Etikettarkiv: media

Tunna blå linjen – en polissåpa

Mycket positivt har skrivits om SvT serien ”Tunna blå linjen”. Hyllas för sin realism, sitt verklighetsnära berättande med trovärdiga personporträtt och vardagsingripande av poliser i Malmömiljöer. Och visst är serien ovanligt nära verkligheten, välspelad och engagerande men det finns andra lager i berättandet som inte kommenteras mer än i förbifarten.

Men i en artikel i Sydsvenskan av Elina Pahnke med rubriken ”Tunna blå linjen” får oss att ursäkta polisbrutalitet lyfts problematiken med de tydliga sympatierna för både ”de goda och de onda” poliserna fram, liksom hur denna berättarform används. ”Tv-serier kan vidga våra vyer och ge oss nya perspektiv. Men de kan också vara manipulativa, eftersom vi onekligen kommer att heja på den rollfigur vi lär känna bäst – speciellt när hans skavanker porträtteras som en konsekvens av en stökig uppväxt.”

I serien är detta perspektiv medvetet valt, själva premissen för serien är att visa poliser i helfigur; alltså skapa porträtt där yrkes- och privatpersonen går hand i hand. Att visa både de nödvändiga handlingarna och situationerna i så realistiska situationer som möjligt är metoden. Denna trovärdighet finns i repliker och jargong, liksom i dialekten. Här ligger serien nära det dokumentära, använder de reality konventioner som präglar så mycket av seriedramatiken och ”såpa-dramaturgi” som dominerar standardserierna.
Elina Pahnke lyfter i sin artikel in exempel på hur polisjargong och obefogad brutalitet förekommer, i ingripanden under insatsen Rimfrost nyligen och under en demonstration i Limhamn med polishästar mot aktivister. De flesta av oss minns också den amerikanska nyhetsdokumentären om kravaller på Rosengård där vi på ljudbandet hör ”blattejävlar” och andra rasistiska kommentarer inifrån polispiketen. Ett reportage som för övrigt lyftes fram av en nu detroniserad president som bevis på den misslyckade den svenska invandringspolitiken.

Att i ett fiktivt berättande arbeta med känslor som sympati och antipati, med karaktärer som skall framställas som trovärdiga och situationer som speglar dessa är det svårt att undvika övertydligheter och nid- eller hjälteporträtt. Här har manusförfattaren till ”Tunna blå linjen” konsekvent valt att skapa starka personporträtt och situationer där vår empati och medkänsla hamnar hos poliserna. Medvetet.

Detta har fått kulturjournalisten Jeanette Gentele att i SvD fråga sig om ”Vad är ”Tunna blå linjen”? En pr-film om Malmös ordningspolis? En instruktionsfilm för personer som funderar på att bli poliser och som visar vilka situationer de kan hamna i? Ett inlägg i debatten om det ökande kriminella våldet i samhället och polismyndighetens svar på detta?”

Svaret är troligen det andra, att med serien komma bakom de ofta brutala, våldsamma intriger som präglar de flesta kriminalserier. Men själva berättarstilen och det fokus man gestaltar polisyrket med berättigar en fråga om syftet, även om jag personligen inte tror att grundpremissen är att skapa en pr-film för polisen. Det har polismyndigheten själva försökt med i den omtalade och nu borttagna realityserien ”Ingripandepoliserna” på Instagram där man följde verkliga poliser i verkliga scener. Allt en del av en medveten sociala medier strategi.

Elina Pahnke lyfter samtidigt i sin artikel kritiken till ett vidare perspektiv, det mediala där rapporterna om polisiära fall bygger på ”trovärdighetens hierarki”. Vilken röst är den som förmedlas och på vilket sätt styrs av vem som förmedlar fakta och information om en händelse. ”Medan polisen säger sanningen, så antas den kriminelle vara partisk och otillförlitlig. Så behandlas också poliskällor allt som oftast i medier: som en neutral röst, utan egenintressen.”

Här problematiseras det mediala dilemmat på ett fundamentalt sätt; snabba rubriker och våldsamma upplopp och dramatiska bilder från utsatta områden skapar klick och läsaraktivitet. Att skildra helheten bakom konflikter och omskakande situationer finns sällan tid och utrymme sör i en löpande tidspressad nyhetsjakt. De perspektiven finns i längre och mer djuplodande artiklar som också publiceras men aldrig när samma genomslag som de braskande svarta rubrikerna.

Men visst kan man se ”Tunna blå linjen” som ett välbehövligt perspektiv på verkligheten, den polisiära och den mänskliga. Den kvaliteten har serien i sina enskildheter men som helhet faller den alltför ofta i fällan att sympatisera med de verkliga protagonisterna, poliserna.

Kort om Bernie-bilderna

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/darfor-ar-bernie-sanders-den-perfekta-memen

#Berniememes Ibland förundras jag över den digitala kreativiteten, och jag är inte ensam. Alltsedan Joe Bidens installation onsdagen den 20de januari har bilden av Bernie Sanders med stickade vantar och huttrande min använts för att skapa fyndiga parodier, mer eller mindre politiska twitterinlägg och memes. Alltså stillbilder som likt forna tiders politiska karikatyrer på ledarsidorna kommenterar och ofta ironiserar.

Och det fungerar. Kulturskribenter och nyhetsmedier surfar runt på nätet i jakt på de senaste digitala Bernie-bilderna. De blir en stunds tillfällig frikoppling från de stora problemen och konflikterna, ett sätt att visa hur det digitala kan vara en plats där alla kan skapa sin egen talarstol, var och en sin egen digitala publicist.

Samtidigt som Bernie-memes publiceras diskuterar EU med rätta om de stora kommersiella sociala medier företagen måste visa tydliga etiska regler för hur de bedömer inlägg som kränkande, uppviglande och farliga. I ekot av Trumps bannlysning från Twitter är detta en nödvändig och central diskussion. Yttrandefriheten och de sociala medier som gör Bernie-bilderna möjliga är samtidigt något det globala samtalet inte vill radera ur servrarna och google sökningarna.

Twitter – en slasktratt för missnöjda

Annandag och ett inlägg från en av de twitter skribenter jag följer leder till en tråd fylld av aningslösa påhopp och öppna lögnaktiga påståenden.

Tråden startar med ett inlägg om en text Leif GW Persson skrivit i Expressen där han förklarar varför en viss flickfotografs tilltag att sätta hans ansikte på en fejkad sedel och auktionera ut den i Musikhjälpen egentligen är ett marknadsföringstrick för att sälja bilden. I twitterinlägget påstås att han inte skrivit texten själv. Helt taget ur luften.

Lika lite underbyggt som en av DTs fejkade sanningar. Lika fördomsfullt och konspiratoriskt.

Varför bry sig undrar ni kanske, Twitter är en megafon där flertalet inlägg – seriösa, politiska, allvarliga och trovärdiga – bemöts med invektiv, missnöje och rena lögner. Det krävs inte många minuter för att inse det.

Ingenstans i denna tråd syns GW själv, antingen är han inte aktiv eller anser han att det hans skrivit i Expressen inte är ett inlägg som ska debatteras utan en text där han argumenterar för sin rätt att anmäla flickfotografen för sitt tilltag.

Jag delar GWs text och tänker där finns en hel del att diskutera på allvar, tex hur god välgörenhet kan utnyttjas för egna syften…

https://www.expressen.se/kultur/jag-vill-inte-forknippas-med-en-flickfotograf/

Minnesfragment från en resa till Wien

Ant Farm, «Media Burn», 1975 Filmstill | © Video Data Bank Chicago

Vintern 2010 var jag i WIen för att hälsa på min son Leo som var gäststudent på ett av stadens universitet med fokus på experiment i kvantfysik. Under några intensiva dagar besökte vi labb och konsthallar, museer och andra kulturella mötesplatser som klassiska Café Central.
En av höjdpunkterna på resan var utställningen ”CHANGING CHANNELS Art and Television 1963-1987” på MUMOK Museum Moderner Kunst om videokonsten.
https://www.mumok.at/en/events/changing-channels
Intryck från den utställningen finns i ett blogginlägg jag skrev efter resan, Den manipulerade verkligheten

Den korta en minut långa filmen #4_semantic är ett sätt att använda minnesfragment, mobilfilmer och samplade ljud och bildfiler. Där syns fragment från verk av Nam June Paik, Egon Schiele och intervju med professorn Anton Zeilinger.

#CharlieHebdo

En av mediareaktionerna på massakern på satirtidningen. Expressens chefredaktör Thomas Mattson skriver –

”I dag är Expressens förstasida tecknad. Gjord för hand som en hyllning till Expressens tidigare medarbetare – tecknaren Philippe Honoré. I går mördades han, nio kollegor på tidningen Charlie Hebdo och två poliser. De dog för att de försvarade pressfriheten.”

Många har kommenterat. Reagerat. Gått ut på Paris gator. Hedrat de mördade med tyst minut. Världen är med rätta upprörd. Social medier hasttaggen #CharlieHebdo sprids i allt större kretsar. Oavsett om man läst eller inte, uppskattar eller inte så är försvaret av satiren och det fria ordet i fokus. Se till att den kampen aldrig dör!

 

Urkopplad…

Lämnade in min smartfån på reparation igår – den laddade inte längre. Inser att jag på kort tid blivit helt beroende av att ständigt ha mitt mailflöde, twitterkonversationer och alla statusuppdateringar med mig överallt. Är det en god insikt ? Eller ? Hursomhelst kommer ni alla att se mindre av mig under de veckor fånen är urkopplad. Vi ses !
Facebook
. Twitter.

Medietänk- och länkar om 2012 och sociala medier

Uppdaterar mig på sociala medier trender genom att läsa svenska ”experter” och kommunikationsproffs. Det blir ett slags ”Vem är Vem” i medieutvecklingen och ”Vad är Vad” i relationen mellan dom som skapar innehåll och dom som distribuerar och kommersialiserar stoffet.

#journalistroll Genomtänkta reflektioner med både plus och minus kring hur de sociala medierna påverkar journalistiken: ”2012 – de journalistiska paradoxernas år av Anders Mildner i Medievärlden2012 blir året då det är viktigare än någonsin för journalisterna att identifiera vad som inte är journalistik.”

#tw Intressanta perspektiv – men måste alla kommunicera med alla? ”Twitter har skapat en ny medieelit” Journalisten.se
”Allt fler redaktioner uppmuntrar journalister att använda sociala medier i tjänsten. Men fallgroparna täcks inte alltid in av de redaktionella policierna. Brit Stakston, mediestrateg specialiserad på sociala medier, ser stora fördelar med utvecklingen, men också orosmoln. – Det finns en ny medieelit…”

#2012 Den sociala ”bubblan” växer – enligt Tobias Brandel i SvD. ”Över en miljard människor använder sociala medier enligt vissa uppskattningar. De kallas så, sociala, för att det är användarna själva som skapar innehållet i samspel med varandra.”

God journalistik av den ”gamla” skolan

Först ett erkännande – trots att jag i många sammanhang försvarat den klassiska skribenten med integritet, humanism och personlighet som eldstjärnor – har jag inte fördjupat mig i den engelske skribenten Christopher Hitchens texter. Nu när han avlidit efter en kamp mot en elak cancer, uppmärksammas hans skrivkonst på kultursidor världen över.
Han var en klassiskt skolad engelsk skribent som bosatte sig i USA, där verkade han som kolumnist och reporter på Vanity Fair. Flera av hans texter kan man läsa i sin helhet på det amerikanska magasinets hemsida – gratis. Det här är inga snabbt bloggade reflektioner eller twitterfraser på 140 tecken – det är långa väl researchade och personliga essäer. Ibland som i artikeln ”Believe me – it´s torture” utforskar han världen genom att utsätta sig själv för CIAs favorittortyr waterboarding. Läs !

Självupplevd vattentortyr av skribenten Christopher Hitchens


I en essä som utgår från den egyptiska revolten på Tahrirtorget utforskar han revolutionens estetik och moral på ett högst personligt sätt. Ett slags konverserade vitsighet, väl underbyggt och sylvasst i sina analyser och analogier. Här en ”one-liner” ur ”What I Don’t See at the Revolution”
— ”Mubarak asked to be thought of as a “father,” and found that “his” people wanted to be orphans.” http://vnty.fr/uvwJvZt

Kulturskribent – ett manifest för nätåldern

/ Jag hittade denna text när jag letade igenom mina dokument i mappen sökta jobb. Sökte en tjänst som adjunkt i journalistik vid högskolan tidigt 2011. Vilken skolan var har mindre betydelse, men den gav mig nya uppslag i en annan ansökan som jag skriver idag för att söka arbete på en kultursida i en stor morgontidning. /

Konsten att skriva är konsten att kommunicera. I botten måste det finnas en drivkraft, en vilja att förmedla idéer, tankar och kunskap. Om inte denna drivkraft genomsyrar texten, kommer ingen att engagera sig i skribentens formuleringar.
Kulturjournalistik och litterär gestaltning har en hel del gemensamt. Viljan att skapa ett samtal, att kommunicera. Men det finns samtidigt väsentliga skillnader, att skriva reflekterande i ett journalistiskt media är att delta i ett snabbt och ombytligt offentligt samtal; att skriva litterärt och gestaltande handlar om identifikation och om konsten att skapa en berättelse med ett liv som sträcker sig över dagsaktuella snabba tankar. För alla former av kreativt skrivande gäller att det i botten är ett hantverk, med regler och tradition att känna till, förhålla sig till, ta avstamp ifrån och skapa nytt.
Idag befinner sig skribenten mer än någon gång tidigare i ett socialt och medialt sammanhang som ständigt förändras och utvecklas, nätet har vidgat ramarna för hur en skribent når sina läsare med bloggtwitterflöden och facebooknätverk. Omvärlden och hantverket är på många sätt sammanflätade, liksom kunskap och personligt tyckande.

HANTVERK och KUNSKAP / I en roll som pedagog på de aktuella kurser xxxx ger inom området förKonst, kultur och kommunikation skulle jag förmedla grundläggande kunskap och förståelse om –

  • kulturjournalistik i papperseran och i den digitala eran
  • mediabranschens struktur och ägandeformer
  • metoder inom klassisk nyhetsjournalistik kontra grävjournalistik
  • kulturkritiken och kulturessäernas roll i det offentliga samtalet
  • villkor för nätpublicering, upphovsrätt och citaträtt

Inom kulturjournalistiken är bred kunskap och kvalitetskrav centrala, i dagens flöden av bloggskribenter och personligt tyckande är detta viktigt att poängtera. Medieklimatet utvecklas generellt sett mot en allt bredare och ytligare massunderhållning å ena sidan och en allt smalare, kulturellt sofistikerad nivå å andra sidan. Kulturjournalistikens roll i den breda dagspressen diskuteras livligt alltmedan den kvalificerade kritiken publiceras i en diger tidskriftsflora på papper och på nätet.
Expressens nytillträdda kulturredaktör Karin Olsson försvarar i en intervju kulturjournalistikens roll med orden – ”Ställningen som en kvalificerad arena för frisinnad debatt och kritik har inte försvagats i nätrevolutionens och pappersdepressionens tid. Vi försvarar oss, larmar och gör oss till.”
Den litterära gestaltningen är i mitt perspektiv sammanflätad med dramatiken och det filmiska berättandet. Ordet och den visuella bilden, poesin och det filmiska berättandet är alla konstnärliga exempel på gestaltning – att utveckla ett tema, en ide, en situation till narrativ berättelse är det centrala. Här skulle jag förmedla kunskap om –

  • Klassisk aristotelisk dramaturgi – modernistisk absurdism
  • Fiktionen som metod – identifikation och socialt perspektiv
  • Dramatikens metoder – Bertolt Brechts verfremdungseffekt kontra Lars Norens poetiska realism
  • Kreativt skrivande – tematiskt och personligt – självbiografiskt och psykologiskt

Förmågan att reflektera över och kritiskt granska egna och andras texter och visuella, dramatiska berättelser bör spela en central roll i det pedagogiska upplägget av kurser inom området. Att kunna gestalta en ide eller upplevelse i fiktiv form kräver både kunskap om hur andra använder verktygen och erfarenhet av att arbeta med eget material. Projektbaserade uppgifter varvat med gemensamma och individuella analyser är en grundmodell som kan formas och utvecklas vidare.
Skrivarkurser på folkhögskolor och kvällskurser är till stora delar inriktade på språkliga övningar, på högskola och universitetsnivå är reflektion och analys lika väsentliga som förmågan att gestalta.

Att kreativt arbeta med gestaltning kräver en förmåga att medvetet förhålla sig till både innehåll och form – ”Varje kameravinkel är ett ställningstagande” som regissören Jean-Luc Godard formulerade det i ett manifest han skrev under franska nya vågen på sextiotalet. En devis som än idag är relevant och överförbar på det skrivna ordet i alla dess former.

Den som inte omfamnar detta sista omkväde som kulturskribent är inte värd att lägga lästid på. Punkt.

Best of Schlager lanserades på Bokmässan

En antologi med texter ur rocktidningen Schlager har kommit ut, drygt trettio år efter tidningens födelse. Förlaget Reverb i Göteborg släppte den under årets Bokmässa och nu finns den ute i bokhandlarna. Jag är en av två redaktörer – tillsammans med Bengt Eriksson – som läst de första tre årens tidningar och valt artiklar. 

Vi har skrivit ett förord där vi ger en tidsbild, ett Sverige av år 1980 i punkens svallvågor. Långt före Palme-mordet, före Irak-krig och klimat- och globaliseringseffekter. Idylliskt, knappast, en vitalt och fyllt av energi. Här ett par citat ur min del av förordet.

”Så här i backspegeln kan man säga att timingen för en svensk rocktidning var perfekt. Punken hade vitaliserat rockmusiken, energin smittade av sig på alla delar av musik och hela kulturscenen. Det vibrerade av aktivitet i garagen och på musikfesterna, suget efter en svensk motsvarighet till engelska NME var stort. Bengt och jag hade rest tillsammans, gjort reportage om engelska Stiff on Tour och trampat runt i det nigerianska mörkret och väntat på en konsert med Fela Kuti. Konserten stoppades av polisen.

Som skribenter kändes vi oss hemma i det här nya suget. Vi ville göra en tidning som var så aktuell som möjligt, som var billig att trycka och passade in i tidningsställen och på löpsedlarna. Vi valde snart tabloidformatet – tryckpressarna var intrimmade på det formatet och tidningsdistributörerna likaså. Vi skulle finnas bland de andra kommersiella tidningarna. Fanzines och hemmatryck i all ära, de görs av fans för fans….

….Bredden i innehållet var absolut en del av styrkan, vi var inte navelskådande eller listrabblande. Vi hade medarbetare som – för att använda ett 2000-tals uttryck – filtrerade världen genom rockjournalistiska glasögon. Att revoltera mot fördomsfulla äldre generationer, att sprida engagemang för ideer man tror på och visa upp sitt såriga känsloliv – det är själen i denna attityd. Men det alternativa innehållet gav ”inte bröd på bordet”, varken då eller idag. Vi ville vara en rocktidning där kvalitet och nyfikenhet på alla musikaliska uttryck var ledord.”

”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes” ges ut av förlaget Reverb – går att beställa från hemsidan. REVERB.