Månadsarkiv: oktober 2020

Resor med kamera

ITALIEN / 1974-75
Mina kameror och jag åkte på flera resor till Rom, Milano och Bologna under mitten av sjuttiotalet. Jag reste tillsammans med kollegor, frilansande fotografer och journalister från reportagegruppen Grupp Fem i Lund, dokumenterade slitna förorterna, tog mig till den monumentala Mussolinistadsdelen EUR, till Bolognas universitetscampus och till Milanos ockuperade bostadsområden.

Överallt mötte vi stridbara och engagerade människor som ville bryta mot det etablerade systemet, den katolska moralen, de gamla traditionerna. Italiens storstäder vibrerade. Sydeuropa var i politiskt fokus, den utomparlamentariska vänstern demonstrerade mot nyfascisterna i Italien. De gamla kommunistiska partierna reformerade sig och anpassade sig till västerländska demokratier och döptes om till eurokommunism. Kulturen politiserades och blev ett dynamiskt inslag i valrörelser, på gatorna och i medierna.

Filmregissören Pier Paolo Pasolini utmanade alla konventioner och den fascistiska moralen med Salo, eller Sodoms 120 dagar som utspelar sig under andra världskriget. Sommaren -75 hittades han mördad på Ostias strand. I Milano och Rom framförde Franca Rame sin monolog ”Tutta casa, letto e chiesa” ( ung. ”Alla hem, sängar och kyrkor”) ett feministiskt upprop mot den italienska kyrkans patriarkaliska struktur och moral.

Mitt inne i Rom, på Campo dei Fiori, det gamla marknadstorget samsades slaktaren med parlamentsledamöterna och de bankanställda kassörskorna vid bardisken med sina espressos. Turisterna i amerikanska grupper blixtrade längs Piazza Navona och tågluffare sov i parkerna vid stationerna. Blomstertorget var vårt torg, det låg billiga hotell på smågatorna i närheten, konstnärer satt vid sina fönster och målade, gatusångare och gycklare uppträdde på kvällarna.

Vi ville fånga denna tidsanda på gatorna, skildra kontrasten mellan det gamla trånga, varma och de nya marmorklädda bankpalatsen. Visa gatubarnen och polismakten. Skildra energin och traditionen. Vi blev attackerade av nyfascistiska tonårsgäng och fick fly från platsen i vår bil.

Vi blev bjudna på lyxmiddag av kommunisterna i Bologna och till stor lantbuffe på ett gods utanför Milano. Vi skålade och drack Cynar, likör på kronärtskockor, med en arbetarfamilj i en ockuperad bostad i Roms slumkvarter. Vi sparkade boll med barn i en övergiven fabrik i Milano. Vi besökte kooperativt drivna mejerier i röda Bologna.

En del av bilderna skulle publiceras i en annorlunda politisk guidebok av författarparet Torsten och Birgitta Bergmark, vi reste efter deras manus och hittade miljöer vi aldrig sett utan deras guidning. Boken blev aldrig publicerad. Men intrycken och bilderna finns kvar.
Thore Soneson 2010 / 2012

Kollision mellan radikala politiska läger

Vi var klädda som svenska alternativa/radikala män, randig fiskartröja, slitna jeans, armeskjortor och gympaskor. Knappast lämpliga för en mottagning med Bolognas lokala partirepresentanter från det kommunistiska PCI. Men det var sjuttiotal och kontrasterna var både kulturella och rent estetiska.
De italienska representanterna bjöd oss på middag på en restaurang med vita dukar och menyer tryckta på tjockt handgjort papper. De kom i kostym och aftonklänning, ombytta från dagtidens arbetskläder, t-shirts och jeans. Vi kom klädda i samma utstyrsel som när vi möttes tidigare på dagen.

Vi var fotografer och skribenter, med ackreditering från vänstertidningen Ny Dag, vi sökte kontakter för att bli introducerade på daghem, på arbetsplatser där radikala fackföreningarna visade hur kollektiva lösningar kunde etableras och fungera; i Bologna fanns flera mönsterexempel på hur den italienska kommunismens samarbetsagenda med kristdemokrater fungerade. Detta möte skedde 1976, före Röda Brigadernas kidnappning av Aldo Moro men i en tid där vänsterradikala Lotta Continua organiserade demonstrationer och propagerade för en revolution i 1968 vänsterns efterföljd.

Vi hade träffat radikala grupper i Milano, husockupanter som stöddes av vänsterradikala fackligt aktiva nära knutna till lokala Lotta Continua. Hamnat på massiva polisinsatser på gatorna och besökt familjer i ockuperade hus.

På middagen berättade vi detta och ville diskutera hur partiet såg på dessa revolutionära aktioner. Det skapade dålig stämning, minst sagt. Den utomparlamentariska vänstern skulle bekämpas, inte bemötas. De var potentiella terrorister, inte rumsrena och framförallt inte värdiga att lyftas fram av medier från Sverige.

Middagen slutade med att vi/jag tackade för måltiden och reste mig med en tydlig markering, en hälsning med knuten näve.

Dagen efter åkte vi vidare mot Rom.

Thore Soneson 2020

Medresenär på flertalet av dessa resor var min fotografiske vän och kollega Micke Berg. Han är fortfarande fotograf. Jag är kulturell diversearbetare.

Utredningen fortsätter övertyga

Pilou Asbæk som åklagaren Jakob Buch-Jepsen och Søren Malling som mordutredaren Jens Møller på en bild från ”Utredningen”. Foto: Henrik Ohsten/SVT

Efter att ha sett ytterligare två avsnitt av serien har intrycken och upplevelsen av ”Utredningen” fördjupats, porträttet av Jens Møller är ett mästerstycke i undertext. Inte en min förändras i Søren Mallings ansikte när dykarna efter ett antal dagar lyckas i sitt letande i Öresunds mörka vatten, skeendet som skildras skapar känslor hos oss betraktare. Vi engagerar oss i sökandet och vill få dådet uppklarat liksom denne utredare. Att detta dramaturgiska grepp fungerar beror på en lyckad kombination av ett manus som metodiskt bygger handlingen framåt och en dialog som är faktafokuserad. Inte känsloladdad.

Samma morgon jag skriver detta har verklighetens ubåtsbyggare skapat stora rubriker genom att rymma från det danska säkerhetsfängelse där han avtjänar livstids fängelse. Med ett falskt vapen och en fejkad bombattrapp har han hotat personalen och kommit ett hundratal meter från anstalten innan en polisstyrka inringat och fångat in honom.
De kommande två avsnitten i serien kommer nu tydligare än tidigare speglas genom denna förövare, även om Utredningens koncept kommer vara samma. Att inte visa honom i bild eller nämna honom vid namn. Men vi vet och blir påminda om mannen som journalisten Kim Wall var så nyfiken på att hon följde med på en tur i en hemmabyggd ubåt. Mannen som visade sig vara en mördare. Att rymningsförsöket sammanfaller med att serien ”Utredningen” visas i dansk och svensk tv kanske är ett bisarrt egocentrerat sätt att rikta mediernas strålkastare mot sig själv. Igen.

Att gärningsmannen på det sättet satt sig själv i fokus i medierna förringar på inget sätt tv-seriens kvaliteter, jag ser fram emot att följa upplösningen på den metodiska jakten. Det är ett drama som kommit att handla allt mer om relationen mellan Jens Møller och Kim Walls svenska föräldrar, om hur och på vilket sätt de medverkar och upplever det bestialiska dådet. Fortsättning följer…

Första inlägget om serien hittar ni här – medieman.wordpress.com/2020/10/14/om-polisserier-true-crime-och-utredningen/

FIlosofisk action av Christopher Nolan

Det är verkligen en våldsam upplevelse! Bara ljud och musik volymen, actionspäckat. Och klippningen ska vi inte tala om, det finns knappt en lugn sekund i Christopher Nolans bitvis briljanta och bitvis hyperförbryllande ”Tenet”.

Ärligt talat tänker jag att Nolan är alldeles för smart för filmens bästa, han har lagt på entropin och tiden som ett extra lager utanpå en ordinär historia som påminner om en Bond intrig där en megaloman och totalt misogyn vapenhandlare vill sätta samman det ultimata vapnet och synkronisera kärnvapen över hela världen i en simultan big bang ! Men räddningen kommer från framtiden som skickar ett uppdrag till en CIA agent att hindra denne hustrumisshandlares planer genom att desarmera den sista länken i algoritmen som hotar att utlösas…

Iallafall förstår jag intrigen i Nolans megaactionäventyr ”Tenet” på det sättet. Men det som gör filmen extra spektakulär är de actionscener där framtiden och dåtiden möts, där tiden inventeras och vänds så att tidsförloppen sker parallellt i bild ! Biljakten på en storstadsgata i Litauen är ett mästerstycke av en regissör som excellerar i konsten att både utmana intellektuellt och hantera action/spion/jamesbond genren med innovativa grepp.

Ända sedan den i karriären tidiga ”Memento” som utspelar sig baklänges i tiden har Nolan utmanat upplevelsen av nuet, den filmiska realismen kombinerat med olika lager av fiktion. I ”Tenet” har dock fascinationen inför fysikens lagar och teorier tagit överhanden, i alldeles för många dialoger försöker Nolan förklara vad entropin innebär i hans tolkning; alltså att kunna vara både i framtiden och dåtiden, att kunna se en händelse uppspela sig baklänges samtidigt som man agerar i realtid och därigenom kan ändra skeenden när de händer. Tänk om metaforen satt i filmiskt system ! Men istället för att lita på vår förmåga att greppa filmisk verklighet lägger han dimridåer om entropins konsekvenser för berättelsen i munnen på Protagonisten, CIA-hjälten.
Men ”Tenet” är inte en renlärig fysikalisk föreläsning utan en bitvis förbryllande men hela tiden absorberande upplevelse; en actionspäckad hyllning till JamesBond genren där algoritmer och lek med filmiska nuet står i fokus. Och som sagt, en bitvis brutal ljud/musik attack som höjer actionpulsen till bristningsgränsen.

Om polisserier, True Crime och Utredningen

I dessa pandemi tider har serietittandet på de streamade sajterna ökat extremt. Vi sitter hemma och konsumerar timme efter timme, följer bloddrypande italienska mysterier och polisserier av klassiskt engelskt snitt. Många har reagerat på schabloner och frosserier i morbida detaljer, andelen våldtagna kvinnolik och makabra seriemord iscensätts i en ofta oreflekterad intrig där gärningsmän sällan eller aldrig skildras med något psykologiskt eller förklarande djup.
Man kan tänka att serier i den parallella True crime genren borde kunna leva upp till en mer realistisk skildring av verkligheten, men oftast återskapar de händelser efter ett mönster. En dramaturgi där kriminaljournalistiken och mediala formler sätter agendan. Bilden på Lee Harvey Oswald (den trolige John Kennedy mördaren) i handbojor ledd av en stabil kriminalpolis som själv blir skjuten är ikonisk; så här vill vi se förövarna, infångade och på väg att dömas. Av rättssystemet eller av en rättrådig medborgare, för även om vi reagerar emot våldet och dådet bygger dramaturgin på denna treenighet – en förövare, ett offer och en ”hjälte”, en detektiv, en utredare, en problemlösare som skapar ordning. Både i den fiktiva genren och True crime genren.

The image of Oswald’s shooting by Dallas Times Herald photographer Bob Jackson won a Pulitzer prize. Photograph: Bob Jackson/AP

Serier som utmanar denna dramaturgi är sällsynta, men den danska serien Utredningen bryter en del av mönstret och skildrar hur mordet på journalisten Kim Wall klaras upp genom ett gediget polisiärt arbete. Och detta utan att varken visa eller namnge den danske ubåtsbyggaren och trots att vi alla känner till dådet och domen så skapar Utredningen spänning och ett uppslukande intresse. En anledning är ett manus som låter oss följa både vad som händer och hur processen påverkar poliser och utredare. I realtid och inifrån. Inga gryniga detaljer från ubåten, inga porträtt av förövaren i handbojor. När jag skriver detta har jag sett två av sex avsnitt, det kan förändras men kommer knappast att förändra det centrala valet av perspektiv för iscensättningen av händelserna som skildras.
Det är ett gediget research och regiarbete, och inte minst en väl genomförd rollsättning. Utredningen leds av Jens Møller som spelas av Søren Malling som med ett sammanbitet ansikte och entonig stämma är befriande formell i sin roll som chef för utredningen. Pernilla August och Rolf Lassgård spelar Kim Walls föräldrar och först efter ha mött dem, accepterade de rollerna.

Foto Misofilm produktionsbolaget Utredningen – https://www.misofilm.dk/the-investigation/

När jag kommit så här långt googlar jag danska medier, nyfiken på reaktioner och kommentarer där om Efterforskningen som serien heter i grannlandet. Sökningen toppas av rubriker om att Jens Møller har fått sluta som mordutredare, att han skrivit boken »Opklaret« där han lär lämna ut detaljer kring undersökningen av mordet i strid mot tystnadsplikten. Publiceringen leder till skarp kritik bla från Kim Walls närstående. Møller föreläser idag flitigt och bokas genom truecrime.dk.

Efter detta danska sidospår hittar jag en intervju med regissören och manusförfattaren Tobias Lindholm i Dagens Nyheter där han tydligt beskriver varför han valt det odramatiska och nedtonade berättarperspektivet i serien : ”– Som för så många andra har min kunskap om polisutredningar förorenats av filmer och tv-serier med flashiga kontor med plasmaskärmar eller anslagstavlor med foton och röda trådar i garn. I verkligheten finns inget av det där. Allt spännande händer i polisernas hjärnor och de är heller inte besatta av psykologi utan försöker bara samla fakta metodiskt: ”vad vet vi och vad vet vi inte?”.” https://www.dn.se/kultur/tobias-lindholm-utredningen-handlar-om-att-hitta-ljuset-i-ett-svart-hal/

Tobias Lindholm kommenterar hur floden av polisserier och true crime ”förorenat” vår kunskap om polisutredningar och betonar att drivkraften för utredarna är att hitta fakta, inte psykologisera om förövaren. De första två avsnitten av Utredningen lever upp till hans ambition, vi tas med i korridorer och på möten, till detaljer från övervakningskameror och förhör med medarbetare. Men ubåtsbyggaren själv finns varken med i bild eller som namn. Änslänge iallafall…

Fortsättning följer…

Resa i minnet

Bologna 1975

Tänker på resor, möjliga och inställda, när ska pandemin släppa sitt grepp över vår tillvaro? Är tiden för upplevelse och nöjesresor över? Kommer vi i framtiden enbart kunna resa i kulturens skapelser, i filmens, litteraturens eller fotografins landskap? Många frågor som formar vår tillvaro dessa dagar.

Själv har jag en innestående resa till Rom som väntar på att förverkligas. Jag fick bidrag till den i present när jag fyllde pensionär (tack alla ni vet vilka ni är !) men arbete och nu pandemin har skjutit upp resan. För tio år sedan sammanställde jag en utställning med foton från resor in Italien på 70-talet. Jag ställde ut dessa tillsammans med resebilder av vännen Lajos Varhegyi. I detta album finns en del av bilderna samlade.
https://medieman.wordpress.com/2010/08/04/206/

https://www.facebook.com/media/set/?set=a.418460238506

Gå vilse. En fälthandbok

Återvänder till Rebecca Solnits reflektion kring livet i sin fantastiska essäbok A field guide to getting lost. (Gå vilse. En fälthandbok. Så heter den svenska översättningen )

”Frågan är alltså hur man går vilse. Att aldrig gå vilse är att inte leva, att inte veta hur man går vilse leder till undergång, och någonstans i det terra incognita som ligger mittemellan finns ett liv där man upptäcker saker.
Som komplement till sitt eget svar bifogade Sachs ett citat av Thoreau, som ansåg att det var en och samma konstform att orientera sig i tillvaron och i vildmarken och i tänkandet och som subtilt glider över från det ena till det and inom en och samma mening.
Det är en överraskande och minnesvärd, men också värdefull erfarenhet att någon gång gå vilse i skogen”, skriver han i Walden. ”Inte förrän vi är fullständigt vilse, eller blir snurrade runt – för i vår värld behöver en människa bara bli snurrad ett enda varv med slutna ögon för att vara vilse – uppskattar vi naturens rymd och sällsamhet. Inte förrän vi är vilse, med andra ord inte förrän vi har förlorat världen, kan vi börja finna oss själva, och bli medvetna om var vi befinner oss och om den oändliga vidden av våra relationer.”
Thoreau leker med den bibliska frågan om vad det hjälper en människa att vinna hela världen om hon samtidigt förlorar sin själ. Förlora hela världen, deklarerar han, förlora dig i den, och hitta din själ.”