Besökte Ralph Nykvists bilder på ”Fotografernas fotograf” på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Slungades tillbaka till 70- 80-talet, en tid ganska nära men ändå långt bort. En tid som i hans bilder skildrar tillvaron med en betraktares ögon. Han ser ögonblick där alla verkar vänta på nya tider. Tomma blickar, avvaktan, möten som inte sker. Absurda frysta ögonblick.
Han agerar och tänker som en dockspelare som Anders Petersen berättar i en alldeles utmärkt film skapad till utställningen. I min ögon fångar Ralph Nykvist in den svenska melankolin, avståndet, spänningar som finns outtalade mellan människan, platsen och sammanhanget de befinner sig i .
I en nyproducerad film om Ralph Nykvist gjord av Anna Bank vid Helsingborgs museum medverkar bla vännen och kollegan Anders Petersen.
Minns att Nordisk kriminalkrönika var ett av de uppslagsverk som stod i föräldrahemmets bokhylla. Jag bläddrade ofta i de tunga volymerna och de svartvita reproduktionerna av brottsplatser och dömda förövare var både fascinerande och skrämmande. En verklighet långt bortom den trygga radhusmiljön i villaförorten vi bodde i. Däremot har jag inget minne av att vi diskuterade innehållet i familjen, eller om jag frågade varför dessa läderinbundna krönikor om brott fanns i vår bokhylla. Kanske var de inköpta på postorder eller av förlag som sålde böcker vid dörren på samma sätt som dammsugar- och försäkringsnasare. Böckerna åkte iallafall till närmaste second hand butik när föräldrahemmet tömdes. Om någon köper dessa tunga kilon svartvit verklighet i vår tid när vi översvämmas av kriminal- och deckarromaner har jag inte utforskat, men ett är säkert – de står inte i hyllorna som stylisterna inreder till bostadsannonserna.
Jag får dessa funderingar i huvudet när jag besöker Moderna Museet i Malmö där den retrospektiva utställningen ”Alternativ sekretess” av Annika Elisabeth von Hausswolff öppnat för ett tag sedan. Såg den i Stockholm i Modernas mer spatiösa lokaler, där var det väldigt många verk, nästan överlastat. I Malmö är hennes verk mer fokuserat hängda, vissa av serierna är avgränsade och det är lättare att navigera mellan hennes olika epoker.
Gemensamt i alla hennes fotografiska bildsviter är närvaron av våldsamma brott eller katastrofer, antingen som iscensatta tablåer med kvinnokroppar i en skog eller på en tennisbana eller som underlag i seriegrafier och collage i senare verk som sviten ”Oh Mother, What Have You Done”. Här dominerar obehaget, känslan av att både tjuvtitta och motvilligt fascineras av det mörka och våldsamma som utspelat sig på platsen. Fantasin iscensätter bilder och triggar minnen av filmscener ur alla dessa kriminalserier vi kan konsumera på hemskärmarna.
När hon använder samma kalla registrerande storformat på bilderna i sviten ”Spöke” som är tagna i hennes barndomshem när det tömts inför utflyttning blir effekten direkt obehaglig. Vad har hänt i detta hem som dokumenteras med ett par slitna bruna herrskor och en kvarlämnad behå på en galge i en garderob ? Är det en bokstavlig skildring av uppväxten eller ett exempel på en estetisk hårddragen konstnärlig strategi? Är hennes verk inspirerade av punkscenen i hemstaden Göteborg på åttiotalet med grupper som Cortex?
I en intervju med Annika Elisabeth von Hausswolff i Dagens Nyheter inför utställningen i Stockholm får jag delvis svar på dessa frågor, där nämner hon också flera referenser som sätter motiven i ett om inte förklarande så iallafall associativt perspektiv. ”Tidigt, i tonåren, lånade jag Jungs ”Människan och hennes symboler” på biblioteket och blev fascinerad av myterna, symbolerna och fenomenet det kollektiva omedvetna som fungerar som en struktur i alla människors psyke. Den boken har betytt mycket för mig och mitt senare konstnärskap. Det psykoanalytiska perspektivet blottlägger oss som mänskliga apparater, det visar att det undermedvetna kan föregå det medvetna. Det är obekvämt och sällan snyggt.”
Tankar som dessa leder mig till frågan om vilken påverkan all denna nöjeskonsumtion av brott och våld vi fyller en del av vår tid med egentligen gör med vårt psyke. Att konsten och kulturen länge visualiserat våldet och krig är inget nytt, tänk på Goya eller Hieronymus Bosch eller fascinationen för seriemördare. Här är inte tillfälle att dyka vidare i denna strömning genom historiska uttryck men ”Alternativ sekretess” väcker onekligen stora frågor kring vad denna sortens berättelser visar om oss som individer.
Till sist vill jag länka till det personliga urval verk Annicka Elisabeth von Hausswolff valde ur Modernas samlingar som visades i samband med utställningen på Moderna i Stockholm. De ger perspektiv på hennes egna blick, estetik och verk som på olika sätt fascinerat henne. Urvalet domineras av fotografi och visualiseringar av den mänskliga kroppen. Finns att se på https://sis.modernamuseet.se/sv/groups/urval-von-Hausswolff/results. På den sidan kan man också se en lista över det urval videoverk som ingick i urvalet och visades i utställningen. En del av dessa verk finns på nätet som Peter Lands “Peter Land d. 5 Maj 1994”, där konstnären dansar uppsluppet och introspektivt i en vagt antydd hemmiljö till discotoner.
Hamnade på Anekdot en essä/podd sida som drivs av Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet och Kungliga Vitterhetsakademien. Här en icke-akademisk betraktelse med läsvärd insikt i inte minst Miles Davis musik och persona ! Läs och Lyssna. Ljudvågor. Miles Davis, Grateful Dead och jazzrocken
Har nu haft mångårige kulturjournalisten Bengt Erikssons bok med den långa men konsumentupplysande titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” med undertiteln ”minnen från mitt liv som frilansjournalist” på mitt skrivbord en tid. Länge tänkt skriva ett inlägg om den, men myllret av musik, kultur, namn och episoder är så omfattande att det varit svårt att hitta en ingång som känns relevant. Det är trots allt över 50 år som frilansande kulturjournalist Bengt sammanfattar. Bengt Erikssons frilansminnen
Kort om bandet Fiendens musik och boken ”En spark rätt i skallen” av Karl G Jönsson För alla er som inte var med på sjuttiotalet och in på åttiotalet i den svenska progressiva musikrörelsen så är historien om lundabandet Fiendens Musik en kulturell historielektion. ”En spark rätt i skallen” om Fiendens Musik
Denna skildring av minnesstunden för John Lennon publicerades i decembernumret av Schlager 1980. Paret zero ( det efternamn som Robert Broberg vid den tiden använde) ringde in den per telefon från Manhattan en sen decemberkväll.
#Läsvärt En myllrande roman där färger och dofter stiger ur raderna och huvudpersonen vandrar lika mycket i minnen som i verkligheten. Eller som Ingrid Elam skriver i sin recension på SvT kultur: ”Den som vill ha en roman där något händer, en berättelse med början och slut om krig och kärlek, brott och straff, kommer inte att finna sig tillrätta i Europa. Men den som läser för att öva upp sin känslighet, komma nära inpå människor och fundera på vad ett liv egentligen är, kommer att vilja stanna länge i denna bok.”
Har nu sett Power of the Dog av Jane Champion. Instämmer till en hel del med recensionen i FLM. Märkligt förutsägbara karaktärer, övertydliga bildmontage. Att koppla samman sammetsbruna berg med homoerotiska smekningar…hmm / Johannes Hagman FLM
Äntligen – ett slitet uttryck men måste ta till det. Lyckades se sista visningen på min kvartersbio Panora i Malmö igår. Instämmer helt i denna recension, en respektfull och djupt berörande dokumentär. Och en filmisk upplevelse där klipp och musik av Anna von Hauswolff skapade djup i en berättelse som är långt ifrån standard Talking-heads modellen. Tack Kristian Petri och Kristina Lindström ! Och såklart tack Björn Andresen som så öppet delar med sig av sitt liv.
I fokus för romanen SUND står en fotograf som sammanställer en utställning, bilderna blir en minnesresa och ett sätt för honom att återfinna sin roll. Tom Sund i min roman är inte självbiografisk men mina resor som fotograf tog mig till miljöer som inspirerat till berättelsen. Här ett utdrag ur romanen och ett foto ur mitt arkiv.
Foto / @Thore Soneson
”Det lilla torget med en kyrka och en fontän låg mitt i Trastevere, en av Roms gamla stadsdelar. Folk trängdes i ringar, stod på cafébord och hängde i krokiga armar från statyn i fontänen. Deras ansikten var vända mot två figurer i svarta kåpor som höll facklor i händerna. Mellan dem blossade heta, hetsiga flammor upp.”
Fotografiet är taget i den stadsdelen, på ett av de publika torg som öppnar upp sig i den gamla stadsdelen på andra sidan Tibern. Det är en sen sommarkväll 1975/76, osäker på årtalet. Inspirationen från detta tillfälle har blivit till ett av fotografen Tom Sunds fotografiska minnen i romanen.
Ur pappersarkivet / Jag har genom åren skrivit texter om konst, film och fotografi. En del av dessa håller jag på att digitalisera. Tänker de fortfarande är läsvärda för alla som är intresserade. Här ett samtal mellan tre fotografer. / publicerat i F nr 4 1989
”Fotografin blir allt mer gränsöverskridande. Det personliga uttrycket accentueras. Konstgallerierna öppnar portarna. Thore Soneson bjöd Dawid, Ola Billgren och Ingrid Orfali att sitta ned och samtala om fotografins möjligheter och villkor.
Det är 1989. Och fotografin står inte bara och knackar på dörren till de konstgallerier som tidigare varit helig mark. Idag har ”den fotobaserade konsten” eller ”fotokonsten” – som den moderna fotografin i brist på bättre term kallas – redan marscherat in. På den internationella konstscenen är detta inget nytt, men i Sverige har gränsdragningen mellan uttrycksmedlen länge varit om inte strikt så åtminstone tydlig. Men i november, med Dawids utställning Arbetsnamn – Skulptur på Thielska galleriet, kommer denna gräns definitivt att vara historia. Sådant inflytande på den svenska kulturvärlden har nämligen Thielskas konstnärlige chef Ulf Linde.
Dawid är en av tre konstnärer/fotografer som deltar i detta samtal om fotokonstens status och tillstånd. De andra två är Ingrid Orfali, kvinnlig fotograf som närmast hör hemma i den ”postmodernistiska” kulturen och Ola Billgren, välkänd konstnär som länge arbetet nära fotografins uttryck men först i år tagit steget till att ställa ut egna fotografiska bilder.
”Jag fotograferar det jag inte kan måla, målar det jag inte kan fotografera.”
Citatet ovan av Man Ray, som själv arbetade i båda medierna, är en sorts utgångspunkt eftersom det formulerar en traditionell inställning till fotografin. Allt mer visar nämligen konstnärer att sammanblandning av teknikerna befruktar båda konstformerna. Att den ”rena” fotografin i sig själv har avsevärda spännramar, visade sommarens utställning Inre på Krapperups slott i Skåne där Christer Strömholm, förutom att visa egna nytagna bilder, bjöd in åtta fotografer att visa bredden på svensk fotokonst. Där fanns Dawid och Ola Billgren tillsammans med bl a Gerry Johansson, Gunnar Smoliansky och Jan Svenungsson.
Dawid själv hade i våras en utställning, Dagram på Malmö Konsthall, resultat av hans egen metod att som han säger ”låta fotovätskorna droppa över papperet”. Dessa dagram, inspirerade av dadaisternas ”spontana” konstideer, ställde Dawid också ut i L’Orleans i Frankrike i somras.
Ola Billgren visade med Syner och tecken på Läderfabriken i Malmö i februari att han hittat ett personligt sätt att använda foto med meterstora färgkopior där landskap och människor smält ihop till en egen, snudd på själslig verklighet.
Ingrid Orfali blev uppmärksammad när hon som enda svensk fotograf visade foton på Matris på Malmö Konsthall 1988, en utställning där bl a Laurie Simmons och Cindy Sherman representerade den postmoderna fotografin. Bilder lika laddade av språkliga tecken som visuella koder.
Ingrid Orfali är årets svenska PS1-stipendiat i New York, ett stipendium som tidigare inte tilldelats någon fotograf. Hon har under sommaren deltagit i utställningen Shifting Focus, där engelska kritikern Susan Butler valt ut 17 kvinnliga fotografer från hela världen. Hon är samtidigt svensk deltagare på Sveaborg i Finland där fotoutställningen En bild är en bild är… pågått under sommaren.
THORE SONESON: Låt oss börja samtalet med att ni presenterar er själva och er syn på fotografi.
OLA BILLGREN: Efter många års intresse av foto och målande med anknytning till fotografi, har jag plötsligt fått klart för mig hur jag ska fotografera. En underlig känsla – som att ha gått med ett dåligt samvete och plötsligt inse att det inte funnits anledning till att ha det. Mitt intresse för foto har varit i första hand intellektuellt, att fatta medieverkligheten. I mitt måleri har foto och media varit som ett filter som jag sett människan i reproduktionsåldern genom. Jag har fotograferat mycket förstrött genom åren. Först på mitten av 80-talet och då delvis genom Dawids fotografi som jag skrev några artiklar om, kändes det som jag kunde uttrycka mig med foto. Och det är en bra position för ingen förväntar sig att en målare skall visa fotografier.
INGRID ORFALI: Det är två saker som intresserar mig. Dels det mänskliga språket, franska eller svenska har ingen betydelse. Dels är det något som utlöstes av en svensk, Ingmar Bergman som i en intervju om Viskningar och rop talade om färgen rött, om dess betydelse som språkuttryck i filmen. Det släppte loss bildens möjligheter för mig, eftersom jag är skolad i filosofi i ordets land Frankrike där man är mycket bra på att förtränga bildens möjligheter. Där har till och med sedlarna författarporträtt – Pascal, Voltaire osv. Numera har visserligen Delacroix trängt sig in, men det tog tid.
”Jag började medstilleben. Jag har aldrig varitintresserad av människor.” Ingrid Orfali
Jag började direkt fotografera stilleben, jag har aldrig varit intresserad av landskap eller av personer. Mina bilder ger plats för tänkande, för de idéer jag vill uttrycka. Och varför ägna dagar åt att måla något kameran kan fånga på en sekund…
DAWID: För mig var det en olyckshändelse när jag råkade titta i en kamera i 18-20 årsåldern. Och på den vägen är det. Jag har visserligen haft otaliga tillfällen att ifrågasätta vad jag gör, nya problem inför bilderna, men alltid inom fotografiets ramar. I tio år var jag ”gatufotograf”, även om jag väldigt tidigt gjorde tafatta försök till mera statiska bilder. Jag accepterade dåtidens inställning till ”konstfotografi”, som t ex Robert Frank, Ralph Gibson och Duane Michals använde den. Eftersom jag vuxit upp utan kamera köpte jag en fototidning och där upptäckte jag något magiskt med dessa bilder, det var något som hände när jag tittade på dem. Den andra sidan, att frysa verkligheten genom nyhetsbilder, det intresserade mig aldrig. Idag tror jag man kan se en estetik rakt igenom mina bilder, ett av mina allra första porträtt är jämförbart med mycket jag gör idag. Min okunskap om möjligheterna har drivit mig fram. Att jag börjat med hobbymåleri uttrycker kanske en motsatt riktning mot Ola… men jag undrar… upplever du att du ger dig ut på djupt vatten, att du sitter vid samma bord som vi och skall utsättas för prövning?
OLA: Nej. Det är snarare en privilegierad position att vara bildkonstnär i traditionell mening. Ingen ifrågasätter subjektets närvaro i det jag gör. Om jag målar en familjemedlem, Jesus på korset, ett stilleben eller en impressionistisk vy är jag den samme. Dessa ”point of views” är alla målade av mig. När jag fotograferar sönderfaller däremot bilderna i motiviska kategorier, de försvagas som ”verk”.
Ni båda har stillebenet gemensamt. Ni söker en slags magi i stillaståendet. Jag intresserade mig för foto via reportage i bildtidningar på femtiotalet. Foto betydde en modern existens, hade en anonymitet, en slags jag-förlust i förhållande till verkligheten. Det sker något egendomligt med bilder hämtade ur livet när de reproduceras – ”det närvarande i det frånvarande, frånvarande i det närvarande.” Fotot har alltid stått i centrum för mitt bildintresse, men jag har varit för bunden vid mitt medium för att själv använda det.
DAWID: Du valde inte heller måleriet, det bara fanns där.
OLA: Precis. Jag växte upp i den miljön, för mina föräldrar var fotot något man såg ned på.
INGRID: Många ser fortfarande fotot som något vid sidan om den ädla konsten måleriet. Inte minst ur kommersiella synvinklar uppnår måleriet en status som är helt annorlunda. ”Hur har du gjort denna bild?” säger man om en hyperrealistisk målning, man ser den som magnifik. Samma bild fotograferad med arkivbeständighet och allt är genast sämre. Detta upptäckte jag först efter jag börjat fotografera, jag valde det för att inte behöva använda så många timmar som måleriet krävde. Det var viktigare att polera idén.
OLA: Då känner du dig inte förpliktigad av den fotoetik som säger att foto är ett massmedium och därför ska användas för att gestalta sociala förhållanden – ”det får inte vara konst, det är idealiserande”.
INGRID: Jag har alltid varit främmande för den tanken. Konst skall inte vara avbildande, måleri gör att förvrängningar åstadkoms omedelbart, penseln avbildar verkligheten på sitt sätt. Med kameran är det lätt att fånga ett fragment av verkligheten. Men det är inte konst, för att skapa konst måste man behärska sin repertoar, de förvrängningar man vill få fram. Att berätta rakt upp och ned är inte heller konst – teater och romaner förutsätter en förvrängning av verkligheten.
DAWID: Du säger delvis emot dig själv; du fotograferar för att det är ett rationellt sätt att göra en bild, samtidigt inser du att prägla bilden kräver kunskap om mediets möjligheter, om den tekniska delen.
INGRID: Nej, det krävs bara kunskap om hur du vill presentera en bild.
DAWID: Men du måste ha en metod för att åstadkomma detta. Den måste gestaltas med verktyg, antingen en pensel eller kamera.
INGRID: Jag lägger mig aldrig i förstoring, kopia eller sådant. Det är bara på idéplanet jag bygger, jag arbetar aldrig tekniskt med en bild.
THORE: Oavsett var man skall dra skiljelinjerna för vad som är konst eller inte är det ett faktum att fotografin idag är delaktig i ett konstnärligt samtal. Blandformer skapar nya uttryck, se bara på en konstnär som Stig Sjölund som på ett självklart sätt använder fotografiet som del av sina nya målningar. Ni tre gör bilder med målarens frihet, men med fotografisk teknik. Allt detta medverkar till att foto idag accepteras bland de traditionella konstformerna.
OLA: Foto har alltid varit accepterat när det varit förbundet med ett klart syfte. Ett bruksvärde. Inte bara reportaget utan också reklamfotot, där det definitivt handlar om nytta, att sälja en vara. Men fotot som självändamål, att ”bara göra en bild”, har aldrig accepterats. Det som hänt är att något fallit bort i gränsdragningen mellan medierna, något har lösts upp. Jag kan se hur det går tillbaka till tiden innan kameran uppfanns. Redan då skilde man på konst och bilder som representerade. En avbildning gav en mera trivial bild av verkligheten, en symbolisering en mera innerlig, mera personlig. Denna åtskillnad förstärktes genom fotot, kameran kunde reproducera och måleriet kunde söka sig till alltmera osynliga aspekter – ”vi synliggör genom att måla”. Idag står de båda inte längre i ett motsatsförhållande, det egentliga verkliga som för mig är det symbolistiska är inte mer närvarande i en form än i en annan.
DAWID: Också genom att måleri idag konsumeras mycket i tryck i tidskrifter och böcker uppstår en utjämning. Bildernas yta och tekniken blir mindre viktig för dagens nya generationer. Mycket av fotografin håller också på att bli onödig idag, TV ersätter bildtidningar osv så att fotografer som vill fortsätta jobba måste söka sig ny marknad – ibland ges fotot en mer artistisk prägel än vad det kanske har möjlighet till. Men det är inte en ensidig kommersiell tanke, det är en rörelse i tiden att fotot blir legaliserat som uttrycksform, det hör ihop med datoriseringen av pressbilden, att bilden blir manipulerbar och opersonlig. Som fotograf har jag alltid strävar efter att bilderna skall få måleriets aura.
OLA: Den dokumentära bilden har förlorat den närvaro som ursprungligen motiverade den som sanningsvittne. Intresset förskjuts från vad bilden innehåller till att i dyra tidskrifter se bilden som en del i ett estetiskt spel. Bilden brister i trovärdighet när den blir en del av hela texten.
INGRID: Men samtidigt är den befriad från att vara en kopia av verkligheten, uttrycka ”krig” eller ”person”. Fotot har varit fast i denna förbannelse. När fotot blir bara bild är den på rätt väg.
DAWID: Det ligger en hälsosam misstro mot massmediabilden i det du säger, jag ställer också upp på det.
INGRID: Ola som är målare och sysslat med hyperrealistiskt måleri upplever en slags nostalgi inför närvaron som gått förlorad, miraklet inom fotografin. Medan vi som bar sysslat med foto har lämnat detta och närmat oss måleriets privilegium – att skapa en fiktion. Har jag fel?
OLA: Man kan aldrig måla som man fotograferar. Jag kan inte reducera mitt seende så effektivt som objektivets uppfattning av ljusets strålning. Mina foton bygger på en annan tanke – en död verklighet kan ges ett språk via bilden. För mig är däremot dina bilder kliniska, en kvalitet som aldrig kan uppnås i målandet. De är aseptiska så som bara fotografier kan vara.
DAWID: Om man istället jämför med Magrittes bilder som idébärare blir det tydligare.
INGRID: Precis. Jag tycker mycket om att titta på välreproducerade bilder av Magritte i en bra konstbok. Man slipper se penseldragen, det är en ren bild, en glättig yta utan dekor.
OLA: Du som är så intresserad av verbala undertexter i bilderna, gynnas av att bilden inte störs av någon form av beröring.
DAWID: Jag tycker inte att en bilds budskap distraheras av måleriets rent tekniska förförelse. I ett stilleben väljer man objekt som är tecken för idéer, man ställer rött mot grönt, gör ett estetiskt val. Valet är detsamma som när man ”klämmer färg ur tuberna”. Det är nästan snobberi när du Ingrid avsvär dig måleriet så totalt.
INGRID: Det finns alltid val som påminner om måleriets i mina bilder, yta eller yta plus objekt. Men med kopior i cibachrome får allt en tydlighet utan suddiga sidor. Förhoppningsvis gör det att en betraktare ser samma sak som jag, att associationerna går åt samma håll. För mig skall bilden vara universell, titeln är däremot alltid ett uttryck för kulturella koder — begränsade till dem som kan förstå.
THORE: Är ni då alla postmoderna fotografer i betydelsen att ni uppfinner nya spelregler för fotot, använder en etablerad teknik men upplöser och utvidgar fotots innehållsmässiga möjligheter genom att använda konstens språkliga arsenal?
OLA: Skillnaden mellan konst/foto är inte längre intressant, däremot de specifika uttrycken. Postmodernitet är inte en stil, ett sätt att fotografera, egentligen är det tvärtom – en massa olika sätt att närma sig fotograferandet. Jag själv arbetar med reflektioner om själva fotografiet, en sorts betraktelse över mediets historia. Ingrid använder metaforer där fotot har ett illustrativt förhållande. Varje föremål är ett begrepp, kombinationen av föremål är det viktiga. Dawid är däremot ute på en annan hal is, han närmar sig alltmer måleriet, konstgrafiken. Den bild som kan uppstå under arbetet där arbetet är det primära. Du griper in i själva processen.
DAWID: Men jag kallar mig inte heller postmodernist, det begreppet har ingen relevans för mig. Jag förstår helt enkelt inte vad det innebär. Mina strävanden är nog mer modernistiska, jag identifierar mig med mer romantiska idéer om att bilder kan förändra världen utifrån en subjektiv utsaga. Det postmoderna betyder för mig en slags följsamhet med samtidsbilden, ett mera vetenskapligt grundat förhållande.
Jag kallar mig inte postmodernist. Jag förstår helt enkelt inte vad vad det innebär. Dawid
Mina bilder skall vara ”riktig” konst – inte postmodernt reproducerbara – de skall upplevas direkt och vara unika. En målare bestämmer sig redan i valet av pensel för ett uttryck, en fotograf väljer inte mellan olika kameramodeller när han vill skapa en bild. Pentax eller Minolta har samma tekniska möjligheter. Deras register är oändligt mycket mindre, som ett piano med fyra tangenter.
INGRID: Jag tycker tvärtom att fotografiets möjligheter är oändliga, som en penna ingen vet vilket språk eller genre den ska skriva. Fotots genrer existerar men samtidigt existerar en ocean av möjligheter.
DAWID: Som fotograf använder man sig naturligtvis av konventionerna. Förutfattade meningar om vad ett porträtt är skapar motbilder. Nya bilder ger en ny klang på tangenten, ett bredare register. Om gränserna löses upp idag finns de ändå kvar, man måste förhålla sig med eller emot. Konventioner är till för att överskridas.
OLA: Problematiken med foto har Susan Sontag formulerat mycket tydligt – ”Allting kan fotograferas, allting är alltså intressant”. Och speciellt amerikansk fotografi har sett världen som ett ymnighetshorn där allting fascinerar. Detta är inte ett dokumentärt perspektiv, det är ett bejakande av seendet dvs konsten. För det är i mångfalden som individualiteten föds. När genregränserna oavbrutet löses ser man skarvarna i den personliga väven hos en fotograf. Syftet är alltså inte att skapa ett globalt konstverk utan att erövra ett personligt uttryck.”
Det är mycket Christer Strömholm nu. Det är mycket svensk fotografi nu. Det är en alldeles utmärkt vintersäsong för fotografiet i Malmö och Helsingborg där Moderna Museet, Dunkers och Fotografins rum alla vimlar av bild. Bild som konst, som dokumentär, som personliga avtryck, som livsberättelser. Hela spektrat finns med i de stora utställningarna.
På Moderna Museet Malmö tar man med ”Ett sätt att leva” (vernissage lörd 1a febr) avstamp i Christer Strömholm och hans betydelse för svensk fotografi, hans roll som lärare, inspiratör och förebild. Urvalet bilder ur samlingen spänner över hela hans bildliv, en prolog om man så vill till den stora retrospektiven ”Post Scriptum” som öppnar nästa helg på Dunkers i Helsingborg.
Porträtt av Christer Strömholm – @John S Webb (avfotograferat av Thore Soneson)
Strömholms tidiga alster från FotoForm tiden i Tyskland är fotografi som grafisk form och suggestiva övningar i skuggspel och komposition. Att återse dem i Gunnar Smolianskys valörrika kopior är en ren njutning, en lektion i bild. Hela utställningen med över 300 fotografier och 29 deltagande fotografer är som en odyssé över svenskt foto från femtiotalet till idag, med en imponerande spännvidd från det personligt introspektiva till det personligt dokumentära.
Det känns fel att namnge vissa fotografer framför andra i denna expose men självklara namn som Anders Petersen, Denise Grünstein, Tuija Lindström, Lars Tunbjörk och Dawid finns där liksom mindre kända men mycket sevärda namn som Yngve Baum och Nina Korhonen. För att nämna några. Det är en guldgruva för alla konst- och fotointresserade att vandra genom utställningen, här finns så mycket bildupplevelse och uttryck att man behöver god tid och kanske flera besök. Ändå måste jag peka på att det finns svenska fotografer som fångat tidsandan och gjort stora personliga avtryck i svenska fotolandskapet som saknas – Åke Hedström och Micke Berg är två namn som borde vara representerade och utvalda. Det finns flera.
Insprängt i ”Ett sätt att leva” finns också tre fotografer som är mitt i samtidens uttryck – Martin Bogren, JH Engström och Anna Clarén – svartvita sviten ”Lowlands” av Bogren står ut i sin stämningsrika skildring av hur skånska slätten formar existensen och individen. JH Engström visar delar av den pågående serien ”Tout va bien” och Anna Clarén sviten ”Holding”, bådas rum är starkt personliga skildringar, färgladdade och fyllda av emotionella och utlämnande ögonblick. Anna Clarén ställer parallellt med Moderna utställningen ut sin svit ”Close to Home” på Fotografins rum i Malmö.
Martin Bogren ur ”Lowlands” Anna Clarén ur ”Holding”JH Engström ur Tout va bien
Att fotokonsten fått ett stort uppsving beror enligt somliga tänkare på att den digitala tekniken gjort att alla i dag fotograferar med sina mobiler och är intresserade av bild och berättande; att nätet är en svallvåg av fotografiska bilder som aldrig sinar gör att man lockas att se mera – och det är isåfall bara positivt. Återigen andra pekar på hur publiksuccen för Fotografiska i Stockholm spridit intresset över landet och det är ingen slump att man ställt ut och producerat Clarén och Bogren eller att ”Post Scriptum” till en del är producerat av Fotografiska tillsammans med Strömholms Estate.
Om Moderna utställningen ”Ett sätt att leva” är ett måste att se är ”Post Scriptum” på Dunkers kulturhus som har vernissage den 7e februari en obligatorisk utställning. Det finns inga ursäkter att missa den, både om man har följt CHR genom åren eller om man bara har ytligt intresse av svensk fotografi och vagt vet vem Christer Strömholm är. I en text på min blogg om utställningen på Fotografiska skrev jag om det ”arbetsrum” som var centralt där och jag hoppas finns med i Helsingborg att – ”Dagens digitala photoshoppare kan bara drömma om det manuella mörkrumsarbetets omständiga och mjuka pjättningar som CHR instruerade…”. https://medieman.wordpress.com/2012/08/24/chr-fotografiska-minnesbilder/
Och som om dessa utställningar inte var nog – i vår visar Malmö konsthall Gerry Johansson (en av fotograferna på Moderna) som är en av svensk fotografis ”doldisar” med ett starkt visuellt bildspråk.Den utställningen liksom Moderna Museet Malmös digra program med samtal och filmvisningar under våren 2014 kommer jag att återvända till.
PS– under hela utställningen i Malmö visas också JH Engströms film om Anders Petersen och Maud Nycanders film om Inta Ruka, ”Fotografen från Riga”. Missa inte !
Idag är det vernissage på Fotografiska i Stockholm på en stor och generös retrospektiv av Christer Strömholms foto och liv som fotograf. Utställningen är sammanställd av Joakim Strömholm och kuratorn Maria Patomella och det har blivit en nyfiken upptäcktsresa genom ett stort konstnärskap.
Vi som sett och följt CHR:s bilder genom åren hittar de flesta och de mest uppskattade porträtten och resebilderna, men samtidigt en hel del nya vinklar och ögonblick. Personligen stannar jag länge och fascinerat i hans ”arbetsrum”; där hänger kontaktkartor och kopior med markeringar till kopisterna. En frikostig inblick i de konstnärliga verktygen han förfinade under ett långt yrkesliv. Dagens digitala photoshoppare kan bara drömma om det manuella mörkrumsarbetets omständiga och mjuka pjättningar som CHR instruerade.
Instruktioner till kopisten om hur ”Den vita damen” skall framställas i mörkrummet.
Det är en imponerande och väldigt generöst gjord utställning, med montrar där allt från ID-kort, pass, en pipa, krognotor och lappar med telefonnummer till vännerna från Place Blanche ligger på display.
Snapshot ur en av Christer Strömholms minnesmontrar på utställningen CHR.
De klassiska bilderna med den vita damen hänger i en svit i första rummet. Innanför det ett flöde av resebilder från Spanien, från Paris, New York; en svit dödsbilder kopierade av Christer Landegren i en mörk och trolsk ”krypta” och ett hörn med Fotoformsviten från LIDO som Gunnar Smoliansky kopierade i början av 1990-talet.
Vännerna från Place Blanche fyller ett helt rum, det är rött rum med många, kärleksfullt och respektfullt tagna bilder av de transsexuella vänner Christer mötte och levde med i Paris.
Boken ”Post Scriptum” sammanställd av Joakim Strömholm och Patric Leo är en drygt två kilo tung biografi, en elegant och välgjord volym med det mesta av ”Den store svensken” som Christer Strömholm kallas i fotokretsar världen över. Ett värdigt epitet!
New York bor svarade på ett radioupprop – skicka in foto på övergivna och trashade cyklar som finns kvar som spår av tvåhjulingar. Resultatet blev en utställning som skulle uppmana staden att rensa upp gatorna. Men resultatet blev en konstutställning… Events – The Greene Space: Abandoned Bike Street Exhibit – The Greene Space.
Här några av de artiklar och tankar jag publicerat i mitt twitterflöde under mars 2012 – en del länkar kan bli inaktuella. Men då är det publicisterna som lagt om eller tagit bort. Inte jag som länkat fel.
En av månadens understreckare:
Rekommenderad lördagsläsning: ”Kärlekens och dödens invecklade kemi” | Under strecket | SvD http://bit.ly/H3OGXA
#svpol Bra sammanfattn av Helle Klein om bakåtsträvande c-politik. ”Det behövs ny energi i ekonomin” Dagens Arena http://bit.ly/HvQz1t
#svpol Malmörepen gav inga nya fakta – granska ist alla konkreta projekt som staden satsat på o resultaten? UG | SVT.se http://bit.ly/HlbVRt
#Foto bloggaren som alltid är lika läsvärd ! Idag om sensualism och vissa fotografers beröringsskräck. MickeBergPhoto http://bit.ly/GXtuHO
Om kulturens roll :
#svpol#kultur Kulturministern undviker debatt om entreprenörsideologi o amatörism. ”Tystnadens strategi råder” | SvD http://bit.ly/GT97qa
Engelska språkvitsigheter kan verkligen fånga intresset:
#future A headline that sums up the state of things – ”Need Speed And Greed: We Are All Innovators Now” http://huff.to/FPR2I2
#art Essential reading about life in the glamorous art lane! ”Damien Hirst and the great art market heist.” http://gu.com/p/367m8
På ”hemmarenan” Skånes konstförening (där jag är styrelsemedlem) händer det ofta att konsten tar nya former och vägar: MediaMassage presenterar ”Chronophone” – ”Ring dig själv i framtiden” av Unsworn Industries. : http://ymlp.com/zAgR8I
Idag öppnar Malmö konsthall två utställningar – en meditation över filmmaterialet av Alexander Gutke och en slags forskningsresa efter den fjärde dimensionen av Tauba Auerbach. Det är två kontrasterande utställningar – en målerisk och ljus och en på ytan mörkt teknologisk.
I Alexander Gutkes "Exploded View" färdas vi genom en diaprojektor av märket Kodak Carousel och ser insidan; skiva för skiva, bild för bild – genom seriens 81 diabilder.
För det malmöbaserade Alexander Gutke gör i sina filmiska och visuellt perfekta installationer är att dissekera filmens materialitet – han iscensätter en kameraåkning genom en celluloid filmremsa där damm, repor och tiden rusar mot min blick.
En framåtrörelse som får mig att fundera över min hjärnas mekanik och funktion, hur många synintryck finns inte lagrade där? Men hur skapas bilderna i synapserna?
Det han gestaltar är med hans egna ord – ”en meditation över materialet” – en slags betraktelse över tidens gång och det förgängliga i de visuella uttrycken. Ljusets anatomi och visuella spår. Vi ser och vi minns med hjälp av tekniken.
Det här syns som tydligast i en fotografisk serie ”9 – 5” har Alexander Gutke fotograferat ljuset i sin atelje, en avbildning av färgtemperaturen. Ett av de mera subtila verken är ”Lighthouse” – där vi får följa hur ljuset faller igenom en slide i en diaprojektor när den rör sig 360 grader. Han beskriver sina arbete på utställningen som är en retrospektiv över tio års verksamhet med orden en ”sömlös loop”, en meditation över minnet, tiden och tekniken.
Tauba Auerbach "fold painting"
Amerikanska Tauba Auerbach försöker i en del av sin utställning förstå och kanske rent av gestalta det fjärde spektrat i vårt färgseende, den ”tetrokromatiska”. Det mänskliga ögat har receptorer för tre färger: rött, grönt och blått. Men Tauba har fascinerats av en teori om en fjärde receptor, ett färgseende som enbart en liten del kvinnor påstås ha.
En serie hon kallar ”RGB cube”, ett slags böcker som sprutmålats i olika vinklar och intensitet, är en gestaltning för sökandet efter denna fjärde dimension. Om den finns vet ingen, men i sitt sökande skapar Tauba abstrakta och måleriska objekt och ”veck”målningar som lyser i ett slags koloristiskt glädjerus i den stora ljusgården mitt i konsthallen. Estetiskt och elegant men väldigt abstrakt.
/ Thore Soneson
Anna Clarén ur ”Holding”
JH Engström ur Tout va bien
Tankar om media / Thore Soneson 