Kategoriarkiv: kulturpolitik

Kultur som organiserad odling

Lyssnade på ett studiosamtal i P1 – Nya vågen letar efter kreativiteten – där författaren och kulturdebattören Sven Nilsson formulerade en rad bildliknelser mellan kreativiteten och kulturen. Hans utgångspunkt är vad han kallar det ”kulturekologiska perspektivet”, där helheten och sambandet mellan de olika delarna står i blickpunkten.

Med detta fokus har han undersökt den kulturella myllan i Skåne i boken/rapporten ”Var finns kreativiteten” och hittat en rad fläckar där kulturen lider av missväxt (för att använda hans terminologi) och en del platser där kreativiteten verkar frodas. Malmö är ett exempel på det senre medan kommunen Bjuv är ett exempel på det förra.
Jag tänker inte här analysera metoderna Sven Nilsson använt, eller resultaten. Bara ge ett perspektiv från en fri kulturarbetares sida – och peka på ett citat han själv använde i P1 programmet – ”Åt dem som har skall vara givet”. Alltså den snöbollseffekt som verkar vara gällande när medel till kultur fördelas och när sponsorpengar söker efter plattformer att göda med sina pengar.

Alla som arbetat med kultur i en eller annan form vet att två faktorer påverkar VEM som får medel, trackrecord ( meriter och tidigare projekt) och synergieffekter ( alltså har någon annan gett medel ökar sannolikheten för att få mera medel av andra bidragsgivare och sponsorer).

Detta är därför det fria kulturlivet är så sårbart. Alla är mer eller mindre beroende av att politiker och tjänstemän i kulturnämnder och statliga bidragsgivare kan se vad som är konstnärligt fruktbara projekt och individer värda att satsa på. Och vem kan se nya innovationer före de slagit rot? Vem kan avgöra vilken mylla som skapar bäst kreativitet?

I den kulturella verkligheten är alla kulturprojekt som är nyskapande lätta offer för vindar och torka, för missväxt och kemisk växtbekämpning. Jag ser fram emot fortsättningen på Sven Nilssons resonemang kring ekologi och kultur där han analyserar de styrande och deras metoder, modeller och strategier. Alltså – jag efterlyser en analys av den kulturella trädgårdsmästar(na)en !

Moteld mot KULTURliberalerna

Alltfler kulturarbetare stiger fram och pekar på vilken utarmning av vårt kulturliv vi riskerar i framtiden – om arbetet med att marknadsanpassa kulturvärden fortsätter i samma takt som hittills. Stockholms kulturborgarråd är kanske den mest framträdande i denna offensiv från liberalt håll där publiktillströmningen premieras med extra skattepengar.
Senaste starka inläggen i debatten har kommit från scenkonsten, från Skuggutredningen som leverarat en mängs stoff och potentiell tändvätska. En del av dessa tankar ventileras i P1s Snittet ”Teatern – vad är den bra för och vad får den kosta?” som går att lyssna på som poddradio. Unga Klaras ledare Susanne Osten, Elverkets Stellan Larsson och Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare Anna Takanen levererar alla genomtänkta, intelligenta och brännbara argument FÖR statligt stöd till konstnärlig kvalitet.
Det enda problemet är att deras röster inte kommer fram i det oftast populistiska mediemyllret som handlar om kortsiktiga ekonomiska medel, om nedskärninagr och sponsring. Lyssna på de 30 minuterna i Snittet !

Ett land som inte satsar på sina kreativa kulturskapare är ett döende land.

Den alternativa kulturutredningen – Skuggutredningen – har precis gått i mål och presenterat ideer, tankar, åsikter och konkreta förslag kring hur Sverige skall vara ett kulturland att räkna med. I framtiden också.

Det finns mycket att tycka och tänka kring detta, många har mycket goda ideer. Men höj för ett ögonblick perspektivet från bidragsdiskussioner och läs detta inlägg som lyfter fram kulturens centrala roll.

”Strindberg som arbetsskapare.”
av Gunilla Palmstierna Weiss

Utdrag ur ett balkongtal till Strindbergsfestivalen 25.08.1996 Därför är August Strindberg exemplet och utgångspunkten för mina tankar.

1. Författaren, dramatikern, konstnären, fotografen, uppfinnaren, provokatören August Strindberg har genom sin kreativitet skapat fler arbeten åt människor än flera av våra industrier såsom ASEA eller Volvo sammanlagt.

Bl.a Förlag, från chefen till den anställde på expiditionen, lektörer, agenter, översättare, regissörer, skådespelare, avhandlingar, fotoböcker, pappersindustri, auktionsverk mm mm. Fröken Julie är en av de mest spelade pjäserna i världen. (Vid sidan om en stor teater som Dramaten har 72 yrken, samtliga är skattebetalare.)

2. Man måste vända på det hela.
När den kreativa står och skrapar på foten för att få ett litet bidrag från kulturdepartement och kulturministrar eller nyckfulla sponsorer. Så är det i verkligheten såväl kulturministrar som dess departement som är beroende av att det finns kreativa och skapande kulturmänniskor. Det är den kreative, den skapande som är deras verkliga arbetsgivare. Utan dem har ett kulturdepartement inget berättigande.

3. När landet skall representeras så är det nästan alltid utan undantag med kultur, teater, dans musik mm.

4. Att inte satsa på de ännu inte kända, är att skuffa undan avantgardet eller kanske en framtida klassiker. Hur många framtida Augustar ska man snöpa i sin linda. I en demokrati stöder man även det smala det udda, för det är ofta där spjutspetsen finns.

5. När någon säger att jag betalar inte skatt för jag går aldrig på teater.
I ett demokratiskt land betalar vi gemensamt skatt för dagis, vård, skola, kultur mm. om man inte längre behöver dagis så ingår det ändå i min förpliktelse att bidra. Att inte använda sig av kulturutbudet är var och ens egna val.

Att sluta satsa på kultur, på kreativitet är lika med att sluta satsa på framsteg och forskning. Ett land som inte satsar på sina kreativa kulturskapare är ett döende land.
Gunilla Palmstierna – Weiss”

Reflektion är vidarebefodrad i sin helhet så som den publicerats på Skuggutredningens hemsida. Där finns många fler tänkvärda och bitvis omtumlande klartänkta inlägg som om de skulle lyftas fram kan göra kulturpolitiken till ett sant innovativt fält! Läs gärna på!