Etikettarkiv: media

Delacorta – popkulturell thrillerförfattare

Lämna ett svar

Med ojämna mellanrum plockar jag fram författare jag uppskattar/uppskattat ur min pockethylla. En sådan är Delacorta som skrev en svit på sex mysterier/thrillers kring 1980-talet. Alla baserar sig på ett osannolikt par, den drygt 40-årige Serge Gorodish och den 13-åriga Alba.
De båda möts i en fransk landsbygdshåla där han dragit sig tillbaka för att hitta sin stil som konstnär och hon specialiserat sig som snattare i skiv- och modebutiker. Han är en finsmakare som dras till det högkulturella, spelar piano och smuttar på Hennessy på stadens kaféer. Hon en vilsen tonåring som söker andra ideal än småstadens konforma, snattar exklusiv parfym och vinyler av jazzmusikern Albin Ayler.
Mellan dem uppstår en fascination och dragningskraft, en platonisk kärleksaffär som mellan raderna utvecklas till en fader-dotter relation. Den belevade beskyddaren och den unga rebelliska upprorsmakaren.


De två volymerna som finns översatta till svenska, utgivna av B.Wahlströms förlag

När jag läser om Alba, den första i sviten, kastas jag direkt till den tidsanda som dominerade tidigt åttiotal, å ena sidan den råa kraften hos punken och på andra sidan de ofta ytligt dekadenta syntarna. Antingen hatade man det borgerliga och högtravande eller också fascinerades man av överflödet och den kulturella glansen. Det är thrillers medvetet skrivna som populärkultur, man kan rentav kalla dem för kitschig popfiktion släkt med den Andy Warhol som skapade seriegrafier av bla Marilyn Monroe.
Tillsammans bildar Gorodish och Alba ett bedrägligt svindlar-par som bedriver utpressning, skapar falska kampanjer för att locka reklamköpare, infiltrerar motorcykelgäng och miljonärer allt för att komma åt ekonomiska medel för att kunna fortsätta sina bitvis utsvävande liv i metropoler som Paris, Los Angeles och Wien.

Det vimlar av kulturella markörer och beskrivningar av upplevelser som Goldberg variationerna med pianisten Glenn Gould, Davidoff cigarrer, Jaguarer och falska renässansmålningar, för att inte tala om lyxbostäder i Bel Air. Allt detta beskrivet med skarpa, surrealistiska ord och termer där distanseringen från frosseriet av högkultur blir tydligt.
Delacorta kombinerar på ett precist sätt språklig extravagans med fetischartade beskrivningar så att den västerländska kulturella lyxkonsumtionen hos vulgärrika uppkomlingar framstår just sådana, lyxparasiter i tillvaron.

I den kanske mest kända av volymerna DIVA, som också filmatiserades 1981, står operasångerskan Cynthia Hawkins i centrum. Hon vägrar göra inspelningar av sina konserter med arior ur klassiker som Tosca och Carmen, men en beundrande brevbärare smugglar in en bandspelare och gör en upptagning. Efter det är cirkusen och klappjakten på honom och banden igång. Gorodish och Alba blir här en slags bulvaner för gangsterkungar och agenter som alla vill profitera på den skönsjungande Divan.
Det finns flera scener i filmen av Jean-Jaques Beiniex som på liknande sätt som Delacortas språk lyckas skapa ögonblick av en sorts magi, förmedla upplevelser som blir som bubblor av estetisk vällust. En sådan scen är den där Gorodish framför en pastisch på Erik Saties Gymnopédies av kompositören Vladimir Cosma. Han sitter vid klaveret i en blåtonad, suggestiv filmad spatiöst fransk våning.

Wilhelmenia Fernandez spelar operasångerskan Cynthia Hawkins i “Diva,” från 1981, regisserad av Jean-Jacques Beineix.

Eller den aria sopranen Wilhelmenia Fernandez som spelar Cynthia Hawkins framför på operascenen, en skimrande och briljant tolkning skriven av den relativt okände kompositören, italienske Alfredo Catalani.
Dessa högkulturella inslag i en dramaturgisk klassiskt berättad thriller är en väl genomförd filmatisering av konstrasterna och de kulturella spektrat som gör Delacorta till en säregen författare med fötterna i både det hårdkokta och det surrealistiska.
( Länk till trailer av DIVA med arian av Wilhelmenia Fernandez.)

Scen ur DIVA med Thuy An Luu som Alba och Richard Bohringer som Serge Gorodish

Efter att hans böcker uppmärksammades i början av åttiotalet skrev jag en längre essä ”Viva Macho” i magasinet ABCD 1985, en slags tidsspegel av ett kulturellt fenomen som stack upp näsan i postpunkens och syntvågens efterskörd.
”Det har bubblat upp en våg av existentiellt svartsynta thrillers. Där är den manlige huvudpersonen ömsom ”coolt” Philip Marlowe-traditionell och ömsom amoralisk och övertydlig macho. Schweizaren Delacorta skriver kärnfulla, stilistiskt drivna thrillers om sin hjälte Serge Gorodish och hans skyddsling, den trettonåriga lolitan Alba. Gorodish är en livsnjutare, en kallsinnig och beräknande man som uppfyller de flesta kriterierna på en macho. Beskyddande, patriarkisk och sydeuropeisk kulturell handskas han med faran som en shackspelare.”

Delacorta, alias för schweizaren Daniel Odier född 1945, skriver rappt och målande. Han refererar öppet både till den hårdkokte Raymond Chandler och sin fascination för filosofier som zenbuddismen och tantra yoga. Han är utbildad på en ansedd konstskola, ägnade sig åt musikkritik och undervisade på universitet i USA bla i att skriva filmmanus, hans livslånga intresse för meditation och österländska läror ledde till att han öppnade ett ”Tantra/Chan center” i Paris i mitten av 90-talet. Hans debut som författare var med ”The Job: Interviews with William S. Burroughs” som kom 1969.
Förutom sviten med NANA, DIVA, LUNA, LOLA, VIDA och ALBA mellan 1979-1989 under pseudonymen Delacorta har han skrivit ett antal böcker om buddism, tantra yoga och meditationstekniker. https://en.wikipedia.org/wiki/Daniel_Odier

THORE SONESON
(Artikeln finns också publicerad på Bengt Erikssons blogg DECKARLOGG )

Tunna blå linjen – intriger som slutar i sängkammarscener

Lämna ett svar

Ett par veckor efter sista avsnittet av polissåpan ”Tunna blå linjen” kommer flera kritiska inlägg om denna SvT-serie som ”gör Malmö till Bullerbyn” för att citera Mustafa Panshiri fd polis och författare. I Expressen den 13/11 skriver han om avsaknaden av berättelser om gängkriminalitet och skjutningar, om att serien misslyckas med att på allvar visa på de dolda hierarkier och fördomsfulla element som de facto existerar inom poliskåren. ”Det blir moralpredikan förklätt till drama; teater – i dubbel bemärkelse.”
Han skriver och jag citerar ett längre stycke ur texten – ”I ett avsnitt av andra säsongen har poliserna en utbildningsdag vars syfte är att skapa mer sammanhållning dem emellan. Det slutar med att de sitter i en ring med en föreläsare och skriker på varandra om vilken sorts rasism som är värst. Är det när karaktären Faye blir kallad för n-ordet på polishögskolan eller är det att den vita polisen Sara ständigt blir kallad för rasist när hon gör ett ingripande i staden?”
Nu kan man såklart hävda att Mustafa Pashiri talar i egen sak, dvs som fd polis anser han att en mer verklighetsnära semi-dokumentär tydligare skulle spegla dagens polisvardag än den såpa med fokus på interna relationer och individuella kärleksproblem som ”Tunna blå linjen” i andra säsongen helt övergått till.

Att ambitionen med serien tydligt är att skapa mer mångdimensionella karaktärer och engagerande personporträtt gör i hans ögon problemen mer uppenbara. I DN följer Lisa Magnusson upp hans kritik i en krönika och skriver den 17/11 – ”…”Tunna blå linjen” ett relationsdrama med polisarbetet som fond. Borttappade hundar, mopedburna halvligister, miserabla knarkare, 39 traffickingoffer som brinner inne i en låst industrilokal: Vad är detta för Bullerby-Malmö?!”
Denna krönika är mer svepande formulerad än den kritik Mustafa Pashiri levererar men den är samtidigt tydlig i sin analys, den andra säsongen har uppenbart mer fokuserat på intriger som slutar i sängkammarscener än att visa på den verklighet som skapar problemområden och utanförskap där kriminaliteten frodas.

Jesse (Per Lasson) vid ett typiskt vardagsärende för Malmöpolisen i ”Tunna blå linjen”. Bild: Håkan Schüler/Anagram

När den första säsongen visades skrev jag en text om hur serien medvetet använder dramaturgiska grepp från det konventionella relationsdramat som är vanligt i seriernas massproduktion. ”Att i ett fiktivt berättande arbeta med känslor som sympati och antipati, med karaktärer som skall framställas som trovärdiga och situationer som speglar dessa är det svårt att undvika övertydligheter och nid- eller hjälteporträtt. Här har manusförfattaren till ”Tunna blå linjen” konsekvent valt att skapa starka personporträtt och situationer där vår empati och medkänsla hamnar hos poliserna. Medvetet.” Citerat ur artikeln Tunna blå linjen – en polissåpa
Att jag skriver detta så långt efter seriens sista avsnitt beror bland annat på att jag vägrar se ett avsnitt i taget, som gammal tablå-tv. Serier ska ses i ett sammanhang, som ett verk och en helhet. Inte som episoder. Och nu finns ”Tunna blå linjen” i sin helhet, säsong 1 och 2 på SvT play.
Sett på detta sätt blir serien, och alla andra serier, helheter där karaktärsbyggnad och intriger får blomma ut i upplevelsen. Istället för att bli avbrutna mitt i dramatiken.

Jag vet, locka publiken att komma tillbaka, att uppmuntra till snack i fikarummet, att skapa ett flöde i sociala medier, allt detta är syftet med att ge en smula i taget istället för att bjuda på hela kakan. Eftersom jag själv skrivit flera seriemanus har jag våndats över en del av avarterna med att pricka in cliffhangers, skapa dramaturgiska bågar och bygga schematiska färgkodade post-it lappar för att hålla ordning på storyn och alla sidotrådar.
Det skapar ett ”coitus interruptus”, ett uppskjutet klimax där avbrottet mer leder till frustration än nyfikenhet på fortsättningen.
Men det viktiga i sammanhanget är inte serieberättande utan den verklighetsbild av polisarbete och brottsliga handlingar och miljöer som förmedlas via fiktionerna vi konsumerar. Om detta reflekterade Malin Krutmeijer i Sydsvenskan febr 2021 i artikeln ”Man måste få kritisera verklighetsbilden i ”Tunna blå linjen” – ”Det uppenbara är att Malmö med sitt rykte är en karismatisk miljö, och poliser på fältet en tacksam dramatisk premiss. De rycker ut på stora och små ärenden, bland rika och fattiga. Genom poliserna får vi se en skärva av samhället, och de är våra ställföreträdare när det gäller att reagera på det.”

Med tanke på att det produceras mängder av polisserier i hela den streamade tv-världen så bidrar detta till vår bild av samhället, av våld, av utanförskap och av sociala och mänskliga trauman. Desto viktigare att ta sitt ansvar som seriemakare och inte lita på enkla schabloniseringar av verkligheten utan anstränga sig för att ge både en dramatisk och en realistisk bild av den värld vi lever i. Att producera polisserier som underhållning och förströelse borde ställa höga krav när vi som nu lever i ett våldsfixerat samhälle.

PS – läs gärna Jens Lapidus (författare till bla Snabba Cash) intervju i Dagens ETC. Där kritiserar han dagens förkärlek hos en del av våra politiker för hårda straff – Jens Lapidus: ”Sverige har blivit ett paradis för ultraförmögna”

Självförhärligande eko i serien ”Clark”

Lämna ett svar

Med en viss nyfikenhet öppnade jag Netflix serien ”Clark” som bygger på huvudpersonens Clark Olofssons självbiografi. De första tio minuterna var ett sanslöst splittrat collage av snabba bakgrundsklipp, en ”jag” speaker som troligen är hämtad direkt ur boken, självförhärligande och totalt utan någon form av gestaltning, av denne Norrmalmstorgssyndromets huvudperson. Läser i dagens Sydsvenskan hur Michael Tapper detroniserar sättet att berätta med bla dessa rader:

”Jonas Åkerlund har i ”Clark” hittat en actionbuskis som passar honom perfekt: noll procent realism, noll procent psykologi, hundra procent kåkfararlegend. Clark Olofssons stunder i frihet är en nonstopfest med kröka, knulla och knark samt en del kontanthantering, hans omskrivning för bankrån.”

Bild lånad från Sydsvenskan / Clark Olofsson (Bill Skarsgård) och Janne Olsson (Christoffer Nordenrot) under Norrmalmstorgsdramat 1973. Foto: Netflix


https://www.sydsvenskan.se/2022-05-05/clark-olofssons-liv-som-actionbuskis

Att musikvideo- och reklam-regissören Jonas Åkerlund satt formen och rytmen i denna soppa förvånar kanske inte; den skapar ikonografi av en självbiografi där självdistans och perspektiv på tillvaron är helt frånvarande. Hör försvarstalet från regissören ringa i öronen; ”Jag visar bara upp sanningen, såsom han levde sitt liv. Rakt ur munnen på källan.”

Hade jag varit recensent hade jag varit tvingad att se hela serien på fem timmar men nu är jag inte det och kan stänga av streamingen. Varning utfärdas!

Om ”Girig-Sverige” och twitter flöden

Lämna ett svar

För två dagar sedan skrev jag ett kort inlägg på twitter där jag länkade till en recension av Andreas Cervenkas senaste bok ”Girig- Sverige” som är publicerad på Dagens Nyheter. Som få ekonomijournalister har han en ovanlig förmåga att både förklara och skapa slående jämförelser och bilder av dagens ojämlika svenska samhälle. Min tweet har i skrivande stund 118 gilla-tryckningar.
Någon vecka tidigare intervjuades han i Dagens ETC om sin kommande bok. I artikeln citeras bla detta ”– Så här, om man haft ett möte mitt på 90-talet med några gubbar som rökte cigarr och rullade cognacskupor och planerade hur de skulle göra Sverige mer ojämlikt, så skulle de inte ha kunnat lyckas bättre än vad vi sett i verkligheten.” Dagens etc 6 april

Skärmdump från Dagens ETC.

När den tidningens redaktion publicerade ett twitterinlägg med rubriken ”Sverige närmar sig sanningens minut” har detta fått 14 gilla-tryckningar.
Skillnaden ? Kan det vara avsändaren, Dagens ETC är öppna med sin radikala profil medan DN profilerar sig som vårt liberala samvete. Eller handlar det om att använda ”twitter-lingo”, alltså konsten att spetsa till inlägg och skapa utmanande text? Innehållet i recensionen och intervjun är till sina slutsatser väldigt lika, Cervenkas kritik mot skattesystem och finansmarknadens bubblor som skapar enhörningsföretag typ de förlustalstrande elsparkcykel bolagen…
Jag har inte svaret men resultaten i uppmärksamhet av de båda tweetsen är tydlig. Här texten och länken i min ursprungliga tweet –
”Alltför få ekonomijournalister klär av miljardärernas och bankernas race för rikedom. Cervenka är en av dom.

I ”Girig-Sverige” visar Andreas Cervenka hur låneballonger, inflation och växande ojämlikhet hänger ihop. . Foto: Miriam Preis

Andreas Cervenka får en att baxna inför den svenska bubbelekonomin dn.se

Thore Soneson

Lars von Trier som psykopatisk seriemördare

Lämna ett svar

Vi som följt danske Lars von Triers filmiska resa från tidiga ”The Elements of Crime” via tv-serien ”Riket” och ”Antichrist” vet att mycket i hans berättelser provocerar med våldsam realism, med skruvade personporträtt och filosofiskt laddade dialoger. Så när jag ser ”The house that Jack built” på SvT play förvånar det inte att filmen är ett porträtt av en psykopatisk seriemördare som samlar lik i ett kylrum för färdiglagade pizzor. Det är iallafall den yttre handlingen i filmen men den egentliga intrigen utvecklas i resonemang om ondska i historien och kulturen med följeslagaren Verge, en karaktär som blir både ett samvete och en biktbroder i Jacks resa allt längre ned i det våldsamma tvångsmässiga beteendet.

Ett centralt begrepp i allt detta är OCD (Obsessive-compulsive disorder) som huvudpersonen självdiagnoserat sig som. Kanske en metafor för von Triers egna tvångssyndrom som han berättat om i olika sammanhang, och som fått många kritiker och bedömare att likna hans filmiska verk vid terapisessioner. Om han på detta sätt använt sin huvudperson Jack som ställföreträdande i ett rollspel vet väl ingen mer än möjligen hans terapeut. Men isåfall skulle han bära på ett extremt kvinnohat som yttrar sig i flera bestialiska mord och stympningar i filmen.

Symboliskt säger den välvillige, konst som skapar katharsis säger den dramaturgiskt lagde klassikerskolade. Själv säger jag att jag helst skulle läsa manuset till filmen med de filosofiska och psykologiska referenserna som ligger invävda i skeendet. Då skulle jag slippa detta bitvis makabra och utstuderade och framförallt misogyna våldet. Att Jack på slutet slukas upp av det underjordiskt brinnande helvetet är knappast försonande i mina ögon.

Så undvik ”The house that Jack built” och om ni vill se mer av von Trier vänta in ”Riket 2” som lär komma på en strömningstjänst.

Kriget i Ukraina – pågått i en månad

Lämna ett svar

I dag har en månad gått sedan Ukraina invaderas av Ryssland. Dagligen, varje timme och minut blir vi påminda om detta utnötningskrig som alltmer utvecklas till en mänsklig tragedi och katastrof. Människor flyr, svälter och går under i ockuperade städer i östra Ukraina. Läser en intervju med mångårige dissidenten Mykola Matusevytj i DN som säger ”Jag inte bara väntade mig detta krig – jag var helt övertygad om att det skulle komma. Jag har suttit i sovjetiska fängelser i tolv år och känner det totalitära systemet, säger den ukrainska Sovjetdissidenten Mykola Matusevytj. https://t.co/7SbXLAjYAR


Bilden är en skärmdump från DNs webbsida.


Samtidigt pågår en debatt kring vilka som är legitima flyktingar och berättigade till asyl, SD-politiker hävdar att ”närprincipen” ska gälla, att de med snarlik kultur som vår är mer berättigade än andra. Jag har svårt att uttrycka hur upprörd jag blir, dessa fullblodsrasister som utnyttjar varje chans att sprida sina djupt reaktionära åsikter.

Mitt i allt detta söker medierna efter de korn av positiva berättelser som finns och berättar om privatpersoner som ger flyktingar husrum, kläder och mat. Deras insatser skapar hopp, det finns mänsklighet och vilja att uppoffra sig mitt i detta mörker av invasionskrig och terror.

Samtidigt skulle dessa historier och inte minst den om dissidenten vara omöjliga att publicera i ryska medier, dagligen begränsas den lilla yttrandefrihet som finns kvar i detta totalitära samhälle alltmer. Oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj döms till ytterligare nio års fängelse för vad det verkar helt konstruerade bedrägerier.

Och vi har inte sett slutet på detta ännu…

Läs Svetlana Aleksijevitj reflektioner i ”Tiden Second Hand”

Lämna ett svar

Många med mig försöker förstå maktspelet dagens ryska ledare är besatta av, om stormaktstiden, drömmen om sovjetstaten men utan kommunism. Men framförallt försöker jag förstå hur den vanlige ryske medborgaren tänker, känner och tycker. Inte i första hand nationalismen som drivit fram invasionen av Ukraina, utan mera hur tiderna efter Gorbatjov förändrat människor. Oligarkerna, korruptionen, den ökande kontrollapparaten.

Funderade på hur nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj skulle beskriva dagens ryska mentalitet efter alla sina år med djupintervjuer och möten med människor. Hennes roman ”Tiden second hand” inleds med reflektioner om som ger en bild av både drömmar och farhågor hos medborgare i dagens ryska samhälle.

”Ur ett samtal med en universitetslärare som jag känner: »I slutet av nittiotalet skrattade studenterna när jag förde Sovjetunionen på tal«, berättar han. »De var övertygade om att en ny framtid väntade dem. Nu är bilden en annan…

Dagens studenter har redan fått veta och känna på vad kapitalismen innebär: ojämlikhet, fattigdom, fräck och skamlös rikedom. Och med egna ögon kan de se hur livet har blivit för deras föräldrar, som inte fick någonting när landet plundrades. De är radikalt sinnade. De drömmer om en egen revolution och går omkring i röda t-tröjor med porträtt av Lenin och Che Guevara.«

I samhället har det uppstått ett behov av Sovjetunionen. Av Stalinkulten. Hälften av alla unga människor mellan 19 och 30 anser att Stalin var »en betydande politiker«. I landet där Stalin förintade minst lika många människor som Hitler har vi alltså en ny Stalinkult? Återigen har allt sovjetiskt blivit populärt. Till exempel »sovjetiska« kaféer – med sovjetiska namn och sovjetiska maträtter. Det har dykt upp »sovjetiskt« godis och »sovjetisk« korv – med en doft och en smak som påminner oss om barndomen. Naturligtvis finns det också »sovjetisk« vodka.

På teve visas en massa program med sovjetisk tematik och på internet finns mängder av »sovjetiska« nostalgisajter. Och till Stalintidens läger på Solovkiöarna och i Magadan kan man åka som turist. För en fullödig upplevelse utlovar reklamen fångdräkt och hacka åt alla. Man visar nyrenoverade baracker. Och som avslutning en fisketur… ”

Ur ”En deltagares anteckningar” introduktion av Svetlana Aleksijevitj till ”Tiden second hand” Citatet hämtat ur ett läsprov som finns på förlaget Ersatz hemsida – https://www.ersatz.se/bok_aleksijevitj2.htm

Mitt i nuet, ögonblickets tyranni

Lämna ett svar

Ukraina 2022, Paris 2015, Irak 2003, World Trade center 2001.
Återigen är vi upptagna av nyhetsflödet, rentav maniskt besatta av att veta vad som händer på gatorna i Kiev, i huvudet på diktatorn Putin, precis när det händer. Webbkanalerna flashar med Live sändningar i våra mobiler, svarta sorgkanter kring nyheterna i papperstidningarna.

Det sekundsnabba behovet av att vara mitt i informationsflödet, att inte missa någon utveckling i händelserna styr nyhetsdramaturgin. Konkurrensen mellan medierna skapar en slags gatlopp där det gäller att vara först, att visa skeendet som engagerar och upprör. Ofta blir sammanhanget och de längre perspektiven lidande på denna jakt.

Skärmdump från SvTs webb.

Jag är själv i högsta grad drabbad av detta behov av att följa varje sekund av skeendet, mobilen berättar hela tiden nyheterna. Likt en manisk och ständigt uppkopplad nyhetsankare. För drygt tjugo år sedan, i det gryende nätsamhället skrev jag i essän ”Slumpens attraktion” om detta tillstånd utifrån en text av antropologen Thomas Hylland Eriksen ”Ögonblickets tyranni gör oss historielösa” –

”Vi lever idag i en korseld av mediala berättelser och budskap. Etern är fylld av visuella koder och sprakande flashar. De digitala filmkanalerna exploderar av korrekt förpackade mänskliga historier och vittnesmål.
Vi avkodar ständigt budskap, varje sekund i mediasamhället är en jakt på mening. Den multimediala speldramaturgin är iscensatt på snart nog varje web-site. Det krävs av dig att du skall kunna välja; navigera efter dina önskningar, genomskåda behov och vara en slipad hyper-text strateg.

Denna maximering av innehåll och möjligheter riskerar i sin förlängning leda till en meningskollaps; ett tillstånd där mättnad infinner sig, där det blivit passé att lyssna. Ett tillstånd där berättelserna inte längre kan få oss att verkligen uppleva vad som sker, där berättarmetoderna har utarmats och tömts på mening.
Läs antropologen Hylland Eriksens rader igen – …likt en nordamerikansk såpopera står tiden still i rasande fart: rik på yttre dramatik, fattig på utveckling och sammanhang.” Länk till essän Slumpens attraktion.

Riktigt så illa är inte tillståndet i våra dominerande media, det finns analyser och sammanhang, kunniga experter lyfts in för att skapa historiemedvetenhet mitt i krisens akuta center. Det varnas för fake news, för den ryskt kontrollerade lögnmaskinen som talar om ukrainsk nazism och folkmord. Men det maximala nyhetsflödet dominerar och där gäller fortfrarande ögonblickets tyranni, det är nu allt händer.

Jag kommer säkert fortsätta vara sekunduppkopplad på mobilen sålänge Ukraina krisen är som ett öppet slagfält. Sålänge flyktingströmmen fortsätter växa. Oavsett vad som händer kommer jag följa det.

Kort om Bernard Foy och Ernst-Hugo Järegård

Lämna ett svar

Denna dag bläddrar jag igenom mina inlägg på min blogg Medieman, där jag skrivit ett antal år om kultur i alla möjliga former. Mest om foto, konst och film och delat mina egna tidigare och nyutgivna texter. Bloggen fungerar främst som en minnesbank för mig själv, få eller inga hittar till inläggen om jag inte lyckas sprida länkar på mina sociala medier. Hur känns det frågar sig den som lever på klick i uppmärksamhetsdjungeln… tja vad svarar man, en ide skulle vara att samla ett urval eller varför inte alla i en digital publikation. Men är det värt arbetet? Kanske inte så länge bloggen existerar och finns därute. För min del är den som sagt en minnesbank, en källa till återupptäckter av det jag skrivit, upplevt och tänkt genom åren som onlineaktiv.

Uppslag ur min upplaga av Lars Gustafssons ”Bernard Foys tredje rockad”.

Hittar en kort notis om återutgivning av ”Bernard Foys tredje rockad” av Lars Gustafsson, en roman jag ägnade tre-fyra månader åt att dramatisera på 1990-talet tillsammans med malmöregissören Jan Hemmel. Jag skrev – ”Den största utmaningen inom manusskrivandet var dramatiseringen av Lars Gustafssons briljanta roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” som jag bearbetade tillsammans med Jan Hemmel för SvT Malmö.”

Tyvärr lyckades man aldrig få finansieringen på plats men manuset finns att läsa på min hemsida – http://www.soneson.se/film/Foy.htm. Och vi fick uppleva en minnesvärd läsning av manuset där Ernst-Hugo Järegård på sitt oefterhärmeliga sätt personifierade alla tre inkarnationer av Bernard (rollerna var för övrigt vikta för honom).
Minns att Kvällsposten publicerade en intervju med Ernst-Hugo där han berättade om rollen och att han kunde tänka sig spela alla tre inkarnationerna av Bernard Foy (En fyrtioårig rabbin, en åttiotreårig poet, en avhoppad högstadieelev…). Han insåg att den senare rollen skulle innebära en plastikoperation, men det var han inte främmande inför!

Filmiska pärlor på streamade GFF 2022

Lämna ett svar

Halvvägs in i Göteborgs streamade filmfestival 2022 har vi fått flera stora upplevelser, senast med tyska ”Fabian – Berättelsen om en moralist” som i mäktiga tretimmar skildrar tidiga 30-talet genom främst den unge idealistiske Fabian med författardrömmar. Han rör sig i Berlins krogliv och möter udda existenser, förälskar sig och upplever tumultartade möten och känslor. Hela tiden mot en fond av den gryende nazismen. Det är helgjutet och filmiskt elegant berättat i en episk stil där de dramaturgiska bågarna håller intresset vid liv.

”Fabian – Berättelsen om en moralist” Foto / GFF2022

Filmen liksom alla digitala visningar går enbart att se i ett dygn, vill man se hela programmet måste man lägga dagtid framför skärmen, precis som på en fysisk festival.

Den polska ”Lämna inga spår” baserad på ett politiskt iscensatt mord på en oppositionell under 1980-talet har liknande kvaliteter, brett upplagd historia med starka karaktärer och filmiskt gestaltning. Liksom den fina relationshistorien ”A tale of love and desire” mellan två unga parisbor med rötter i nordafrikanska immigrantkretsar, från Algeriet och Tunisien, här stöts religion och kärlek mot klassproblematik i ett välspelat perspektiv.

Den georgiska ”Brighton 4th” har liknande intrig, den utspelar sig i New York immigrantkretsar och följer en fader, ex-brottare, och en son med spelproblematik och skulder till en maffiaklan. Här är livet i exilen i fokus med alla sina aspekter på främlingsskap, familjen och de ekonomiska villkoren som driver på utvecklingen.

”Brighton 4th” Foto / GFF2022

Att årets festival har ett tydligt queer-tema med många filmer som gestaltar både nutida och historiska relationer är uppenbart, brasilianska ”Private Desert” och österrikiska ”Den stora friheten” är båda väl berättade och engagerande. Däremot skapar det svenska ”satiriska” dramat ”Magisterlekarna” dålig bismak med sina raljanta överdrifter och excesser på ett strikt homosexuellt internat.

Det finns en hel del annat att se tillbaka på, en av kvaliteterna med Göteborgs filmfestival är, och har alltid varit, att filmländer som marginaliserats på svenska biografer får en möjlighet att nå publik här. Med online-serier och streamade tjänster har det skapats fler och bredare scener för filmberättelser och det är en stor tillgång! Här finns också flera tidigare vinnare och klassiker att återse, en generös gest som man får tillgång till för det veckolånga festivalpasset.