Har under några dagar dykt ned i nätets gigantiska arkiv och sökt fakta och reflektioner om Grace Jones. Nattklubbssångerska, modell, fd stilikon. Hon gjorde förra vintern comeback med albumet ”Hurricane”, en återkomst med liknande pregnanta reggaerytmer och djupa altröst som när ”Pull up to the bumper” svepte över de tidiga 80-talens discogolv.

Grace Jones videosnap _ ”Libertango”

På YouTube hittar jag videon till sången ”I´ve seen that face before (Libertango)”, skapad tillsammans med fotografen/designern Jean-Paul Goude (hennes dåvarande man). En superelegant sammanvävning av visuella element och gungande rytmer, med referenser till dadaisternas geometriska färg- och formlekar.
Grace ansikte med sina kubistiska drag och hårt markerade skuggor är skapat i liknande former; en stilbildande rockvideo, minimalistiskt fotograferad med det svartvita skuggspelet och det franska dragspelet som skapar eleganta diagonala linjer i studion. En professionell modell och stjärna på den internationella jetset-scenen.
Textraderna ”Strange, Ive seen that face before / Seen him hanging round my door / Like a hawk stealing for the pray / Like the night waiting for the day” som inleder sången målar i några enkla strofer upp ett stadslandskap, laddat med mytologiska nattvarelser och tunga drifter.

Det är ett omtumlande återseende – en omvänd deja-vu upplevelse – jag hamnar i rockvideons barndom, i en tid när jag var programledare på SvT och gjorde Chrome 22. Minns inte om videon visades i programmet, om inte var det en grov blunder, för i ett visuellt yrvaket medium som rockvideon var på den tiden, står Libertango ut med stilsäkert foto och driven rytmisk klippning.

Grace Jones videosnap Corporate Cannibal

Jag sitter vid min laptop och spelar om videon, växlar sedan över till moderna Grace Jones som i den digitalt surrealistiskt skruvade videon till ”Corporate Cannibal” återvänder till djurmetaforerna – ”I’m a man-eating machine… / I can’t get enough prey / pray for me / corporate cannibal… / digital criminal…”. Det är en dystopi i stark kontrast till den livshungriga karaktär hon personifierade för snart trettio år sedan. Samtidigt är det skrivet med en överlevares klarsyn, med en distanserad och kirurgiskt skarp analys.
Det är inte bara jag som är imponerad av denna återkomst, läser Martin Theanders recension i tidningen SONIC där han högaktningsfullt skriver – ”När hon nu i albumstarten fräser »This is my voice, my weapon of choice« innan de stenhårt renskrapade rytmerna tar över låten »This is«, bugar man inför Grace Jones återkomst, genomförd med fokus och zeitgeist värdiga vilken orädd nykomling som helst. ”
Rockpoetiskt och centrallyriskt på en gång – ”My voice, my weapon of choice!” En hyllning till den fria rösten, skrivet och pratsjunget med samma cross-over kvalitet som på 1980-talet. När jag skriver detta hittar jag den tråd som jag letat efter, en rockmusikens nervbana som länkar samman stilar och decennier och karaktärer.

ps. Tack till YouTube-skaparna och alla ni som håller liv i rockhistorien därute på nätet. ds