, kommer att vilja stanna länge i denna bok.”

Kirsten Dunsts känsliga västernroll stannar kvar i minnet

Har nu sett Power of the Dog av Jane Champion. Instämmer till en hel del med recensionen i FLM. Märkligt förutsägbara karaktärer, övertydliga bildmontage. Att koppla samman sammetsbruna berg med homoerotiska smekningar…hmm / Johannes Hagman FLM

”Giljotin” av Bruno K. Öijer – fjäderlätta rader och målande mörker

26 nov Grattis Bruno K Öijer 70 år idag ! Gör som jag och lyssna med stora öron på dagens klassiker ! / Thore Soneson

”Hjärtskärande och suggestiv dokumentär om Världens vackraste pojke”

Äntligen – ett slitet uttryck men måste ta till det. Lyckades se sista visningen på min kvartersbio Panora i Malmö igår. Instämmer helt i denna recension, en respektfull och djupt berörande dokumentär. Och en filmisk upplevelse där klipp och musik av Anna von Hauswolff skapade djup i en berättelse som är långt ifrån standard Talking-heads modellen. Tack Kristian Petri och Kristina Lindström ! Och såklart tack Björn Andresen som så öppet delar med sig av sitt liv.

Bengt Erikssons frilansminnen

Har nu haft mångårige kulturjournalisten Bengt Erikssons bok med den långa men konsumentupplysande titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” med undertiteln ”minnen från mitt liv som frilansjournalist” på mitt skrivbord en tid. Länge tänkt skriva ett inlägg om den, men myllret av musik, kultur, namn och episoder är så omfattande att det varit svårt att hitta en ingång som känns relevant. Det är trots allt över 50 år som frilansande kulturjournalist Bengt sammanfattar.

Till sist följde jag hans råd i förordet och började läsningen genom att bläddra igenom och fastna för rubriker och nyckelord. Hamnade på Schlager som vi båda var medgrundare till. Där beskriver Bengt en mängd minnen och tankar, från vårt samtal i en bil på väg till hans hemort Vollsjö där planen på en svensk rocktidning föddes vidare till hans engagemang i att bredda rockjournalistiken med den skräpkulturella sidan och de lååånga artiklarna. Bland dem minns han specifikt reportaget om Gyllene Tider och intervjun med Brian Eno i bästa Interview stil dvs med ordagranna och icke-censurerade fråga-svar citat sida upp och ned.

Thomas Stålberg tecknade serien Gnaager för tidingen Schlager under de första åren.

Här hans porträtt av Bengt Eriksson och mig Thore Soneson.

Bengt fokuserar på den tid vi delade på Schlager, 1980-83 ungefär när tidningen skapades med den frihet vi (fördetmesta) gav skribenterna och oss själva som redaktörer. Som Bengt skriver fick vi i de allra flesta fall publicera de artiklar och intervjuer vi föreslog. Schlager var ingen färgglad poptidning, istället dominerade svartvitt foto av de bästa fotograferna som Mats Bäcker, Hatte Stiwenius och Lars Torndahl, Bengt listar dom alla, liksom skribenterna med personliga tilltal. Den som får lust att läsa artiklar från dessa år kan hitta en del i antologin ”Best of Schlager” som vi var redaktörer för.

Men här finns också berättelser om tiden som lokalredaktör för musikrörelsens organ Musikens Makt och frilansgruppen Grupp Fem i Lund, en med tiden renommerad reportagegrupp för fotografer och journalister i det skånska medielandskapet. (Som undertecknad startade tillsammans med bla Micke Berg och Lars Mongs). Att Bengt var drivande i bildandet av Frilans Syd förvånar ingen som numera tar del av hans åsikter om media och journalistik på nätet. I boken tvekar han inte heller att lyfta fram de redaktörer som genom åren inte förstått att arvoden för kulturjournalistik inte skall täcka en kväll på krogen utan vara en avtalsenlig lön som för alla andra arbeten. Men framförallt lyfter han de redaktörer som gett honom utrymme för krönikor, recensioner och intervjuer genom åren.

Huvudfåran i boken är minnen från olika medier, främst tidningar, där han recenserat och lyft fram musik från världens alla hörn, med en på senare decennier allt viktigare tonvikt på det lokala kultur- och musiklivet i sydöstra Skåne som flitig skribent på kultursidan i Ystad Allehanda.

En givande och inspirerande del av boken handlar om språket, om att hitta sin röst, vara trogen den och tillåta sig skriva både personligt och fritt. Ett motto han har hållit högt genom åren, redan som skribent i tidningen HEJ i slutet av 60-talet skrev han ”Pop försvinner. Jazz försvinner. Klassisk musik försvinner. Alla musikarter tar intryck av varann och och integreras till en enhet med tillnamnet m u s i k.”

Detta gäller också sättet att skriva, i recensionen ”När Duke Ovell, alias Duton Adebayo, toastade i Stockholm” på klubben Roxy skrev han på samma sätt som Duke toastade (Schlager 1981):

Toast kan va en macka
men också att nån snackar
om det ena och det andra
och helst ska orden rimma
på varandra
samhällskritik
och politik
kärlek och romantik
och allt detta till musik
reggae-reggae-reggaemusik
reggae-reggae-reggaerytmik
basen i botten och diskanten som en piska
myyyyyyyyyyyyyyyycket ekooooooooooooo
snabbt! snabbt!
in med ett klinkande piano
rappt! rappt!
nej, toast var det jag sa
det heter det på Jamaica

Som recensent är han mångsidig all-lyssnare (en stor underdrift) och bjuder genom boken på ett antal spellistor som han lagt upp på Spotify. Som denna ”Robin Scott: ”Crazy Zulu” (1984) Miles Davis: ”Time After Time” (1985) Harry Connick Jr: ”Basin Street Blues” (1988) Morrissey: ”Margaret On The Guillotine” (1988) Neneh Cherry: ”Buffalo Stance” (1988) Mano Negra: ”Patchanka” (1989) Slayer: ”Skeletons Of Society” (1990)”

Jag är på alla sätt imponerad av den energi, den bredd och det engagemang i kultur och journalistik Bengt Eriksson förmedlar. Bläddrade upp en sida i boken där han listat alla tidningar och medier han arbetat för och med ! Det är mer än ett hundratal, främst tidningar och tidskrifter, radioprogram och dokumentärer. Om boken hade innehållet ett namnregister hade det säkerligen fyllt ett tiotal sidor.

”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” är på alla sätt ett användbart kulturhistoriskt dokument, en minnesresa genom ett frilansande liv i musikens och kulturens tjänst. Läs den !

PS. Finns att köpa online bla på Bokus och andra onlinetjänster. Bengt Eriksson skriver och publicerar flitigt på sin Facebook blogg Frilansminnen.

Foto från Bengt Erikssons blogg.

När horisonten försvinner…

Annandag 2021. Det är vitt, så vitt att man inte längre har ett långt perspektiv som avgränsar jord och himmel. När perspektiv försvinner är vi alltmer utlämnade åt oss själv. Stirrar in i vår egen navel som en del samtidsförståsigpåare kallar incelkultur. Själv kan jag känna det uppenbara, att världen blir mindre, att centralperspektivet tappar mening, att eftertanke blir en del av morgonens tankebanor.
Inte för att summera året som gått utan mer spana in i den horisontlösa framtiden, vad kommer jag att hålla centralt i mitt liv. Den lilla världen som Bergman tolkade i Fanny och Alexander eller den stora globala som Greta Thunberg så effektivt och känslomässigt gjort centralt för oss.
Att tala klimat och vara uppmärksam på hur värmen, regnen och de klimatrelaterade katastroferna förändrar planeten är idag ett samtalsämne i varje hem. Eller borde vara det !

Så är den försvunna horisonten ett tecken på hur framtiden blir alltmer diffus och oförutsägbar eller en varningsklocka? Har inget klart svar på detta.
Istället lyssnar jag på Godmorgon världen i P1 som sammanfattar året som gått. Blir uppenbart att politikens fokus under kommande år kommer vara ett socialdemokratins ödesår, efter januaripolitikens sammanbrott är det upp till Magdalena Andersson att navigera s-kompassen mot en framtid där den egna politiken måste vara central. Inte kompromisser för att behålla regeringsmakten.

Lycka till med den kompassen säger jag, det behövs ett perspektiv som öppnar horisonten.

Peppinge 2021 12 26

Äntligen !

Om att skriva och publicera egna romaner

De senaste månaderna har jag ägnat en hel del tid åt att arbeta med manus, digitaliserat äldre texter och arbetat med nytt manus. Jag bestämde mig tidigt för att inte botaniserat i den förlagsdjungel som i dessa post-corona tider drunknat i insända alster, istället sökt bland förlag och tryckerier som erbjuder egen publicering i olika former. Mer om detta och mina val kommer.

Därför kommer två romaner att tryckas i höst, båda tillkomna i en annan tid, båda reflekterar på olika sätt den tid de skrevs i. Här förordet till den första som om allt går i lås kommer i månadsskiftet oktober/november.

”Denna berättelse är ursprungligen skriven i början av 1990talet och har sedan dess legat i den berömda byrålådan. Den kom aldrig längre än dit, kanske för att jag levde mitt i det skeende den skildrar, kanske för att delar av berättelsen låg för nära mig själv. Som skribent och redaktör i tidskrifter och medier levde jag mitt i ett flöde av kultur, politik och livsstilsexperiment som växte fram under slutet av 70-talet och 80-talet.

Idag drygt trettio år senare kan jag se på texten med distans, se hur tiden präglade tankar och referenser. Som ett dokument över en brytningsperiod. Och som Peter Weiss skriver, ”För att veta vad som är rätt måste vi våga se på oss själva med öppna ögon.”

Blickar i skydd av mörkret

För några dagar sedan denna pandemivinter kom vårsolen fram, stark och klar. För att möta denna explosion av ljus letade jag febrilt efter ögonskydd. Mina solglasögon. Fann dom i en av de undanhängda jackorna i garderoben. Tog på dom och gick ut på promenad.
Kom att tänka på en krönika jag skrivit för numera nedlagda Dygnet Runt bilagan när redaktören hette Martin Andersson. Här är den, digitaliserad och ordagrann. När jag läser den fungerar texten som en kulturell backspegel. Drygt 20 år senare väljer jag fortfarande de svarta bågarna. ( Texten innehåller en del referenser som kräver wikipedia och/eller googling för en del av er. Det kallas generationsklyfta.)

”Alla gör det. Alla skyddar sig. Alla sitter med ansiktet vänt mot värmen och solen. Alla vandrar omkring som insekter med svarta stora ögon.

Staden är fylld av människor som ser ut att ha följt socialstyrelsens instruktionsfilm ”När strålningen slår till” och klätt sig i solglasögon. Tunna metallbågade, svarta tjockbågade, ovala racingglas, slimmade skejtarbågar, alla sorters skydd tas fram och hängs på.

För solglasögon är naturligtvis det: ett skydd mot den sol som drabbar oss inbundna nordbor varje vår. Men de är lika mycket mode och fåfänga som en nödvändighet. Vi visar vem vi är, eller vilka vi vill vara, när vi väljer stil på solglasögon.

Själv skulle jag kunna göra en utställning av mina egna genom åren. Det skulle bli en provkarta på hur kulturen förändrats sedan slutet av sextiotalet. Först i raden kom ett par rektangulära med blått glas. Jag tror det var Byrds-gitarristen McGuinn som hade ett par, det var innan John Lennon skaffade sina.

De lämnade aldrig näsryggen och min biologilärare höll en lång föreläsning om hur ögonmuskulaturen förstördes om man bar dom inomhus. Eller var det studierektorn som gav mig sänkt uppförandebetyg för att jag vägrade ta av dom…

Hursomhelst, det blev sjuttiotal och Bob Dylans kolsvarta Ray-Ban-bågar blev modellen. De hade konkurrens av några i spegelglas som provocerade alla otroligt mycket. ”Man ser ju inte dina ögon”klagade alla. Och detta är kanske den största hemligheten med solglasö- gonen. De skyddar blicken, bakom glaset kan man välja att betrakta hur man vill. Studera grannen på uteserveringen och badstranden utan att de ser att du ser. Voyeuren i oss har ett oslagbart redskap i solglasögonen.

Men solglasögonen är dubbelverkande, de skyddar både inåt och utåt. Ingen ser dina nattklubbspåsar eller bakfyllebrustna blodkärl. Med bågarna på kan du vara privat mitt ute i offentligheten. Alla ”stjärnor”som inte vill bli fotograferade av paparazzis skyddar sig med, just det, solglasögon. Det är som om kameran inte kommer åt deras personlighet när ögonen är dolda av solglasen.

När det riktigt svarta slog till i rockmusiken och åttiotalet rullade in var det omöjligt att inte bära svarta, tjocka bågar. Det vimlade av kopior av det enda rätta amerikanska märket. Det som Keith Richards dolde sina uppspärrade pupiller bakom. Han hade väl råd med ett par Ray-Ban om dagen medan andra köpte sina kopior på närmaste bensinmack.

Höjdpunkten på det svarta var när Jack Nicholson poserade på världens alla tidningsomslag tillsammans med Anjelica Huston. Hans ”coola”leende under bågarna skapade den moderna urbilden av ”mannen”.

Dödsstöten mot den svarta trenden gav Don Johnson när han gjorde entré som kostymsnut i Miami Vice. Uppkavlade kavajärmar och Ray-Ban blev synonymt med lördag på Stadt i Växjö.

Själv drabbades jag vid den tiden av solflimmer i en slalombacke och skaffade ett par med maximalt uv-skydd och vindskydd i läder. Sådana som Mount Everest-klättrarna har. Ett par som fortfarande hänger med och är alldeles utmärkta när jag drar på mig mina inlines och åker iväg med äldste sonen.

Under en inte alltför avlägsen period blev solglasögonen plötsligt sköldpaddsmönstrade och stålbågade, det var då alla liknade collagegossar från femtiotalet. Samtidigt inledde rapparna sitt segertåg över MTV med stora, svarta och vulgära hallickglasögon och tjocka guldkedjor. Några sådana hamnade aldrig på min näsa.

Nej, som solglasögonkonsument är jag (relativt) trogen ett tidlöst mode, det svarta. Nu är det inte längre befläckat av mängder av kopior, nu är det individuella ”roots”som gäller. Men det innebär problem, Ray-Ban har numera ett sortiment av solglasögon som gör mig upprorisk, de klassiska svarta bågarna har mer och mer konkurrerats ut av kopior på europeiska modedesigners skapelser. Jag menar, vem vill gå omkring i ett par Pierre Cardin-kopior?

Inte heller vill jag se ut som en gubbsjuk Slitz-läsare och följa deras rekommendationer. Där är syftet enbart en sak, att klä sig så bimbo-spanande korrekt som möjligt.

Så det blir att gräva djupt i lådorna och leta fram originalen. Repade och lätt sargade åker dom på igen, som gamla goda vänner håller dom vad dom lovar även om det har gått många år mellan gångerna man setts.

För utan skydd kan jag inte vandra omkring i staden och känna mig tillfreds med tillvaron. Solglasögonen har med åren blivit inte bara en nödvändighet för ögonen, utan också en del av mig själv.

Jag tar bara av dom när jag verkligen vill tala med någon. Och se dom i ögonen.”

Ibland går Thore Soneson ut på stadens gator som en vanlig man – utan solglasögon. Dygnet Runt tog en bild vid ett av dessa tillfällen (se ovan).

Åttiotalet i kulturellt retro fokus

Det är kanske en tillfällighet men känns som att åttiotalet är årets decennium i kulturen, Augustvinnaren Lydia Sandgrens roman ”Samlade verk” utspelar sig i den tidens litterära etablissemang. Thåström debuterar som soloartist med låtar på svenska som ”Alla vill till himlen”, nu är han mainstream och kommer uppträda i vinterns säsong av ”På spåret” i SvT. Båda tecken i tiden på åttiotalets återkomst i kulturen.

Har inte läst ”Samlade verk” valde Klas Östergrens fenomenala ”Renegater” som långläsning, men en kortare sekvens på Google books visar att huvudpersonen i hennes roman speglar den tidens manliga mentalitet och allvar.

Under de åren var jag aktiv som journalist, från rocktidningen Schlager, via Dagens Nyheter och till frilansande skribent i ett antal magazin som med dagens terminologi skulle kallas livsstils publikationer. Tidningen ABCD var ett av dem med bred kulturell profil, med fokus på mode och stil men med en vilja att kombinera Vanity Fair med The Face på svenska. Jag skrev en del essäistiska artiklar i den publikationen, bland dem ”Viva Macho” i premiärnumret. Kongenialt illustrerad av fotografen Tomas Giden (ursäkta den risiga svartvita kopian i pdf-filen…)

När jag läser artikeln idag är den ett panorama över referenser och tendenser i åttiotalet, utan att tränga närmre ned i de kulturella macho-perspektiven och de latinamerikanska rötterna för begreppet. Mer ett konstaterande med exempel från filmen och rockmusikens värld – både Prince och Bruce Springsteen fick vara exempel liksom engelska Duran Durans musikvideos. Självklart lyfter jag in Ernest Hemingway och Norman Mailer liksom filmerna ”Paris, Texas” med manus av Sam Shepard och postdystopiska ”Mad Max”.

Artikeln inleds med referenser till Hemingway och avslutas med en vers ur Mikale Wiehes låt ”Hemingwayland” från 1985 – ”Solen brinner stark och klar / sand och död är allt har / Döden frustar svart och vild / äntligen står tiden still / Mannen och döden går mot varann / blodet färgar arenans sand / De´e´ döden som vinner i / Hemingwayland”.

Jazzig och tidstrogen Gentlemen

Såg långtomlänge Klas Östergrens Gentlemen med mina närmaste igår kväll, Mikael Marcimain har återskapat den där kaleidoskopiska och lugubra stämningen från romanen in i minsta scenografiska detalj. Det är en skröna, en visuell fest men också en plocka russinen-ur-kakan-övning där Östergrens alter ego ”Klasa” dyker ned i Henry och Leo Morgans alltifrån glamourösa sextio- och sjuttiotalsliv med herrtidningsskandaler, finanshajar och brötiga Gärdesfestspelningar.

Men mest av allt fastnar jag för soundtracket av saxofonisten Jonas Kullhammar. Det svänger grymt tonsäkert i svartvita klanger från legendariska Montmartre scenen i Köpenhamn och en icke namngiven jazzklubb i Paris. För mig som insupit giganter som McCoy Tyner och Dexter Gordon på dessa rökiga, svettiga hak lyckas Kullhammar transportera mig tillbaka dit med sitt tenorspel i ”Ballad for Bill”, ”Copenhagen” och ”Danish Blow”.

Jonas Kullhammar samspelar med legendariske Bernt Rosengren och etablerade jazznamn som Goran Kajfes så det virvlar fram av referenser till den tidens jazzklanger; om ni vill ha mera inside-jazz referenser läs gärna recensionen av soundtracket i DigJazz. Och på ett alldeles självklart vis är tillbakablickarna till jazzscenerna fångade i svartvita toner.

Mer om Jonas Kullhammar och soundtracket på http://www.goteborgsfria.se/artikel/115962

 

 

 

Nätberoende _ jag ?

Några av mina närmaste undrar ibland varför jag är så aktiv på Facebook och Twitter. Och sporadiskt på andra sociala flöden som Instagram. Jag svarar oftast att det är som att delta i ett samtal – i en workshop, på en middag, på krogen eller på tåget. Såklart beror nivå och ämnen på vilket sammanhang man befinner sig i – i den fysiska eller i den digitala verkligheten. Mitt andra svar är att jag aldrig tidigare under mitt liv som journalist och kulturskapare kunnat delat i ett sådant idé- åsikt- och kunskapsflöde som jag kan idag.

Social medier blir vad vi gör dem till, en banal sanning i en tid när allt fler är allt mer medvetna om vilken roll man som aktiv på nätet har i åsiktsbildning och spridning. Gränsen mellan att tala för sina egna åsikter och att representera – läs sprida – någon annans politiska, strategiska eller ekonomiska intressen är flytande och alltmer luddig.

Credit- Anonymous 9000 (Creative Commons BY)

På Twitter och på Facebook kan man alltid utforska vem som är vem genom att följa flöden, #taggar eller väntrådar. Jag kan välja att följa @carlbildt, @gudschy och @jsjostedt utan att för den skull välja deras politiska åsikter. Ofiltrerat och oredigerat. Om jag orienterar mig politiskt genom traditionella nyhetsmedier får jag alltid en redigerad version. Det är en demokratisk tillgång att kunna få orden direkt från källan. Samtidigt är mediernas samlade kunskap och kritiska granskning en demokratisk rättighet.

Mest tid lägger jag som de flesta vet på att följa olika medier inom kulturvärlden, läsa kultursidor och reportage och länka till dom jag tycker är läsvärda av en eller annan anledning. Jag är inte ensam om detta, tvärtom. En av de stora tillgångarna på nätet är att kunna hitta artiklar, reportage, essäer och kunskap i alla de former. Okända specialkunniga bloggare och magasin blandat med välkända etablerade nobelpristagare, sida vid sida. Det är som så många sagt – ett världsbibliotek där mängder av kunskap och upplevelser finns att ta del av.

Bakom alla dessa positiva ord om nätets förträfflighet finns en mängd nackdelar, allt från övervakning till kommersiell registrering av mailadresser och kontonamn. Allt från spam och olaglig fildelning. Från barnpornografi till politisk åsiktsregistrering. Med all denna kunskap verkar det finnas följer en outsinlig källa till utmaningar för de som vill knäcka koder, sprida propaganda, länsa bankkonton osv. Nätet har utvecklat i princip samma brottslighet som finns i den reella världen. Styrorganen och kontrollen av nätet är ett ständigt diskussionsämne och skall så vara. Våra fria demokratiska rättigheter måste respekteras på nätet på samma sätt som i rättsstaten.

Samtidigt skapar nätet ett beroende; ett pågående brusande flöde som drar in mig med magnetisk styrka. Det pågår ständigt, det uppdateras ständigt, det vilar aldrig. Alltid har någon vän på Facebook upplevt eller delat något, någon nyhetskälla på Twitter länkar senaste nyhetsflashen från något hörn av världen. Magnetiskt.

Nätberoende _ Javisst !