I kylskåpet tävlade en plastinbakad ostbit, en samling halvtomma likörflaskor, några ensamma tomater och en ketchupflaska om att lysa upp tomheten. Det enda som existerade i överflöd var filmjölkspaket.
På kylskåpsdörren grinade ett ansikte dominerat av bleka ögon och inramat av ett tovigt, blont hår och ett stripigt, kort pipskägg. Plastkortet var daterat 88 – 91 och tvärsöver den svarta bilden lyste bokstäverna PRESS. Under bilden stod Peter Fransson.
Han slet ned plastkortet som satt fast med en bit tejp, stoppade det i byxfickan och tänkte högt. En vana han lagt sig till med under ensamma skrivande timmar.
– Eftersom schablonbilden stämmer perfekt med verkligheten finns det ingen anledning att maskera den. Eller förställa den.
Peter Fransson var inte intresserad av att skyla över spåren av sin ensamhet. Vinterns tristess hade dragit ett svart skynke över en annars livskraftig entusiasm. Han tyckte sig leva i upprepningens tidsålder, några och trettio, mätt på intryck, mätt på äventyr, mätt på utmaningar.
Han hade tagit konsekvenserna, sagt upp sig från sitt fasta jobb som journalist, utan att ha något klart alternativ att fylla tillvaron med. Än så länge flöt dagarna fram i de rutiner han utvecklat och förfinat under tio hektiska år.
Kylskåpet innehöll inga läskande öl. Det var en del av mönstret. Om det funnits en flaska Carlsberg på hyllorna hade Fransson snabbt förvandlat ölet till skummande fradga i ett högt glas och sig själv till konsument framför videon och en hemmakopierad, grynig långfilm med lättköpta celluloiddrömmar.
När suget i magen bröt ut, blev det nödvändigt att klä på sig den slitna pilotjackan i brunt skinn och leta upp ett vattenhål som serverade de rätta sorternas beska klunkar.
Stegen tog honom snabbt till den närmsta taxistolpen. Snabbt för att det klafsade om fötterna i snösörjan, snabbt för att omgivningen tröttade ut honom med sin monotona och grälla upprepning av samma sorters varor.
Demonstrativt lät han sin kropp sjunka ned i baksätet på taxin. Det var hans sätt att nonchalera alla försök till babbel från killen med hästsvans som satt uppkörd i ratten. Denne trampade gasen i botten och slirade fram på gatorna. Först vid Slussens vindlingar frågade han vart det bar av.
Fransson som stirrade ut på den isblåa kvällsfjärden till vänster om sig reagerade inte.
– Vilket hål ska de va, andades killen lite högre genom näsan så att hans passagerare hoppade till.
– Norrmalmstorg blir bra, sade Fransson nollställt.
– Ja där kan du ju välja och vraka…eller…
Fransson muttrade något ohörbart till svar och placerade omgående chauffören i facket extraknäckare. Han avskydde dem alltmer för deras närgångna och spelade intimitet. Chaufförens hemmagjorda utfrågningsteknik skulle säkert resultera i stora reportaget i någon mindre nogräknad blaska.
Tusentals andra med drömmarna i behåll slåss för att bli antagna på någon Journalisthögskola, tänkte Fransson. Slåss för att skaffa sig poäng som liknar läkarlinjens. Status styrde flodvågen av intresse, inte verklighetens efterfrågan på skrivkunniga. Inte heller talangen. Det visste alla som arbetat ute i tidningsindustrin.
Fransson slog igen dörren till den blekblå Volvon och styrde stegen mot ett rökigt och sjudande stamställe som bar det missvisande namnet Konstnärsbaren, KB. Få verksamma konstmakare hade visat sig där de senaste åren, de hade försvunnit i takt med krogens prishöjningarna, eller i jakt på sponsorer som befolkade andra lokaler.
Det fanns desto fler namn och ansiktslösa bland gästerna i den trånga baren. Just denna kväll var anonymiteten ett mål för Fransson. Den övriga kartan av lokaler innehöll för många ytligt bekanta skär och kobbar som krävde uppmärksamhet så att han inte havererade på dem. En kravlös titt i ölskummet var hans mål. Inte en social positionsmarkering.
”JAG STÅR i någon av stadens barer och läppjar fridfullt på min öl – jag gör det för att jag alltid gjort det och alltid kommer att göra det – runt mig pågår en gigantisk komedi. Stockholm är en veritabel scen, fylld av en flora aktörer på jakt efter tillfredsställelse, ett ego, ett jag och en plats i solen.” Så skrev jag i DNs bilaga På Stan när jag under åttiotalet arbetade på morgontidningen i Stockholm. Här finns flera reflektioner kring barkultur som jag kan skriva under också idag i min hemstad Malmö. Här finns visserligen prestigelösa barer men också de mera stajlade och gentrifierade barerna. Kanske någon med plastkort, vad vet jag. Som avslutning på artikeln citerade jag filmregissören Louis Bunüel i hans memoarer ”Min sista suck”: ”I baren har jag tillbringar ljuvliga stunder. Baren är för mig ett ställe för meditation och samling utan vilket livet vore ofattbart. Den bör vara lugn, ganska mörk, mycket bekväm. Ett dussin bord högst och om möjligt föga språksamma gäster.”
220913/Tisdag. Hittar ett dokument i datorn med en ambition jag tappat bort i min långa vandring med värk som upptagit mina tankar och känslor i princip dygnet runt. Skrev om detta i inlägget – En sommar med värk och yrsel . Försöker samla kraft att skriva igen, men de senaste dagarna sedan svenska kaosvalet den 9/11 har fyllts av läsning och försök att förstå hur ett blåbrunt part kan bli så stora och tillåtas ta över det politiska landskapet och samtalet – centralt i detta är de inbjudningar till den politiska scenen som högerflanken med L KD och M står för. Deras maktlystnad ligger bakom taktiken att vinna valet. Och nu ser det ut som det lyckats. Skriver inte mer om detta – ni har säkert alla tänkt, resonerat och brottats med att förstå vad detta nya läge i svensk politik kan komma att leda till.
Här texten rakt ur dokumentet ”Scen 365 / Denna dagen, ett liv.” Mottot lånat från Farbror Melker i den folkkära tv-serien Saltkråkan som Astrid Lindgren skrev manus till. Tanken var att skriva dagssedlar i god Stig Dagerman stil. Det kräver att man ställer om siktet och ställer sig själv i centrum. Reflekterar och tänker, öppet och absolut inte censurerande. Att göra detta till en vana är en uppfordrande tanke.
22 01 26/Jag startar nu – Efter att ha suttit vid datorn stora delar av dagen och läst manus, korrigerat tankar och språkliga kullerbyttor, drivs jag ut i vinterluften. För att stänga ute ångesten kring den långvariga huvudvärken och yrseln lyssnar jag på P1, idag Klotet om gruvnäringen som hotar samernas renmarker och natur. Kallakgruvans vara eller inte vara ställs mot argumenten att vi måste bidra till den gröna omställningen, järnmalm behövs för vätgasdrivna stålverk.
Jag stänger halvt av radiorösten och känner hur de gråa gravstenarna påverkar mig, det blir ett inre tryck som förstärker ångesten. Men kyrkogården är den närmaste natur jag har i våra kvarter.
Jag delar promenadstråken med killar med barnvagn, ensamma med mobiltelefoner i handen som de intensivt kikar i. Tjejerna går oftare i par och samtalar med varandra. Jag konstaterar enbart, det kan vara tillfälligheter …
22 01 27/Mitt digitala fotografiska minne Google foto skickar en påminnelse, en bild på en kvinnlig marmorgestalt. Placerad mellan två palmer på Kap Verde ön Salt. När jag klickar på den kommer ett flöde av andra marmorskulpturer jag fotograferat upp, ansikten och kroppar, grovt utmejslade eller elegant modellerade. Anonyma eller ikoniserade. Grekiska gudar och mytologiska karaktärer. Tänker på hur mycket minnen jag har av marmor och länderna vid Medelhavet, Italien och Grekland. Hur jag en sommar provade att hugga ut en del av en kropp i en vildvuxen trädgård, en gravid kvinnomage som var en hyllning till min sambo Åsa Maria och vårt gemensamma barn. Vi lånade ett gammalt hus på Villa Massonis ägor i Massa, nära Pietrasanta längs den italienska västkusten. Det gamla stallet och verkstaden hyrdes av den svenske skulptören Gert Marcus och marmorbiten jag arbetade med var en skärva av hans arbeten. Det är mitt enda försök att skapa i marmor, men fascinationen av materialet, formen och skulpturerna har alltid funnits med mig.
Kap Verde dec 2017. Foto / Thore Soneson
22 01 28/Sömnen spelar ibland spratt med mig, eller snarare drömmarna. Kl 04.30 idag knackade någon på vår ytterdörr, en säkerhetsdörr som isolerar både mot ljud och brand. Det skallrade ordentligt och när jag yrvaket försökte lyssna om det upprepades sig var det tyst. Slutsats – jag måste ha drömt – men hade inget minne av vad jag isåfall drömt. Tomt, utan tillstymmelse till minne. Det är inget ovanligt, när många andra i böcker och berättelser har långa utläggningar om sina drömmar har jag oftast bara en blank ruta, vitt och tomt. Somliga säger att man måste träna upp minnet, genast tänka igenom vad man minns, helst skriva ned på ett block så man inte missar något.
Jag kan som sagt sällan minnas, en fördel med detta är väl att det skulle vara meningslöst att gå till en freudiansk drömterapeut, jag skulle inte ha något att bearbeta…
22 01 29/Denna dag handlar helt och hållet om att minnas, min mamma gick bort ett år tidigare, 92 och halvt år gammal. Bilderna från hennes sista tid gör ont att se, åldern och nära döden dagarna satte djupa spår. Men det värmde att träffa syskon och syskonbarn, sätta blommor och ljus på graven mitt i regnstormen. Minnas andra bilder och berättelser. Och att släkten lever vidare, den allra yngsta en charmig snart ettåring som trippade runt på tårna.
Släkthistorien fick några trådar till att söka på, en farbror till min mamma Göta är tydligen anfader till min bror Johans sambo Kersti. Så sluts trådarna.
22 01 30/Lyssnar på Alexandra Pascalidou som berättar sin historia som barn till invandrare, som blir kallad för BetongBlatteBrud när hon får sitt första journalistjobb på SvT 1995. Och detta var innan alla sociala medier blev kloaker för hat, hot och förföljelser. Djupt imponerad av hennes styrka, ilska och rättvisepatos genom hela karriären. Min egen historia från en trygg medelklass familj i en villaförort är rena idyllen i jämförelse. Tänker på mina uppror som handlade om instängdhet och en slags tristess som bottnade i att det fanns så mycket annat därute som lockade – flowerpower musik och drömmar om ett annat liv utanför familjens fyrkantiga välmående.
22 01 31/Alltmer kretsar kring min problematik med odiagnosticerade symptom – yrsel och huvudvärk med anfall av frossa och hela tiden trötthet. Pågått i över sex månader, accelererat och mer intensivt den senaste månaden. Idag också tung andning. Läkaren har skickat remiss för MRI röntgen, hoppas den kommer snart, för detta tillstånd tar på nerverna. Har utvecklat en lindringare magkatarr och käkar Novalucol. Ser samtidigt tre filmer per dag, streamade på Göteborgs filmfestivals sajt, snudd på varann har ngn form av queer-tema, uppväxt problematik eller är ett historiskt drama från förra eller nutida öst. So far är ”Kupe nr.6”, en finsk roadmovie på tåg mot Murmansk och irländska ”Nobody has to know”, de som stuckit ut med täta realistiska dramer. Generellt är det ett lyft att kunna se iranska, polska, österrikiska filmmakares berättelser, alldeles för få når våra biografer, SvT eller streamingtjänster som domineras av serier.
22 02 01/Denna dag bläddrar jag igenom mina inlägg på bloggen Medieman, där jag skrivit ett antal år om kultur i alla möjliga former. Mest om foto, konst och film och delat mina egna tidigare och nyutgivna texter. Bloggen fungerar främst som en minnesbank för mig själv, få eller inga hittar till inläggen om jag inte lyckas sprida länkar på mina sociala medier. Hur känns det frågar sig den som lever på klick i uppmärksamhetsdjungeln… tja vad svarar man, en ide skulle vara att samla ett urval eller varför inte alla i en digital publikation. Men är det värt arbetet? Kanske inte så länge bloggen existerar och finns därute. För min del är den som sagt en minnesbank, en källa till återupptäckter av det jag skrivit, upplevt och tänkt genom åren som onlineaktiv.
Hittar en kort notis om återutgivning av ”Bernard Foys tredje rockad” av Lars Gustafsson, en roman jag ägnade tre-fyra månader åt att dramatisera på 1990-talet tillsammans med malmöregissören Jan Hemmel. Jag skrev – ”Den största utmaningen inom manusskrivandet var dramatiseringen av Lars Gustafssons briljanta roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” som jag bearbetade tillsammans med Jan Hemmel för SvT Malmö. Tyvärr lyckades man aldrig få finansieringen på plats men manuset finns att läsa på min hemsida – http://www.soneson.se/film/Foy.htm. Och vi fick uppleva en minnesvärd läsning av manuset där Ernst-Hugo Järegård på sitt oefterhärmeliga sätt personifierade alla tre inkarnationer av Bernard (rollerna var för övrigt vikta för honom). Minns att Kvällsposten publicerade en intervju med Ernst-Hugo där han berättade om rollen och att han kunde tänka sig spela alla tre inkarnationerna av Bernard Foy (En fyrtioårig rabbin, en åttiotreårig poet, en avhoppad högstadieelev…). Han insåg att den senare rollen skulle innebära en plastikoperation, men det var han inte främmande inför!
Ett uppslag ur min arbetsbok under manusarbetet med Bernard Foys Tredje Rockad.
22 02 02/Ser den traditionella men samtidigt väldigt välkomponerade och proffsigt spelade danska filmen ”The Pact” om den åldrade Karen Blixen och hennes manipulativa sätt att ta sig an en ung poet som skyddsling och guida honom in i den litterära värld hon som uppburen författare skapat. Regisserad av Bille August är det en film som kräver närgången inlyssning, realismen är ersatt av en slags tidstrogen respekt för hur man dels behandlar en ikon, dels vårdar dialogens nyanser så maktrelationen blir tydlig. Det lyckas tack vare en magnifik tolkning av Karen Blixen… Göteborgs filmfestival fortsätter några dagar till och i utbudet finns också tidigare storfilmer, vi kunde därför se Michel Hanekes ”Happy End”, en på de flesta sätt typisk Haneke film som bryter upp och visar baksidorna till en medelklassigt välmående släkt. Fenomenalt spel av en åldrad Jean-Louis Trintignant som släktens överhuvud som på alla sätt försöker ta sitt liv.
Inga pengar tycks hjälpa, inga försök lyckas trots att han kvaddar sig bil mot ett träd men enbart hamnar i rullstol med bruten fot, slutscenen när han ”lurat” sitt barnbarn att köra rullstolen nedför en båtramp ut i havet är som ett ackord i moll. Vi får aldrig veta om han lyckas …
220203/Dagen D som slutet på pandemirestriktionerna närmar sig. De flesta drar en lättnadens suck och längtar till konserter, kultur och barer. Men smolket i bägaren är alla ovaccinerade som får samma öppenhet som alla andra, det finns de som har medicinska skäl och de har all rätt att vara försiktiga. Men den stora mängden anti-vaccare är dom som nu belastar sjukvården, som trott sig oövervinnliga men som fortfarande drabbas. För pandemin är inte över, den lever fortfarande och smittar nya varje dag.
Själv känner jag mig tillfreds med tre sprutor och vaccinintyg, extra fint är att kunna ta tåget över till Köpenhamn utan att behöva testa mig. Det öppnar världen för min del. Men vi har lärt oss mycket om resande under denna perioden, att vi saknar att uppleva nya platser eller besöka gamla favoriter igen är klart, men vi har också insett att det krävs ändringar för klimatets skull. Så tåg genom Europa blir en självklarhet från och med nu. Det galna fossilspyende lågprisflyget är passerad historia för min del.
220204/Gårdagen var ett riktig lågvattenmärke, blodtrycket i höjden eller botten, fan vet. Illafall var pulsen alldeles för hög, det dundrade i huvudet av högtryck eller lågtryck och yrseln satte sina spår i humöret. Idag samtal med läkaren som förhoppningsvis har några goda kurer att erbjuda…
Lite senare inser jag att läkaren inte hade någon diagnos, men skall bli en ny provtagning av alla värden. Så the story continues…
Går på middag med goda vänner, de har så varmt i lägenheten att jag drabbas av yrsel och måste gå hem tidigt, dricker knappt ett glas vin men massor av vatten.
220205/Vacklar iväg på vernissage och känner mig snudd på som en alien med svart ansiktsmask. Få andra verkar bry sig, någon påpekar att de flesta redan haft covid och därför kan slappna av. Jag tror inte det gäller mig men börjar tvivla, många symptom stämmer in…måste kolla vidare. Kanske betala dyrt för ett PCR test, om det forsätter. Ovissheten den största oron som sätter ned alla försök att komma på bättre humör…
220206/Söndag. Sista dagen på GFF2022 och alltmer irriterad och snudd på lurad på filmer, saknar några av de vinnande bidragen i tävlingarna, inte minst filmen som vann det största priset, Dragon award. ”As in Heaven”, regisserad av Tea Lindeburg fanns alltså inte bland online-filmerna, funderar på att skriva ett argt inlägg om detta och skicka till festivalen…men orkar inte. Trots allt nöjd med att ha sett många oväntade filmer från länder man sällan ser som den palestinska Farha där 1948 års Palestinakonflikt ses genom en inlåst 14-årig flickas ögon. Eller den lituanska Pilgrims som blir en suggestiv resa in i ett begått mord där brodern och en fd flockvän till den dödade söker en slags upprättelse ”hämnd” genom att söka upp de involverade. Men varför man väljer att visa den snudd på imbecilla ”Suspiria” som excellera i mystik, skräck och blodigt vansinne är en gåta. Och att ha sett den finska roadmovien ”Kupe nr6”, en film som väcker nytt liv i det tomrum Aki Kaurismäki lämnat efter sig, historier om de marginaliserade, utsatta och djupt mänskliga i vardagens ytterkanter.
220913/Tisdag. Hittar detta dokument med en ambition som jag tappade bort i min långa vandring med värk som upptagit mina tankar och känslor i princip dygnet runt. Skrev om detta i inlägget – En sommar med värk och yrsel . Försöker samla kraft att skriva igen, men de senaste dagarna sedan svenska kaosvalet den 9/11 har fyllts av läsning och försök att förstå hur ett blåbrunt part kan bli så stora och tillåtas ta över det politiska landskapet och samtalet – centralt i detta är de inbjudningar till den politiska scenen som högerflanken med L KD och M står för. Deras maktlystnad ligger bakom taktiken att vinna valet. Och nu ser det ut som det lyckats. Skriver inte mer om detta – ni har säkert alla tänkt, resonerat och brottats med att förstå vad detta nya läge i svensk politik kan komma att leda till.
Vissa symboler fastnar i minnet. En sådan är hästskon. Den har alltid funnits på en vägg i någon av de gårdar jag har tillbringat tid i. Men ofta har den hängt med öppningen nedåt, jag har ändrat flera stycken så de har öppningen uppåt istället. Detta för att den anekdotiska tron på att turen som finns i hästskon skall stanna kvar. Men flera av mina närmaste har varit kritiska. Den borde vara öppen nedåt för att släppa ut turen och sprida den över huset, gården och den som är i närheten.
Så för att kontrollera detta, vad gör en nutida nyfiken person. Öppnar wikipedia såklart. Där står följande: ”En hästsko som man hittar anses av många vara lyckobringande och enligt traditionen kan en hästsko fäst över ytterdörren verka gynnsamt för gårdens lycka eller bringa lycka i största allmänhet för ägaren. Som ofta när det gäller folktro går åsikterna och traditionerna isär huruvida den ska hänga med öppningen uppåt eller nedåt. För vissa anses det viktigt att hästskon hängs med öppningen uppåt, som på bilden, för att lyckan inte ska rinna ut ur den, medan andra istället menar att den ska hänga med öppningen nedåt för att välsignelserna ska kunna falla ner över den som går under den…”
Båda versionerna av symboliken verkar rimliga och har sin egen trovärdiga logik. Men wikipedia är ju inte alltid den grundligaste källan så går vidare och söker i Nationalencyklopedin där det står utförligt om hästsko symboliken och dess ”ontavvärjande” egenskaper. (Detta ord finns för övrigt inte i SAOL)
”En på vägen upphittad hästsko har överallt i Europa uppfattats som ett turligt omen, även inom högre stånd (amiral Nelson hade en hästsko fastspikad på ”Victorys” mast under slaget vid Trafalgar). Hästskons turgivande eller ontavvärjande egenskaper kan sammanhänga dels med inneboende övernaturliga kraft enligt äldre folktro, dels med den tro man inte sällan tillagt ovanliga eller överraskande fynd. Sådan hästskor har bl.a. spikats upp över dörrar till boningshus och uthus, närmast i ontavvärjande syfte, och man har diskuterat huruvida hästskon skulle hängas med ”mynningen” uppåt eller nedåt. De motiveringar för den ena eller andra upphängningen som framförts är efterhandskonstruktioner för att ”säkra” turen – ingetdera är klart knäsatt i traditionen.” (C-H Tillhagen, Vardagsskrock (1982)
Denna dag bläddrar jag igenom mina inlägg på min blogg Medieman, där jag skrivit ett antal år om kultur i alla möjliga former. Mest om foto, konst och film och delat mina egna tidigare och nyutgivna texter. Bloggen fungerar främst som en minnesbank för mig själv, få eller inga hittar till inläggen om jag inte lyckas sprida länkar på mina sociala medier. Hur känns det frågar sig den som lever på klick i uppmärksamhetsdjungeln… tja vad svarar man, en ide skulle vara att samla ett urval eller varför inte alla i en digital publikation. Men är det värt arbetet? Kanske inte så länge bloggen existerar och finns därute. För min del är den som sagt en minnesbank, en källa till återupptäckter av det jag skrivit, upplevt och tänkt genom åren som onlineaktiv.
Uppslag ur min upplaga av Lars Gustafssons ”Bernard Foys tredje rockad”.
Hittar en kort notis om återutgivning av ”Bernard Foys tredje rockad” av Lars Gustafsson, en roman jag ägnade tre-fyra månader åt att dramatisera på 1990-talet tillsammans med malmöregissören Jan Hemmel. Jag skrev – ”Den största utmaningen inom manusskrivandet var dramatiseringen av Lars Gustafssons briljanta roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” som jag bearbetade tillsammans med Jan Hemmel för SvT Malmö.”
Tyvärr lyckades man aldrig få finansieringen på plats men manuset finns att läsa på min hemsida – http://www.soneson.se/film/Foy.htm. Och vi fick uppleva en minnesvärd läsning av manuset där Ernst-Hugo Järegård på sitt oefterhärmeliga sätt personifierade alla tre inkarnationer av Bernard (rollerna var för övrigt vikta för honom). Minns att Kvällsposten publicerade en intervju med Ernst-Hugo där han berättade om rollen och att han kunde tänka sig spela alla tre inkarnationerna av Bernard Foy (En fyrtioårig rabbin, en åttiotreårig poet, en avhoppad högstadieelev…). Han insåg att den senare rollen skulle innebära en plastikoperation, men det var han inte främmande inför!
Hamnade på Anekdot en essä/podd sida som drivs av Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet och Kungliga Vitterhetsakademien. Här en icke-akademisk betraktelse med läsvärd insikt i inte minst Miles Davis musik och persona ! Läs och Lyssna. Ljudvågor. Miles Davis, Grateful Dead och jazzrocken
Har nu haft mångårige kulturjournalisten Bengt Erikssons bok med den långa men konsumentupplysande titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” med undertiteln ”minnen från mitt liv som frilansjournalist” på mitt skrivbord en tid. Länge tänkt skriva ett inlägg om den, men myllret av musik, kultur, namn och episoder är så omfattande att det varit svårt att hitta en ingång som känns relevant. Det är trots allt över 50 år som frilansande kulturjournalist Bengt sammanfattar. Bengt Erikssons frilansminnen
Kort om bandet Fiendens musik och boken ”En spark rätt i skallen” av Karl G Jönsson För alla er som inte var med på sjuttiotalet och in på åttiotalet i den svenska progressiva musikrörelsen så är historien om lundabandet Fiendens Musik en kulturell historielektion. ”En spark rätt i skallen” om Fiendens Musik
Denna skildring av minnesstunden för John Lennon publicerades i decembernumret av Schlager 1980. Paret zero ( det efternamn som Robert Broberg vid den tiden använde) ringde in den per telefon från Manhattan en sen decemberkväll.
#Läsvärt En myllrande roman där färger och dofter stiger ur raderna och huvudpersonen vandrar lika mycket i minnen som i verkligheten. Eller som Ingrid Elam skriver i sin recension på SvT kultur: ”Den som vill ha en roman där något händer, en berättelse med början och slut om krig och kärlek, brott och straff, kommer inte att finna sig tillrätta i Europa. Men den som läser för att öva upp sin känslighet, komma nära inpå människor och fundera på vad ett liv egentligen är, kommer att vilja stanna länge i denna bok.”
Har nu sett Power of the Dog av Jane Champion. Instämmer till en hel del med recensionen i FLM. Märkligt förutsägbara karaktärer, övertydliga bildmontage. Att koppla samman sammetsbruna berg med homoerotiska smekningar…hmm / Johannes Hagman FLM
Äntligen – ett slitet uttryck men måste ta till det. Lyckades se sista visningen på min kvartersbio Panora i Malmö igår. Instämmer helt i denna recension, en respektfull och djupt berörande dokumentär. Och en filmisk upplevelse där klipp och musik av Anna von Hauswolff skapade djup i en berättelse som är långt ifrån standard Talking-heads modellen. Tack Kristian Petri och Kristina Lindström ! Och såklart tack Björn Andresen som så öppet delar med sig av sitt liv.
Har nu haft mångårige kulturjournalisten Bengt Erikssons bok med den långa men konsumentupplysande titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” med undertiteln ”minnen från mitt liv som frilansjournalist” på mitt skrivbord en tid. Länge tänkt skriva ett inlägg om den, men myllret av musik, kultur, namn och episoder är så omfattande att det varit svårt att hitta en ingång som känns relevant. Det är trots allt över 50 år som frilansande kulturjournalist Bengt sammanfattar.
Till sist följde jag hans råd i förordet och började läsningen genom att bläddra igenom och fastna för rubriker och nyckelord. Hamnade på Schlager som vi båda var medgrundare till. Där beskriver Bengt en mängd minnen och tankar, från vårt samtal i en bil på väg till hans hemort Vollsjö där planen på en svensk rocktidning föddes vidare till hans engagemang i att bredda rockjournalistiken med den skräpkulturella sidan och de lååånga artiklarna. Bland dem minns han specifikt reportaget om Gyllene Tider och intervjun med Brian Eno i bästa Interview stil dvs med ordagranna och icke-censurerade fråga-svar citat sida upp och ned.
Thomas Stålberg tecknade serien Gnaager för tidingen Schlager under de första åren.
Här hans porträtt av Bengt Eriksson och mig Thore Soneson.
Bengt fokuserar på den tid vi delade på Schlager, 1980-83 ungefär när tidningen skapades med den frihet vi (fördetmesta) gav skribenterna och oss själva som redaktörer. Som Bengt skriver fick vi i de allra flesta fall publicera de artiklar och intervjuer vi föreslog. Schlager var ingen färgglad poptidning, istället dominerade svartvitt foto av de bästa fotograferna som Mats Bäcker, Hatte Stiwenius och Lars Torndahl, Bengt listar dom alla, liksom skribenterna med personliga tilltal. Den som får lust att läsa artiklar från dessa år kan hitta en del i antologin ”Best of Schlager” som vi var redaktörer för.
Men här finns också berättelser om tiden som lokalredaktör för musikrörelsens organ Musikens Makt och frilansgruppen Grupp Fem i Lund, en med tiden renommerad reportagegrupp för fotografer och journalister i det skånska medielandskapet. (Som undertecknad startade tillsammans med bla Micke Berg och Lars Mongs). Att Bengt var drivande i bildandet av Frilans Syd förvånar ingen som numera tar del av hans åsikter om media och journalistik på nätet. I boken tvekar han inte heller att lyfta fram de redaktörer som genom åren inte förstått att arvoden för kulturjournalistik inte skall täcka en kväll på krogen utan vara en avtalsenlig lön som för alla andra arbeten. Men framförallt lyfter han de redaktörer som gett honom utrymme för krönikor, recensioner och intervjuer genom åren.
Huvudfåran i boken är minnen från olika medier, främst tidningar, där han recenserat och lyft fram musik från världens alla hörn, med en på senare decennier allt viktigare tonvikt på det lokala kultur- och musiklivet i sydöstra Skåne som flitig skribent på kultursidan i Ystad Allehanda.
En givande och inspirerande del av boken handlar om språket, om att hitta sin röst, vara trogen den och tillåta sig skriva både personligt och fritt. Ett motto han har hållit högt genom åren, redan som skribent i tidningen HEJ i slutet av 60-talet skrev han ”Pop försvinner. Jazz försvinner. Klassisk musik försvinner. Alla musikarter tar intryck av varann och och integreras till en enhet med tillnamnet m u s i k.”
Detta gäller också sättet att skriva, i recensionen ”När Duke Ovell, alias Duton Adebayo, toastade i Stockholm” på klubben Roxy skrev han på samma sätt som Duke toastade (Schlager 1981):
Toast kan va en macka men också att nån snackar om det ena och det andra och helst ska orden rimma på varandra samhällskritik och politik kärlek och romantik och allt detta till musik reggae-reggae-reggaemusik reggae-reggae-reggaerytmik basen i botten och diskanten som en piska myyyyyyyyyyyyyyyycket ekooooooooooooo snabbt! snabbt! in med ett klinkande piano rappt! rappt! nej, toast var det jag sa det heter det på Jamaica
Som recensent är han mångsidig all-lyssnare (en stor underdrift) och bjuder genom boken på ett antal spellistor som han lagt upp på Spotify. Som denna ”Robin Scott: ”Crazy Zulu” (1984) Miles Davis: ”Time After Time” (1985) Harry Connick Jr: ”Basin Street Blues” (1988) Morrissey: ”Margaret On The Guillotine” (1988) Neneh Cherry: ”Buffalo Stance” (1988) Mano Negra: ”Patchanka” (1989) Slayer: ”Skeletons Of Society” (1990)”
Jag är på alla sätt imponerad av den energi, den bredd och det engagemang i kultur och journalistik Bengt Eriksson förmedlar. Bläddrade upp en sida i boken där han listat alla tidningar och medier han arbetat för och med ! Det är mer än ett hundratal, främst tidningar och tidskrifter, radioprogram och dokumentärer. Om boken hade innehållet ett namnregister hade det säkerligen fyllt ett tiotal sidor.
”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” är på alla sätt ett användbart kulturhistoriskt dokument, en minnesresa genom ett frilansande liv i musikens och kulturens tjänst. Läs den !
PS. Finns att köpa online bla på Bokus och andra onlinetjänster. Bengt Eriksson skriver och publicerar flitigt på sin Facebook blogg Frilansminnen.
Annandag 2021. Det är vitt, så vitt att man inte längre har ett långt perspektiv som avgränsar jord och himmel. När perspektiv försvinner är vi alltmer utlämnade åt oss själv. Stirrar in i vår egen navel som en del samtidsförståsigpåare kallar incelkultur. Själv kan jag känna det uppenbara, att världen blir mindre, att centralperspektivet tappar mening, att eftertanke blir en del av morgonens tankebanor. Inte för att summera året som gått utan mer spana in i den horisontlösa framtiden, vad kommer jag att hålla centralt i mitt liv. Den lilla världen som Bergman tolkade i Fanny och Alexander eller den stora globala som Greta Thunberg så effektivt och känslomässigt gjort centralt för oss. Att tala klimat och vara uppmärksam på hur värmen, regnen och de klimatrelaterade katastroferna förändrar planeten är idag ett samtalsämne i varje hem. Eller borde vara det !
Så är den försvunna horisonten ett tecken på hur framtiden blir alltmer diffus och oförutsägbar eller en varningsklocka? Har inget klart svar på detta. Istället lyssnar jag på Godmorgon världen i P1 som sammanfattar året som gått. Blir uppenbart att politikens fokus under kommande år kommer vara ett socialdemokratins ödesår, efter januaripolitikens sammanbrott är det upp till Magdalena Andersson att navigera s-kompassen mot en framtid där den egna politiken måste vara central. Inte kompromisser för att behålla regeringsmakten.
Lycka till med den kompassen säger jag, det behövs ett perspektiv som öppnar horisonten.
De senaste månaderna har jag ägnat en hel del tid åt att arbeta med manus, digitaliserat äldre texter och arbetat med nytt manus. Jag bestämde mig tidigt för att inte botaniserat i den förlagsdjungel som i dessa post-corona tider drunknat i insända alster, istället sökt bland förlag och tryckerier som erbjuder egen publicering i olika former. Mer om detta och mina val kommer.
Därför kommer två romaner att tryckas i höst, båda tillkomna i en annan tid, båda reflekterar på olika sätt den tid de skrevs i. Här förordet till den första som om allt går i lås kommer i månadsskiftet oktober/november.
”Denna berättelse är ursprungligen skriven i början av 1990talet och har sedan dess legat i den berömda byrålådan. Den kom aldrig längre än dit, kanske för att jag levde mitt i det skeende den skildrar, kanske för att delar av berättelsen låg för nära mig själv. Som skribent och redaktör i tidskrifter och medier levde jag mitt i ett flöde av kultur, politik och livsstilsexperiment som växte fram under slutet av 70-talet och 80-talet.
Idag drygt trettio år senare kan jag se på texten med distans, se hur tiden präglade tankar och referenser. Som ett dokument över en brytningsperiod. Och som Peter Weiss skriver, ”För att veta vad som är rätt måste vi våga se på oss själva med öppna ögon.”
För några dagar sedan denna pandemivinter kom vårsolen fram, stark och klar. För att möta denna explosion av ljus letade jag febrilt efter ögonskydd. Mina solglasögon. Fann dom i en av de undanhängda jackorna i garderoben. Tog på dom och gick ut på promenad. Kom att tänka på en krönika jag skrivit för numera nedlagda Dygnet Runt bilagan när redaktören hette Martin Andersson. Här är den, digitaliserad och ordagrann. När jag läser den fungerar texten som en kulturell backspegel. Drygt 20 år senare väljer jag fortfarande de svarta bågarna. ( Texten innehåller en del referenser som kräver wikipedia och/eller googling för en del av er. Det kallas generationsklyfta.)
”Alla gör det. Alla skyddar sig. Alla sitter med ansiktet vänt mot värmen och solen. Alla vandrar omkring som insekter med svarta stora ögon.
Staden är fylld av människor som ser ut att ha följt socialstyrelsens instruktionsfilm ”När strålningen slår till” och klätt sig i solglasögon. Tunna metallbågade, svarta tjockbågade, ovala racingglas, slimmade skejtarbågar, alla sorters skydd tas fram och hängs på.
För solglasögon är naturligtvis det: ett skydd mot den sol som drabbar oss inbundna nordbor varje vår. Men de är lika mycket mode och fåfänga som en nödvändighet. Vi visar vem vi är, eller vilka vi vill vara, när vi väljer stil på solglasögon.
Själv skulle jag kunna göra en utställning av mina egna genom åren. Det skulle bli en provkarta på hur kulturen förändrats sedan slutet av sextiotalet. Först i raden kom ett par rektangulära med blått glas. Jag tror det var Byrds-gitarristen McGuinn som hade ett par, det var innan John Lennon skaffade sina.
De lämnade aldrig näsryggen och min biologilärare höll en lång föreläsning om hur ögonmuskulaturen förstördes om man bar dom inomhus. Eller var det studierektorn som gav mig sänkt uppförandebetyg för att jag vägrade ta av dom…
Hursomhelst, det blev sjuttiotal och Bob Dylans kolsvarta Ray-Ban-bågar blev modellen. De hade konkurrens av några i spegelglas som provocerade alla otroligt mycket. ”Man ser ju inte dina ögon”klagade alla. Och detta är kanske den största hemligheten med solglasö- gonen. De skyddar blicken, bakom glaset kan man välja att betrakta hur man vill. Studera grannen på uteserveringen och badstranden utan att de ser att du ser. Voyeuren i oss har ett oslagbart redskap i solglasögonen.
Men solglasögonen är dubbelverkande, de skyddar både inåt och utåt. Ingen ser dina nattklubbspåsar eller bakfyllebrustna blodkärl. Med bågarna på kan du vara privat mitt ute i offentligheten. Alla ”stjärnor”som inte vill bli fotograferade av paparazzis skyddar sig med, just det, solglasögon. Det är som om kameran inte kommer åt deras personlighet när ögonen är dolda av solglasen.
När det riktigt svarta slog till i rockmusiken och åttiotalet rullade in var det omöjligt att inte bära svarta, tjocka bågar. Det vimlade av kopior av det enda rätta amerikanska märket. Det som Keith Richards dolde sina uppspärrade pupiller bakom. Han hade väl råd med ett par Ray-Ban om dagen medan andra köpte sina kopior på närmaste bensinmack.
Höjdpunkten på det svarta var när Jack Nicholson poserade på världens alla tidningsomslag tillsammans med Anjelica Huston. Hans ”coola”leende under bågarna skapade den moderna urbilden av ”mannen”.
Dödsstöten mot den svarta trenden gav Don Johnson när han gjorde entré som kostymsnut i Miami Vice. Uppkavlade kavajärmar och Ray-Ban blev synonymt med lördag på Stadt i Växjö.
Själv drabbades jag vid den tiden av solflimmer i en slalombacke och skaffade ett par med maximalt uv-skydd och vindskydd i läder. Sådana som Mount Everest-klättrarna har. Ett par som fortfarande hänger med och är alldeles utmärkta när jag drar på mig mina inlines och åker iväg med äldste sonen.
Under en inte alltför avlägsen period blev solglasögonen plötsligt sköldpaddsmönstrade och stålbågade, det var då alla liknade collagegossar från femtiotalet. Samtidigt inledde rapparna sitt segertåg över MTV med stora, svarta och vulgära hallickglasögon och tjocka guldkedjor. Några sådana hamnade aldrig på min näsa.
Nej, som solglasögonkonsument är jag (relativt) trogen ett tidlöst mode, det svarta. Nu är det inte längre befläckat av mängder av kopior, nu är det individuella ”roots”som gäller. Men det innebär problem, Ray-Ban har numera ett sortiment av solglasögon som gör mig upprorisk, de klassiska svarta bågarna har mer och mer konkurrerats ut av kopior på europeiska modedesigners skapelser. Jag menar, vem vill gå omkring i ett par Pierre Cardin-kopior?
Inte heller vill jag se ut som en gubbsjuk Slitz-läsare och följa deras rekommendationer. Där är syftet enbart en sak, att klä sig så bimbo-spanande korrekt som möjligt.
Så det blir att gräva djupt i lådorna och leta fram originalen. Repade och lätt sargade åker dom på igen, som gamla goda vänner håller dom vad dom lovar även om det har gått många år mellan gångerna man setts.
För utan skydd kan jag inte vandra omkring i staden och känna mig tillfreds med tillvaron. Solglasögonen har med åren blivit inte bara en nödvändighet för ögonen, utan också en del av mig själv.
Jag tar bara av dom när jag verkligen vill tala med någon. Och se dom i ögonen.”
Ibland går Thore Soneson ut på stadens gator som en vanlig man – utan solglasögon. Dygnet Runt tog en bild vid ett av dessa tillfällen (se ovan).
/ Thore Soneson
Tankar om media / Thore Soneson 