Framtiden för svensk kvalitetsfilm – i hemmasoffan

Direktsänd Guldbaggegala i public service kanalen. Glitter och tacktal.  Allt glans på svensk film för en kväll.

Svensk filmkonst behöver klappa sig själv för bröstet och visa upp vad man kan. Guldbaggar är ett bevis på och ett tecken på väl genomfört filmiskt arbete. Det är god marknadsföring och en del av Svenska Filminstitutets uppdrag – att både stödja, uppmuntra, vara medfinansiärer och sprida svensk film.

Att ”Svinalängorna” lyckats dra storpublik och tränga igenom bruset på biograferna är en bedrift. Men ett starkt drama som bärs fram av en boksucce innebär inte att bra kvalitetsfilm har en given plats på biografen. Där råder snudd på monopolkultur, kvalitetsfilmen är satt på undantag i de flesta svenska städer där SF, Svensk filmindustri, styr utbudet.

Om denna väl kända situation skriver Gunnar Bergdahl, till vardags kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad, i dagens Aftonbladet. Han kan mycket om villkoren för svensk film efter att bla att suttit i SFIs styrelse och varit en av de drivande bakom Göteborgs filmfestival.

Hans åsikter om filmklimatet samlas under den – ganska missvisande – rödfärgade parollrubriken Filmen till folket. För vad hans analys går ut på är att det inte finns någon filmpolitik, att det satsas miljoner i produktionsstöd till svensk lång- dokumentär- och kortfilm genom konsulenterna på SFI, men i de allra flesta fall visas filmerna för väldigt få och med väldig liten spridning. Vi betalar men ingen ser på. Vi bjuder producenterna på ett antal miljoner, men vi får sällan se resultatet!

Som brandfackla är hans inlägg välformulerat – och konstruktivt. Det siktar in sig på vilken filmpolitik vi skall ha och bristen på en sådan från kulturdepartmentet. Om nödvändigheten av att hitta alternativa former för distribution när den stora monopoldistributören SF sitter i de internationella bolagens knä och reserverar stora delar av sin kapacitet för kommersiella storproduktioner.

Svensk filmproduktion behöver alternativ och de finns i smådistributörer som Folkets Hus och Parker och Folkets Bio. De håller kvalitetspubliken under vingarna med ideella krafter och visningar.

Samtidigt är det ett stort teknikskifte på gång för filmkulturen. Allt fler av dagens unga filmmakare skapar innehåll för andra dukar än för de stora monumentala widescreendukarna på biografen. Rörliga bilder idag skapas för skärmen, för att se på laptops och på iPaddar. Vardagstittandet och kvalitetsfilmen ser publiken på hemmaduken. Astoria, Royal och Draken är festivaldukar, filmdukar för evenemang och stora kvalitetssatsningar.

Där ligger framtiden, svensk film måste se till att skapa digitala biofönster på nätet med streamat innehåll, på DVD distribution. Rikta resurserna och stödet mot de platser där publiken finns. På nätet. På det viset är rubriken ”Filmen till folket” korrekt – filmpolitiken måste riktas mot de arenor och de fönster där publiken finns. I hemmasoffan.

Ge filmen tillbaka till folket | Film & TV | Kultur | Aftonbladet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s