Månadsarkiv: juni 2012

Cykelkultur#4: Gatukonstnär skapar kedjedriven konst

Gatukonstnären Akay visar sitt verk ”Robo-rainbow” på Kulturhuset i Stockholm

Cykelmekaniken kan användas på många sätt, kugghjul och kedja driver många installationer och maskiner. Gatukonstnären Akay har monterat sprayburkarna på en pendelliknande konstruktion som drivs av cykelpedaler, en mobil regnbågsmaskin.

Akay har i mer än tjugo år arbetat med konst som på olika sätt förhåller sig till gatan, till våra offentliga rum och torg. På hans hemsida www.akayism.org finns exempel på projekt han arbetat med som ”Traffic Island”, en röd ministuga med vitt staket som installerades på en klippa mitt i en motorvägsled i Stockholm. En annan slags visuellt ingrepp i stadsmiljön. Så nästa gång en husvägg dekorerats med en regnbåge är det troligen cykelkonstverket ”Robo-rainbow” som skapat illusionen.

Utställningen ”Street smart” på Kulturhusets Galleri 5 visar graffiti- och gatukonstnärer under hela sommaren och in på hösten 2012.

Cykelkultur#3 – om upphittade nya ord som härskarcyklist

Hört talas om ninjacyklister, ballongdäcksfundamentalister, harakirigångtrafikanter eller härskarcyklist? Läser en krönika av stockholmscyklisten Anders Q Björkman och inser att cykelkulturen skapar många nyord och nya begrepp som är både träffsäkra och begripliga för alla som rör sig på två hjul eller ben utanför den skyddande bilen och kollektivtrafiken.

För alla oss som varit på cykelbesök i huvudstaden vet att cykelbanorna är smala som racerdäck och trängseln i rusningstider är värre än starten i Vasaloppet. Plus att utsläppen i näs- och munhöjd egentligen borde kräva obligatorisk gasmask.

Den nyväckta cykelkulturen betyder också att många hänger kontors- och arbetskläderna på jobbet. På cykeln gäller cykelvänliga trikåer. Men undrar om ordet –”nymemil” (medelålders män i lycra) – kommer att fastna ? Det känns alldeles för uttänkt !

En härskarcyklists bekännelser | Kultur | SvD.

Cykelkultur#2 – Kraftwerks Ralf Hütter om fascinationen med att cykla

Apropå Vätternrundan 2012 skriver Adam Svanell i SvD om en oväntad men logisk koppling mellan kropp och redskap som Kraftwerks-musikern Ralf Hütter upptäckte på 80-talet – ”die mensch-maschine”. Han lär ha cyklat 20 mil om dagen…Fakta som dessa gör att jag förstår Kraftwerks-motorns fascination för cykelsporten som bland annat lett till albumet ”Tour de France” 2003. Rekommenderas för sommarens turer !

via Cykling som besatthet | Kultur | SvD.

Cykelkultur#1 – Jørgen Leth – Tour de France konnonsör och filmare

Intervju med danske filmmakaren, journalisten och cykelaffectionadon Jørgen Leth. Aktuell med en stor retrospektiv på Kunstforeningen Gl. Strand i Köpenhamn till den 12 aug.

Kopenhagen Art Institute: “Jeg kan ikke lide tanken om, at folk kan få nok af mig”.

( återkommer med mera cykelkultur-tankar och länkar under taggen #cykelkultur, håll utkik. )

Irving Penns fotografiska världar

Jag minns när Irving Penn ställde ut sina kvinnliga ”nudes”, sina svartvita närgångna fotografier på Camera Obscura i Stockholm på utställningen ”Earthly Bodies”. Det är början på 80-talet och på bilderna bokstavligt väller kroppar ofta utan ansikten, utan identitet fram. Det är kallt belysta, avskalade studier av mänskliga kroppsdelar, av människans former.

Utställningsposter ”Earthly Bodies” Camera Obscura Stockholm, 1981.

Bilderna delade kritiker- och fotografkåren i två delar; i den delen som såg de svartvita aktstudierna som smaklösa och brutalt objektifierade fanns den starka dokumentära traditionen i svensk fotografi, i den andra fanns konst- och modefotograferna som i Penns bilder såg människans skönhet i de plumpa och mulliga linjerna. Själv befann jag mig någonstans mittemellan.
Jag skrev en essä i tidningen Schlager om utställningen och lyfte – om jag minns rätt – fram det mästerliga sättet att teckna med ljus, jag upplevde kropparna som befriade och vackra. Irving Penn varken förhärligade eller föraktade, han studerade de mänskliga former som aldrig eller sällan tidigare avbildats i klassiska aktstudier, i måleriet eller skulpturalt.

När jag nu återser några av de svartvita fotografierna på Moderna Museets utställning ”Skiftande världar”, hämtad ur den donation Irving Penn gjorde till museet 1995, blir det tydligt hur motiven är en del i hans utforskande av stillebenets uttrycksformer. Hur ljusets spel skapar form, hur fotografiet fryser tiden. Stannar tiden så att vi kan se.
På utställningen finns ett spektra av hans olika teman; modebilderna för amerikanska Vogue, porträttserierna på berömda kulturpersoner som Ingmar Bergman och Truman Capote, naturfolken i Dahomey i sviten ”Worlds in a small Room” eller ”Småföretagare” som visar yrkesarbetare i femtiotalets London, Paris och New York.

Paradoxalt nog är Irving Penns storhet som fotograf att han aldrig verkade värdera sina motiv, han studerade dem och visade fram dem i detaljskärpa och mot neutral bakgrund. Den gråa duken eller det vita och tomma studioljuset. Samma blick oavsett om han arbetade med modebilder eller de egna uppdragen och böckerna.
I en ljudupptagning Moderna har lånat in berättar Irving Penn själv om sin relation till sina motiv och sina serier med bilder, fritt tolkat säger han att han alltid ”söker mig själv i mina motiv, precis som betraktaren söker sig själv i mina bilder.” Ett sätt att utforska världen och sig själv. Tydligare än så kan det nog inte sägas…eller som citatet Moderna Museet har tryckt upp på entreväggen till utställningen :
”A good photograph is one that communicates a fact, touches the heart, and leaves the viewer a changed person for having seen it; it is in one word, effective.” —Irving Penn.

Balenciaga Little Great Coat (Lisa Fonssagrives-Penn), Paris 1950
© Copyright by The Irving Penn Foundation.

”Skiftande världar” är en museums utställning av den där självklart generösa sorten, fylld av magasinsuppslag från Penns karriär, tidsbilder över den kolorerade modepressens utveckling. Alla som på något sätt intresserar sig för fotografi och magasinsdesign måste göra ett studiebesök på Moderna Museet Malmö i sommar.

Prometheus – den vita härskarrasen

Att sitta inbäddad i 3D glasögon med mullrande THX-ljud är en häftig upplevelse – ”Prometheus” är en visuell bergochdalbana som skall ses på stor bioduk. Men kärnan i berättelsen handlar om mer än eskapism för stunden, den tar ett filosofiskt strypgrepp på darwinismen och för fram en kontroversiell teori – att människan skapats med DNA från en intelligent Alienkultur på en planet långt borta.

Denna sciencefiction teori har solkiga rötter som Michael Tapper skriver om i sin recension av Prometheus i Sydsvenskan – han skriver ”Handlingen börjar annars oroväckande med grottmålningar som i spåren av Erich von Dänikens kryptonazistiska jakt på en utomjordisk härskarras pekar mot att vita européer – förstås – är stjärnornas barn.

Men Ridley Scott berättar inte en hjältehistoria om övermänniskan och skapelsens krona, istället är det ett pessimistisk och mörkt äventyr där den onda androiden David möter den goda forskaren Elisabeth Shaw som vill spåra livets ursprung. Vem som vinner och svaret på gåtan – det finns inte i denna Prequel till Alienfilmerna. Den kommer kanske i uppföljaren…för i klassiskt Hollywood-maner har Scott lämnat slutet på dystopin öppet.

Skall androiden och forskaren hitta den intelligenta civilisationen bakom de slemmiga muterande Alienvarelserna…???