Det gråa landskapet. Det gråa humöret. Tillståndet.
Meteorologerna excellerar i att visa stämningsfulla solbilder från den dag när molntäcket sprack upp några få timmar.
Det artificiella ljuset och ljusnedskräpningen från nattbelysningar i städer och boplatser för fladdermöss decimerar populationer och tillomed raderar vissa insektsarter.
Gråskalan i ett välexponerat svartvitt fotografi, nyanserna som skapar en mer aktiv upplevelse.
Färg är realism. Svartvitt är gestaltning. Verklighet kontra förhöjd verklighet.
Många har detta oår sökt det goda i det lilla. Det nära. Familjen. Kärleken. Hemmet. Det är gott och väl men det hindrar inte att vi längtar ut. Till livliga gator, uteserveringar, städer som myllrar och upplevelser som är större än fönstret vi ser världen igenom. Till färgerna.
Läser Rebecca Solnit igen. Vill också Gå Vilse. Upptäcka världen på nytt.
Läser Bengt Eriksson ”Sapfo på nytt”. Hans nytolkningar och kommentarer av den grekiska kärlekspoeten innehåller många tidsöverskridande strofer. Sökande. Längtande.
Annandag och ett inlägg från en av de twitter skribenter jag följer leder till en tråd fylld av aningslösa påhopp och öppna lögnaktiga påståenden.
Tråden startar med ett inlägg om en text Leif GW Persson skrivit i Expressen där han förklarar varför en viss flickfotografs tilltag att sätta hans ansikte på en fejkad sedel och auktionera ut den i Musikhjälpen egentligen är ett marknadsföringstrick för att sälja bilden. I twitterinlägget påstås att han inte skrivit texten själv. Helt taget ur luften.
Lika lite underbyggt som en av DTs fejkade sanningar. Lika fördomsfullt och konspiratoriskt.
Varför bry sig undrar ni kanske, Twitter är en megafon där flertalet inlägg – seriösa, politiska, allvarliga och trovärdiga – bemöts med invektiv, missnöje och rena lögner. Det krävs inte många minuter för att inse det.
Ingenstans i denna tråd syns GW själv, antingen är han inte aktiv eller anser han att det hans skrivit i Expressen inte är ett inlägg som ska debatteras utan en text där han argumenterar för sin rätt att anmäla flickfotografen för sitt tilltag.
Jag delar GWs text och tänker där finns en hel del att diskutera på allvar, tex hur god välgörenhet kan utnyttjas för egna syften…
De avslutande avsnittet 4-6 har en stringens och spänning som de tre första saknar, de drivs framförallt av Anders Beckman och Lotten Roos i rollerna som utredare förpassade till en källare. Men tyvärr alldeles för övertydligt sidsteppade, liksom nidporträtten av polischefer och post-it workshoppande. DIalog måste vara driven av handling, inte affekt !!! Men alltiallt, se de tre avslutande avsnitten.
Sidse Babett Knudsen spelar Birgitte Nyborg (Foto: DR)
Har nu sett tre säsonger av danska ”Borgen”, en serie som på ett effektivt sätt blandar dagspolitiska och nutida ämnen med klassiska såpaintriger; maktspel, relationskriser, mediafixering och lobbyister. Den sändes på SvT för snart tio år sedan, finns nu som serie på streamingjätten Netflix. Förbluffande samtida både som dramatik och politiskt innehåll.
Seriens givna centrum är politikern Birgitte Nyborg som går från statsminister, via företagsledare tillbaka till politiken och i den tredje säsongen manipulerar sig till en position som utrikesminister via ett eget nystartat parti. Jag skriver manipulerar, i betydelsen använder sin politiska skicklighet och sitt engagemang för att trots minoritetsmandat få avgörande inflytande.
Serien vilar på ett manus där samtida ämnen som vapenexport, grön energi, skolpolitik och public service media vävs in i intrigerna på ett både tydligt och intresseskapande sätt. Förbluffande mycket av intrigspelet och stridigheter påminner om den svenska politiska scenen, turerna bakom december uppgörelsen och mittenfåran i svensk politik får sin pandang i spelet kring statsministerposten i det avslutande avsnittet. Detta skrivet utan sk spolier detaljer.
Med en del erfarenhet som manusförfattare är jag både imponerad och medveten om vilket arbete som ligger i att skapa denna slags väv av intriger och personporträtt. Här saknas inget, rapp dialog och stilsäkert fångade karaktärer, från den främlingsfientlige fd grisbonden till den skamlöse chefredaktören för kvällstidningen till de vassa och frispråkiga journalisterna. Det ligger en hel del research och kunnande bakom, jag vill bara lyfta en detalj som ger relief till den dramaturgi Borgen använder; hemma hos journalisten Katrine Fønsmark är väggen och skrivbordet preparerat med tidningsklipp och tydliga trådar, visar på ett metodiskt arbete som ger associationer till de arbetsrum som vi förknippar med kriminalserier.
För alla oss som sett drama i politiska miljöer som ”House of Cards” är intrigspelet i ”Borgen” välbekant, men det skall ses som en positiv liknelse. Jag vill påstå att ”Borgen” i sitt mer anspråkslösa format är mer engagerande än den bitvis bombastiska amerikanska serien.
Samtidigt som man kan lyfta de starka elementen behöver man påminna om att detta är en såpopera, alltså en melodramatisk dramaserie där det vävs in väl många plötsliga relationskriser och passionerade famntag i både kontrollrum och maktkorridorer. Det blir ibland programmatiskt och förutsägbart. Även om det lyfts av trovärdigt skådespeleri som bygger på säkert fångade och gestaltade karaktärer.
Just spelas det nu in en fjärde säsong av ”Borgen” som kommer att ha premiär 2022 på Netflix.
”Om du hade varit i New York idag så hade du antagligen varit tillsammans med oss och 150 000 andra i en tyst hyllning till John Lennon. Redan på väg till Central Park är stämningen en blandning av begravning och förväntan. Den första strof vi hör är ”Nothing’s gonna change my world” från ”Across the Universe”. Nära parken är det fullt med folk som kommer promenerande eller upp ur tunnelbanan. Över radion har man sagt till folk att lämna bilarna hemma.
Fyra helikoptrar smattrar över Central Park. New York State arrangerar minnesstunden och står för en halvtimmes musik före och efter.
Det är kallt och alla är påpälsade och på Dakota house (Lennons och Onos bostad) vajar flaggan på halv stång. Nästa låt vi hör föras med vinden från högtalarna är ”All You Need Is Love”. Rotorbladens smatter blandar sig i ”Give Peace a Chance”.
Det är föräldragenerationen som dominerar med barnvagnar och minnen i blicken. Men det är många nyfikna också. Det är the (n)onsmoking generation.
”Please turn off all your radios” säger man i högtalarna. Det är 40 sekunder kvar. Alla skall stå stilla i en ”silent pray”. Tio minuter verkar länge i den har kyliga vinden, Allt vi hör när klockan slår två är några babiesar i barnvagnar runt omkring. En ambulans står med motorn på utifall någon…
Det är högtidlig stämning. Den är samtidigt begravningslik. Minnet framkallar kremeringen som ägde rum i onsdags. En tv- fotograf tar sig fram i mängden men inget händer värt att fånga upp för massmedia. Inget annat än tysta människor. Par om par mest och jämnåriga med John Lennon
När dom tio tysta minuterna passerat bryter en visselkonsert ut. Samtidigt hör vi ”Imagine”, folk står fortfarande stilla dom första takterna, sen börjar dom röra på sig. Mest dom nyfikna.
”Imagines” tungt sköna beat känns just då, mycket vackert och trösterikt. Inte många gråter. Vi ser bara ett par bakom oss som gråter hejdlöst. Sammanbitna och förundrade ögonkast överallt.
Det kom alltså 15 0000 istället för dom beräknade 50 0000. Många gör det gamla välkända peacetecknet. Andra dricker öl och skriker ”right on”. Det är en konfrontation mellan dåtid och nutid. Nu rör sig massan varken åt vänster eller höger utan åt alla håll. En symfonisk musik drunknar i rotorbladens smatter. Tio minuter var inte så långt.
Solen bryter igenom. Bredvid oss på ett staket sitter en medelålders exhippie i vargskinnspäls och sjunger ”Let the sunshine in” om och om igen, medan han blundar och vaggar av och an.
Vi går ner mot parken och möter en man med handgjord skylt där det står ”In our lives – we loved you more” en liten grupp sjunger allsång ”Let it all shine on”. En man med vitsminkat ansikte kom- mer bärande på en stor jordglob. Han bär den omväxlande över huvudet och ibland i famnen. En annan håller upp en New York Times där han tecknat med svart tusch ”guncontrol”.
Det blandas med alla blommor, rökelse och peacetecken. Återigen 60-talet i kontrast mot 80-talet. Han håller upp tidningen mot alla tv-kameror. Ett sötaktigt rökmoln blåser förbi.
Den tomma fasta scenen i Central Park är uppfylld av ett stort foto av John Lennon och några kransar. Borgmästare Koch som tagit initiativet till hyllningen har valt ett foto av Lennon där han bär en t-shirt med texten ”I Love New York”.
En yngre grupp människor står med en kassettbandspelare och lyssnar på ”Helter Skelter”. PIötsligt utbryter de i en våldsam debatt om Carter och Reagan. ”He had some good ideas you know – but he got fucked up”.
Dom sista låtarna ur högtalarna är ”In My Life” och ”You Gotta Hide Your Love Away”.
Kyligare vind sliter upp rockarna. Vi viftar ner en taxi. Det är stökigt i trafiken. Chauffören klagar ”They are crazy all these kids – crazy about this Lennon”. Han pekar ut på gatan och dom ”kids” han talar om är jämnåriga till honom själv och oss. Det har ju visat sig – speciellt tydligt under den senaste veckan att Lennon inte var någon ex-Beatle längre utan en person som påbörjat en ny period. Han levde mycket intensivt som kreativ person här och nu.
Det börjar plötsligt snöa. Det övergår i snöstorm. På mindre än tio sekunder är hela Manhattan en snöstormsorkan. I bilradion hör vi återigen ”Nothing’s Gonna Change My World”. ”
anastasia och robert zero / publicerad i antologin Best of Schlager 2011
Denna skildring av minnesstunden för John Lennon publicerades i decembernumret av Schlager 1980. Paret zero ( det efternamn som Robert Broberg vid den tiden använde) ringde in den per telefon från Manhattan en sen decemberkväll. Redaktionen på Schlager hade skjutit upp trycket av detta nummer för att få med texten som både var en ögonblicksbild och en sorgekrönika. Avrättningen av John Lennon hade en liknande dignitet som morden på John F Kennedy och Martin Luther King, lika omskakande och lika nedslående för en generation som i honom såg kärleks- och fredsbudskapet personifierat.
Idag vet vi att Yoko Ono fortsatt att bära deras budskap vidare på olika sätt, inte minst genom ljusinstallationen IMAGINE PEACE TOWER som lyser upp himlen över Reykjavik på Island varje natt alltsedan den 9 oktober 2007 då John Lennon skulle ha fyllt 67 år. Sången och texten till ”Imagine” lever vidare som en av de starkaste och innerligaste texter han skrev under sin alldeles för korta livstid. John Lennon blev 40 år.
Till minnesplatsen Strawberry Fields i Central Park vallfärdar fortfarande fans och sörjande varje år. Platsen ligger mittemot Dakota Building där John och Yoko bodde tillsammans. Läs gärna den utförliga minnestexten om mordet på John Lennon på wikipedia.
Artikeln ingår i antologin Best of Schlager 2011, sammanställd av mig Thore Soneson och Bengt Eriksson.
Tankar om media / Thore Soneson 