Etikettarkiv: svt

Relationer i fokus på andra säsongen av ”Tunna blå linjen”

Att det blir en andra säsong för ”Tunna blå linjen” vet vi nu, i en längre intervju i Expressen ger Cilla Jackert, huvudförfattare för serien, ett antal nycklar till varför serien blivit så framgångsrik och en del nycklar till kommande episoder.
Eftersom jag arbetat som dramaturg på flera tv-serier i seriedramatikens barndom är jag speciellt intresserad av hur en engagerande historia kan planeras. Centralt i första säsongen är karaktärsutveckling, att bygga realistiska porträtt.
”En annan sak jag grubblat på är hur man skapar engagerande karaktärer. Ofta pratar man om att en karaktär ska ha ”behov och vilja” men riktiga människor har ofta flera behov och flera viljor, som inte sällan går emot varandra.”
Det finns en konflikt inbyggd i detta eftersom serien handlar om poliser som möter situationer där verkligheten ligger nära. Då är valen manusförfattaren gör för hur de agerar och reagerar i konkreta situationer centrala för både trovärdigheten och sensmoralen för en betraktare.

Foto från Expressen artikel – ”SVT planerar säsong 2 för ”Tunna blå linjen”. Ännu finns inget premiärdatum. Cilla Jackert skriver manus till de nya avsnitten. I säsong 1 finns bland andra Gizem Erdogan, Amanda Jansson och Oscar Töringe på rollistan. Foto: Linus Eklund /Anagram”

Här vill jag lyfta en scen som är väldigt problematisk, i en sammandrabbning med aktivister i samband med en motdemonstration mot en nationalistisk manifestation släpper Sara kontrollen och slår en demonstrant våldsamt med sin batong. I närbilder förmedlas hennes frustration och känsla av att ha gjort något extremt obehagligt. En anmälan om övervåld utreds internt och Sara frias, vilket firas med en tårta som alla delar på. Under skratt och glada tillrop. Ingenstans diskuteras konsekvenserna av detta, rättfärdigas övervåldet av poliserna ? Kommer framtida insatser tillåta hårdare tag? Vi som betraktare lämnas utan reflektioner eller tankar att ta med oss i upplevelsen. Enkelt blir att säga – rätt att fria. Svårare blir att problematisera – är våld överhuvudtaget acceptabelt i en sådan situation? Isåfall på vilket sätt?

Jag väljer att lyfta denna scen inte för att bekräfta de farhågor jag beskrev i min text efter att ha sett de första avsnitten av serien utan för att en diskussion kring vems moral och vems verklighet som står i fokus är väsentlig. – ”Här kan man se ”Tunna blå linjen” som ett välbehövligt perspektiv på verkligheten, den polisiära och den mänskliga. Den kvaliteten har serien i sina enskildheter men som helhet faller den alltför ofta i fällan att sympatisera med de verkliga protagonisterna, poliserna.” https://wordpress.com/post/medieman.com/1588

I det inlägget citerar jag den krönika Sydsvenskans Elina Pahnke skrev med rubriken ”Tunna blå linjen” får oss att ursäkta polisbrutalitet Poliser på sociala medier och i tv-serier som ”Tunna blå linjen” kan vidga våra vyer och ge oss nya perspektiv. Men de kan också vara manipulativa.”
Den diskussionen har fallit i tystnad i medierna, ofta ersatts av en hyllningskör där många reaktioner på serien i medier och bloggar, i Facebook grupper och trådar, lyfter hur karaktärerna blir verkliga. Personligt engagerande. Och mycket riktigt är det relationsdramer som kommer står i fokus i andra säsongen. En ”polissåpa” alltså. Verkligheten därute kommer speglas genom karaktärerna och temat kommer bli tydligare enligt Cilla Jackert.
”Gällande vad som faktiskt händer kan jag berätta följande: det finns en större och mer övergripande tematik än det gjorde i säsong 1. Det är ett tema som inte bara berör poliserna utan oss alla. En samhällsfråga, skulle man kunna säga. De kommer också att dyka upp nya poliser, bland annat två aspiranter. Och så blir det förstås en hel del kärlek av alla de sorter. Kärlekshistorierna har varit väldigt viktiga för säsong 1, så där kommer vi inte att skåda given häst i munnen. Dessutom är det roligt att berätta om kärlek. Sara och Magnus har fått låna en hel del från Ben och Felicity i ”Felicity” och Anna och Miles i ”Livet kan börja”, hitte-på-kärlekshistorier som engagerat mig väldigt mycket.” 

Så det är med minst sagt blandade förväntningar jag ser fram emot andra säsongen. Kommer verkligheten att skylas över av såpaintrigerna och reduceras till en slags fond för det verkliga budskapet – att spegla nutidens relationsproblematik? Svaret lär dröja…

Tunna blå linjen – en polissåpa

Mycket positivt har skrivits om SvT serien ”Tunna blå linjen”. Hyllas för sin realism, sitt verklighetsnära berättande med trovärdiga personporträtt och vardagsingripande av poliser i Malmömiljöer. Och visst är serien ovanligt nära verkligheten, välspelad och engagerande men det finns andra lager i berättandet som inte kommenteras mer än i förbifarten.

Men i en artikel i Sydsvenskan av Elina Pahnke med rubriken ”Tunna blå linjen” får oss att ursäkta polisbrutalitet lyfts problematiken med de tydliga sympatierna för både ”de goda och de onda” poliserna fram, liksom hur denna berättarform används. ”Tv-serier kan vidga våra vyer och ge oss nya perspektiv. Men de kan också vara manipulativa, eftersom vi onekligen kommer att heja på den rollfigur vi lär känna bäst – speciellt när hans skavanker porträtteras som en konsekvens av en stökig uppväxt.”

I serien är detta perspektiv medvetet valt, själva premissen för serien är att visa poliser i helfigur; alltså skapa porträtt där yrkes- och privatpersonen går hand i hand. Att visa både de nödvändiga handlingarna och situationerna i så realistiska situationer som möjligt är metoden. Denna trovärdighet finns i repliker och jargong, liksom i dialekten. Här ligger serien nära det dokumentära, använder de reality konventioner som präglar så mycket av seriedramatiken och ”såpa-dramaturgi” som dominerar standardserierna.
Elina Pahnke lyfter i sin artikel in exempel på hur polisjargong och obefogad brutalitet förekommer, i ingripanden under insatsen Rimfrost nyligen och under en demonstration i Limhamn med polishästar mot aktivister. De flesta av oss minns också den amerikanska nyhetsdokumentären om kravaller på Rosengård där vi på ljudbandet hör ”blattejävlar” och andra rasistiska kommentarer inifrån polispiketen. Ett reportage som för övrigt lyftes fram av en nu detroniserad president som bevis på den misslyckade den svenska invandringspolitiken.

Att i ett fiktivt berättande arbeta med känslor som sympati och antipati, med karaktärer som skall framställas som trovärdiga och situationer som speglar dessa är det svårt att undvika övertydligheter och nid- eller hjälteporträtt. Här har manusförfattaren till ”Tunna blå linjen” konsekvent valt att skapa starka personporträtt och situationer där vår empati och medkänsla hamnar hos poliserna. Medvetet.

Detta har fått kulturjournalisten Jeanette Gentele att i SvD fråga sig om ”Vad är ”Tunna blå linjen”? En pr-film om Malmös ordningspolis? En instruktionsfilm för personer som funderar på att bli poliser och som visar vilka situationer de kan hamna i? Ett inlägg i debatten om det ökande kriminella våldet i samhället och polismyndighetens svar på detta?”

Svaret är troligen det andra, att med serien komma bakom de ofta brutala, våldsamma intriger som präglar de flesta kriminalserier. Men själva berättarstilen och det fokus man gestaltar polisyrket med berättigar en fråga om syftet, även om jag personligen inte tror att grundpremissen är att skapa en pr-film för polisen. Det har polismyndigheten själva försökt med i den omtalade och nu borttagna realityserien ”Ingripandepoliserna” på Instagram där man följde verkliga poliser i verkliga scener. Allt en del av en medveten sociala medier strategi.

Elina Pahnke lyfter samtidigt i sin artikel kritiken till ett vidare perspektiv, det mediala där rapporterna om polisiära fall bygger på ”trovärdighetens hierarki”. Vilken röst är den som förmedlas och på vilket sätt styrs av vem som förmedlar fakta och information om en händelse. ”Medan polisen säger sanningen, så antas den kriminelle vara partisk och otillförlitlig. Så behandlas också poliskällor allt som oftast i medier: som en neutral röst, utan egenintressen.”

Här problematiseras det mediala dilemmat på ett fundamentalt sätt; snabba rubriker och våldsamma upplopp och dramatiska bilder från utsatta områden skapar klick och läsaraktivitet. Att skildra helheten bakom konflikter och omskakande situationer finns sällan tid och utrymme sör i en löpande tidspressad nyhetsjakt. De perspektiven finns i längre och mer djuplodande artiklar som också publiceras men aldrig när samma genomslag som de braskande svarta rubrikerna.

Men visst kan man se ”Tunna blå linjen” som ett välbehövligt perspektiv på verkligheten, den polisiära och den mänskliga. Den kvaliteten har serien i sina enskildheter men som helhet faller den alltför ofta i fällan att sympatisera med de verkliga protagonisterna, poliserna.

Public service på ny bottennivå

Det är verkligen hög tid att på allvar diskutera SVTs public service uppdrag, i en tid med allt fler reklamfinansierade kanaler är det allt mer viktigt med kvalitet och alternativ. SVTs uppdrag kan aldrig vara att konkurrera med samma medel, med samma dokusåpa förnedrings-tv som de kommersiella kanalerna som lever på samma form av löpsedelsskandaler som kvällstidningarna.

I dagens Sydvsenskan ger Andreas Ekström nya dokusåpan ”Ung & Bortskämd” med svidande kritik – ”Sveriges Television sänker sig med ”Ung & bortskämd” till en nivå som är direkt livsfarlig för public service. För varför ska SVT särbehandlas och ges en unik finansieringsform om SVT producerar sådant som precis lika gärna kunde visas i vilken kanal som helst?”

Det är bara att instämma! Dags för en riktig policydiskussion om public service !

SVT nere på ny bottennivå – Kultur & Nöjen – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

SVT – ett företag i kris – Dagens Arena

I några distinkta formuleringar sätter Björn Elmbrandt i Dagens Arena fingret på några fundamentala problem med dagens publicservice TV. Inhyrda medarbetare som i ren överlevandsinstinkt blir okritiska ja-sgare och övertron på krystade underhållningskoncept som man försvarar in absurdum.

Elmbrandt lyssnar både på röster från fackliga kontakter och läser personaltidningen ”Vi på TV”. Hans slutsatser är inte raljerande kommentarer från en soffutmattad tv-tyckare, han pekar på brist på självkritik och ovilja att diskutera felsatsningar både internt och offentligt. Detta i ett företag som finansieras av statlig tv-licens som ger SvT den runda summan av 4 miljarder att producera för.

Public service diskussionen är en komplex fråga som blossar upp då och då, senast kring det publicistiska bottennappet att låta Kristian Luuk gulla med partiledarna på valnatten. Elmbrandt konstaterar att ”i personaltidningen citerar den ansvarige för klagomuren sex tittare som alla gillade valprogrammen och på en tredje sida intervjuar man tre medarbetare som alla hyllar det egna företagets valprogram. Detta självförhärligande påminner om Nordkorea. SVT är ett företag i kris, moraliskt och kreativt.”

 

SVT – ett företag i kris – Dagens Arena.

Luuk raserar SvT-goodwill

Dagen efter dagen efter och politiska makten smider osynliga planer. Miljöpartiet lär bli intensivt uppvaktat. Läser lokala Sydsvenskan där Per Wirtén under rubriken Rosornas krig analyserar s-krisen utan att komma fram till vad framtidskikaren bör sikta mot. Oavsett politisk färg verkar alla vara överens om en sak – SvTs gigantiska Luukbottennapp har raderat en mängd goodwill för public service, som detta blogginlägg av DNs kulturchef http://bit.ly/cuxmtU

viaFacebook.