Om jag skulle skriva en text om mina rötter så som de berättats för mig… Då skulle jag vara av snapphaneblod på faderssidan och vallonblod på moderssidan…
Då skulle jag ha ett temperament som en upprorisk bonde, dräng eller friskytt, en skogsman som överlevde på tjuvskytte. En rotlös själ som föraktade överheter och var övertygad om att egensinnet var en gåva att förvalta. En snapphane.
Eller en stolt vallon som ser hantverket och kunskapen om smide som ett arv och vårdar sin härd. En rättrogen och envis person som bara genom sitt sätt kräver respekt. En både glödande och stursk själ.
2023 besökte jag en träffande installation av konstnären Ola Åstrand.
Det har varit mycket #DavidBowie i flödet nu. Tio år sedan han gick bort och varje gång jag ser och hör ”Lazarus” blir jag lika berörd. Videon och sången avslutar ”Sista akten” dokumentären som sänds på SvT play. Två timmar med helt fokus på musiken. På samarbeten, musiker och framträdande. Men inget om hans insatser som skådespelare, många pregnanta roller på film och några på scen. I Wikipedia biografin finns allt. Saknar också hans Berlin period, med album som ”Low” och ”Heroes”, samarbeten med Brian Eno och Iggy Pop. Men man kan inte få allt… https://www.svtplay.se/…/2-00-tal-blackstar-och-slutet
Jag såg och recenserade The Glass Spider Tour i Dagens Nyheter 1987. Här texten.
Bowie i rollen som Bowie Scen: Eriksbergs varv Artist: David Bowie och Iggy Pop
Årets upplaga av David Bowie är inget annat än ett allkonstverk sammanställt av en rockmusiker som mer än någon annan spelat olika roller i sin karriär. Hans senaste är att vara guide i sitt eget museum. För så höga ambitioner har han på sin Glass Spider Tour. Med hjälp av fem dansare och en koreograf, alla delaktiga i en sorts allegorisk teater, spelar David Bowie rollen av David Bowie.
Det är ett ambitiöst projekt, lämpat för konsertarenor där ljuset och ljudet kan hjälpa honom att gestalta. Men utomhus i skymningen ser få vad som sker på scen, bara den gigantiska spindeln som hänger med sina ben över scenen. Allting reduceras till en fråga om vilka låtar han spelat, hur bra arrangerade de var osv. Alltså en ordinär konsert. Det är synd, för Bowies spel med sig själv är bitvis en intrikat, dubbeltydig och fascinerande föreställning. Likt den mimartist han en gång var låter han oss följa sina olika inkarnationer.
Han spelar fastbunden slav fjättrad i rep i låten ”Heroes”, en effektiv kontrast till det inbyggda budskapet om att alla kan skapa sin värld. Han skrev den under sin återhämtningsperiod i Berlin. I nya ”Never Let Me Down” dansar en ballerina omkring med syrgastuber och ger honom nytt liv. En elegant och vitsig hyllning till hans mångåriga assistent Coco Schwab. I ett av de gamla paradnumren. ”Fashion”, sjunger Bowie om ”the goon squad”, de nya rebellerna, som kommer och tar över efter det gamla. Då bollar dansarna med honom, det är nästan en misshandel, och han vädjar om att de ska lyssna på honom. Han är ingen gammal hjälte som ska krossas, han hör till dem.
Och som en sorts final i dagens Bowie gör han ”87 and cry” till en mardröm där kravallpoliser slår ned all lust, all frihet och all mänsklighet. Det är en kommentar som inte finns i låten, men här på scen ger Bowie nya dimensioner åt sin syn på nutiden. Det är en desillusionerad syn, Bowie tycks mena att ingenting längre är möjligt, ”Tonight the Zeroes were singing for you” sjunger han i ”Zeroes”. Nollorna har tagit över. Framtiden är omöjlig och otänkbar.
Men all denna teater går förlorad i rockkonsertens egen teater. Publiken förväntar sig att ryckas med, drunkna och överösas av känslor. Det får de inte, för hur ambitiös och seriös David Bowie än är har han missat det väsentliga. En regissör. Någon som kunde sätta ihop en röd tråd av alla dessa ideer som flaxar omkring. Likt ballonger uppsända på måfå, blir de inte utropstecken på en redan gyllene Bowiehimmel. Utan frågetecken.
Publiken troppar av efter hand, nedslagna, och bara de som trängt sig längst fram upplever ”The Glass Spider”. I och för sig behöver inte Bowie mera framgång, han är säkerligen nöjd med sin position som en vaktmästare på sitt eget museum. Han har råd att experimentera med formen, råd att försöka utveckla rockmusikens ofta förutsägbara spektakel.
I Göteborg lät han också Iggy Pop komma fram ur hans museums skyddsrum, Iggy vräkte på med sitt adrenalin, och under några minuter var det hederlig rockgala på det gamla varvsområdet. Kanske var det detta som gjorde att publikens förväntningar var på en annan nivå. De kom inte för att se teater, de kom för att släppa ut ånga och glömma verkligheten.
Vår vinter har gått i noir-stil. Flera svenska tv-serier och filmdrama har berättat om miljöer, människor och mysterier i marginalen. Svarta berättelser, skitiga miljöer med nedgångna hus och människor som härjats av livets mörka erfarenheter.
En trio huvudpersoner har fastnat i mina sinnen Jana Kippo/Amanda Jansson i SvT-serien ”Jag for ned till bror”, Alex/Josef Kersh i spelfilmen ”Kevlarsjäl” och Dani/Krista Kosonen i netflix-serien ”Synden”. De är alla på olika sätt drabbade av utanförskap, på ytan behärskade men de krackelerar alltmer ju längre dramerna pågår. Drivna av att återskapa någon slags heder och moral i de trasiga individer dom möter. Och i sig själva.
Likt de klassiska noir-filmerna är de huvudpersoner som står upp mot myndigheter, mot polis och maffialedda släkter. Miljöerna är alla välfunna noir-landskap – norrländsk rivig vinter i Smalånger, förortsmisär i Nyköping och lerträsk i skånska ödsliga vyer på Bjärehalvön. Trasiga bilvrak, drivor med ölburkar och tomflaskor, svettig bakis-ångest och gamla oförrätter som bubblar upp till ytan.
Amanda Jansson som Jana Kippo i i SvT-serien ”Jag for ned till bror”
Det här låter ju djävulskt svartsynt och desillusionerat. Men alla ni som sett hur Amanda Jansson låter känslorna vibrera hos Jana Kippo och hennes kamp för att rädda den alkoholiserade brodern ur missbruket vet att det finns ljusa nyanser i mörkret. Hur hon kämpar med att återta en plats i den lilla hålan där alla minns henne som en Kippo. Hon hämtar en inre styrka och glöd hos enslingen John som har konstnärliga ambitioner, en särling i lilla byn som vi möter första gången i en snöstorm när Jana är på väg till fots mot Smalånger.
Bit för bit får vi reda på familjens bakgrund, kampen mot den brutala fadern, hans övergrepp på henne och det raseri hon mobiliserade som ledde till dråp. Våld möter våld, rättvisa skipas men till ett tungt pris, liknande hämndmotiv är centrala i många noir-doftande deckare och spänningsromaner som dominerat genren det senaste decenniet.
Karen Smirnoff som skrivit romanserien om Jana Kippo använder motivet på ett djupare sätt, låter sin huvudperson successivt konfronteras med den mörka historien utan att använda den ofta klicheartade hjältefiguren som mot alla odds skipar rättvisa. Det är starkt och smart gestaltat och Amanda Jansson lyckas fylla sin Jana med en envishet och brutal uppriktighet som leder oss som publik igenom mörkret hon möter.
En liknande gestaltning gör Krista Kosonen som kriminalpolisen Dani i ”Synden”, men hennes envisa kamp drivs inte av personliga minnen och erfarenheter på samma sätt. Hon hamnar istället i en släktfejd på skånska landsbygden där två rivaliserande släkter gör upp om arvet av mark, ett kärr som kallas just Synden där tonåringen Silas hittas mördad.
Regissören Peter Grönlund har tidigare skapat skarpt socialrealistiska filmer med liknande persongalleri, ”Tjuvheder” och ”Goliat”. I Netflix-serien ”Synden” möter vi på samma sätt en autenticitet i spel och rollbesättning där flertalet skådespelare är amatörer som Muhammed Nour som spelar Danis plikttrogne partner Malik.
”Synden” utspelar sig i en skånsk ”hillybilly” miljö, en landsbygd med nedgångna gårdar och trasiga bilvrak, med medborgargarde och trasiga relationer som överlever långt utanför lagens gränser. Den finsksvenska skådespelaren Krista Kosonen gör sin polis Dani till en motpol till den fyrkantige Malik, hennes drivkraft är att reda ut de våldsamma relationerna i släkterna med sammanbiten beslutsamhet. Hon drivs av ett klassiskt noir-motiv där moralen ibland går före rätten.
Alex (Josef Kersh) och Robin (Rio Svensson) i ”Kevlarsjäl”
I den starka familjetragedien ”Kevlarsjäl” är brödraparet Alex (Josef Kersh) och Robin (Rio Svensson) de centrala karaktärerna, de bor i en marginaliserad förort där smågangsters och en alkoholiserad pappa utgör ramen för en stark skildring av utanförskap. Alex offrar mycket av sitt eget liv för den yngre brodern Simon som dras med i ett gäng där kamphundsfighter och droglangning är centrala delar av livet.
Alexs försöker bryta sig loss, han har en romans med den adopterade Ines från villaområde på ”andra sidan”, men kampen för lillebror Simon tar över. ”Kevlarsjäl” är inte en klassisk noir-melodram, det finns inget rättsligt drama med poliser och skjutningar. Istället en inträngande skildring av utanförskap som tränger in under skinnet. Mycket tack vare Josef Kersh gestaltning av Alex och hans självuppoffrande handlingar. I en annan intrig kunde hans engagemang varit en del av en rättsskipares karaktär i ett kriminaldrama.
För övrigt är ordet kevlarsjäl hämtat ur en Kent-text, bandet från det Eskilstuna som filmen utspelar sig i. Och kevlar är det material som stoppar kulor i skyddsvästar. En tänkvärd symbolik för den roll filmens Alex klär sig i för att rädda den vilseförda lillebrodern.
Kort om noir-film Termen myntades av franska filmkritiker – därav det franskklingande namnet. Ljussättningen var dyster och handlingen kunde utspela sig mellan cyniska män och manipulerande kvinnor. Film noir kan ses som en direkt motsvarighet till den litterära stilen hårdkokt. En sentida efterföljare är filmgenren neo-noir. https://sv.wikipedia.org/wiki/Film_noir
Blandning av tysk expressionism, amerikansk noir, mycket Hitchcock, lite stumfilmsestetik. Mörkret, igen. Stillheten, som växer till spänning. Att en scen kan hållas ut så länge i väntan på att något ska hända. Så att varje scen blir en skräckscen. https://deckarlogg.wordpress.com/2017/04/21/den-svenska-noir-filmens-fodelse/
Klassiska noir-filmer Klassisk noir film är till stora delar amerikansk film med skuggiga ljuseffekter, femme fatales, antihjältar, svåra moraliska val och efterkrigstidens ångest, med ikoniska filmer som Den tredje mannen, Främlingar på tåg, Riddarfalken från Malta.
Svenska noir-filmer The Nile Hilton Incident, Millenium trilogin, tv-serien Bron
Tankar om media / Thore Soneson 