Författararkiv: thoson

Självförhärligande eko i serien ”Clark”

Med en viss nyfikenhet öppnade jag Netflix serien ”Clark” som bygger på huvudpersonens Clark Olofssons självbiografi. De första tio minuterna var ett sanslöst splittrat collage av snabba bakgrundsklipp, en ”jag” speaker som troligen är hämtad direkt ur boken, självförhärligande och totalt utan någon form av gestaltning, av denne Norrmalmstorgssyndromets huvudperson. Läser i dagens Sydsvenskan hur Michael Tapper detroniserar sättet att berätta med bla dessa rader:

”Jonas Åkerlund har i ”Clark” hittat en actionbuskis som passar honom perfekt: noll procent realism, noll procent psykologi, hundra procent kåkfararlegend. Clark Olofssons stunder i frihet är en nonstopfest med kröka, knulla och knark samt en del kontanthantering, hans omskrivning för bankrån.”

Bild lånad från Sydsvenskan / Clark Olofsson (Bill Skarsgård) och Janne Olsson (Christoffer Nordenrot) under Norrmalmstorgsdramat 1973. Foto: Netflix


https://www.sydsvenskan.se/2022-05-05/clark-olofssons-liv-som-actionbuskis

Att musikvideo- och reklam-regissören Jonas Åkerlund satt formen och rytmen i denna soppa förvånar kanske inte; den skapar ikonografi av en självbiografi där självdistans och perspektiv på tillvaron är helt frånvarande. Hör försvarstalet från regissören ringa i öronen; ”Jag visar bara upp sanningen, såsom han levde sitt liv. Rakt ur munnen på källan.”

Hade jag varit recensent hade jag varit tvingad att se hela serien på fem timmar men nu är jag inte det och kan stänga av streamingen. Varning utfärdas!

Om kriminalfotografi och ”Alternativ sekretess” av Annika Elisabeth von Hausswolff

Minns att Nordisk kriminalkrönika var ett av de uppslagsverk som stod i föräldrahemmets bokhylla. Jag bläddrade ofta i de tunga volymerna och de svartvita reproduktionerna av brottsplatser och dömda förövare var både fascinerande och skrämmande. En verklighet långt bortom den trygga radhusmiljön i villaförorten vi bodde i.
Däremot har jag inget minne av att vi diskuterade innehållet i familjen, eller om jag frågade varför dessa läderinbundna krönikor om brott fanns i vår bokhylla. Kanske var de inköpta på postorder eller av förlag som sålde böcker vid dörren på samma sätt som dammsugar- och försäkringsnasare. Böckerna åkte iallafall till närmaste second hand butik när föräldrahemmet tömdes. Om någon köper dessa tunga kilon svartvit verklighet i vår tid när vi översvämmas av kriminal- och deckarromaner har jag inte utforskat, men ett är säkert – de står inte i hyllorna som stylisterna inreder till bostadsannonserna.

Jag får dessa funderingar i huvudet när jag besöker Moderna Museet i Malmö där den retrospektiva utställningen ”Alternativ sekretess” av Annika Elisabeth von Hausswolff öppnat för ett tag sedan. Såg den i Stockholm i Modernas mer spatiösa lokaler, där var det väldigt många verk, nästan överlastat. I Malmö är hennes verk mer fokuserat hängda, vissa av serierna är avgränsade och det är lättare att navigera mellan hennes olika epoker.

Annika Elisabeth von Hausswolff: ”Hey Buster! What do you know about desire?”, 1995 Foto: © ANNIKA ELISABETH VON HAUSSWOLFF (publicerad på tidningen Aftonbladets kultursida.

Gemensamt i alla hennes fotografiska bildsviter är närvaron av våldsamma brott eller katastrofer, antingen som iscensatta tablåer med kvinnokroppar i en skog eller på en tennisbana eller som underlag i seriegrafier och collage i senare verk som sviten ”Oh Mother, What Have You Done”. Här dominerar obehaget, känslan av att både tjuvtitta och motvilligt fascineras av det mörka och våldsamma som utspelat sig på platsen. Fantasin iscensätter bilder och triggar minnen av filmscener ur alla dessa kriminalserier vi kan konsumera på hemskärmarna.

När hon använder samma kalla registrerande storformat på bilderna i sviten ”Spöke” som är tagna i hennes barndomshem när det tömts inför utflyttning blir effekten direkt obehaglig. Vad har hänt i detta hem som dokumenteras med ett par slitna bruna herrskor och en kvarlämnad behå på en galge i en garderob ? Är det en bokstavlig skildring av uppväxten eller ett exempel på en estetisk hårddragen konstnärlig strategi? Är hennes verk inspirerade av punkscenen i hemstaden Göteborg på åttiotalet med grupper som Cortex?

I en intervju med Annika Elisabeth von Hausswolff i Dagens Nyheter inför utställningen i Stockholm får jag delvis svar på dessa frågor, där nämner hon också flera referenser som sätter motiven i ett om inte förklarande så iallafall associativt perspektiv. ”Tidigt, i tonåren, lånade jag Jungs ”Människan och hennes symboler” på biblioteket och blev fascinerad av myterna, symbolerna och fenomenet det kollektiva omedvetna som fungerar som en struktur i alla människors psyke. Den boken har betytt mycket för mig och mitt senare konstnärskap. Det psykoanalytiska perspektivet blottlägger oss som mänskliga apparater, det visar att det undermedvetna kan föregå det medvetna. Det är obekvämt och sällan snyggt.”

Tankar som dessa leder mig till frågan om vilken påverkan all denna nöjeskonsumtion av brott och våld vi fyller en del av vår tid med egentligen gör med vårt psyke. Att konsten och kulturen länge visualiserat våldet och krig är inget nytt, tänk på Goya eller Hieronymus Bosch eller fascinationen för seriemördare. Här är inte tillfälle att dyka vidare i denna strömning genom historiska uttryck men ”Alternativ sekretess” väcker onekligen stora frågor kring vad denna sortens berättelser visar om oss som individer.

Till sist vill jag länka till det personliga urval verk Annicka Elisabeth von Hausswolff valde ur Modernas samlingar som visades i samband med utställningen på Moderna i Stockholm. De ger perspektiv på hennes egna blick, estetik och verk som på olika sätt fascinerat henne. Urvalet domineras av fotografi och visualiseringar av den mänskliga kroppen. Finns att se på https://sis.modernamuseet.se/sv/groups/urval-von-Hausswolff/results. På den sidan kan man också se en lista över det urval videoverk som ingick i urvalet och visades i utställningen. En del av dessa verk finns på nätet som Peter Lands “Peter Land d. 5 Maj 1994”, där konstnären dansar uppsluppet och introspektivt i en vagt antydd hemmiljö till discotoner.

Om ”Girig-Sverige” och twitter flöden

För två dagar sedan skrev jag ett kort inlägg på twitter där jag länkade till en recension av Andreas Cervenkas senaste bok ”Girig- Sverige som är publicerad på Dagens Nyheter. Som få ekonomijournalister har han en ovanlig förmåga att både förklara och skapa slående jämförelser och bilder av dagens ojämlika svenska samhälle. Min tweet har i skrivande stund 118 gilla-tryckningar.
Någon vecka tidigare intervjuades han i Dagens ETC om sin kommande bok. I artikeln citeras bla detta ”– Så här, om man haft ett möte mitt på 90-talet med några gubbar som rökte cigarr och rullade cognacskupor och planerade hur de skulle göra Sverige mer ojämlikt, så skulle de inte ha kunnat lyckas bättre än vad vi sett i verkligheten.” Dagens etc 6 april

Skärmdump från Dagens ETC.

När den tidningens redaktion publicerade ett twitterinlägg med rubriken ”Sverige närmar sig sanningens minut” har detta fått 14 gilla-tryckningar.
Skillnaden ? Kan det vara avsändaren, Dagens ETC är öppna med sin radikala profil medan DN profilerar sig som vårt liberala samvete. Eller handlar det om att använda ”twitter-lingo”, alltså konsten att spetsa till inlägg och skapa utmanande text? Innehållet i recensionen och intervjun är till sina slutsatser väldigt lika, Cervenkas kritik mot skattesystem och finansmarknadens bubblor som skapar enhörningsföretag typ de förlustalstrande elsparkcykel bolagen…
Jag har inte svaret men resultaten i uppmärksamhet av de båda tweetsen är tydlig. Här texten och länken i min ursprungliga tweet –
”Alltför få ekonomijournalister klär av miljardärernas och bankernas race för rikedom. Cervenka är en av dom.

I ”Girig-Sverige” visar Andreas Cervenka hur låneballonger, inflation och växande ojämlikhet hänger ihop. . Foto: Miriam Preis

Andreas Cervenka får en att baxna inför den svenska bubbelekonomin dn.se

Thore Soneson

Ukraina – viktiga dokument av utplåningskriget

Vi får krigets effekter på våra näthinnor dygnet runt, det dokumenteras och publiceras ett flöde av fotografiska bevis på det ryska utplåningskriget varje minut, timme och dag. Detta är möjligt tack vare att internet och att den fria informationen fungerar i Ukraina, via satellit och delade inlägg i sociala medier. Värdet av bilderna som dokumentation av det brutala och hänsynslösa är odiskutabelt.

Samtidigt som vi tar del av detta pågår den ryska propagandamaskinen som i princip förnekar att civila dödats, att ukrainare arrangerat mänskliga lik på gatorna. Att de nyhetsbilder som når oss är teater och skådespel.
Det finns knappast ord för att uttrycka hur denna lögnapparat agerar, hur tänker sig de ryska ledarna att ukrainare skall hylla dem som ”befriare” när miljoner vittnesmål och dokument visar på motsatsen – ett utrotningskrig av en civilisation och allt mer av en unik kultur. Det finns ingen logik i detta överhuvudtaget.

Det finns mängder av reportage och fotodokumentation i våra medier som visar vilket infernaliskt krigsbrott som begås på civila. Ett av de senaste exemplen finns här – https://www.dn.se/varlden/efter-butja-rapporter-om-mord-pa-civila-fran-flera-orter/

Det reportage som kanske berört starkast är de bilder och rapporter från Butja som öppnades för medier efter att ryska styrkor dragit sig tillbaka. Det är starka bilder av massmord och massgravar, extremt viktigt att visa och dokumentera för världen.

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/fasansfulla-scener-motte-svt-s-utsanda-i-butja

Ända sedan kriget inleddes i februari har jag följt brittiska BBC worlds rapportering och det flödet, där finns vittnesrapporter, sammanfattningar och fotografiska bevis.

https://www.bbc.com/news/world-60525350

Skärmdump från BBCs online rapportering

Många av artiklarna och reportagen bör kunna läggas samman och vara underlag för de åtal om krigsbrott som måste iscensättas av västvärldens demokratier. Att isolera Ryssland med sanktioner och ekonomiska straff är ett första led i efterräkningarna.

Ett än mer rimligt krav borde vara att de bekostar återuppbyggnad av ett land förvandlat till ruiner men för att det ska ske skulle ett FN med reell makt behövas. Men en sådan resolution skulle direkt blockeras av både Ryssland och troligtvis Kina.

För någon gång måste det bli ett slut på detta vansinne, förhoppningsvis inom kort.

Lars von Trier som psykopatisk seriemördare

Vi som följt danske Lars von Triers filmiska resa från tidiga ”The Elements of Crime” via tv-serien ”Riket” och ”Antichrist” vet att mycket i hans berättelser provocerar med våldsam realism, med skruvade personporträtt och filosofiskt laddade dialoger. Så när jag ser ”The house that Jack built” på SvT play förvånar det inte att filmen är ett porträtt av en psykopatisk seriemördare som samlar lik i ett kylrum för färdiglagade pizzor. Det är iallafall den yttre handlingen i filmen men den egentliga intrigen utvecklas i resonemang om ondska i historien och kulturen med följeslagaren Verge, en karaktär som blir både ett samvete och en biktbroder i Jacks resa allt längre ned i det våldsamma tvångsmässiga beteendet.

Ett centralt begrepp i allt detta är OCD (Obsessive-compulsive disorder) som huvudpersonen självdiagnoserat sig som. Kanske en metafor för von Triers egna tvångssyndrom som han berättat om i olika sammanhang, och som fått många kritiker och bedömare att likna hans filmiska verk vid terapisessioner. Om han på detta sätt använt sin huvudperson Jack som ställföreträdande i ett rollspel vet väl ingen mer än möjligen hans terapeut. Men isåfall skulle han bära på ett extremt kvinnohat som yttrar sig i flera bestialiska mord och stympningar i filmen.

Symboliskt säger den välvillige, konst som skapar katharsis säger den dramaturgiskt lagde klassikerskolade. Själv säger jag att jag helst skulle läsa manuset till filmen med de filosofiska och psykologiska referenserna som ligger invävda i skeendet. Då skulle jag slippa detta bitvis makabra och utstuderade och framförallt misogyna våldet. Att Jack på slutet slukas upp av det underjordiskt brinnande helvetet är knappast försonande i mina ögon.

Så undvik ”The house that Jack built” och om ni vill se mer av von Trier vänta in ”Riket 2” som lär komma på en strömningstjänst.

Kriget i Ukraina – pågått i en månad

I dag har en månad gått sedan Ukraina invaderas av Ryssland. Dagligen, varje timme och minut blir vi påminda om detta utnötningskrig som alltmer utvecklas till en mänsklig tragedi och katastrof. Människor flyr, svälter och går under i ockuperade städer i östra Ukraina. Läser en intervju med mångårige dissidenten Mykola Matusevytj i DN som säger ”Jag inte bara väntade mig detta krig – jag var helt övertygad om att det skulle komma. Jag har suttit i sovjetiska fängelser i tolv år och känner det totalitära systemet, säger den ukrainska Sovjetdissidenten Mykola Matusevytj. https://t.co/7SbXLAjYAR


Bilden är en skärmdump från DNs webbsida.


Samtidigt pågår en debatt kring vilka som är legitima flyktingar och berättigade till asyl, SD-politiker hävdar att ”närprincipen” ska gälla, att de med snarlik kultur som vår är mer berättigade än andra. Jag har svårt att uttrycka hur upprörd jag blir, dessa fullblodsrasister som utnyttjar varje chans att sprida sina djupt reaktionära åsikter.

Mitt i allt detta söker medierna efter de korn av positiva berättelser som finns och berättar om privatpersoner som ger flyktingar husrum, kläder och mat. Deras insatser skapar hopp, det finns mänsklighet och vilja att uppoffra sig mitt i detta mörker av invasionskrig och terror.

Samtidigt skulle dessa historier och inte minst den om dissidenten vara omöjliga att publicera i ryska medier, dagligen begränsas den lilla yttrandefrihet som finns kvar i detta totalitära samhälle alltmer. Oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj döms till ytterligare nio års fängelse för vad det verkar helt konstruerade bedrägerier.

Och vi har inte sett slutet på detta ännu…

Läs Svetlana Aleksijevitj reflektioner i ”Tiden Second Hand”

Många med mig försöker förstå maktspelet dagens ryska ledare är besatta av, om stormaktstiden, drömmen om sovjetstaten men utan kommunism. Men framförallt försöker jag förstå hur den vanlige ryske medborgaren tänker, känner och tycker. Inte i första hand nationalismen som drivit fram invasionen av Ukraina, utan mera hur tiderna efter Gorbatjov förändrat människor. Oligarkerna, korruptionen, den ökande kontrollapparaten.

Funderade på hur nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj skulle beskriva dagens ryska mentalitet efter alla sina år med djupintervjuer och möten med människor. Hennes roman ”Tiden second hand” inleds med reflektioner om som ger en bild av både drömmar och farhågor hos medborgare i dagens ryska samhälle.

”Ur ett samtal med en universitetslärare som jag känner: »I slutet av nittiotalet skrattade studenterna när jag förde Sovjetunionen på tal«, berättar han. »De var övertygade om att en ny framtid väntade dem. Nu är bilden en annan…

Dagens studenter har redan fått veta och känna på vad kapitalismen innebär: ojämlikhet, fattigdom, fräck och skamlös rikedom. Och med egna ögon kan de se hur livet har blivit för deras föräldrar, som inte fick någonting när landet plundrades. De är radikalt sinnade. De drömmer om en egen revolution och går omkring i röda t-tröjor med porträtt av Lenin och Che Guevara.«

I samhället har det uppstått ett behov av Sovjetunionen. Av Stalinkulten. Hälften av alla unga människor mellan 19 och 30 anser att Stalin var »en betydande politiker«. I landet där Stalin förintade minst lika många människor som Hitler har vi alltså en ny Stalinkult? Återigen har allt sovjetiskt blivit populärt. Till exempel »sovjetiska« kaféer – med sovjetiska namn och sovjetiska maträtter. Det har dykt upp »sovjetiskt« godis och »sovjetisk« korv – med en doft och en smak som påminner oss om barndomen. Naturligtvis finns det också »sovjetisk« vodka.

På teve visas en massa program med sovjetisk tematik och på internet finns mängder av »sovjetiska« nostalgisajter. Och till Stalintidens läger på Solovkiöarna och i Magadan kan man åka som turist. För en fullödig upplevelse utlovar reklamen fångdräkt och hacka åt alla. Man visar nyrenoverade baracker. Och som avslutning en fisketur… ”

Ur ”En deltagares anteckningar” introduktion av Svetlana Aleksijevitj till ”Tiden second hand” Citatet hämtat ur ett läsprov som finns på förlaget Ersatz hemsida – https://www.ersatz.se/bok_aleksijevitj2.htm

Om Ukraina kriget och det ryska orwellianska systemet

I dessa dagar blir jag varje sekund påmind om vilken frihet vi har, att våra medier kan diskutera, rapportera och dokumentera vad som händer i det invaderade Ukraina. Vi följer dagligen den ryska militära aggressionen och den humanitära krisen, jag har nyhetsapparna aktiva i min telefon, precis som många andra.

En man håller upp en skylt med texten ”Nej till kriget” på Röda torget i Moskva. En aktion som nu kan ge fängelse. Foto: Denis Kaminev/AP/TT

Våra medier rapporterar en hel del om tillståndet i den ryska medievärlden, hur det fria ordet strypts alltmer och hur orwellianskt systemet utvecklats med fängelsestraff och censur. Läser tex denna text i mitt lokala organ Sydsvenskan – ”Nu är de som protesterar mot kriget landsförrädare” – av Liza Aleksandrova-Zorina är författare, journalist och skribent på kultursidan. Hon befinner sig numera i Sverige. Ett citat ur hennes text:
Nu, meddelar åklagarmyndigheten, kan alla som på något sätt hjälper Ukraina åtalas för landsförräderi. Det kan ge upp till tjugo år i högriskfängelse. En ledamot i presidentrådet för mänskliga rättigheter (sic!) hotar att åtala mammor som ringer till ukrainska människorättsorganisationer för att ta reda på vad som hänt med deras söner, för landsförräderi.”

https://www.sydsvenskan.se/2022-03-08/nu-ar-de-som-protesterar-mot-kriget-landsforradare

Att detta kan pågå beror på den extremt utvecklade repression den ryske fd KGB agenten och despoten Putin implementerat i sin hierarkiskt styrda regim. Exemplen på övergrepp och arresteringar av de som demonstrerar på gatorna mot kriget är otaliga, att det finns organisationer, bloggare på Telegram och rörelser som dokumenterar det som sker för omvärlden är utomordentligt viktigt. Internationella PEN, Civil Rights Defenders mfl mfl gör ett demokratiskt viktigt arbete, den Internationella brottmålsdomstolen i Haag har öppnat en utredning om krigsbrott i Ukraina: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/fn-utreder-krigsbrott-i-ukraina-pa-tre-fronter

Allt detta pågår samtidigt som västländerna driver fram sanktioner mot ryska tillgångar och allt mer stryper den ryska ekonomin och vrider åt gas och oljekranar. Det pågår diskussioner om att strypa och i bästa fall konfiskera alla de miljarder tillgångar som importen av fossil energi från de ryska källorna skapat. Allt detta tar tid, världsekonomin kommer att drabbas men priset för att inte agera är på alla sätt värre än att stillatigande sitta still och låta det ryska stormaktsvansinnet fortsätta opåverkat.

För den som vill fördjupa sig i Putins och den ryska regimens agerande finns många analyser i medierna. Här en läsvärd – https://kvartal.se/artiklar/putin-ar-inte-galen/

Läsvärt om despoten Putin

#ukraina #Ryssland Det publiceras mycket läsvärda artiklar om Putins och Rysslands stormaktsambitioner och pågående krigspropaganda. Här en artikel i DN som jag delar som pdf.

”Likt ett enormt isflak började Ryssland under Vladimir Putin flyta bakåt mot det förflutna – till en början till det sovjetiska och sedan raka spåret till medeltiden. Målet är inte bara att krossa Ukraina utan den västerländska civilisationen. Hatet mot den har Putin insupit med KGB:s svarta mjölk, skriver den ryske författaren Vladimir Sorokin.”

Mitt i nuet, ögonblickets tyranni

Ukraina 2022, Paris 2015, Irak 2003, World Trade center 2001.
Återigen är vi upptagna av nyhetsflödet, rentav maniskt besatta av att veta vad som händer på gatorna i Kiev, i huvudet på diktatorn Putin, precis när det händer. Webbkanalerna flashar med Live sändningar i våra mobiler, svarta sorgkanter kring nyheterna i papperstidningarna.

Det sekundsnabba behovet av att vara mitt i informationsflödet, att inte missa någon utveckling i händelserna styr nyhetsdramaturgin. Konkurrensen mellan medierna skapar en slags gatlopp där det gäller att vara först, att visa skeendet som engagerar och upprör. Ofta blir sammanhanget och de längre perspektiven lidande på denna jakt.

Skärmdump från SvTs webb.

Jag är själv i högsta grad drabbad av detta behov av att följa varje sekund av skeendet, mobilen berättar hela tiden nyheterna. Likt en manisk och ständigt uppkopplad nyhetsankare. För drygt tjugo år sedan, i det gryende nätsamhället skrev jag i essän ”Slumpens attraktion” om detta tillstånd utifrån en text av antropologen Thomas Hylland Eriksen ”Ögonblickets tyranni gör oss historielösa” –

Vi lever idag i en korseld av mediala berättelser och budskap. Etern är fylld av visuella koder och sprakande flashar. De digitala filmkanalerna exploderar av korrekt förpackade mänskliga historier och vittnesmål.
Vi avkodar ständigt budskap, varje sekund i mediasamhället är en jakt på mening. Den multimediala speldramaturgin är iscensatt på snart nog varje web-site. Det krävs av dig att du skall kunna välja; navigera efter dina önskningar, genomskåda behov och vara en slipad hyper-text strateg.

Denna maximering av innehåll och möjligheter riskerar i sin förlängning leda till en meningskollaps; ett tillstånd där mättnad infinner sig, där det blivit passé att lyssna. Ett tillstånd där berättelserna inte längre kan få oss att verkligen uppleva vad som sker, där berättarmetoderna har utarmats och tömts på mening.
Läs antropologen Hylland Eriksens rader igen – …likt en nordamerikansk såpopera står tiden still i rasande fart: rik på yttre dramatik, fattig på utveckling och sammanhang.”
Länk till essän Slumpens attraktion.

Riktigt så illa är inte tillståndet i våra dominerande media, det finns analyser och sammanhang, kunniga experter lyfts in för att skapa historiemedvetenhet mitt i krisens akuta center. Det varnas för fake news, för den ryskt kontrollerade lögnmaskinen som talar om ukrainsk nazism och folkmord. Men det maximala nyhetsflödet dominerar och där gäller fortfrarande ögonblickets tyranni, det är nu allt händer.

Jag kommer säkert fortsätta vara sekunduppkopplad på mobilen sålänge Ukraina krisen är som ett öppet slagfält. Sålänge flyktingströmmen fortsätter växa. Oavsett vad som händer kommer jag följa det.