Dags för lite nostalgi, tänker jag och sätter mig ned och bläddrar i Schlager no1. Det har gått fyrtiotvå år nu den 10 oktober, tänk siffran 42, begynnande medelålder sedan första numret kom ut denna dag 1980. Omslaget pryds av turister i tillvaron, Ebba Grön och Dag Vag, dessa giganter på den svenska musikscenen, minns väl de flesta av oss som var med när det hände. Som skribenter och som läsare, lyssnare och publik. Ett av extranumren på turnen var klassikern ”Staten och Kapitalet” som de körde tillsammans i en punkreggae version.
Tänker att jag inte ska lusläsa artiklarna utan fokusera på musiken. Utforska om det forfarande går att lyssna på den musik som var het och recenserades i premiären.
Foto / Legendariska Tommy och Hatte på Schlagerturist (alias Tommy Nilsson och Hatte Stivenius )
Sidorna med 33or toppas av Eldqvarn ( ja namnet stavades så ) med ”Musik för miljonärer”, ”en killig betraktelse av tillvaron” konstaterar Mats Lundgren. Jag hör ”Fula pojkar” för mitt inre öra. Sneglar vidare och läser min egen recension av Madness ”Absolutely”, men hör ingenting i minneslurarna.
Bläddrar vidare och hittar Håkan Lahgers fenomenala text om Tom Waits ”Heartattack and wine” och hör den raspiga rösten pressa fram den smärtsamma ”Ruby´s arms”. De avslutande raderna i texten sammanfattar på ett precist och personligt sätt Waits och hans musikaliska värld – ”Det här är äkta. Varje ton, varje bokstav är Tom Waits. Varje inandning, varje utandning, varje rossling och harkling är inte nåt jävla fejk för att hamna på listan. Det är allvar. På liv och död. Hjärtattack och vin”. Jag spelar den på repeat på Spotify när jag skriver detta, Tom Waits har stått på mina spellistor sedan dess och det kommer hans bluesbaserade sånger göra framöver.
Vad hände mer i musikvärlden denna oktobervecka. I en annons från EMI ser jag att Ulf Lundell släpper en ny dubbel-LP ”Längre inåt landet”. En stor intervju med folkhemspoeten och författaren kommer i nummer 2 av rocktidningen. I nyhetsdelen skannar jag en intervju med Marianne Faithfull av Bengt Eriksson där hon svarar på en fråga om ”Broken English” utifrån en video till låten där National Front och journalfilmer från Nazi-Tyskland blandas. ”I synnerhet handlar Broken English om Ulrike Meinhoff. Men också om all terrorism.” svarar hon. ”Broken English” är fortfarande en starkt berörande ballad och protestsång.
Andra namn på nyhetssidorna är Stry och Garboshock, James Blood Ulmer, Bruce Springsteen som släpper ”The River” (en av bossens absolut bästa och mest långlivade skulle det visa sig). Munspelet som inleder sången sätter tempen på denna lätt romantiska uppväxt nostalgiska och smeksamma sång.
Bläddrar vidare till intervjun jag gjorde med cockneysångaren Ian Dury i en inspelningsstudio. Minns speciellt hans trummande och mumlande ”Hit me with your rhythm stick” och det hårresande arbetet med att översätta hans fantastiska ordvrängande humor till svenska.
Så här skulle jag kunna fortsätta en timme till, att bläddra genom musikaliska minnen är en av den digitala teknologins stora innovationer. På en sekund kan man resa genom tiden och befinna sig i tidigt åttiotal. Eller för den delen i Mali, botanisera i världsmusiken eller blanda klassiska jazzspår i spellistor. Thore Soneson (en av grundarna av rocktidningen Schlager)
PS. Antologin ”Best of Schlager” med texter från de tidiga åren finns fortfarande att få tag i som pocket.
Fick en anledning att bläddra igenom ett antal Schlager från 1981, har precis fått en komplett upplaga av de första årens utgivningar av vännen Martin Andersson, skribent på Sydsvenskan. I denna lätt gulnade hög hamnar jag med nummer 16 i handen, på omslaget en färgbild på Ebba Grön med rubriken – Orginalet! – ÄKTA VARA. Artikeln har jag skrivit och vår layoutare Lars Amba Esselius har lagt ut en stilig bild av den eminente fotografen Hatte Stiwenius på mittuppslaget. Som en samlarbild.
Artikeln sammanfattar en hel del av Ebba Gröns historia, inleds med en karakteristik av de tre och bandet –
”Det här är inte historien om Ebba Grön. Den låter sig inte skrivas riktigt ännu. Inte heller avverkar man dessa tre individualister på några få sidor. Thore Soneson snackade med några rockmusiker, rebeller och fotbollsspelare i den mentala istidens Sverige. Gösta Bohman har avgått, Fälldin tvekar, Palme Tiger men Ebba Grön dom har lovat att fortsätta.
Ebba Grön är inget mindre än en sammansvetsad rocktrio som samtidigt är tre individer. Det kan låta som en schablon, men jag har aldrig träffat något gäng musiker där alla tre har så klara viljor att de oftast måste prata i munnen på varandra. Avbryta och säga emot.
De är överens efter en stund, men det kan bli stora överslag innan dess. Och det beror på deras personer. Fjodor är rumlande militant och envis. Gurra är taktfast tyckande och administratör. Thåström är lekfullt protesterande och känsloladdad. Tillsammans är de Ebba Grön, Rågsvedsbandet som växt upp till en kraft på egna ben.
Bandet som har visat att rockmusik gärna får vara åt pophållet, gärna får hetsa och förarga, gärna får låta lite spillrigt och osamlat, framför allt får rockmusik vara en kraft att slåss med. Men Ebba Grön är också gänget som lever så hårt i en Mental Istid att de slits oerhört mycket, de brottas med välfärdssamhällets uppsatta regler och vägrar anpassa sig i ordnade fyrkanter.
De har skapat en egen anarkistisk livsfilosofi, uppväxt i samklang med förortslivet. Men de är också pessimistiska. Svartsynta. Ja rentav desillusionerade och oerhört negativa emot vad Sverige kan ge människor idag. Det är den mentala istidens Sverige de berättar om. Det land vi lever i, det land som Ebba Grön för det mesta hatar intensivt.
Mera schabloner säger ni. Men vad skall man säga när verkligheten ser ut sådan. Ebba Grön förändras nämligen inte bara för att en massa punkband har vrålat hat i tre års tid. Ebba Grön fortsätter att hitta vägar i sina texter för att stå emot. För dem handlar det om personlig kraft. Att uttrycka sig med musik är deras politiska handling, deras sätt att skapa sig självförtroende. Då känns det löjligt att prata om schabloner och hata-hata låtar. Speciellt som den senaste LP:n ’Kärlek och Uppror’ visar att de kan gå vidare, inte bara fastna i slagordsramsor, utan tvärtom använda språket i texter och musik till mera nyansrika och infallssäkra rader….
Musiken kan tala Och Ebba Grön är övertygade om att deras musik kan tala för sig själv. De behöver inte göra intervjuer, förklara sig eller vika ut sig. Det är bara ointressant, säger de. Men det tycker inte vi. Så jag jagade dem i två veckor mellan påskspelningar i Stockholm, en minikort finsk turné och deras korta repris på ”Turister i Tillvaron”-turnén med Dag Vag. De skall spela fem-sex inställda Norrlandsspelningar med början 10:e maj. Min jakt tog mig till en hel massa ställen. Mest via konserter med Pauline Murray, med Kai Martin & Stick! och längs tunnelbana ut till Rågsved och Margarinet, Thåströms lägenhet på förortskullarna. Vi lyckades också frottera en grekisk restaurang på Söder och en Wimpybar vid Sergels Torg. Och framförallt lyckades vi tillbringa en massa tid i telefoner, tid för att bestämma tid, tid för att inte kollidera med hockey-VM, tid för att kunna sätta sig ner och prata igenom EBBA GRÖN. Bandet, idéerna och den mentala istidens filosofi.
Grafitti Första miljön är i Thåströms bar-kök i Rågsved, det är söndag och lugnt. Det är som normalt i Rågsved, ett tiotal höghus som letar sig upp mot himlen, torget som ligger ödsligt och de gamla Oasenlokalerna som är ändå ödsligare. Igenspikade i väntan på renovering. På väg uppför trapporna lyser grafittin från murarna. Den starkaste texten lyder ”Mamma, mamma föd mej igen !” Det är nästan så jag tror Thåström varit framme med sprayburken när han skrev ”Mamma, Pappa, Barn”. Jag tänker att det måste jag fråga om, men glömmer det. Det första som upptar dessa tre upprorsmakares tankar den här dagen är pengar. De är irriterade på att alla tror de går omkring med stora sedelbuntar bara för att ”Kärlek och Uppror” har sålt i femtontusen ex. I verkligheten tjänar de 50 öre per man, ”också skatt på det” som Gurra lägger till. – Folk verkar tro man tjänar pengar bara för att man står i tidningen. Det är jobbigt att höra… säger Thåström och låter som han vill slå tidningarna i huvudet på mig. Skivförsäljningen skulle alltså ge dom 7500 var. Pengar som kommer en gång i halvåret. Mellan det kommer överskott från turnerandet. Den senaste treveckors turen gav 2400 över per man. Eller 200 kronor om dan. – Det blir så att man har stålar ibland. Ingen fast ekonomi. Man får försöka leva ett tag iallafall… tycker Fjodor men låter egentligen inte speciellt bekymrad. – Vi kan leva en månad på LP:n, en månad på NCB-pengarna (inkomster för att de skrivit materialet) och resten får vi spela ihop, om vi orkar…säger Gurra med en bister kamrermin.
Sug efter konserter Tanken på åtta månaders turnerande blir för mycket för Thåström som viker sig i tankeplågor. Men hellre det än att fortsätta jobba och försöka kombinera spelningar och arbete, det är alla överens om. De har överlevt på sin musik i omkring ett år nu, trots att de har turnerat och varit igång finns det ett ständigt sug efter mera livekonserter. För en av Ebbas viktigaste saker har alltid varit bra konserter. Då lever deras musik, då finns glöden och då finns den publik som älskar dem. Vinterturnén med Raketerna i Stockholms förorter var en riktig Ebba-grej. Två veckor till lågpris-entré på 10 kronor. – Vi ville helt enkelt spela för vår publik på deras ställe. Det handlar inte om någon ”förortsimage”, säger Gurra. Man behöver inte sätta sig på höga hästar och spela på stora ställen där alla måste vara 20 år…eller också är vi jävligt sociala… Slutklämmen är något av de tre Ebbornas varumärke. Bitande ironier, sarkasmer och gliringar mellan varandra avlöser hela tiden deras mera allvarliga ögonblick. Det är Rågsvedsjargong (säger dom som kan stilen) och det är samtidigt en skyddande gemensam attityd. En sorts jargong som är lika mycket filosofi som en gång modsens slang eller ”södergängens” beryktade glosor. När Ebba gjorde två spelningar på Underground under påsken var det första gången på ett halvår i Stockholm. Och gången innan var det lastbilsflaket på Sergels Torg med mycket vrål, bränning av kapitalist och byråkrat-dockor och en publik som förköpt sig på Åhléns sista sprayburkar med röd och svart färg. Nu planerar Ebba en kort Folkparksturné i sommar och en hösttur med Eldkvarn. En annan närliggande turné är på fängelserna. – Jag vill göra underhållning på kåkarna. Det skall vara de stora, Hinseberg, Österåker osså, börjar Fjodor. Snubbarna på kåken skulle säkert gilla Ebba men man kan varva med lite gammal rock och lite show. – Folk som spelar där tror ju att de är så svältfödda att vad som helst går hem. Det tror inte jag. Thåström är skeptisk till fängelserna. – Det är konstigt där. Inte som på andra hak, jävligt ovanligt och skitziqt att spela innanför murarna… – Det är ju ingen rockpublik, det är människor av alla sorter. Inget genomsnitt av Sveriges befolkning men ett urval av allt utom socialgrupp 1. Inte konstigt att det kan gå snett där, menar Gurra. Ebba har spelat på Österåker två gånger och varit på väg till Kumla. Fjodor och Thåström jobbade också med en Oasengrupp som var kontaktpersoner till fångar på Österåker. Det besökte dom en gång i veckan. Fjodor berättar: – Det fanns en teatergrupp som jobbade aktivt. Det var ett gäng som la av att droga av egen vilja, inte genom några plitar eller fängelsedirektörers order. Dom hjälpte varandra och höll på med språkkurser i spanska, en teatergrupp med masker och mim. Samtidigt höll det så kallade Österåkerprojektet på. Det var kriminalvårdens initiativ och kolliderade med fångarnas egna aktiviteter. Resultatet blev att besöksgruppen fick upplösas. Det är sådan verklighet som får Fjodor att skriva texter som ”Svart o Vitt”. – Man har blivit kompis med en massa folk. Jag bor själv med en kille som har muckat efter tre år och det är saker som måste uppmärksammas. Texten blev kanske bara nåt som flög ur mig, den handlar ju också om förorter, det är lika mycket murar där… Texterna är fortfarande rakt-på-sak. Det är inga hopkokade vardagsrealistiska texter i musikrörelseanda. Något Ebba ofta har fått kritik för är att de inte tar ”ställning” emot saker. Inte alltid.
Vill ha idoler Funderingar har också dykt upp på hur publiken uppfattar dom. Ute i landet verkar gränserna mellan vad som är idoler och vad som är något annat flyta. – Folk vill ha tomma burkar man tagit i, trumpinnar och sånt. Det blir nog idoldyrkan för en del, säger Fjodor. Det är pundigt för jag känner mig inte sån och blir jag behandlad så blir jag på gränsen till sne… – Alla vill väl ha förebilder. säger Gurra. Va fan. jag sprang och tiggde autografer av Tjalle Mild… – Men det är också mycket folk som bara vill kolla, se med egna ögon hur det är. Det märker man nu efter sista skivan, lite äldre människor som kommer loss på sista låten. ”Staten & kapitalet”… Då kan man undra vilken publik Ebba egentligen vill ha, en ung beundrande och hängiven publik som bara vill se stjärnor i kött och blod på scen eller en som vill ha musik som något där de själva kan skala av köttet från benet och få smak för hjärncellerna. – Vaddå, säger Thåström snärtigt. Man får inte tro för mycket på musikens inverkan överhuvudtaget. Jag tror inte den kan förändra världen. Det är självklart att vi skriver texter för att folk ska haja dom och läsa dom. – Folk gillar texterna helt enkelt, säger Gurra. – Det är väl så att många tycker exakt samma sak, därför vill dom sjunga med på konserter, Fjodor. – Okej men jag tror inte på det som en omvälvande grej i sig, avrundar Thåström. Och på något sätt är det självklart att ett band som Ebba Grön som så konkret pratar för en förortspublik blir annorlunda bemötta i Blomstermåla. Där är de inte musikrebeller för en samling missnöjda tonåringar på samma sätt. Där är de mera popstjärnor från storstaden i ett glamouröst yrke – rockmusikerns.
Prata med folk Men Ebba har alltid på sina turnéer försökt prata med folk som vill prata, som behandlar dom som människor. Inte som några idoler. Det finns många historier om ”Gustav som kört tjugo mil med sina polare och bara måste komma in i omklädningsrummet innan föreställningen för att vara säker på att Ebba spelar ’Häng Gud’ och vill veta vilka ackord Thåström, använder”. Han fick höra den i Jönköping, eftersom det var Sveriges kyrkrikaste stad… En annan sida av att turnera i landet är lokaltidningar som sprider rykten om Ebbas påstådda drogpartyn och hur de sprider knarkpropaganda i sina texter. Det får ganska oväntade konsekvenser. – Jag var på träningsläger med RAF, Rågsveds Alliansens Fotbollsförening, i Åtvidaberg när en snubbe kom fram till mig och bjöd på öl, berättar Fjodor. Så började han fråga mig hur det var med hasch och sånt, han hade aldrig rökt själv. – Jag sa till honom att han väl inte kan koppla ihop Ebba med haschisch så där heller. Helsjukt att vi blivit kallade för haschprofeter och anklagade för att anordna knarkfester, bara för att vi kommer från Rågsved… Det är ju för texter som Ung och sänkt. Vi behöver väl inte vara drogliberaler bara för Rågsveds skull. Det är snarare en reaktion från samhället som vill slå tillbaka, menar Gurra. Det är inte så konstigt. Samtidigt tycker de tre Ebborna inte att man löser drogproblem bara för att drogerna förbjuds. Det måste göras förändringar i människors liv för att de skall ändra vanor och missbrukare blir inte rena bara genom förbud. Själva lever de som de lär, alltså inte utan droger. – Vi springer ju inte omkring och är fulla, säger Gurra. Man kan inte dricka innan konserter och efteråt på hotellet kan vi väl få va hur fulla vi vill. Det är ju hemma för oss. – Det kan ju bli litet partaj efteråt, säger Fjodor. Men man vill ju träffa folk och ha litet extra efter en dags resa och efter ha lirat hela kvällen. Men vi har kul utan droger också.
Det är naturligtvis extra känsligt att prata om droger idag. Ingen, varken jag eller de tre i Ebba, tycker att man skall propagera för droger, det är naturligtvis ett allvarligt problem. Men det verkar också oärligt att blåneka till att man använder det ibland. Däremot är det allvarligt att debatten idag knappast sysslar med själva orsakerna till missbruk. Det som ligger bakom problemen i stora kretsar, både med sprit och andra droger. Gurra, Fjodor och Thåström har jobbat aktivt i Oasen för att få slut på heroinet, har sett människor gå under och sett andra klara sig. I Rågsved är drogmissbruk en närliggande och konkret fara, det vet dom om. Det är i sådana sammanhang de reagerar emot ”hetsjakt på människor”. Det mesta i Ebbas texter handlar om deras egna upplevelser. Det är ingen enkel eller speciellt positiv verklighet de skildrar. ”Mental istid” är ändå en ovanlig låt med dramatisk svart ton. En uppgiven stämning.
– Jag tycker jag har blivit mera uppgiven, säger Thåström. Tidigare kunde vi vara mera hejåhå ”Beväpna er” och så. Nu känns det mera som i Istiden. Fast det är en framtidsgrej. En avstjälpningscentral är som ett ålderdomshem, ett ställe där folk som inte ha ”någon funktion” hamnar. Gurra berättar om en bok av den norske författaren Knut Fallbacken ”Oår”. Den berättar om människor som lever på sophögar, en framtid som han tror ligger nära. Även om vi i Sverige inte är där idag. – Jag tror hela teknokratiska samhället driver oss dit. Folk kommer att hamna där, dom kommer att försvinna. Man gör allt i framstegets namn, annars hämmar man utvecklingen. Att säga nej är att hindra tillväxten och den måste vi ha i ett kapitalistiskt samhälle. Men är då allting totalt hopplöst, totalt omöjligt att göra något åt? Den stämningen finns i en sådan låt.
– Man ser ju hur mycket svenska folket reagerar på vad som händer, säger Thåström med en gest av misstro. – Alla går inte med på det, men de som inte gör det hamnar utanför. Samtidigt får de nån sorts egen identitet. – Vad vi gör är att skriva en bok eller måla en tavla, vi beskriver saker, förklarar Gurra. Det är en slags aktualisering för att få upp ögonen på folk. Om man beskriver en sak som är sjuk, dålig eller pessimistisk, så blir det ju så. – Sen är det inte så jävla lätt att ha visioner om hur det skall ändras, men först måste folk bli medvetna. – Det är klart det skulle va bra att ge folk hopp också, men vaddå, ge dom ”Upp till kamp”. Det står ju en upp i halsen så som alla försökt få ut det. – Det är att pracka på folk en åsikt. Dom måste själva få känna att det här är fel och sen utgå ifrån sina egna möjligheter, avslutar Thåström.
Revolterar Bakom misstron mot ”kamplåtar” ligger mycket av 70-talets vänstertexter. De som i sina ambitioner uppmanade till att ta ställning som ofta resulterade i välmenande paroller. ”Vi har aldrig reagerat mot någon alternativ rörelse, tvärtom är vi snarare påverkade av den. Det var den som fick oss att börja spela”. Ebbas reaktioner handlar istället om attityder, om att rörelsen allt mer utvecklades mot en politisk rätlinjighet. Och det är inte deras språk. Det är en annan nivå, det är fjärran från deras politiska verklighet som är betydligt mera påverkad av klara-sig-själv-nöd-vändigheter. En misstro mot alla auktoriteten som väl närmast är anarkistisk, men också handlar om en tro på sin egen förmåga att överleva. Därför har det varit lätt att kritisera Ebbas texter för att slå i luften. För att vara utan perspektiv. – Jag ser positivt på mitt eget liv, säger Gurra. Men om man tänker på vad som händer runtomkring blir jag ganska negativ. Men jag tror på att det går att förändra. – Det är ju det här organisationslandets skull. Innan man kan göra något skall det vara organiserat och innan dom tagit form har alla idéer, all kampanda och all idealism redan tagit slut. Det är vad som hänt med Oasen idag. Det börjar bli en pappersgrej.
Proggskadad – Men om man ska skriva låtar och berätta om något är det svårt. Jag är litet proggskadad, säger Gurra leende. Det finns ingen berättartradition varken sångtexter eller annat som går att använda, det finns bara kamplåtar från början av 70-talet. – Och visst är ”Till havs” lite sån, fortsätter Thåström. Den handlar om en sargad jävel vi träffade i Västerås. Han bodde på hotellet och som betalade. Jag försökte skriva om honom och så tog Gurra över. – Han var inte värt ett piss, fortsätter Gurra. Så lever människor idag och det värsta jag vet är när dom känner sig så nertryckta av hela jävla byråkratiska apparaten att dom inte kan gå och anmäla sig. Inte kan deklarera. – Men det är just dom som inte har språket som blir passiva offer för samhället. Det är den negativa sidan av välfärdssverige. Ingen svälter, men många är psykiskt sett offer och oförmögna att leva ett normalt liv. En verklighet som bara känns alltför väl igen.
Så vad blir då Gurras, Fjodors och Thåströms sätt att reagera på allt det här. Jo, helt enkelt, genom musiken. Genom att spela låtar, ge utlopp för sina känslor och satsa sig själva i det. Åtminstone började det så vintern -77/78 i Rågsved när de tre tog sina första steg med en handfull låtar som ”Häng Gud”, ”Beväpna er”, ”Ung och sänkt” och ”Profit”. Idag är Ebba Grön ett band som är medvetet om sina musikaliska begränsningar. Det går inte att göra vital rockmusik på tre personer hur länge som helst. Det går inte att lita på ett intensiv skara fans. Det krävs en musikalisk utveckling som de också letar efter. Extragitarrister har det pratats om, bland andra Peter Ampull från KSMB. Senaste året har Ebba ofta lånat in en organist eller keyboardspelare. Clas från Eldkvarn eller Stry Terrarie, men kommer lösningarna att bli mer än tillfälliga? – Vi skulle ju kunna utvecklas, göra bättre grejer på scen, tycker Fjodor. Vi skulle kunna spela solon utan ett vara oroliga för tomheten bakom. Men det är ju inte bara att stoppa in någon. Det är inga tillfälligheter att Thåström gärna pratar om Isley Brothers eller annan sextiotalsmusik. Det är rötter han inte skäms för att lyssna på. Rötter som också finns i hans egna melodier. Inte heller förvånar det att Gurra pratar om friformsjazz som något roligt som fick honom att börja spela trummor. – Det är optimistisk musik, den spränger alla ramar. Det är säkert välutbildade musiker, men de sätter bara igång. Det kan vara musik att ha kul till utan att föra det hela till något oerhört allvarligt och ambitiöst. – Men jag gillar smörmusik också. Boney M kan vara som snask för öronen och Lieber/Stoller skrev bra kärlekslåtar. Även om det bara var kärlek så fanns det något i dom. Kärlekssånger blev det inte mycket av på Ebbas senaste, trots titeln ”Kärlek och Uppror”. Kanske skulle titeln ha varit ”Kärlek till Upproret” eftersom det finns mera grund för det. Däremot kan man lyssna på låtar som ”Mamma pappa barn” och höra hur bristen på kärlek känns. Varför finns det inga Thåström? – Det är skitsvårt att skriva. Ämnet är ju sa utnött på något sätt. Men jag vill gärna. – Du har ju ”Ung och kåt” sticker Gurra in. – Den handlar ju snarare om hur man inte ska va kär, tycker jag. Fast kåthet är en form av kärlek så får det ju inte bara handla om det.
Kärlek är allvar – Kärlek är ju också blodigt allvar så varför skulle vi inte skriva om det, säger Gurra. ”Can’t help falling in love” är en låt som jag alltid gillat. Jag översatte den och visade för en kompis. Han tyckte den var skithäftig ända tills jag berättade vad det var… – Det beror ju alltid på hur man skriver. Jag har skrivit hundratals meter om det i mitt liv. Men det passar inte att sjunga. Det är inte sant jag vill skriva en text till en låt om. Motsägelsefullt kan det tyckas. Jag tror att Ebba känner mycket av förväntningarna på sig. De är ett rebellband, ett upprorsgäng i sin publiks ögon. Och det tar tid att växa ur den ramen. Eller som Gurra drar till med. – Vi manipulerar ju folk. Vi har ett treårsprogram på hur vi ska förändra världen, sakta men säkert. Thåström bara vrider sig i sitt stora garv, men Gurra fortsätter. – Varför inte, vi har ju chansen att påverka. Jag har aldrig sett det så men tydligen lyssnar folk på oss på det sättet. Jag har aldrig tagit mig själv så mycket på allvar, men tydligen gör andra det… Ebbatrion sysslar inte med politisering av massorna, efter politikermodell (höger såväl som vänster). De ser sig som friskyttar med stora armborst riktade mot både de passiva stillatigande folket och de dominerande männen vid makten. Perspektivet är tryggt förankrat i Rågsvedsmodellen. En förort, ett folk, en utnyttjad skara som det lätt går åt helvete för. Om det analysen är grund och kortsiktig sa beror det på att så ser världen ut från en arbetarförort. Från de här tres uppväxt.
Kontakt med polare? Hur nära kontakt har de med sina gamla polare? Hur mycket betyder världen utanför musiken? Finns den kvar? Ett problem ligger som mörka moln över Gurras och Fjodors huvud. Lumpen. Gurra skall in i juni och tror inte på att försöka få vapenfritt för åttonde gången. Fjodor skall upp i rättegång och undrar om det blir två eller tre månader i fängelse. Det känns meningslöst att sitta i fängelse när man är ung. Men det känns ännu mer meningslöst att göra åtta månader i lumpen, säger Gurra. – Jag har ju varit dräng förut och far man föra det i kåken sa varför inte, tycker Fjodor. För leka soldater det höll man ju på med när man var fem, det har man ingen ork för nu. – Nej jag vill åka från stan. Jag behöver det ett tag varje år för att få upp energi till vintern i storstan. Den blir jobbig. Tidigare har Gurra och Fjodor pratat i heta ord om att de måste ha semester. Fjodor vill inte alls turnera, vill helst av allt skaffa sig en motorcykel och sticka iväg. Gurra menar att de får en och en-halv månad ledigt och det måste väl räcka. Så ett liv utanför Ebba finns där. Det ligger bara och väntar. Det kan ju också hända att Ebba tar slut en dag och vad händer då med Gurra, Fjodor och Thåström? – Ja man kan ju alltid börja jobba på posten, eller som städare… det gjorde jag fram till för ett år sen, säger Gurra. Fast man kan också flytta till New York eller börja som turnéledare, det skulle jag nog passa för. Thåström sitter väldigt tyst och tittar undrande ut i luften. – Brukar inte våga tänka så långt… ioförsig var det trevligt som diskare på Miramar, men jag vet inte .. Och skillnaden mellan att vara heltidsmusiker och leva som tidigare är inte stor. Störst är den för musiken, Ebba har haft tid att spela, repa och låter helt enkelt mer samlade idag. – Vilket innebär att allt tar längre tid i studion. Det är studiovana. Vi vet precis vilket Ijud vi vill har men det gäller att fixa det också… Thåström funderar kring det och just nu har de varit i studio igen. För att göra filmmusik till Hans Hederbergs historia om Norbert Kröcher i filmen ”Operation Leo”. Musik som de tre har skrivit ihop med Stry Terrarie.
Annan Musik – Det är jävligt inspirerande att göra annan musik, säger Gurra. Vi har gjort en låt och så en massa bakgrundsmusik. Musik som bygger upp stämningar eller speglar dom. Det var en utmaning. Filmen handlar om just den händelse där Ebba Grön fick sitt namn, terroristhärvan som gick ut på att kidnappa stadsrådet Anna Greta Lejon. – Fast i filmen säger dom Ebba Röd. När Kröcher inte var tagen hette kodordet så, när allt var fixat blev det Ebba Grön, minns Fjodor. – I verkligheten var det krimare utklädda till raggare som tog honom vid Katarinahissen och det var då ropen EBBA GRÖN gick ut över radion. Och det var så det tre i Rågsved tog sitt namn. Namnet som fick GT i Göte borg att kalla dem terrorister över en helsida. Som fick en dam som hette Ebba Brun att ringa till Gurra och skälla ut honom för att det var ett hån mot hennes namn. Namnet EBBA GRÖN som sedan dess stått för tre stycken förortsterrorister i musikbranschen. Tre som sällan presenterar sig med annat än FJODOR GURRA och THÅSTRÖM. Förutom när utbetalningarna från skivbolaget Mistlur skall göras. Då står det Lennart Eriksson, Gunnar Ljungstedt och Sven Joakim Eriksson Thåström. Men det är en annan historia.
Tack till entusiasterna bakom fan-sidan som tidigare hette ebbagrön. nu !!! och fanns på http://www.ebbagron.nu/ Idag har den transformerats till någon annan plats. Men intervjun finns kvar här !
Har nu haft mångårige kulturjournalisten Bengt Erikssons bok med den långa men konsumentupplysande titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” med undertiteln ”minnen från mitt liv som frilansjournalist” på mitt skrivbord en tid. Länge tänkt skriva ett inlägg om den, men myllret av musik, kultur, namn och episoder är så omfattande att det varit svårt att hitta en ingång som känns relevant. Det är trots allt över 50 år som frilansande kulturjournalist Bengt sammanfattar.
Till sist följde jag hans råd i förordet och började läsningen genom att bläddra igenom och fastna för rubriker och nyckelord. Hamnade på Schlager som vi båda var medgrundare till. Där beskriver Bengt en mängd minnen och tankar, från vårt samtal i en bil på väg till hans hemort Vollsjö där planen på en svensk rocktidning föddes vidare till hans engagemang i att bredda rockjournalistiken med den skräpkulturella sidan och de lååånga artiklarna. Bland dem minns han specifikt reportaget om Gyllene Tider och intervjun med Brian Eno i bästa Interview stil dvs med ordagranna och icke-censurerade fråga-svar citat sida upp och ned.
Thomas Stålberg tecknade serien Gnaager för tidingen Schlager under de första åren.
Här hans porträtt av Bengt Eriksson och mig Thore Soneson.
Bengt fokuserar på den tid vi delade på Schlager, 1980-83 ungefär när tidningen skapades med den frihet vi (fördetmesta) gav skribenterna och oss själva som redaktörer. Som Bengt skriver fick vi i de allra flesta fall publicera de artiklar och intervjuer vi föreslog. Schlager var ingen färgglad poptidning, istället dominerade svartvitt foto av de bästa fotograferna som Mats Bäcker, Hatte Stiwenius och Lars Torndahl, Bengt listar dom alla, liksom skribenterna med personliga tilltal. Den som får lust att läsa artiklar från dessa år kan hitta en del i antologin ”Best of Schlager” som vi var redaktörer för.
Men här finns också berättelser om tiden som lokalredaktör för musikrörelsens organ Musikens Makt och frilansgruppen Grupp Fem i Lund, en med tiden renommerad reportagegrupp för fotografer och journalister i det skånska medielandskapet. (Som undertecknad startade tillsammans med bla Micke Berg och Lars Mongs). Att Bengt var drivande i bildandet av Frilans Syd förvånar ingen som numera tar del av hans åsikter om media och journalistik på nätet. I boken tvekar han inte heller att lyfta fram de redaktörer som genom åren inte förstått att arvoden för kulturjournalistik inte skall täcka en kväll på krogen utan vara en avtalsenlig lön som för alla andra arbeten. Men framförallt lyfter han de redaktörer som gett honom utrymme för krönikor, recensioner och intervjuer genom åren.
Huvudfåran i boken är minnen från olika medier, främst tidningar, där han recenserat och lyft fram musik från världens alla hörn, med en på senare decennier allt viktigare tonvikt på det lokala kultur- och musiklivet i sydöstra Skåne som flitig skribent på kultursidan i Ystad Allehanda.
En givande och inspirerande del av boken handlar om språket, om att hitta sin röst, vara trogen den och tillåta sig skriva både personligt och fritt. Ett motto han har hållit högt genom åren, redan som skribent i tidningen HEJ i slutet av 60-talet skrev han ”Pop försvinner. Jazz försvinner. Klassisk musik försvinner. Alla musikarter tar intryck av varann och och integreras till en enhet med tillnamnet m u s i k.”
Detta gäller också sättet att skriva, i recensionen ”När Duke Ovell, alias Duton Adebayo, toastade i Stockholm” på klubben Roxy skrev han på samma sätt som Duke toastade (Schlager 1981):
Toast kan va en macka men också att nån snackar om det ena och det andra och helst ska orden rimma på varandra samhällskritik och politik kärlek och romantik och allt detta till musik reggae-reggae-reggaemusik reggae-reggae-reggaerytmik basen i botten och diskanten som en piska myyyyyyyyyyyyyyyycket ekooooooooooooo snabbt! snabbt! in med ett klinkande piano rappt! rappt! nej, toast var det jag sa det heter det på Jamaica
Som recensent är han mångsidig all-lyssnare (en stor underdrift) och bjuder genom boken på ett antal spellistor som han lagt upp på Spotify. Som denna ”Robin Scott: ”Crazy Zulu” (1984) Miles Davis: ”Time After Time” (1985) Harry Connick Jr: ”Basin Street Blues” (1988) Morrissey: ”Margaret On The Guillotine” (1988) Neneh Cherry: ”Buffalo Stance” (1988) Mano Negra: ”Patchanka” (1989) Slayer: ”Skeletons Of Society” (1990)”
Jag är på alla sätt imponerad av den energi, den bredd och det engagemang i kultur och journalistik Bengt Eriksson förmedlar. Bläddrade upp en sida i boken där han listat alla tidningar och medier han arbetat för och med ! Det är mer än ett hundratal, främst tidningar och tidskrifter, radioprogram och dokumentärer. Om boken hade innehållet ett namnregister hade det säkerligen fyllt ett tiotal sidor.
”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” är på alla sätt ett användbart kulturhistoriskt dokument, en minnesresa genom ett frilansande liv i musikens och kulturens tjänst. Läs den !
PS. Finns att köpa online bla på Bokus och andra onlinetjänster. Bengt Eriksson skriver och publicerar flitigt på sin Facebook blogg Frilansminnen.
”Om du hade varit i New York idag så hade du antagligen varit tillsammans med oss och 150 000 andra i en tyst hyllning till John Lennon. Redan på väg till Central Park är stämningen en blandning av begravning och förväntan. Den första strof vi hör är ”Nothing’s gonna change my world” från ”Across the Universe”. Nära parken är det fullt med folk som kommer promenerande eller upp ur tunnelbanan. Över radion har man sagt till folk att lämna bilarna hemma.
Fyra helikoptrar smattrar över Central Park. New York State arrangerar minnesstunden och står för en halvtimmes musik före och efter.
Det är kallt och alla är påpälsade och på Dakota house (Lennons och Onos bostad) vajar flaggan på halv stång. Nästa låt vi hör föras med vinden från högtalarna är ”All You Need Is Love”. Rotorbladens smatter blandar sig i ”Give Peace a Chance”.
Det är föräldragenerationen som dominerar med barnvagnar och minnen i blicken. Men det är många nyfikna också. Det är the (n)onsmoking generation.
”Please turn off all your radios” säger man i högtalarna. Det är 40 sekunder kvar. Alla skall stå stilla i en ”silent pray”. Tio minuter verkar länge i den har kyliga vinden, Allt vi hör när klockan slår två är några babiesar i barnvagnar runt omkring. En ambulans står med motorn på utifall någon…
Det är högtidlig stämning. Den är samtidigt begravningslik. Minnet framkallar kremeringen som ägde rum i onsdags. En tv- fotograf tar sig fram i mängden men inget händer värt att fånga upp för massmedia. Inget annat än tysta människor. Par om par mest och jämnåriga med John Lennon
När dom tio tysta minuterna passerat bryter en visselkonsert ut. Samtidigt hör vi ”Imagine”, folk står fortfarande stilla dom första takterna, sen börjar dom röra på sig. Mest dom nyfikna.
”Imagines” tungt sköna beat känns just då, mycket vackert och trösterikt. Inte många gråter. Vi ser bara ett par bakom oss som gråter hejdlöst. Sammanbitna och förundrade ögonkast överallt.
Det kom alltså 15 0000 istället för dom beräknade 50 0000. Många gör det gamla välkända peacetecknet. Andra dricker öl och skriker ”right on”. Det är en konfrontation mellan dåtid och nutid. Nu rör sig massan varken åt vänster eller höger utan åt alla håll. En symfonisk musik drunknar i rotorbladens smatter. Tio minuter var inte så långt.
Solen bryter igenom. Bredvid oss på ett staket sitter en medelålders exhippie i vargskinnspäls och sjunger ”Let the sunshine in” om och om igen, medan han blundar och vaggar av och an.
Vi går ner mot parken och möter en man med handgjord skylt där det står ”In our lives – we loved you more” en liten grupp sjunger allsång ”Let it all shine on”. En man med vitsminkat ansikte kom- mer bärande på en stor jordglob. Han bär den omväxlande över huvudet och ibland i famnen. En annan håller upp en New York Times där han tecknat med svart tusch ”guncontrol”.
Det blandas med alla blommor, rökelse och peacetecken. Återigen 60-talet i kontrast mot 80-talet. Han håller upp tidningen mot alla tv-kameror. Ett sötaktigt rökmoln blåser förbi.
Den tomma fasta scenen i Central Park är uppfylld av ett stort foto av John Lennon och några kransar. Borgmästare Koch som tagit initiativet till hyllningen har valt ett foto av Lennon där han bär en t-shirt med texten ”I Love New York”.
En yngre grupp människor står med en kassettbandspelare och lyssnar på ”Helter Skelter”. PIötsligt utbryter de i en våldsam debatt om Carter och Reagan. ”He had some good ideas you know – but he got fucked up”.
Dom sista låtarna ur högtalarna är ”In My Life” och ”You Gotta Hide Your Love Away”.
Kyligare vind sliter upp rockarna. Vi viftar ner en taxi. Det är stökigt i trafiken. Chauffören klagar ”They are crazy all these kids – crazy about this Lennon”. Han pekar ut på gatan och dom ”kids” han talar om är jämnåriga till honom själv och oss. Det har ju visat sig – speciellt tydligt under den senaste veckan att Lennon inte var någon ex-Beatle längre utan en person som påbörjat en ny period. Han levde mycket intensivt som kreativ person här och nu.
Det börjar plötsligt snöa. Det övergår i snöstorm. På mindre än tio sekunder är hela Manhattan en snöstormsorkan. I bilradion hör vi återigen ”Nothing’s Gonna Change My World”. ”
anastasia och robert zero / publicerad i antologin Best of Schlager 2011
Denna skildring av minnesstunden för John Lennon publicerades i decembernumret av Schlager 1980. Paret zero ( det efternamn som Robert Broberg vid den tiden använde) ringde in den per telefon från Manhattan en sen decemberkväll. Redaktionen på Schlager hade skjutit upp trycket av detta nummer för att få med texten som både var en ögonblicksbild och en sorgekrönika. Avrättningen av John Lennon hade en liknande dignitet som morden på John F Kennedy och Martin Luther King, lika omskakande och lika nedslående för en generation som i honom såg kärleks- och fredsbudskapet personifierat.
Idag vet vi att Yoko Ono fortsatt att bära deras budskap vidare på olika sätt, inte minst genom ljusinstallationen IMAGINE PEACE TOWER som lyser upp himlen över Reykjavik på Island varje natt alltsedan den 9 oktober 2007 då John Lennon skulle ha fyllt 67 år. Sången och texten till ”Imagine” lever vidare som en av de starkaste och innerligaste texter han skrev under sin alldeles för korta livstid. John Lennon blev 40 år.
Till minnesplatsen Strawberry Fields i Central Park vallfärdar fortfarande fans och sörjande varje år. Platsen ligger mittemot Dakota Building där John och Yoko bodde tillsammans. Läs gärna den utförliga minnestexten om mordet på John Lennon på wikipedia.
Artikeln ingår i antologin Best of Schlager 2011, sammanställd av mig Thore Soneson och Bengt Eriksson.
Idag den 8 dec 1980 mördades John Lennon i NY. Så här rapporterade Anastasia och Robert Zero i tidningen Schlager…
”Om du hade varit i New York idag så hade du nog antagligen varit tillsammans med oss och 150 000 andra i en tyst hyllning till John Lennon. Redan på väg till Central Park är stämningen en blandning av begravning och förväntan. Den första strof vi hör är ”Nothing’s gonna change my world” från ”Across the Universe”…”
Hela texten finns i antologin ”Best of Schlager”. Tillsammans med ett antal andra intervjuer, reportage och recensioner. http://bit.ly/uExxZz
Citerat ur de första artikelraderna i ”Best of Schlager”… /
#bestofschlager ”Franz Josef Strauss flimrar förbi” #1, 1980 / Ebba Grön och Dag Vag av Håkan Lahger http://t.co/a0N3mSCC
#bestofschlager ”Drum-chicka-drum-chicka-drumdrum-drum-scchhh…” #1, 1980
Ian Dury & The Blockheads av Thore Soneson http://t.co/a0N3mSCC
#bestofschlager ”Vår musik är som att läsa Kalle Anka.” #5, 1980 Wilmer X av Anne Nummila Rosengren http://t.co/a0N3mSCC
#bestofschlager ”Det står knappast en bibel i varje svenskt hem men en Abbaskiva” #6/7 1980 FitzPatrick/Ekenstam/Benno http://t.co/a0N3mSCC
#bestofschlager ”Startar kassettspelaren och lyssnar: 45 minuter i ett sträck” #8, 1981
The Slits av Bengt Eriksson http://t.co/a0N3mSCC
#bestofschlager ”Smaka på namnet. Vilka associationer ger det?” #6/7, 1980 Siouxsie & The Banshees av Thore Soneson http://t.co/a0N3mSCC
#bestofschlager ”Tystnad…Tagning…Videon rullar…” #9, 1981 Boomtown Rats av Lars Nilsson http://t.co/a0N3mSCC
#bestofschlager Tunga trummor tvingar tveklöst sin ökande fyrtakt…” #13, 1981 Elegi av Mimmi Palm/Karin Björkman http://t.co/a0N3mSCC
#bestofschlager ”Jag är inte rädd för sådant man inte kan se…” #17, 1981 Cortex av Lars Sundestrand http://t.co/a0N3mSCC
#bestofschlager ”Den sanna bilden av Nico!” #19/20, 1981 Nico av Kristina Adolfsson http://t.co/a0N3mSCC
#bestofschlager ”Varför skall man provocera när Magnus Uggla bara ler tillbaka?” #19/20 1981
Magnus Uggla / Håkan Lahger http://t.co/a0N3mSCC
/ …antologin innehåller en mängd fler artiklar och citat. Av Mats Lundgren, Per Wirtén, Susanne Ljung, Paul Kessel, Thomas Fahlander, Ola Magnell, Robert Broberg, Liza Berthelsen, Suzy Lindberg, Chris Salewicz, Marjorie Allesandrini mfl mfl.
Plus efterord av Gunnar Bolin och Per Bjurman. Läs mer om boken på förlaget Reverbs hemsida – http://bit.ly/rkr9S7!
Kom gärna förbi Pet Sounds på Skånegatan i Stockholm imorgon 25 okt. Best of Schlager redaktörer och spridda skribenter minglar och samtalar. Läs mer om boken på förlaget Reverbs hemsida – http://bit.ly/rkr9S7 !
En antologi med texter ur rocktidningen Schlager har kommit ut, drygt trettio år efter tidningens födelse. Förlaget Reverb i Göteborg släppte den under årets Bokmässa och nu finns den ute i bokhandlarna. Jag är en av två redaktörer – tillsammans med Bengt Eriksson – som läst de första tre årens tidningar och valt artiklar.
Vi har skrivit ett förord där vi ger en tidsbild, ett Sverige av år 1980 i punkens svallvågor. Långt före Palme-mordet, före Irak-krig och klimat- och globaliseringseffekter. Idylliskt, knappast, en vitalt och fyllt av energi. Här ett par citat ur min del av förordet.
”Så här i backspegeln kan man säga att timingen för en svensk rocktidning var perfekt. Punken hade vitaliserat rockmusiken, energin smittade av sig på alla delar av musik och hela kulturscenen. Det vibrerade av aktivitet i garagen och på musikfesterna, suget efter en svensk motsvarighet till engelska NME var stort. Bengt och jag hade rest tillsammans, gjort reportage om engelska Stiff on Tour och trampat runt i det nigerianska mörkret och väntat på en konsert med Fela Kuti. Konserten stoppades av polisen.
Som skribenter kändes vi oss hemma i det här nya suget. Vi ville göra en tidning som var så aktuell som möjligt, som var billig att trycka och passade in i tidningsställen och på löpsedlarna. Vi valde snart tabloidformatet – tryckpressarna var intrimmade på det formatet och tidningsdistributörerna likaså. Vi skulle finnas bland de andra kommersiella tidningarna. Fanzines och hemmatryck i all ära, de görs av fans för fans….
….Bredden i innehållet var absolut en del av styrkan, vi var inte navelskådande eller listrabblande. Vi hade medarbetare som – för att använda ett 2000-tals uttryck – filtrerade världen genom rockjournalistiska glasögon. Att revoltera mot fördomsfulla äldre generationer, att sprida engagemang för ideer man tror på och visa upp sitt såriga känsloliv – det är själen i denna attityd. Men det alternativa innehållet gav ”inte bröd på bordet”, varken då eller idag. Vi ville vara en rocktidning där kvalitet och nyfikenhet på alla musikaliska uttryck var ledord.”
”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes” ges ut av förlaget Reverb – går att beställa från hemsidan. REVERB.
Musikkritiken och tidningarnans roll förnyas och förändras. Det är crossover som gäller, en recension möter en webbintervju, lanseringar och omdömen går hand i hand.
Det är stimulerande och nyskapande, inte minst när man som jag sitter och läser igenom trettio år gamla tidningar från rocktidningen Schlagers arkiv. Då skulle det vara tydligt vem som var vem – kritiker och reportrar på ena sidan, artister och producenter på andra.
Men Schlagers redaktion gjorde en del medvetna brott mot denna indelning, vi gav bland annat ut julskivor med specialinspelade låtar – ”Nu släckas tusen mänskoliv” av/med Ebba Grön var en av dem. Och hade vi funnits idag och haft en webb och direkta interaktiva medier att arbeta med hade vi kanske utvecklat fler ideer som brutit upp gränserna.
Som engelska dagstidningen Guardian gör idag, de provar hela tiden nya former av webbpublikation. Nu lanserar man en vecka där en kreativ gästredaktör kommer med bidrag, gör specialframträdanden och intervjuer. Först ut är sångaren Antony Hegarty – Antony and the Johnsons takeover | Music | guardian.co.uk.
Den karismatiske kastratsångaren Antony skall bli intressant att följa, han rör sig i en kulturell zon där uttrycken skiftar radikalt, från avantgarderock till opera, från Björk till native indian culture. Men på SvTs Kulturnyheter föredrar man att kalla Antony Hegarthys inhopp för marknadsföring, det är självklart en del av det. Men samtidigt så mycket mer! http://bit.ly/a1vYvb
ps. Rocktidningen Schlager fyllde trettio år 2010-10-1o, under vintern/våren kommer en antologi med ett urval texter från de första tre årens upplagor. ds
Tankar om media / Thore Soneson 