Etikettarkiv: media

Självförhärligande eko i serien ”Clark”

Med en viss nyfikenhet öppnade jag Netflix serien ”Clark” som bygger på huvudpersonens Clark Olofssons självbiografi. De första tio minuterna var ett sanslöst splittrat collage av snabba bakgrundsklipp, en ”jag” speaker som troligen är hämtad direkt ur boken, självförhärligande och totalt utan någon form av gestaltning, av denne Norrmalmstorgssyndromets huvudperson. Läser i dagens Sydsvenskan hur Michael Tapper detroniserar sättet att berätta med bla dessa rader:

”Jonas Åkerlund har i ”Clark” hittat en actionbuskis som passar honom perfekt: noll procent realism, noll procent psykologi, hundra procent kåkfararlegend. Clark Olofssons stunder i frihet är en nonstopfest med kröka, knulla och knark samt en del kontanthantering, hans omskrivning för bankrån.”

Bild lånad från Sydsvenskan / Clark Olofsson (Bill Skarsgård) och Janne Olsson (Christoffer Nordenrot) under Norrmalmstorgsdramat 1973. Foto: Netflix


https://www.sydsvenskan.se/2022-05-05/clark-olofssons-liv-som-actionbuskis

Att musikvideo- och reklam-regissören Jonas Åkerlund satt formen och rytmen i denna soppa förvånar kanske inte; den skapar ikonografi av en självbiografi där självdistans och perspektiv på tillvaron är helt frånvarande. Hör försvarstalet från regissören ringa i öronen; ”Jag visar bara upp sanningen, såsom han levde sitt liv. Rakt ur munnen på källan.”

Hade jag varit recensent hade jag varit tvingad att se hela serien på fem timmar men nu är jag inte det och kan stänga av streamingen. Varning utfärdas!

Om ”Girig-Sverige” och twitter flöden

För två dagar sedan skrev jag ett kort inlägg på twitter där jag länkade till en recension av Andreas Cervenkas senaste bok ”Girig- Sverige som är publicerad på Dagens Nyheter. Som få ekonomijournalister har han en ovanlig förmåga att både förklara och skapa slående jämförelser och bilder av dagens ojämlika svenska samhälle. Min tweet har i skrivande stund 118 gilla-tryckningar.
Någon vecka tidigare intervjuades han i Dagens ETC om sin kommande bok. I artikeln citeras bla detta ”– Så här, om man haft ett möte mitt på 90-talet med några gubbar som rökte cigarr och rullade cognacskupor och planerade hur de skulle göra Sverige mer ojämlikt, så skulle de inte ha kunnat lyckas bättre än vad vi sett i verkligheten.” Dagens etc 6 april

Skärmdump från Dagens ETC.

När den tidningens redaktion publicerade ett twitterinlägg med rubriken ”Sverige närmar sig sanningens minut” har detta fått 14 gilla-tryckningar.
Skillnaden ? Kan det vara avsändaren, Dagens ETC är öppna med sin radikala profil medan DN profilerar sig som vårt liberala samvete. Eller handlar det om att använda ”twitter-lingo”, alltså konsten att spetsa till inlägg och skapa utmanande text? Innehållet i recensionen och intervjun är till sina slutsatser väldigt lika, Cervenkas kritik mot skattesystem och finansmarknadens bubblor som skapar enhörningsföretag typ de förlustalstrande elsparkcykel bolagen…
Jag har inte svaret men resultaten i uppmärksamhet av de båda tweetsen är tydlig. Här texten och länken i min ursprungliga tweet –
”Alltför få ekonomijournalister klär av miljardärernas och bankernas race för rikedom. Cervenka är en av dom.

I ”Girig-Sverige” visar Andreas Cervenka hur låneballonger, inflation och växande ojämlikhet hänger ihop. . Foto: Miriam Preis

Andreas Cervenka får en att baxna inför den svenska bubbelekonomin dn.se

Thore Soneson

Lars von Trier som psykopatisk seriemördare

Vi som följt danske Lars von Triers filmiska resa från tidiga ”The Elements of Crime” via tv-serien ”Riket” och ”Antichrist” vet att mycket i hans berättelser provocerar med våldsam realism, med skruvade personporträtt och filosofiskt laddade dialoger. Så när jag ser ”The house that Jack built” på SvT play förvånar det inte att filmen är ett porträtt av en psykopatisk seriemördare som samlar lik i ett kylrum för färdiglagade pizzor. Det är iallafall den yttre handlingen i filmen men den egentliga intrigen utvecklas i resonemang om ondska i historien och kulturen med följeslagaren Verge, en karaktär som blir både ett samvete och en biktbroder i Jacks resa allt längre ned i det våldsamma tvångsmässiga beteendet.

Ett centralt begrepp i allt detta är OCD (Obsessive-compulsive disorder) som huvudpersonen självdiagnoserat sig som. Kanske en metafor för von Triers egna tvångssyndrom som han berättat om i olika sammanhang, och som fått många kritiker och bedömare att likna hans filmiska verk vid terapisessioner. Om han på detta sätt använt sin huvudperson Jack som ställföreträdande i ett rollspel vet väl ingen mer än möjligen hans terapeut. Men isåfall skulle han bära på ett extremt kvinnohat som yttrar sig i flera bestialiska mord och stympningar i filmen.

Symboliskt säger den välvillige, konst som skapar katharsis säger den dramaturgiskt lagde klassikerskolade. Själv säger jag att jag helst skulle läsa manuset till filmen med de filosofiska och psykologiska referenserna som ligger invävda i skeendet. Då skulle jag slippa detta bitvis makabra och utstuderade och framförallt misogyna våldet. Att Jack på slutet slukas upp av det underjordiskt brinnande helvetet är knappast försonande i mina ögon.

Så undvik ”The house that Jack built” och om ni vill se mer av von Trier vänta in ”Riket 2” som lär komma på en strömningstjänst.

Kriget i Ukraina – pågått i en månad

I dag har en månad gått sedan Ukraina invaderas av Ryssland. Dagligen, varje timme och minut blir vi påminda om detta utnötningskrig som alltmer utvecklas till en mänsklig tragedi och katastrof. Människor flyr, svälter och går under i ockuperade städer i östra Ukraina. Läser en intervju med mångårige dissidenten Mykola Matusevytj i DN som säger ”Jag inte bara väntade mig detta krig – jag var helt övertygad om att det skulle komma. Jag har suttit i sovjetiska fängelser i tolv år och känner det totalitära systemet, säger den ukrainska Sovjetdissidenten Mykola Matusevytj. https://t.co/7SbXLAjYAR


Bilden är en skärmdump från DNs webbsida.


Samtidigt pågår en debatt kring vilka som är legitima flyktingar och berättigade till asyl, SD-politiker hävdar att ”närprincipen” ska gälla, att de med snarlik kultur som vår är mer berättigade än andra. Jag har svårt att uttrycka hur upprörd jag blir, dessa fullblodsrasister som utnyttjar varje chans att sprida sina djupt reaktionära åsikter.

Mitt i allt detta söker medierna efter de korn av positiva berättelser som finns och berättar om privatpersoner som ger flyktingar husrum, kläder och mat. Deras insatser skapar hopp, det finns mänsklighet och vilja att uppoffra sig mitt i detta mörker av invasionskrig och terror.

Samtidigt skulle dessa historier och inte minst den om dissidenten vara omöjliga att publicera i ryska medier, dagligen begränsas den lilla yttrandefrihet som finns kvar i detta totalitära samhälle alltmer. Oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj döms till ytterligare nio års fängelse för vad det verkar helt konstruerade bedrägerier.

Och vi har inte sett slutet på detta ännu…

Läs Svetlana Aleksijevitj reflektioner i ”Tiden Second Hand”

Många med mig försöker förstå maktspelet dagens ryska ledare är besatta av, om stormaktstiden, drömmen om sovjetstaten men utan kommunism. Men framförallt försöker jag förstå hur den vanlige ryske medborgaren tänker, känner och tycker. Inte i första hand nationalismen som drivit fram invasionen av Ukraina, utan mera hur tiderna efter Gorbatjov förändrat människor. Oligarkerna, korruptionen, den ökande kontrollapparaten.

Funderade på hur nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj skulle beskriva dagens ryska mentalitet efter alla sina år med djupintervjuer och möten med människor. Hennes roman ”Tiden second hand” inleds med reflektioner om som ger en bild av både drömmar och farhågor hos medborgare i dagens ryska samhälle.

”Ur ett samtal med en universitetslärare som jag känner: »I slutet av nittiotalet skrattade studenterna när jag förde Sovjetunionen på tal«, berättar han. »De var övertygade om att en ny framtid väntade dem. Nu är bilden en annan…

Dagens studenter har redan fått veta och känna på vad kapitalismen innebär: ojämlikhet, fattigdom, fräck och skamlös rikedom. Och med egna ögon kan de se hur livet har blivit för deras föräldrar, som inte fick någonting när landet plundrades. De är radikalt sinnade. De drömmer om en egen revolution och går omkring i röda t-tröjor med porträtt av Lenin och Che Guevara.«

I samhället har det uppstått ett behov av Sovjetunionen. Av Stalinkulten. Hälften av alla unga människor mellan 19 och 30 anser att Stalin var »en betydande politiker«. I landet där Stalin förintade minst lika många människor som Hitler har vi alltså en ny Stalinkult? Återigen har allt sovjetiskt blivit populärt. Till exempel »sovjetiska« kaféer – med sovjetiska namn och sovjetiska maträtter. Det har dykt upp »sovjetiskt« godis och »sovjetisk« korv – med en doft och en smak som påminner oss om barndomen. Naturligtvis finns det också »sovjetisk« vodka.

På teve visas en massa program med sovjetisk tematik och på internet finns mängder av »sovjetiska« nostalgisajter. Och till Stalintidens läger på Solovkiöarna och i Magadan kan man åka som turist. För en fullödig upplevelse utlovar reklamen fångdräkt och hacka åt alla. Man visar nyrenoverade baracker. Och som avslutning en fisketur… ”

Ur ”En deltagares anteckningar” introduktion av Svetlana Aleksijevitj till ”Tiden second hand” Citatet hämtat ur ett läsprov som finns på förlaget Ersatz hemsida – https://www.ersatz.se/bok_aleksijevitj2.htm

Mitt i nuet, ögonblickets tyranni

Ukraina 2022, Paris 2015, Irak 2003, World Trade center 2001.
Återigen är vi upptagna av nyhetsflödet, rentav maniskt besatta av att veta vad som händer på gatorna i Kiev, i huvudet på diktatorn Putin, precis när det händer. Webbkanalerna flashar med Live sändningar i våra mobiler, svarta sorgkanter kring nyheterna i papperstidningarna.

Det sekundsnabba behovet av att vara mitt i informationsflödet, att inte missa någon utveckling i händelserna styr nyhetsdramaturgin. Konkurrensen mellan medierna skapar en slags gatlopp där det gäller att vara först, att visa skeendet som engagerar och upprör. Ofta blir sammanhanget och de längre perspektiven lidande på denna jakt.

Skärmdump från SvTs webb.

Jag är själv i högsta grad drabbad av detta behov av att följa varje sekund av skeendet, mobilen berättar hela tiden nyheterna. Likt en manisk och ständigt uppkopplad nyhetsankare. För drygt tjugo år sedan, i det gryende nätsamhället skrev jag i essän ”Slumpens attraktion” om detta tillstånd utifrån en text av antropologen Thomas Hylland Eriksen ”Ögonblickets tyranni gör oss historielösa” –

Vi lever idag i en korseld av mediala berättelser och budskap. Etern är fylld av visuella koder och sprakande flashar. De digitala filmkanalerna exploderar av korrekt förpackade mänskliga historier och vittnesmål.
Vi avkodar ständigt budskap, varje sekund i mediasamhället är en jakt på mening. Den multimediala speldramaturgin är iscensatt på snart nog varje web-site. Det krävs av dig att du skall kunna välja; navigera efter dina önskningar, genomskåda behov och vara en slipad hyper-text strateg.

Denna maximering av innehåll och möjligheter riskerar i sin förlängning leda till en meningskollaps; ett tillstånd där mättnad infinner sig, där det blivit passé att lyssna. Ett tillstånd där berättelserna inte längre kan få oss att verkligen uppleva vad som sker, där berättarmetoderna har utarmats och tömts på mening.
Läs antropologen Hylland Eriksens rader igen – …likt en nordamerikansk såpopera står tiden still i rasande fart: rik på yttre dramatik, fattig på utveckling och sammanhang.”
Länk till essän Slumpens attraktion.

Riktigt så illa är inte tillståndet i våra dominerande media, det finns analyser och sammanhang, kunniga experter lyfts in för att skapa historiemedvetenhet mitt i krisens akuta center. Det varnas för fake news, för den ryskt kontrollerade lögnmaskinen som talar om ukrainsk nazism och folkmord. Men det maximala nyhetsflödet dominerar och där gäller fortfrarande ögonblickets tyranni, det är nu allt händer.

Jag kommer säkert fortsätta vara sekunduppkopplad på mobilen sålänge Ukraina krisen är som ett öppet slagfält. Sålänge flyktingströmmen fortsätter växa. Oavsett vad som händer kommer jag följa det.

Kort om Bernard Foy och Ernst-Hugo Järegård

Denna dag bläddrar jag igenom mina inlägg på min blogg Medieman, där jag skrivit ett antal år om kultur i alla möjliga former. Mest om foto, konst och film och delat mina egna tidigare och nyutgivna texter. Bloggen fungerar främst som en minnesbank för mig själv, få eller inga hittar till inläggen om jag inte lyckas sprida länkar på mina sociala medier. Hur känns det frågar sig den som lever på klick i uppmärksamhetsdjungeln… tja vad svarar man, en ide skulle vara att samla ett urval eller varför inte alla i en digital publikation. Men är det värt arbetet? Kanske inte så länge bloggen existerar och finns därute. För min del är den som sagt en minnesbank, en källa till återupptäckter av det jag skrivit, upplevt och tänkt genom åren som onlineaktiv.

Uppslag ur min upplaga av Lars Gustafssons ”Bernard Foys tredje rockad”.

Hittar en kort notis om återutgivning av ”Bernard Foys tredje rockad” av Lars Gustafsson, en roman jag ägnade tre-fyra månader åt att dramatisera på 1990-talet tillsammans med malmöregissören Jan Hemmel. Jag skrev – ”Den största utmaningen inom manusskrivandet var dramatiseringen av Lars Gustafssons briljanta roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” som jag bearbetade tillsammans med Jan Hemmel för SvT Malmö.”

Tyvärr lyckades man aldrig få finansieringen på plats men manuset finns att läsa på min hemsida – http://www.soneson.se/film/Foy.htm. Och vi fick uppleva en minnesvärd läsning av manuset där Ernst-Hugo Järegård på sitt oefterhärmeliga sätt personifierade alla tre inkarnationer av Bernard (rollerna var för övrigt vikta för honom).
Minns att Kvällsposten publicerade en intervju med Ernst-Hugo där han berättade om rollen och att han kunde tänka sig spela alla tre inkarnationerna av Bernard Foy (En fyrtioårig rabbin, en åttiotreårig poet, en avhoppad högstadieelev…). Han insåg att den senare rollen skulle innebära en plastikoperation, men det var han inte främmande inför!

Filmiska pärlor på streamade GFF 2022

Halvvägs in i Göteborgs streamade filmfestival 2022 har vi fått flera stora upplevelser, senast med tyska ”Fabian – Berättelsen om en moralist” som i mäktiga tretimmar skildrar tidiga 30-talet genom främst den unge idealistiske Fabian med författardrömmar. Han rör sig i Berlins krogliv och möter udda existenser, förälskar sig och upplever tumultartade möten och känslor. Hela tiden mot en fond av den gryende nazismen. Det är helgjutet och filmiskt elegant berättat i en episk stil där de dramaturgiska bågarna håller intresset vid liv.

”Fabian – Berättelsen om en moralist” Foto / GFF2022

Filmen liksom alla digitala visningar går enbart att se i ett dygn, vill man se hela programmet måste man lägga dagtid framför skärmen, precis som på en fysisk festival.

Den polska ”Lämna inga spår” baserad på ett politiskt iscensatt mord på en oppositionell under 1980-talet har liknande kvaliteter, brett upplagd historia med starka karaktärer och filmiskt gestaltning. Liksom den fina relationshistorien ”A tale of love and desire” mellan två unga parisbor med rötter i nordafrikanska immigrantkretsar, från Algeriet och Tunisien, här stöts religion och kärlek mot klassproblematik i ett välspelat perspektiv.

Den georgiska ”Brighton 4th” har liknande intrig, den utspelar sig i New York immigrantkretsar och följer en fader, ex-brottare, och en son med spelproblematik och skulder till en maffiaklan. Här är livet i exilen i fokus med alla sina aspekter på främlingsskap, familjen och de ekonomiska villkoren som driver på utvecklingen.

”Brighton 4th” Foto / GFF2022

Att årets festival har ett tydligt queer-tema med många filmer som gestaltar både nutida och historiska relationer är uppenbart, brasilianska ”Private Desert” och österrikiska ”Den stora friheten” är båda väl berättade och engagerande. Däremot skapar det svenska ”satiriska” dramat ”Magisterlekarna” dålig bismak med sina raljanta överdrifter och excesser på ett strikt homosexuellt internat.

Det finns en hel del annat att se tillbaka på, en av kvaliteterna med Göteborgs filmfestival är, och har alltid varit, att filmländer som marginaliserats på svenska biografer får en möjlighet att nå publik här. Med online-serier och streamade tjänster har det skapats fler och bredare scener för filmberättelser och det är en stor tillgång! Här finns också flera tidigare vinnare och klassiker att återse, en generös gest som man får tillgång till för det veckolånga festivalpasset.

Bengt Erikssons frilansminnen

Har nu haft mångårige kulturjournalisten Bengt Erikssons bok med den långa men konsumentupplysande titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” med undertiteln ”minnen från mitt liv som frilansjournalist” på mitt skrivbord en tid. Länge tänkt skriva ett inlägg om den, men myllret av musik, kultur, namn och episoder är så omfattande att det varit svårt att hitta en ingång som känns relevant. Det är trots allt över 50 år som frilansande kulturjournalist Bengt sammanfattar.

Till sist följde jag hans råd i förordet och började läsningen genom att bläddra igenom och fastna för rubriker och nyckelord. Hamnade på Schlager som vi båda var medgrundare till. Där beskriver Bengt en mängd minnen och tankar, från vårt samtal i en bil på väg till hans hemort Vollsjö där planen på en svensk rocktidning föddes vidare till hans engagemang i att bredda rockjournalistiken med den skräpkulturella sidan och de lååånga artiklarna. Bland dem minns han specifikt reportaget om Gyllene Tider och intervjun med Brian Eno i bästa Interview stil dvs med ordagranna och icke-censurerade fråga-svar citat sida upp och ned.

Thomas Stålberg tecknade serien Gnaager för tidingen Schlager under de första åren.

Här hans porträtt av Bengt Eriksson och mig Thore Soneson.

Bengt fokuserar på den tid vi delade på Schlager, 1980-83 ungefär när tidningen skapades med den frihet vi (fördetmesta) gav skribenterna och oss själva som redaktörer. Som Bengt skriver fick vi i de allra flesta fall publicera de artiklar och intervjuer vi föreslog. Schlager var ingen färgglad poptidning, istället dominerade svartvitt foto av de bästa fotograferna som Mats Bäcker, Hatte Stiwenius och Lars Torndahl, Bengt listar dom alla, liksom skribenterna med personliga tilltal. Den som får lust att läsa artiklar från dessa år kan hitta en del i antologin ”Best of Schlager” som vi var redaktörer för.

Men här finns också berättelser om tiden som lokalredaktör för musikrörelsens organ Musikens Makt och frilansgruppen Grupp Fem i Lund, en med tiden renommerad reportagegrupp för fotografer och journalister i det skånska medielandskapet. (Som undertecknad startade tillsammans med bla Micke Berg och Lars Mongs). Att Bengt var drivande i bildandet av Frilans Syd förvånar ingen som numera tar del av hans åsikter om media och journalistik på nätet. I boken tvekar han inte heller att lyfta fram de redaktörer som genom åren inte förstått att arvoden för kulturjournalistik inte skall täcka en kväll på krogen utan vara en avtalsenlig lön som för alla andra arbeten. Men framförallt lyfter han de redaktörer som gett honom utrymme för krönikor, recensioner och intervjuer genom åren.

Huvudfåran i boken är minnen från olika medier, främst tidningar, där han recenserat och lyft fram musik från världens alla hörn, med en på senare decennier allt viktigare tonvikt på det lokala kultur- och musiklivet i sydöstra Skåne som flitig skribent på kultursidan i Ystad Allehanda.

En givande och inspirerande del av boken handlar om språket, om att hitta sin röst, vara trogen den och tillåta sig skriva både personligt och fritt. Ett motto han har hållit högt genom åren, redan som skribent i tidningen HEJ i slutet av 60-talet skrev han ”Pop försvinner. Jazz försvinner. Klassisk musik försvinner. Alla musikarter tar intryck av varann och och integreras till en enhet med tillnamnet m u s i k.”

Detta gäller också sättet att skriva, i recensionen ”När Duke Ovell, alias Duton Adebayo, toastade i Stockholm” på klubben Roxy skrev han på samma sätt som Duke toastade (Schlager 1981):

Toast kan va en macka
men också att nån snackar
om det ena och det andra
och helst ska orden rimma
på varandra
samhällskritik
och politik
kärlek och romantik
och allt detta till musik
reggae-reggae-reggaemusik
reggae-reggae-reggaerytmik
basen i botten och diskanten som en piska
myyyyyyyyyyyyyyyycket ekooooooooooooo
snabbt! snabbt!
in med ett klinkande piano
rappt! rappt!
nej, toast var det jag sa
det heter det på Jamaica

Som recensent är han mångsidig all-lyssnare (en stor underdrift) och bjuder genom boken på ett antal spellistor som han lagt upp på Spotify. Som denna ”Robin Scott: ”Crazy Zulu” (1984) Miles Davis: ”Time After Time” (1985) Harry Connick Jr: ”Basin Street Blues” (1988) Morrissey: ”Margaret On The Guillotine” (1988) Neneh Cherry: ”Buffalo Stance” (1988) Mano Negra: ”Patchanka” (1989) Slayer: ”Skeletons Of Society” (1990)”

Jag är på alla sätt imponerad av den energi, den bredd och det engagemang i kultur och journalistik Bengt Eriksson förmedlar. Bläddrade upp en sida i boken där han listat alla tidningar och medier han arbetat för och med ! Det är mer än ett hundratal, främst tidningar och tidskrifter, radioprogram och dokumentärer. Om boken hade innehållet ett namnregister hade det säkerligen fyllt ett tiotal sidor.

”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” är på alla sätt ett användbart kulturhistoriskt dokument, en minnesresa genom ett frilansande liv i musikens och kulturens tjänst. Läs den !

PS. Finns att köpa online bla på Bokus och andra onlinetjänster. Bengt Eriksson skriver och publicerar flitigt på sin Facebook blogg Frilansminnen.

Foto från Bengt Erikssons blogg.

Äntligen !

Om att skriva och publicera egna romaner

De senaste månaderna har jag ägnat en hel del tid åt att arbeta med manus, digitaliserat äldre texter och arbetat med nytt manus. Jag bestämde mig tidigt för att inte botaniserat i den förlagsdjungel som i dessa post-corona tider drunknat i insända alster, istället sökt bland förlag och tryckerier som erbjuder egen publicering i olika former. Mer om detta och mina val kommer.

Därför kommer två romaner att tryckas i höst, båda tillkomna i en annan tid, båda reflekterar på olika sätt den tid de skrevs i. Här förordet till den första som om allt går i lås kommer i månadsskiftet oktober/november.

”Denna berättelse är ursprungligen skriven i början av 1990talet och har sedan dess legat i den berömda byrålådan. Den kom aldrig längre än dit, kanske för att jag levde mitt i det skeende den skildrar, kanske för att delar av berättelsen låg för nära mig själv. Som skribent och redaktör i tidskrifter och medier levde jag mitt i ett flöde av kultur, politik och livsstilsexperiment som växte fram under slutet av 70-talet och 80-talet.

Idag drygt trettio år senare kan jag se på texten med distans, se hur tiden präglade tankar och referenser. Som ett dokument över en brytningsperiod. Och som Peter Weiss skriver, ”För att veta vad som är rätt måste vi våga se på oss själva med öppna ögon.”