Etikettarkiv: serie

Stereotyper på rad i Snabba Cash

Har överlevt serien Snabba Cash på Netflix, jag skriver överlevt eftersom det bitvis var en plåga att höra samma jargong upprepas intill leda – guss, git, fuck, fitta osv – i princip varje dialog fanns slang intill utmattning. Varför, den enda teori jag kan tänka mig är att i ängsligheten av att vara så realistiskt korrekta som möjligt, överdriver manusförfattare och regissör det autentiska. Se här hur väl vi skildrar orten och dess särart. Vi kan, vi vet, vi är äkta.

Låter det drastiskt så är det meningen. Serieversionen av Jens Lapidus kriminella Snabba Cash ”fiktion” skapar om inte stereotyper så iallafall ”uppstylade” karikatyrer av de kriminella nätverkens fotsoldater och ledare. På samma sätt är riskkapitalisterna och deras mentalitet offer för groteska överdrifter. En gallskrikande entrepenör som åker på silent retreat och fejkar årsredovisningar med tillfälliga tillskott av saudiska oljepengar blir en grovkornig schablon så övertydlig att den eventuella satiren smulas sönder i gapskratt.

Bild från Breakit – Foto: Netflix/SF Studios/Pres

Allt riskerar med denna dramaturgi att bli offer för kalkonfilmens credo – här formulerat av Jeanette Emt i en blogg 2011 – ”Kalkonfilmens funktion är i högre grad kollektivt förenande än individuellt bildande. Gruppen sammanstrålar i en publikens lyteskomik riktad mot kalkonen, som blir en sorts omhuldad hackkyckling.” Om Snabba Cash blir hyllad i den värld den utspelar sig vet jag inget om, men i min värld – ja jag är vit kulturmedelklass i mediavärlden – så fungerar berättarstilen främst som en varningssignal. En kalkon.

Men det finns förmildrande omständigheter som det brukar heta i serien. Främst huvudpersonerna, den driftiga Leya (Evin Ahmad) med sitt start-up företag och Salim (Alexander Abdallah) som den gode kriminella hit-mannen som vill hoppa av. De bjuder båda på engagerande, bitvis hudlöst spel som blixtrar till. Bitvis är Jesper Gandlandts regi energisk och rafflande, liksom det nerviga fotot signerat Jonas Alarik och Erik Molberg-Hansen.

Huvudintrigen med gängkonkurrens om drogmarknaden i orten och de tunga vapnen är väl konstruerad, samtidigt följer den en lätt igenkännbar struktur där konflikter, lojaliteter och svek hör till standardingredienserna. Lätt glömd och begravd som snudd på kalkon.

Tunna blå linjen – en polissåpa

1 svar

Mycket positivt har skrivits om SvT serien ”Tunna blå linjen”. Hyllas för sin realism, sitt verklighetsnära berättande med trovärdiga personporträtt och vardagsingripande av poliser i Malmömiljöer. Och visst är serien ovanligt nära verkligheten, välspelad och engagerande men det finns andra lager i berättandet som inte kommenteras mer än i förbifarten.

Men i en artikel i Sydsvenskan av Elina Pahnke med rubriken ”Tunna blå linjen” får oss att ursäkta polisbrutalitet lyfts problematiken med de tydliga sympatierna för både ”de goda och de onda” poliserna fram, liksom hur denna berättarform används. ”Tv-serier kan vidga våra vyer och ge oss nya perspektiv. Men de kan också vara manipulativa, eftersom vi onekligen kommer att heja på den rollfigur vi lär känna bäst – speciellt när hans skavanker porträtteras som en konsekvens av en stökig uppväxt.”

I serien är detta perspektiv medvetet valt, själva premissen för serien är att visa poliser i helfigur; alltså skapa porträtt där yrkes- och privatpersonen går hand i hand. Att visa både de nödvändiga handlingarna och situationerna i så realistiska situationer som möjligt är metoden. Denna trovärdighet finns i repliker och jargong, liksom i dialekten. Här ligger serien nära det dokumentära, använder de reality konventioner som präglar så mycket av seriedramatiken och ”såpa-dramaturgi” som dominerar standardserierna.
Elina Pahnke lyfter i sin artikel in exempel på hur polisjargong och obefogad brutalitet förekommer, i ingripanden under insatsen Rimfrost nyligen och under en demonstration i Limhamn med polishästar mot aktivister. De flesta av oss minns också den amerikanska nyhetsdokumentären om kravaller på Rosengård där vi på ljudbandet hör ”blattejävlar” och andra rasistiska kommentarer inifrån polispiketen. Ett reportage som för övrigt lyftes fram av en nu detroniserad president som bevis på den misslyckade den svenska invandringspolitiken.

Att i ett fiktivt berättande arbeta med känslor som sympati och antipati, med karaktärer som skall framställas som trovärdiga och situationer som speglar dessa är det svårt att undvika övertydligheter och nid- eller hjälteporträtt. Här har manusförfattaren till ”Tunna blå linjen” konsekvent valt att skapa starka personporträtt och situationer där vår empati och medkänsla hamnar hos poliserna. Medvetet.

Detta har fått kulturjournalisten Jeanette Gentele att i SvD fråga sig om ”Vad är ”Tunna blå linjen”? En pr-film om Malmös ordningspolis? En instruktionsfilm för personer som funderar på att bli poliser och som visar vilka situationer de kan hamna i? Ett inlägg i debatten om det ökande kriminella våldet i samhället och polismyndighetens svar på detta?”

Svaret är troligen det andra, att med serien komma bakom de ofta brutala, våldsamma intriger som präglar de flesta kriminalserier. Men själva berättarstilen och det fokus man gestaltar polisyrket med berättigar en fråga om syftet, även om jag personligen inte tror att grundpremissen är att skapa en pr-film för polisen. Det har polismyndigheten själva försökt med i den omtalade och nu borttagna realityserien ”Ingripandepoliserna” på Instagram där man följde verkliga poliser i verkliga scener. Allt en del av en medveten sociala medier strategi.

Elina Pahnke lyfter samtidigt i sin artikel kritiken till ett vidare perspektiv, det mediala där rapporterna om polisiära fall bygger på ”trovärdighetens hierarki”. Vilken röst är den som förmedlas och på vilket sätt styrs av vem som förmedlar fakta och information om en händelse. ”Medan polisen säger sanningen, så antas den kriminelle vara partisk och otillförlitlig. Så behandlas också poliskällor allt som oftast i medier: som en neutral röst, utan egenintressen.”

Här problematiseras det mediala dilemmat på ett fundamentalt sätt; snabba rubriker och våldsamma upplopp och dramatiska bilder från utsatta områden skapar klick och läsaraktivitet. Att skildra helheten bakom konflikter och omskakande situationer finns sällan tid och utrymme sör i en löpande tidspressad nyhetsjakt. De perspektiven finns i längre och mer djuplodande artiklar som också publiceras men aldrig när samma genomslag som de braskande svarta rubrikerna.

Men visst kan man se ”Tunna blå linjen” som ett välbehövligt perspektiv på verkligheten, den polisiära och den mänskliga. Den kvaliteten har serien i sina enskildheter men som helhet faller den alltför ofta i fällan att sympatisera med de verkliga protagonisterna, poliserna.