Månadsarkiv: maj 2023

Att gå på vatten

Lämna ett svar

I dessa klimatkrisens tider när norra Italien drabbas av förödande översvämningar, när floddelta i Bangladesh ständigt översvämmas, när snösmältning i norra Sverige skapar översvämning i Lule älven, i dessa tider kommer jag att tänka på hur det kan kännas att gå på vatten. Bokstavligen.
Det är lite som jag inbillar mig att känslan av att flyga eller sväva utan hjälp av vingar eller maskiner. Vattnet bär men finns där samtidigt som ett mörkt hot. Med detta menar jag inte att förringa upplevelsen eller för den skull det klimatrelaterade hot som vatten innebär.

Bilden är från ett verk som skapades av Ayse Erkmen ”On Water” på Skulptur Projekte Münster 2017. En biennal i stadsrummet som vart tionde år skapar nya verk och upplevelser.
Att vandra över vattnet i ett urbant hamnområde var för mig en upplevelse jag helst skulle gjort ensam, för att på riktigt sjunka in (inte ned) i vattnet.
Ett konstverk som öppnade sig för mängder av besökare, ett verk skapat i Land Art traditionen där besökare blir aktiva genom att stiga in i, och i detta fall, ut på verket.
I Münster blev verket ett slags spektakel där de flesta skrattande tog sig över kanalen. Och jag skulle som sagt gärna vandrat där ensam, kanske i mörkret.

Konsten att skriva om – när karaktärerna bråkar med mig

Lämna ett svar

Har arbetat i nära tre månader på en ny bok, en spänningsroman tror jag det kommer bli. Men halvvägs in i skrivandet börjar karaktärerna bråka med mig och varandra. Dom vill ut ur sina roller och bryta nya vägar känns det som.
Kan det vara att jag tagit för lätt på dem, att alla individer har oanade djup och möjlighet till genomgripande förändringar? Att de helt enkelt kräver att vara mer transparenta (detta modeord) och bli synliga som hela. Inte enbart som drivkrafter i en story.

Jag ska inte avslöja vad intrigen är, den är inte heller statiskt och enkelriktad, den har flera parallella spår och förskjutningar. Men ett är tydligt, det är nutid och samtida kulturella egenheter vävs medvetet in i karaktärerna och deras handlingar.
Ett lager som skiljer sig från storyn finns också, där drar huvudpersonens associativa minnesbilder iväg åt andra berättelser han (ja det är en han) har konsumerat. Oftast i det skyddande mörkret i en biografsalong.

Jag har haft en snabbt nedklottrad mindmap över storyn, men den bråkar också med mig, den är i vissa delar förutsägbar och utan överraskningar. Rullar på som i en manusfabriks serieskapande.
Samtidigt som jag grubblar över detta tänker jag att de flesta spänningsromaner arbetar med etablerade genrer och dramaturgiska bågar.

En spänningsroman skall innehålla minst en god och rättrådig person som mot alla odds tar sig både levande och rakryggat moralisk genom berättelsen. Där skall finnas ett aktuellt socialt engagemang, en brottslighet som på något sätt är resultatet av samtidsproblem och myndigheternas tillkortakommande. Ett rättsväsende som antingen är inkompetent, underbemannat, korrupt eller helt enkelt stockkonservativt, en eller två poliser som representerar detta system och en (oftast ensam) person (den brottslige) som hamnat utanför de strikta sociala ramarna.

Känns detta igen? Tror inte jag behöver droppa namn eller författare för att ni ska känna igen beskrivningarna. Så det blir att kliva tillbaka in i den klassiska kombination control_alt_delete. Och förhoppningsvis skapa något mindre förutsägbart ! Önskar mig lycka till !