I all anspråklöshet undrar jag vilket ansvar kulturskapare och filmare förväntas ta för sina verk. Om det verkligen är meningen att en film skall både skildra verkligheten och komma med förslag till hur den svenska verkligheten skall förändras socialt och politiskt.
Det är iallafall vad Aftonbladets kulturredaktör Åsa Lindeborg vill att Ruben Östlunds film ”Play” skall göra i sin artikel Provokation utan ansvar. Att som Östlund gör berätta om en verklighet där mörkhyade tonåringar rånar vita, där inga vuxna ingriper och göra det med en tydligt filmisk och estetiskt hållning – det är ansvarslöst och inte politiskt korrekt.
Film och kultur i vid mening är inte och kommer aldrig i mina ögon att vara programförklaringar för politiskt sociala förändringar eller pamfletter för ”goda” avsikter. En film som ”Play” är en berättelse som konsekvent väljer att ligga så nära verkligheten som möjligt – i sin filmiska redovisande stil, sin skildring av ett socialt utanförskap och i sitt absoluta förnekande av att komma med moraliska uppmaningar.
All moral och eftertanke lägger Ruben Östlund i betraktarens ögon. Och det är här Åsa Linderborg kräver ansvar av konstnären att komma med någon form av väg ut ur den sociala och moraliska återvändsgränd där tonårsrånarna befinner sig.
Linderborg går så långt att hon menar att filmkritikerkåren och medierna är moraliskt korrupta som inte talar klarspråk om den estetiska fälla ”Play” lockar in andra unga och vilsna medborgare i. Som om filmen skulle vara en propagandatrailer för SD !
Den andra politiska poängen Linderborg gör i sin utfall mot filmen ”Play” är att referera Jonas Hassan Khemiris artikel i DN ”47 anledningar till att…” så att Aftonbladets läsare skall läsa hans inlägg som en anklagelseakt mot filmen. I själva verket skriver han ”Jag grät för att moralisk konst gör mig livstrött och fascistisk konst gör mig livrädd och kanske är det så att en modig film alltid är farlig i fel händer.” Det är ett tanke med många fler nyanser och lager än vad Linderborg tillskriver det när hon menar att Khemiri kallat filmen ”…rentav fascistoid”.
Jag läser Khemiris 47 punkter som ett lika stark konstnärligt verk som Ruben Östlunds ”Play”. Och starka upplevelser försätter oss betraktare och läsare i ett hudlöst oskyddad läge, ett tillstånd där reaktionen provar och utsätter oss för sanningar, avslöjande och obehagliga på samma gång.
Att skapa uppbyggliga pamfletter för social förändring är inte och kommer aldrig att kunna vara konst.
Thore Soneson
Tankar om media / Thore Soneson 