I dagarna öppnar 2024 års Venedig biennal, en alltid lika omsusad händelse i konstvärlden. Jag besökte 1993 års upplaga och skrev som ett experiment en recension/essä/betraktelse i tidskriften Beckerell. Den är baserad på romanen/filmen Döden i Venedig, en titel som på många sätt återspeglades i både konstfilosofiska och gestaltande verk på det årets biennal. Vissa av dem lever kvar i mitt minne än idag.

Fritt efter filmen Death In Venice av Lucino Visconti, baserad på Thomas Manns roman med samma namn. Citat i texten ur Joseph Kosuth ”Zeno at the edge of the known world” och ”Art after philosophy”.

Du låter fingertopparna nudda det oljiga vattnet. Du gungar fram som I ultrarapid. Dova ljud från skosulor som trampar i gränderna når dina trumhinnor. Du glider genom de hoptryckta bilderna likt en förvriden repa på vibrerande celloluidremsor. Du transporteras genom den tidiga morgonen, ut i det skarpa solljuset.
Ord snurrar i ditt huvud. Ord som du skrivit, ord som alltmer avskärmar dig från dina känslor. Ord som för dig närmre och närmre en slutpunkt. Ett sammanbrott i kommunikationen.
Du känner rytmen från hjärtat, starkt och pulserande. En paus, en störning i takten och dubbelslaget lämnar ett sting av smärta i bröstkorgen. Du vägrar verbalisera ditt tillstånd. Du glider vidare över vattnet.

Din lädertrunk bärs upp till rummet av en stum yngling i cykelbyxor. Hans rörelser är knyckiga, brutala. Du hänger av kavajen, lägger dig på dubbelsängen och låter luftkonditioneringens kyla svalka ditt heta ansikte.
”När jag föll in i det drömtillstånd som skulle agera hjälpmedel för att skapa illusionen, ett tillstånd av stor vilja och extrem tröghet, trodde jag mina drömbilder var verkliga reproduktioner av det förflutna.
Jag borde ha misstänkt att det inte var så för direkt de försvunnit var mitt minne befriat från varje upphetsning eller rörelse. Jag minns det som man minns en återberättad händelse. Om de varit verkliga reproduktioner, skulle de fortsatt beröra mig, fått mig att gråta eller skratta som när jag först såg dem.”
Läkaren skrev ned allt. Han sa: ”Vi har haft det här, vi har haft det där, trots att vi inte upplevt mer än synliga tecken, bildskelett. Jag var övertygad…”

I hotellmatsalen serveras frukost, det svarta kaffet, de söta croissanterna, de japanska affärsmannen, tyska läkarparet, allt är familjärt. Igenkännbart och utbytbart mot varje annat hotell världen.
Du är försjunken i din egen värld, avskärmad men ändå medveten om samtalen. Du samlar krafter. Känner närheten av en blick, känner retningar längs huden. En svartklädd man, en ung man med ett ärr tvärs över ena ögonbrynet, betraktar dig. Registrerande, naket, utan tillstymmelse till sinnesrörelse.

Du befinner dig under skuggande träd, vandrar genom ett artificiellt landskap av nationella paviljonger. Varje kvadratmeter retar dina sinnen med konstnärliga utrop. Tunna plastremsor bågnar av vatten, en tom ram hänger från en gren, flimrande videoskärmar under en presenning.
Ett provisoriskt trästaket kring en tung klassicistisk byggnad drar dig in spåren av byggarbetare. Tomma färgburkar, ett lager vattenflaskor, brädstumpar, rödmålade tygremsor vittnar om att arbetet övergivits utan att färdigställas.
Du står framför en järnställning, resterna av en tribun, en läktare. Den är vänd mot ett hålrum, en källare där ett svagt ljus lyser upp tomrummet. Du har fragment av marschmusik, främmande röster. Du går ut i bländande de solljus från dunklet, ser en rödmålad kiosk med hammaren och skäran. Där vrålar revolutionära tirader ut i en evighetsslinga…

Du dras vidare mot en påträngande byggnad på en kulle, över entrén hänger ett ryskt en marksmynt, ett svartvitt foto av Hitler och Mussolini. Innanför ligger ett uppbrutet marmorgolv, texten GERMANIA lyser från fondväggen i stram antikva. Tysta, sammanbitna människor vandrar över de sönderbrutna golvplattorna, lyssnar av ljuden från den trasade marmorn.

Mitt i ett kakofoniskt vimmel av röster och ansikten står du. Söker fånga meningen i lösryckta fragment av samtal på engelska, på italienska, franska och tyska. En svensk röst tränger igenom och du uppfattar orden ”döden” och ”adrenalin”.
Du söker ett ansikte till rösten men finner inget. Du ses enbart uppsvällda röda ögon, våta läppar, immiga glas och regnblött hår. Du tar en klunk whisky, skakar hand med några bekanta, flyter med i barens rörelser.
Samtalen du avlyssnar kretsar kring den alarmerande tonen i vissa konstverk. Den brutala fixeringen vid processerna efter livets slut, förruttnelsen, likfläckarna, den hårdinjicerade realismen.
Du tänker att dödskallekabinettet i en paviljong är en hyperdesignad hyllning till det ekande stora hålet du ser överallt. Att det uppbrutna marmorgolvet berättar om centralmakternas sönderfall, om det triumferande i att bokstavligen kunna smula sönder resterna av de europeiska imperierna under dina skosulor.
Du kan enbart känna bristen på fokus, bristen på riktning, avsaknaden av energi. Din egen inre tomhet vänds ut och in, impregneras av stoftet från utopiernas död. Du ser en skymt av den svartklädde mannen, din blick möter hans, det avskurna ögonbrynet höjs i en antydan av igenkännande. En bekräftelse. I nästa ögonblick är mannen försvunnen i vimlet.

Du sitter med en cappuccino framför dig. Studerar strömmen av besökare som går in och ut ur utställningsområdet. Du läser ”Zeno at the edge of the known world” av Joseph Kosuth, en sober gråtonad volym fylld av konstfilosofiska resonemang.

”I denna mänsklighetens period, efter filosofin och religionen, kan konstskapandet vara den enda strävan som tillfredsställer det som i en annan tid kan ha kallats ”mänsklighetens andliga behov”. Eller, för att formulera det annorlunda, konstutövandet motsvarar ett tillstånd ”bortom det fysiska” där filosofin alltid tvingats ägna sig åt antaganden. Konstens styrka är att även det föregående påståendet är en hypotes som inte kan bekräftas av konstverket. Konstens enda anspråk är att vara konst. Konst är i sig själv definitionen på konst.”
Du lägger ifrån dig boken med en känsla av svindel. Du befinner dig i ett slags vakuum där allt är tillåtet, allt är möjligt, och därför samtidigt omöjligt att ha en klar och entydig uppfattning om.
Du tänker att konstnären befinner sig i stormens öga. I det perfekta lugnet som uppstår under några isolerade minuter i tidens gång. Är detta definitionen på döden, är det en bild av dödsögonblicket, en déjà vu-upplevelse….

I fyra svarta rum står videomonitorer, ur dem flyter filmiska fragment. Det är vatten och död, kliniska beskrivningar av’ drunkningsoffer i floden Seine, barocka iscensättningar av dödsögonblick i vatten, ”Drowning by numbers”. Du hamnar i ett underjordiskt rum där ett ljudband och ett ljusspel ger illusionen av att vara under vatten. Under Venedigs kanaler, under lagunen som ramar in denna alltsedan decennier dödsdömda stad. Du tänker att den har en beundransvärd motståndskraft, den vägrar att finna sig i sitt öde.

Peter Greenaway ”Watching Water” Palazzo Fortuny
Omslag till katalogen

En läkare tar din puls. En sköterska ditt blod. Du har feberfrossa. Du väntar på deras dom. Tyst, utan tankar. ”Det är inget virus, det finns ingen epidemi i staden. Du har sjukdomen i dig. Dina krafter går åt att bekämpa den.

”Emergency”. Nödläge. Katastroftillstånd.

De svartvita meterstora kopiorna visar två ansikten. Två händer. Svarta hudflagor, vattniga blickar, skotthål i handleden. Svarta likfläckar.
Du läser att bilderna visar offer av epidemisk lunginflammation. Fastfrusen i golvet låter du bilderna glida genom ditt medvetande, in i ditt omedvetna. Du andas ansträngt, känner bronkitens febriga kramper närma sig.

Över dig ett bekant ansikte, mannen med ärret möter din blick. Han torkar din panna med en fuktig näsduk, baddar den. Du vilar ett ögonblick i detta omhändertagande. Inser det prekära, det symboliska i beröringen. Du reser dig, håller en hand på mannens axel. Känner kroppsvärmen.

Febern driver dig genom konsten i fragmentariska ryck. Vindlingarna i en itusågad kalv blir hårstrån på en extatisk dionysisk figur som förvandlas till en fladdrande svartvit död kropp på lakansväv som stärks till vita skjortor på en påle som spetsar kroppen vars avhuggna huvud och organ rullar runt inplastade i bowlingklot ovanpå en tryckpressliknande maskin som skapar en tvåkönad amorf dvärg som klädd i röda paljetter ligger på lit de parade och får adrenalininjektioner som orsakar spasmer att fortplanta sig i dig….
”Cry, I’ll cry if I want to, Just let me cry, You would cry too, if it happened to you…” Du betraktar bilder av kön i alla åldrar i alla färger i alla tillstånd, skrumpna, erigerade, sträva, mjuka… ”What happened to the atom will happen to the individual…”

Du ser din spegelbild, genomskinlig. Rynkor och fåror, fuktmättade mörka ringar. Din blick är matt, klanglös, utan skärpa. Du vill ifrån staden, ifrån all symbolisk död, all gestaltad paralysering. Du hör en röst som talar om att alla bibliotek var förstörda. Du betraktar din överkropp, dina ögon är omlindade av en smutsig trasa, du sitter fastskruvad i ett torkande lergolv, du har inga krafter kvar. Det ekar av tomrum, dina minnen har övergivit dig. Dina ord har deserterat.
Döden igen, du känner dig fixerad, tjatig. Men hela Venedig är en levande kyrkogård, gamla palats som ruttnar bort, dött vatten som stinker, konst som begravs framför dina ögon…
De likfläckade ansiktena framträder i spegeln, du betraktar fascinerat dödens realistiska masker, det är förbjudet, det är motbjudande, det är samtidigt en katharsis svindel att se verkligheten efter alla dessa nyhetsvideobilder av döda barn, alla dessa bilder på gamla mumier, stenåldersmän och annat arkeologiskt eller simulerat actionblod du mött…den anonyma döden, oidentifierade kroppar på ett bårhus, den har varit tabu i konstvärldens montrar..

Du tränger undan ett försök att fly, du vandrar genom gränder och passager som desinficeras med kemikaliskt skum. Ser mannen i svart genom några speglingar, når honom med blicken, vill bjuda på en aperitif som tack.
Ni samtalar. Om konst. Om konstnärsrollen. Om sökandet efter mening.
Du säger: Konstnären är en jägare som skjuter blint i mörkret. Vi vet inte vad målet är eller om vi träffar det. Vi kan inte förvänta oss att livet skall lysa upp målet…skönhet är resultatet av en andlig skapelseakt…
Han säger: Geni är en gudomlig gåva. Nej, snarare ett gudomligt lidande…ett syndigt, sjukligt fyrverkeri av medfödda talanger…
Du säger: Jag tror inte på konstens demoniska kvaliteter. Konsten är den högsta formen av bildning. Konstnären måste vara balanserad, stark. Ett föredöme…
Han säger: Du har fel. Ondskan är oundgänglig. Den är geniets näring…
Ni tystnar. Ser igenom skillnaderna. Provar varandras uppriktighet.
Han visar sin privata kollektion. En anteckningsbok fylld av blyertsskisser som beskriver tortyroffer, anatomiskt förvrängda kroppsdelar.
Du tar fram din livsledsagare, ett pigmentblått vykort, ett himmelskt vattnigt tomrum att flyta in och ut ur.

Du ställer dig utanför samtalet, ser de båda männen på de rankiga caféstolarna som brytningspunkter inom hela tjugonde århundradets konstteoretiska ideologier. Formulerar ett möte mellan deras konstsyn, den unge vildhjärnan som gör plastikoner av dionysiska gudabilder och den äldre filosofiskt luttrade som lever i slutet av den politiskt och mänskligt möjliga utopin. Tillsammans möts de i ett gigantiskt projekt, en egen flytande decennial, ett slags kulturellt armageddon inför sekelskiftet, ett fysiskt livsprojekt där existensens alla parametrar samsas på en ponton som boxeras runt Europa…

Du säger: Har du hört om epidemien…
Han säger: Jag hörde om de första liken, den svartnade, utmärglade kroppen av en matros, en grönsakshandlerska…kropparna lär vara oräkneliga nu, inte en säng finns ledig på sjukhusen…
Du säger: Venedig kommer att vara i karantän om några dagar. Vi måste härifrån medan det går…

En liter vitt vin, gigantiska rykande fat med musselspagetti och svart bläckfisksås, stora glas grappa. Mat för en redan febrig kropp. Näring från vattnets djup, havets salt….
Du känner svetten rinna längs ryggen. Du ser dig omkring. Ensam bland familjer, vänner som flamsar, äldre par som kurtiserar varann. Du känner dig som askan mellan glasskivorna, det enda synliga beviset på att du existerat.

Du sitter längst ut på serveringen. Ser honom komma gående över torget, hans ansikte dolt bland flaxande duvvingar.
Violinisten drar en utdragen ton med stråken. Du känner rytmen i bröstkorgen stanna. Tystna.
Du ser det pigmentblåa framför ögonen, mannens silhuett som avtecknar sig, flyter ihop, assimileras av färgen…
Thore Soneson
Besökte Venedig biennalen 2013 tjugo år senare och skrev då ned mina upplevelser, https://medieman.com/2013/08/12/konstmaraton-pa-venedig-biennalen/