Fick en anledning att bläddra igenom ett antal Schlager från 1981, har precis fått en komplett upplaga av de första årens utgivningar av vännen Martin Andersson, skribent på Sydsvenskan. I denna lätt gulnade hög hamnar jag med nummer 16 i handen, på omslaget en färgbild på Ebba Grön med rubriken – Orginalet! – ÄKTA VARA. Artikeln har jag skrivit och vår layoutare Lars Amba Esselius har lagt ut en stilig bild av den eminente fotografen Hatte Stiwenius på mittuppslaget. Som en samlarbild.
Artikeln sammanfattar en hel del av Ebba Gröns historia, inleds med en karakteristik av de tre och bandet –
”Det här är inte historien om Ebba Grön. Den låter sig inte skrivas riktigt ännu. Inte heller avverkar man dessa tre individualister på några få sidor. Thore Soneson snackade med några rockmusiker, rebeller och fotbollsspelare i den mentala istidens Sverige. Gösta Bohman har avgått, Fälldin tvekar, Palme Tiger men Ebba Grön dom har lovat att fortsätta.
Ebba Grön är inget mindre än en sammansvetsad rocktrio som samtidigt är tre individer. Det kan låta som en schablon, men jag har aldrig träffat något gäng musiker där alla tre har så klara viljor att de oftast måste prata i munnen på varandra. Avbryta och säga emot.
De är överens efter en stund, men det kan bli stora överslag innan dess. Och det beror på deras personer. Fjodor är rumlande militant och envis. Gurra är taktfast tyckande och administratör. Thåström är lekfullt protesterande och känsloladdad. Tillsammans är de Ebba Grön, Rågsvedsbandet som växt upp till en kraft på egna ben.
Bandet som har visat att rockmusik gärna får vara åt pophållet, gärna får hetsa och förarga, gärna får låta lite spillrigt och osamlat, framför allt får rockmusik vara en kraft att slåss med. Men Ebba Grön är också gänget som lever så hårt i en Mental Istid att de slits oerhört mycket, de brottas med välfärdssamhällets uppsatta regler och vägrar anpassa sig i ordnade fyrkanter.
De har skapat en egen anarkistisk livsfilosofi, uppväxt i samklang med förortslivet. Men de är också pessimistiska. Svartsynta. Ja rentav desillusionerade och oerhört negativa emot vad Sverige kan ge människor idag. Det är den mentala istidens Sverige de berättar om. Det land vi lever i, det land som Ebba Grön för det mesta hatar intensivt.
Mera schabloner säger ni. Men vad skall man säga när verkligheten ser ut sådan. Ebba Grön förändras nämligen inte bara för att en massa punkband har vrålat hat i tre års tid. Ebba Grön fortsätter att hitta vägar i sina texter för att stå emot. För dem handlar det om personlig kraft. Att uttrycka sig med musik är deras politiska handling, deras sätt att skapa sig självförtroende. Då känns det löjligt att prata om schabloner och hata-hata låtar. Speciellt som den senaste LP:n ’Kärlek och Uppror’ visar att de kan gå vidare, inte bara fastna i slagordsramsor, utan tvärtom använda språket i texter och musik till mera nyansrika och infallssäkra rader….
Musiken kan tala
Och Ebba Grön är övertygade om att deras musik kan tala för sig själv. De behöver inte göra intervjuer, förklara sig eller vika ut sig. Det är bara ointressant, säger de. Men det tycker inte vi. Så jag jagade dem i två veckor mellan påskspelningar i Stockholm, en minikort finsk turné och deras korta repris på ”Turister i Tillvaron”-turnén med Dag Vag. De skall spela fem-sex inställda Norrlandsspelningar med början 10:e maj.
Min jakt tog mig till en hel massa ställen. Mest via konserter med Pauline Murray, med Kai Martin & Stick! och längs tunnelbana ut till Rågsved och Margarinet, Thåströms lägenhet på förortskullarna. Vi lyckades också frottera en grekisk restaurang på Söder och en Wimpybar vid Sergels Torg.
Och framförallt lyckades vi tillbringa en massa tid i telefoner, tid för att bestämma tid, tid för att inte kollidera med hockey-VM, tid för att kunna sätta sig ner och prata igenom EBBA GRÖN. Bandet, idéerna och den mentala istidens filosofi.
Grafitti
Första miljön är i Thåströms bar-kök i Rågsved, det är söndag och lugnt. Det är som normalt i Rågsved, ett tiotal höghus som letar sig upp mot himlen, torget som ligger ödsligt och de gamla Oasenlokalerna som är ändå ödsligare. Igenspikade i väntan på renovering. På väg uppför trapporna lyser grafittin från murarna. Den starkaste texten lyder ”Mamma, mamma föd mej igen !”
Det är nästan så jag tror Thåström varit framme med sprayburken när han skrev ”Mamma, Pappa, Barn”. Jag tänker att det måste jag fråga om, men glömmer det. Det första som upptar dessa tre upprorsmakares tankar den här dagen är pengar. De är irriterade på att alla tror de går omkring med stora sedelbuntar bara för att ”Kärlek och Uppror” har sålt i femtontusen ex. I verkligheten tjänar de 50 öre per man, ”också skatt på det” som Gurra lägger till.
– Folk verkar tro man tjänar pengar bara för att man står i tidningen. Det är jobbigt att höra… säger Thåström och låter som han vill slå tidningarna i huvudet på mig.
Skivförsäljningen skulle alltså ge dom 7500 var. Pengar som kommer en gång i halvåret. Mellan det kommer överskott från turnerandet. Den senaste treveckors turen gav 2400 över per man. Eller 200 kronor om dan.
– Det blir så att man har stålar ibland. Ingen fast ekonomi. Man får försöka leva ett tag iallafall… tycker Fjodor men låter egentligen inte speciellt bekymrad.
– Vi kan leva en månad på LP:n, en månad på NCB-pengarna (inkomster för att de skrivit materialet) och resten får vi spela ihop, om vi orkar…säger Gurra med en bister kamrermin.
Sug efter konserter
Tanken på åtta månaders turnerande blir för mycket för Thåström som viker sig i tankeplågor. Men hellre det än att fortsätta jobba och försöka kombinera spelningar och arbete, det är alla överens om. De har överlevt på sin musik i omkring ett år nu, trots att de har turnerat och varit igång finns det ett ständigt sug efter mera livekonserter. För en av Ebbas viktigaste saker har alltid varit bra konserter. Då lever deras musik, då finns glöden och då finns den publik som älskar dem. Vinterturnén med Raketerna i Stockholms förorter var en riktig Ebba-grej. Två veckor till lågpris-entré på 10 kronor.
– Vi ville helt enkelt spela för vår publik på deras ställe. Det handlar inte om någon ”förortsimage”, säger Gurra. Man behöver inte sätta sig på höga hästar och spela på stora ställen där alla måste vara 20 år…eller också är vi jävligt sociala…
Slutklämmen är något av de tre Ebbornas varumärke. Bitande ironier, sarkasmer och gliringar mellan varandra avlöser hela tiden deras mera allvarliga ögonblick. Det är Rågsvedsjargong (säger dom som kan stilen) och det är samtidigt en skyddande gemensam attityd. En sorts jargong som är lika mycket filosofi som en gång modsens slang eller ”södergängens” beryktade glosor.
När Ebba gjorde två spelningar på Underground under påsken var det första gången på ett halvår i Stockholm. Och gången innan var det lastbilsflaket på Sergels Torg med mycket vrål, bränning av kapitalist och byråkrat-dockor och en publik som förköpt sig på Åhléns sista sprayburkar med röd och svart färg. Nu planerar Ebba en kort Folkparksturné i sommar och en hösttur med Eldkvarn. En annan närliggande turné är på fängelserna.
– Jag vill göra underhållning på kåkarna. Det skall vara de stora, Hinseberg, Österåker osså, börjar Fjodor. Snubbarna på kåken skulle säkert gilla Ebba men man kan varva med lite gammal rock och lite show.
– Folk som spelar där tror ju att de är så svältfödda att vad som helst går hem. Det tror inte jag.
Thåström är skeptisk till fängelserna.
– Det är konstigt där. Inte som på andra hak, jävligt ovanligt och skitziqt att spela innanför murarna…
– Det är ju ingen rockpublik, det är människor av alla sorter. Inget genomsnitt av Sveriges befolkning men ett urval av allt utom socialgrupp 1. Inte konstigt att det kan gå snett där, menar Gurra.
Ebba har spelat på Österåker två gånger och varit på väg till Kumla. Fjodor och Thåström jobbade också med en Oasengrupp som var kontaktpersoner till fångar på Österåker. Det besökte dom en gång i veckan.
Fjodor berättar: – Det fanns en teatergrupp som jobbade aktivt. Det var ett gäng som la av att droga av egen vilja, inte genom några plitar eller fängelsedirektörers order. Dom hjälpte varandra och höll på med språkkurser i spanska, en teatergrupp med masker och mim. Samtidigt höll det så kallade Österåkerprojektet på. Det var kriminalvårdens initiativ och kolliderade med fångarnas egna aktiviteter. Resultatet blev att besöksgruppen fick upplösas.
Det är sådan verklighet som får Fjodor att skriva texter som ”Svart o Vitt”.
– Man har blivit kompis med en massa folk. Jag bor själv med en kille som har muckat efter tre år och det är saker som måste uppmärksammas. Texten blev kanske bara nåt som flög ur mig, den handlar ju också om förorter, det är lika mycket murar där…
Texterna är fortfarande rakt-på-sak. Det är inga hopkokade vardagsrealistiska texter i musikrörelseanda. Något Ebba ofta har fått kritik för är att de inte tar ”ställning” emot saker. Inte alltid.
Vill ha idoler
Funderingar har också dykt upp på hur publiken uppfattar dom. Ute i landet verkar gränserna mellan vad som är idoler och vad som är något annat flyta.
– Folk vill ha tomma burkar man tagit i, trumpinnar och sånt. Det blir nog idoldyrkan för en del, säger Fjodor. Det är pundigt för jag känner mig inte sån och blir jag behandlad så blir jag på gränsen till sne…
– Alla vill väl ha förebilder. säger Gurra. Va fan. jag sprang och tiggde autografer av Tjalle Mild…
– Men det är också mycket folk som bara vill kolla, se med egna ögon hur det är. Det märker man nu efter sista skivan, lite äldre människor som kommer loss på sista låten. ”Staten & kapitalet”…
Då kan man undra vilken publik Ebba egentligen vill ha, en ung beundrande och hängiven publik som bara vill se stjärnor i kött och blod på scen eller en som vill ha musik som något där de själva kan skala av köttet från benet och få smak för hjärncellerna.
– Vaddå, säger Thåström snärtigt. Man får inte tro för mycket på musikens inverkan överhuvudtaget. Jag tror inte den kan förändra världen. Det är självklart att vi skriver texter för att folk ska haja dom och läsa dom.
– Folk gillar texterna helt enkelt, säger Gurra.
– Det är väl så att många tycker exakt samma sak, därför vill dom sjunga med på konserter, Fjodor.
– Okej men jag tror inte på det som en omvälvande grej i sig, avrundar Thåström.
Och på något sätt är det självklart att ett band som Ebba Grön som så konkret pratar för en förortspublik blir annorlunda bemötta i Blomstermåla.
Där är de inte musikrebeller för en samling missnöjda tonåringar på samma sätt. Där är de mera popstjärnor från storstaden i ett glamouröst yrke – rockmusikerns.
Prata med folk
Men Ebba har alltid på sina turnéer försökt prata med folk som vill prata, som behandlar dom som människor. Inte som några idoler. Det finns många historier om ”Gustav som kört tjugo mil med sina polare och bara måste komma in i omklädningsrummet innan föreställningen för att vara säker på att Ebba spelar ’Häng Gud’ och vill veta vilka ackord Thåström, använder”. Han fick höra den i Jönköping, eftersom det var Sveriges kyrkrikaste stad…
En annan sida av att turnera i landet är lokaltidningar som sprider rykten om Ebbas påstådda drogpartyn och hur de sprider knarkpropaganda i sina texter. Det får ganska oväntade konsekvenser.
– Jag var på träningsläger med RAF, Rågsveds Alliansens Fotbollsförening, i Åtvidaberg när en snubbe kom fram till mig och bjöd på öl, berättar Fjodor. Så började han fråga mig hur det var med hasch och sånt, han hade aldrig rökt själv.
– Jag sa till honom att han väl inte kan koppla ihop Ebba med haschisch så där heller. Helsjukt att vi blivit kallade för haschprofeter och anklagade för att anordna knarkfester, bara för att vi kommer från Rågsved… Det är ju för texter som Ung och sänkt. Vi behöver väl inte vara drogliberaler bara för Rågsveds skull. Det är snarare en reaktion från samhället som vill slå tillbaka, menar Gurra.
Det är inte så konstigt. Samtidigt tycker de tre Ebborna inte att man löser drogproblem bara för att drogerna förbjuds. Det måste göras förändringar i människors liv för att de skall ändra vanor och missbrukare blir inte rena bara genom förbud. Själva lever de som de lär, alltså inte utan droger.
– Vi springer ju inte omkring och är fulla, säger Gurra. Man kan inte dricka innan konserter och efteråt på hotellet kan vi väl få va hur fulla vi vill. Det är ju hemma för oss.
– Det kan ju bli litet partaj efteråt, säger Fjodor. Men man vill ju träffa folk och ha litet extra efter en dags resa och efter ha lirat hela kvällen. Men vi har kul utan droger också.
Det är naturligtvis extra känsligt att prata om droger idag. Ingen, varken jag eller de tre i Ebba, tycker att man skall propagera för droger, det är naturligtvis ett allvarligt problem. Men det verkar också oärligt att blåneka till att man använder det ibland. Däremot är det allvarligt att debatten idag knappast sysslar med själva orsakerna till missbruk. Det som ligger bakom problemen i stora kretsar, både med sprit och andra droger.
Gurra, Fjodor och Thåström har jobbat aktivt i Oasen för att få slut på heroinet, har sett människor gå under och sett andra klara sig. I Rågsved är drogmissbruk en närliggande och konkret fara, det vet dom om. Det är i sådana sammanhang de reagerar emot ”hetsjakt på människor”.
Det mesta i Ebbas texter handlar om deras egna upplevelser. Det är ingen enkel eller speciellt positiv verklighet de skildrar. ”Mental istid” är ändå en ovanlig låt med dramatisk svart ton. En uppgiven stämning.
– Jag tycker jag har blivit mera uppgiven, säger Thåström. Tidigare kunde vi vara mera hejåhå ”Beväpna er” och så. Nu känns det mera som i Istiden. Fast det är en framtidsgrej. En avstjälpningscentral är som ett ålderdomshem, ett ställe där folk som inte ha ”någon funktion” hamnar.
Gurra berättar om en bok av den norske författaren Knut Fallbacken ”Oår”. Den berättar om människor som lever på sophögar, en framtid som han tror ligger nära. Även om vi i Sverige inte är där idag.
– Jag tror hela teknokratiska samhället driver oss dit. Folk kommer att hamna där, dom kommer att försvinna. Man gör allt i framstegets namn, annars hämmar man utvecklingen.
Att säga nej är att hindra tillväxten och den måste vi ha i ett kapitalistiskt samhälle. Men är då allting totalt hopplöst, totalt omöjligt att göra något åt? Den stämningen finns i en sådan låt.
– Man ser ju hur mycket svenska folket reagerar på vad som händer, säger Thåström med en gest av misstro.
– Alla går inte med på det, men de som inte gör det hamnar utanför. Samtidigt får de nån sorts egen identitet.
– Vad vi gör är att skriva en bok eller måla en tavla, vi beskriver saker, förklarar Gurra. Det är en slags aktualisering för att få upp ögonen på folk. Om man beskriver en sak som är sjuk, dålig eller pessimistisk, så blir det ju så.
– Sen är det inte så jävla lätt att ha visioner om hur det skall ändras, men först måste folk bli medvetna.
– Det är klart det skulle va bra att ge folk hopp också, men vaddå, ge dom ”Upp till kamp”. Det står ju en upp i halsen så som alla försökt få ut det.
– Det är att pracka på folk en åsikt. Dom måste själva få känna att det här är fel och sen utgå ifrån sina egna möjligheter, avslutar Thåström.
Revolterar
Bakom misstron mot ”kamplåtar” ligger mycket av 70-talets vänstertexter. De som i sina ambitioner uppmanade till att ta ställning som ofta resulterade i välmenande paroller. ”Vi har aldrig reagerat mot någon alternativ rörelse, tvärtom är vi snarare påverkade av den. Det var den som fick oss att börja spela”.
Ebbas reaktioner handlar istället om attityder, om att rörelsen allt mer utvecklades mot en politisk rätlinjighet. Och det är inte deras språk. Det är en annan nivå, det är fjärran från deras politiska verklighet som är betydligt mera påverkad av klara-sig-själv-nöd-vändigheter. En misstro mot alla auktoriteten som väl närmast är anarkistisk, men också handlar om en tro på sin egen förmåga att överleva. Därför har det varit lätt att kritisera Ebbas texter för att slå i luften. För att vara utan perspektiv.
– Jag ser positivt på mitt eget liv, säger Gurra. Men om man tänker på vad som händer runtomkring blir jag ganska negativ. Men jag tror på att det går att förändra.
– Det är ju det här organisationslandets skull. Innan man kan göra något skall det vara organiserat och innan dom tagit form har alla idéer, all kampanda och all idealism redan tagit slut. Det är vad som hänt med Oasen idag. Det börjar bli en pappersgrej.
Proggskadad
– Men om man ska skriva låtar och berätta om något är det svårt. Jag är litet proggskadad, säger Gurra leende. Det finns ingen berättartradition varken sångtexter eller annat som går att använda, det finns bara kamplåtar från början av 70-talet.
– Och visst är ”Till havs” lite sån, fortsätter Thåström. Den handlar om en sargad jävel vi träffade i Västerås. Han bodde på hotellet och som betalade. Jag försökte skriva om honom och så tog Gurra över.
– Han var inte värt ett piss, fortsätter Gurra. Så lever människor idag och det värsta jag vet är när dom känner sig så nertryckta av hela jävla byråkratiska apparaten att dom inte kan gå och anmäla sig. Inte kan deklarera.
– Men det är just dom som inte har språket som blir passiva offer för samhället. Det är den negativa sidan av välfärdssverige. Ingen svälter, men många är psykiskt sett offer och oförmögna att leva ett normalt liv. En verklighet som bara känns alltför väl igen.
Så vad blir då Gurras, Fjodors och Thåströms sätt att reagera på allt det här. Jo, helt enkelt, genom musiken. Genom att spela låtar, ge utlopp för sina känslor och satsa sig själva i det. Åtminstone började det så vintern -77/78 i Rågsved när de tre tog sina första steg med en handfull låtar som ”Häng Gud”, ”Beväpna er”, ”Ung och sänkt” och ”Profit”.
Idag är Ebba Grön ett band som är medvetet om sina musikaliska begränsningar. Det går inte att göra vital rockmusik på tre personer hur länge som helst. Det går inte att lita på ett intensiv skara fans. Det krävs en musikalisk utveckling som de också letar efter. Extragitarrister har det pratats om, bland andra Peter Ampull från KSMB. Senaste året har Ebba ofta lånat in en organist eller keyboardspelare. Clas från Eldkvarn eller Stry Terrarie, men kommer lösningarna att bli mer än tillfälliga?
– Vi skulle ju kunna utvecklas, göra bättre grejer på scen, tycker Fjodor. Vi skulle kunna spela solon utan ett vara oroliga för tomheten bakom. Men det är ju inte bara att stoppa in någon.
Det är inga tillfälligheter att Thåström gärna pratar om Isley Brothers eller annan sextiotalsmusik. Det är rötter han inte skäms för att lyssna på. Rötter som också finns i hans egna melodier. Inte heller förvånar det att Gurra pratar om friformsjazz som något roligt som fick honom att börja spela trummor.
– Det är optimistisk musik, den spränger alla ramar. Det är säkert välutbildade musiker, men de sätter bara igång. Det kan vara musik att ha kul till utan att föra det hela till något oerhört allvarligt och ambitiöst.
– Men jag gillar smörmusik också.
Boney M kan vara som snask för öronen och Lieber/Stoller skrev bra kärlekslåtar. Även om det bara var kärlek så fanns det något i dom. Kärlekssånger blev det inte mycket av på Ebbas senaste, trots titeln ”Kärlek och Uppror”. Kanske skulle titeln ha varit ”Kärlek till Upproret” eftersom det finns mera grund för det. Däremot kan man lyssna på låtar som ”Mamma pappa barn” och höra hur bristen på kärlek känns. Varför finns det inga Thåström?
– Det är skitsvårt att skriva. Ämnet är ju sa utnött på något sätt. Men jag vill gärna.
– Du har ju ”Ung och kåt” sticker Gurra in.
– Den handlar ju snarare om hur man inte ska va kär, tycker jag. Fast kåthet är en form av kärlek så får det ju inte bara handla om det.
Kärlek är allvar
– Kärlek är ju också blodigt allvar så varför skulle vi inte skriva om det, säger Gurra. ”Can’t help falling in love” är en låt som jag alltid gillat. Jag översatte den och visade för en kompis. Han tyckte den var skithäftig ända tills jag berättade vad det var…
– Det beror ju alltid på hur man skriver. Jag har skrivit hundratals meter om det i mitt liv. Men det passar inte att sjunga. Det är inte sant jag vill skriva en text till en låt om.
Motsägelsefullt kan det tyckas.
Jag tror att Ebba känner mycket av förväntningarna på sig. De är ett rebellband, ett upprorsgäng i sin publiks ögon. Och det tar tid att växa ur den ramen. Eller som Gurra drar till med.
– Vi manipulerar ju folk. Vi har ett treårsprogram på hur vi ska förändra världen, sakta men säkert.
Thåström bara vrider sig i sitt stora garv, men Gurra fortsätter.
– Varför inte, vi har ju chansen att påverka. Jag har aldrig sett det så men tydligen lyssnar folk på oss på det sättet. Jag har aldrig tagit mig själv så mycket på allvar, men tydligen gör andra det…
Ebbatrion sysslar inte med politisering av massorna, efter politikermodell (höger såväl som vänster). De ser sig som friskyttar med stora armborst riktade mot både de passiva stillatigande folket och de dominerande männen vid makten. Perspektivet är tryggt förankrat i Rågsvedsmodellen. En förort, ett folk, en utnyttjad skara som det lätt går åt helvete för. Om det analysen är grund och kortsiktig sa beror det på att så ser världen ut från en arbetarförort. Från de här tres uppväxt.
Kontakt med polare?
Hur nära kontakt har de med sina gamla polare? Hur mycket betyder världen utanför musiken? Finns den kvar?
Ett problem ligger som mörka moln över Gurras och Fjodors huvud. Lumpen. Gurra skall in i juni och tror inte på att försöka få vapenfritt för åttonde gången. Fjodor skall upp i rättegång och undrar om det blir två eller tre månader i fängelse. Det känns meningslöst att sitta i fängelse när man är ung. Men det känns ännu mer meningslöst att göra åtta månader i lumpen, säger Gurra.
– Jag har ju varit dräng förut och far man föra det i kåken sa varför inte, tycker Fjodor. För leka soldater det höll man ju på med när man var fem, det har man ingen ork för nu.
– Nej jag vill åka från stan. Jag behöver det ett tag varje år för att få upp energi till vintern i storstan. Den blir jobbig.
Tidigare har Gurra och Fjodor pratat i heta ord om att de måste ha semester. Fjodor vill inte alls turnera, vill helst av allt skaffa sig en motorcykel och sticka iväg. Gurra menar att de får en och en-halv månad ledigt och det måste väl räcka. Så ett liv utanför Ebba finns där. Det ligger bara och väntar. Det kan ju också hända att Ebba tar slut en dag och vad händer då med Gurra, Fjodor och Thåström?
– Ja man kan ju alltid börja jobba på posten, eller som städare… det gjorde jag fram till för ett år sen, säger Gurra.
Fast man kan också flytta till New York eller börja som turnéledare, det skulle jag nog passa för. Thåström sitter väldigt tyst och tittar undrande ut i luften.
– Brukar inte våga tänka så långt… ioförsig var det trevligt som diskare på Miramar, men jag vet inte ..
Och skillnaden mellan att vara heltidsmusiker och leva som tidigare är inte stor. Störst är den för musiken, Ebba har haft tid att spela, repa och låter helt enkelt mer samlade idag.
– Vilket innebär att allt tar längre tid i studion. Det är studiovana. Vi vet precis vilket Ijud vi vill har men det gäller att fixa det också…
Thåström funderar kring det och just nu har de varit i studio igen. För att göra filmmusik till Hans Hederbergs historia om Norbert Kröcher i filmen ”Operation Leo”. Musik som de tre har skrivit ihop med Stry Terrarie.
Annan Musik
– Det är jävligt inspirerande att göra annan musik, säger Gurra. Vi har gjort en låt och så en massa bakgrundsmusik. Musik som bygger upp stämningar eller speglar dom. Det var en utmaning. Filmen handlar om just den händelse där Ebba Grön fick sitt namn, terroristhärvan som gick ut på att kidnappa stadsrådet Anna Greta Lejon.
– Fast i filmen säger dom Ebba Röd. När Kröcher inte var tagen hette kodordet så, när allt var fixat blev det Ebba Grön, minns Fjodor.
– I verkligheten var det krimare utklädda till raggare som tog honom vid Katarinahissen och det var då ropen EBBA GRÖN gick ut över radion. Och det var så det tre i Rågsved tog sitt namn. Namnet som fick GT i Göte borg att kalla dem terrorister över en helsida. Som fick en dam som hette Ebba Brun att ringa till Gurra och skälla ut honom för att det var ett hån mot hennes namn.
Namnet EBBA GRÖN som sedan dess stått för tre stycken förortsterrorister i musikbranschen. Tre som sällan presenterar sig med annat än FJODOR GURRA och THÅSTRÖM. Förutom när utbetalningarna från skivbolaget Mistlur skall göras. Då står det Lennart Eriksson, Gunnar Ljungstedt och Sven Joakim Eriksson Thåström. Men det är en annan historia.
© Thore Soneson, Schlager nr.16 -81
Tack till entusiasterna bakom fan-sidan som tidigare hette ebbagrön. nu !!! och fanns på http://www.ebbagron.nu/ Idag har den transformerats till någon annan plats. Men intervjun finns kvar här !
Tankar om media / Thore Soneson 