Etikettarkiv: serie

Serien om Harry Hole, smutsigt mörk och suggestiv

Lämna ett svar

I de ständigt rullande streamade serieuniverset ska det mycket till att sticka ut ur den ibland trötta förutsägbara lunken. Men ”Harry Hole” på Netflix gör det definitivt, Inte minst för att manuset skrivet av författaren själv Joe Nesbø är ackompanjerat av briljant stämningsmusik av Nick Cave/Warren Ellis.

Öppningsscenen i Netflix serien Harry Hole sätter temperaturen direkt, smutsigt, mörkt och suggestivt. Det droppar blod från taket ned i en kastrull kokande potatis, vi får följa rören och blodet genom trägolv och kakel till en dusch som står och strilar. Där ligger en unga kvinna mördad med ett tydligt skotthål i pannan.

Harry Hole gestaltas av Tobias Santelmann foto / Netflix

När titelbilderna rullar är det mörkt kolorerat och dovt musikaliskt, vi som hört Nick Cave och Warren Ellis soundtrack tidigare känner direkt igen stämningen. Yviga syntslingor och klanger från ett piano, både vackert och hotfullt, som kryper in under skinnet. Eller som Nick Cave berättar i en intervju, ”Harry Holes dunkla och moraliskt komplexa värld har väckts till liv i all sin mörka, brutala prakt, och det har varit en ära att få arbeta med den legendariske Jo Nesbø.”

Eller som Joe Nesbø själv formulerar det ”Nick Cave och Warren Ellis är mästare på att frammana stämning och spänning, och deras musik är den perfekta följeslagaren till Harry Holes grubblande, gåtfulla resa genom Oslos skuggor. Deras musik har alltid varit ett soundtrack till min skrivprocess.” 

Och visst är det en mörk omtumlande och bitvis brutal värld som målas upp. Harry Hole slåss med både sin egen alkoholism och Oslos undre värld som väl aldrig tidigare varit lika våldsamt skildrad. Här är droger och gängrivalitet, vapensmuggling och beställda mord ingredienser som vävs samman med korruption bland kriminalare och advokater som låter sig mutas och svärtas ned.

I centrum av intrigerna jakten på en seriemördare som märker sina offer med en röd djävulsstjärna, en diamant som gnistrar förföriskt och syndigt.

Harry Hole själv är som alla Nesbø läsare vet en komplex karaktär, han brottas med nattsvart skuld och våldsamma baksmällor. Samtidigt är han en sanningssägare som drivs av ett moraliskt patos att aldrig ge upp inför hot från kriminella. Han söker ett nyktert liv och kärlek, men drabbas av sin ångest och hamnar tillbaka vid bardisken i den lokala, mörka och nedgångna bar som är hans stamställe.

Att det är författaren Joe Nesbø som skrivit manus och samproducerar serien syns och känns, han målar med ord också i sina prisbelönta nordic noir thrillers. Och den som läst hans ”Djävulsstjärnan” känner igen scener och intrig, välbekanta ingredienser som visualiseras på ett modernt, kongenialt sätt där brutala klipp och extrema bildvinklar och maxade färger förstärker spänningen.

Handlingen då, den är kanske inte lika originell utan mer fylld av den sortens ondska, besatthet och våld som gängkrig och tunga droger skapar. Det som lyfter serien över det förväntade är inte minst skådespelarna, den korrupte och iskalle Tom Waaler spelas av Joel Kinnaman med vältajmad precision, Harry Hole gestaltas av Tobias Santelmann som en man på gränsen till sammanbrott med bråddjup ångest i blicken.

Alla andra roller är väl besatta, som den bitvis mystiske vapenhandlaren och smugglaren Martin Aminov som spelas av Simon J Berger, en man som klädd i prästkrage säljer biblar med ena handen och lever dubbelliv på lyxhotell.

Nick Cave and Warren Ellis foto Charlie Gray/Netflix

När jag ser igenom de nio avsnitten låter jag filmmusiken från introduktionen rulla för att komma i stämning, Cave/Ellis målar förutom detta också in en del scener med på ytan enkla men suggestiva strofer och klanger som i de alldeles för få sekunderna av ”Hand of God” som får plats. Jag skriver detta med musiken från soundtracket i huvudet. Får aldrig nog av ”Down by the water” av PJ Harvey eller Doors ”Light my fire” som smygs in i ljudbilden tillsammans med en hel del andra pregnanta rockklassiker och för mig okända norska akter som The Dogs med brutalt punkiga ”Death by Drowning”.
Thore Soneson
PS Utforska gärna musiken på Detective Hole Official Soundtrack på Spotify.

Skånsk vinter och grekisk Cohen melankoli

Lämna ett svar

Grått och blåsigt och mörkt. Skånska landsbygden förnekar sig inte. Trots det är alla nöjda, inga minusgrader och snödrev. Inga inställda tåg eller bandvagnar som hjälper hemtjänst och läkare att ta sig fram. Istället sandstormar längs havet i Backåkra.

Backåkra stranden – 20241216

I detta klimat som inte ens hundar är glada över har sista episoden av ”So long, Marianne” på SvT släppts, det är en fri dramatisering av Leonard Cohens relation med norska Marianne Ihlen.

En serie som badar i grekiskt blåa hav och ”fri” kärlek, mängder av vin och cigaretter. Och ja en hel del myssex där gardiner flaxar i brisen. Ön Hydra är kuliss för dramat mellan den sökande unge Leonard som trevande överger en slocknad karriär som romanförfattare – ”Beautiful Losers” – för att istället plocka upp gitarren och skriva låttexter.

Alex Wolff gestaltar Leonard Cohen och Thea Sofie Loch Naess spelar Marianne Ihlen.

Intrigen genom de åtta avsnitten drivs framåt av Leonard och Mariannes både intensiva och bitvis problematiska relation. Han slits mellan kärleken på Hydra och en begynnande karriär. Hon väntar allt mer desperat och vinberusad på honom. Cohen själv våndas med sina bitvis melankoliska strofer, sin dåliga sångröst och vi får följa hans stapplande försök att lära sig gitarrackord.

Det finns en hel del att säga om resultatet, ingen originalmusik av Leonard Cohen är väl den största besvikelsen för oss som spelade hans förföriskt viskande ”Suzanne” på hans debutalbum de sista åren på 60-talet. Men drömmarna om fri sex, bohemiskt långa dionysiska kvällar och soldränkta vågor finns där.

Och ett och annat porträtt av andra musiker från den tiden flimrar förbi under perioden Cohen bodde på legendariska Chelsea Hotel i New York. Flera direkt pinsamma karaktärer som de av Lou Reed och Andy Warhol, men allra mest motbjudande är de korta glimtar av en sexbesatta Janis Joplin som mer eller mindre våldtar Cohen i en hiss.
Kort sagt, serien är en ganska förväntad och bitvis förutsägbar skildring av dåtidens drömmar om det enkla och lättjefulla livet som krackelerar. Trots grekisk värme och idylliska bad och barer.

Men som distraktion i den skånska vintern sprider den minnen av dofter och solvärme som alla vi som rest i den grekiska artipelagen känner igen.

Stereotyper på rad i Snabba Cash

Har överlevt serien Snabba Cash på Netflix, jag skriver överlevt eftersom det bitvis var en plåga att höra samma jargong upprepas intill leda – guss, git, fuck, fitta osv – i princip varje dialog fanns slang intill utmattning. Varför, den enda teori jag kan tänka mig är att i ängsligheten av att vara så realistiskt korrekta som möjligt, överdriver manusförfattare och regissör det autentiska. Se här hur väl vi skildrar orten och dess särart. Vi kan, vi vet, vi är äkta.

Låter det drastiskt så är det meningen. Serieversionen av Jens Lapidus kriminella Snabba Cash ”fiktion” skapar om inte stereotyper så iallafall ”uppstylade” karikatyrer av de kriminella nätverkens fotsoldater och ledare. På samma sätt är riskkapitalisterna och deras mentalitet offer för groteska överdrifter. En gallskrikande entrepenör som åker på silent retreat och fejkar årsredovisningar med tillfälliga tillskott av saudiska oljepengar blir en grovkornig schablon så övertydlig att den eventuella satiren smulas sönder i gapskratt.

Bild från Breakit – Foto: Netflix/SF Studios/Pres

Allt riskerar med denna dramaturgi att bli offer för kalkonfilmens credo – här formulerat av Jeanette Emt i en blogg 2011 – ”Kalkonfilmens funktion är i högre grad kollektivt förenande än individuellt bildande. Gruppen sammanstrålar i en publikens lyteskomik riktad mot kalkonen, som blir en sorts omhuldad hackkyckling.” Om Snabba Cash blir hyllad i den värld den utspelar sig vet jag inget om, men i min värld – ja jag är vit kulturmedelklass i mediavärlden – så fungerar berättarstilen främst som en varningssignal. En kalkon.

Men det finns förmildrande omständigheter som det brukar heta i serien. Främst huvudpersonerna, den driftiga Leya (Evin Ahmad) med sitt start-up företag och Salim (Alexander Abdallah) som den gode kriminella hit-mannen som vill hoppa av. De bjuder båda på engagerande, bitvis hudlöst spel som blixtrar till. Bitvis är Jesper Gandlandts regi energisk och rafflande, liksom det nerviga fotot signerat Jonas Alarik och Erik Molberg-Hansen.

Huvudintrigen med gängkonkurrens om drogmarknaden i orten och de tunga vapnen är väl konstruerad, samtidigt följer den en lätt igenkännbar struktur där konflikter, lojaliteter och svek hör till standardingredienserna. Lätt glömd och begravd som snudd på kalkon.

Tunna blå linjen – en polissåpa

1 svar

Mycket positivt har skrivits om SvT serien ”Tunna blå linjen”. Hyllas för sin realism, sitt verklighetsnära berättande med trovärdiga personporträtt och vardagsingripande av poliser i Malmömiljöer. Och visst är serien ovanligt nära verkligheten, välspelad och engagerande men det finns andra lager i berättandet som inte kommenteras mer än i förbifarten.

Men i en artikel i Sydsvenskan av Elina Pahnke med rubriken ”Tunna blå linjen” får oss att ursäkta polisbrutalitet lyfts problematiken med de tydliga sympatierna för både ”de goda och de onda” poliserna fram, liksom hur denna berättarform används. ”Tv-serier kan vidga våra vyer och ge oss nya perspektiv. Men de kan också vara manipulativa, eftersom vi onekligen kommer att heja på den rollfigur vi lär känna bäst – speciellt när hans skavanker porträtteras som en konsekvens av en stökig uppväxt.”

I serien är detta perspektiv medvetet valt, själva premissen för serien är att visa poliser i helfigur; alltså skapa porträtt där yrkes- och privatpersonen går hand i hand. Att visa både de nödvändiga handlingarna och situationerna i så realistiska situationer som möjligt är metoden. Denna trovärdighet finns i repliker och jargong, liksom i dialekten. Här ligger serien nära det dokumentära, använder de reality konventioner som präglar så mycket av seriedramatiken och ”såpa-dramaturgi” som dominerar standardserierna.
Elina Pahnke lyfter i sin artikel in exempel på hur polisjargong och obefogad brutalitet förekommer, i ingripanden under insatsen Rimfrost nyligen och under en demonstration i Limhamn med polishästar mot aktivister. De flesta av oss minns också den amerikanska nyhetsdokumentären om kravaller på Rosengård där vi på ljudbandet hör ”blattejävlar” och andra rasistiska kommentarer inifrån polispiketen. Ett reportage som för övrigt lyftes fram av en nu detroniserad president som bevis på den misslyckade den svenska invandringspolitiken.

Att i ett fiktivt berättande arbeta med känslor som sympati och antipati, med karaktärer som skall framställas som trovärdiga och situationer som speglar dessa är det svårt att undvika övertydligheter och nid- eller hjälteporträtt. Här har manusförfattaren till ”Tunna blå linjen” konsekvent valt att skapa starka personporträtt och situationer där vår empati och medkänsla hamnar hos poliserna. Medvetet.

Detta har fått kulturjournalisten Jeanette Gentele att i SvD fråga sig om ”Vad är ”Tunna blå linjen”? En pr-film om Malmös ordningspolis? En instruktionsfilm för personer som funderar på att bli poliser och som visar vilka situationer de kan hamna i? Ett inlägg i debatten om det ökande kriminella våldet i samhället och polismyndighetens svar på detta?”

Svaret är troligen det andra, att med serien komma bakom de ofta brutala, våldsamma intriger som präglar de flesta kriminalserier. Men själva berättarstilen och det fokus man gestaltar polisyrket med berättigar en fråga om syftet, även om jag personligen inte tror att grundpremissen är att skapa en pr-film för polisen. Det har polismyndigheten själva försökt med i den omtalade och nu borttagna realityserien ”Ingripandepoliserna” på Instagram där man följde verkliga poliser i verkliga scener. Allt en del av en medveten sociala medier strategi.

Elina Pahnke lyfter samtidigt i sin artikel kritiken till ett vidare perspektiv, det mediala där rapporterna om polisiära fall bygger på ”trovärdighetens hierarki”. Vilken röst är den som förmedlas och på vilket sätt styrs av vem som förmedlar fakta och information om en händelse. ”Medan polisen säger sanningen, så antas den kriminelle vara partisk och otillförlitlig. Så behandlas också poliskällor allt som oftast i medier: som en neutral röst, utan egenintressen.”

Här problematiseras det mediala dilemmat på ett fundamentalt sätt; snabba rubriker och våldsamma upplopp och dramatiska bilder från utsatta områden skapar klick och läsaraktivitet. Att skildra helheten bakom konflikter och omskakande situationer finns sällan tid och utrymme sör i en löpande tidspressad nyhetsjakt. De perspektiven finns i längre och mer djuplodande artiklar som också publiceras men aldrig när samma genomslag som de braskande svarta rubrikerna.

Men visst kan man se ”Tunna blå linjen” som ett välbehövligt perspektiv på verkligheten, den polisiära och den mänskliga. Den kvaliteten har serien i sina enskildheter men som helhet faller den alltför ofta i fällan att sympatisera med de verkliga protagonisterna, poliserna.