Etikettarkiv: Miles Davis

Miles Davis. En härjad man som finns till genom jazzen

Ur arkivet. Ett porträtt och en intervju med en legend. Minns att mötet skedde i en svit på Grand Hotel i Stockholm, dagen efter spelade han på Gröna Lunds scen, jag såg och hörde från upphöjd pressplats tillsammans med bla Tommy Berggren. Konserten var kort, intensiv, svängig. Funkig som han lovade i intervjun. Texterna är oredigerade såklart, rakt ur källan. Antecknat 2021 03 27

AV THORE SONESON / Publicerat i Söndag med DN 5 juli 1987

Miles Davis. En jazzlegend i sin egen tid. En trumpetare som återigen spelar på världens scener. En 60-årig amerikan som levt och spelat sig igenom hela den moderna jazzhistorien. Nu är han här igen. Den här gången för en spelning på Gröna Lund i Stockholm, i morgon måndag. Med sig har han hela den moderna tidens elektroniska instrumentarsenal och ännu en ny generation musiker i sitt band.

En gång var han en blyg musikstuderande i New York. Medelklassgrabben Miles Davis har gått som en knivskarp trumpetstöt genom sin egen musikaliska karriär. Bilden är från hans ”Porgy and Bess” period på 1960-talet. Då gjorde han smäckra, melodiska utflykter i; amerikansk populärmusik. (Bilden är färglagd.)

På något sätt är det passande för denne extravagante musiker, på senare år iklädd en röd trumpet, svarta läderkläder och – ständigt – solglasögon, att spela på ett nöjesfält. Detta inte sagt nedsättande, men med åren har han blivit alltmer en showman, en professionell musiker som vet hur han skall nå sin ständigt yngre publik. Musiken överlever allt detta yttre och finns där att suga åt sig bakåt i åren för den nyvakne.

Själv har Miles Davis de senaste åren levt lika intensivt med en penna som med en trumpet i handen. Denne jazzkonstnär med en ”sofistikerad enkelhet” som ledstjärna för sitt trumpetspel har förvånat de få journalister som kommit nära honom med att ständigt ha ett skissblock framför sig.

Miles Davis har bara ett motiv. Kvinnor, svarta, långbenta och sensuella kvinnor. Han målar och tecknar dem med samma kompromisslöshet som alltid kännetecknat hans musik. (Open Culture har en artikel om Miles Davis konst och skivomslaget Amandla). Hans svar på vad de olika uttrycksformerna har gemensamt är skenbart enkelt, men fyllt med ett livs erfarenhet.
– Det handlar om balans. Om att nå pulsen. Och forma den för sig.
Ungefär så uttryckte han sig i ett engelskt rockprogram förra året, under en intervju med programledaren Jools Holland i ”The Tube”. Jag skriver ungefär, för Miles Davis stämma är numera reducerad till en minimal raspande viskning som följd av otaliga stämbandsoperationer. I samma intervju svarade han på frågan om varför han är så krävande mot sina medmusiker.
– Innan man kan experimentera måste man lära sig grunderna.

Ständigt lyhörd
Citaten är kännetecknande för en livslång attityd. Miles Davis har alltid låtit musiken tala, sällan ens brytt sig om att låta sig intervjuas. Hans fåordiga uttalanden har varit korthuggna och tagits som bevis på översitteri.
Den enda bibel han haft är bekännelsen till sin egen musik. Och den har skiftat med tiden han levt i. Ständigt lyhörd och inkopplad på nutiden har Miles Davis musik skurit genom jazzens historia på ett sätt som fått nya unga generationer av musiker och publik att upptäcka honom, samtidigt som de äldre vänt honom ryggen i avsmak för vad de omväxlande kallat kommersialism och svek.
När han var en blyg medelklassgrabb som studerade seriös musik vid Julliard School of Art i New York, hamnade han i de svarta musikkretsarna. Där lärde han sig att trumpeten kunde vara nyckeln till en egen identitet.
Miles Davis gick från efterkrigsårens bebop med Charlie Parkers grupp när de revolutionerade den ”snälla” swingmusiken, via 50-talets ”cool”-period med John Coltrane när idealet var att, likt litteraturens beatnikprofeter, ”koppla in sig på medvetandeströmmen”, till Gil Evans orkestreringar på 60-talet av smäckra och populära melodier, typ musikalen ”Porgy and Bess”.

Utan sentimentalitet
Därefter kom den elektrifierade Miles, ”jazzrockens” guru, som ömsom var militant förespråkare för Black Power och ömsom sökte nya rymder på 70-talet när han upptäckte vad explosionen i fråga om teknisk utrustning kunde tillföra musiken.

I dag står han åter mitt i tiden inkopplad på dansrytmerna och de vassa, eggande melodierna i den moderna svarta funken, 80-talets storstadsmusik.
Fem epoker, fem olika sorters publik, fem generationer. Men samme Miles Davis.
Samme trumpetare som flyter ovanpå ett pulserande komp och levererar toner fylllda med en glödande, sval flamma av känslor.
Samme bitske kommentator som fått kritiker att ilskna till och skriva av sig sin irritation i maniererade utbrott om .”fördärvligt inflytande från europeisk musik och kommersiellt förfall”.
Samme svarte musiker som försvarar sin ständiga drift att förnya musiken i en av sina få längre intervjuer, gjord förra året av engelske rockjournalisten Nick Kent, med orden:

– Allt det där snacket om att jag var bättre förr… om att jazzen var bättre. Det är bara reaktionärt tänkande från några sorgliga satar som inte var där.
– Kritikerna säger ”Oh Miles och Bird … de gyllene åren”. Vad är glimmande som guld med en musiker som uppumpad med droger spelar sitt instrument där hälften av klaffarna är igenmurade? Säg mig det, för fan om jag vet det.

Bird i citatet är Charlie Parker, den svarte saxofonisten som dog utfattig, efter många års heroinmissbruk. Miles Davis har inte ett uns sentimentalitet i sin syn på jazzen då och nu. Han var med och skapade den, men vägrar att vara nostalgisk över villkoren omkring musiken. Och livsstilen som, hävdar romantikerna, skapade de känslomässiga förutsättningarna för jazzen.
– Jazz skapades av en speciell sorts musiker; kreativa killar som samtidigt var egocentriker. Nattfolk. Någonting med natten ledde dom till att spela blues…
– Men ingen ville höra oss på den tiden. Vi spelade på klubbarna för att ingen ville ha oss på bästa sändningstid på TV. I dag påstår folk på skivbolagen att jazzen är tillbaka. Att det finns en revival…
– Dom vet ingenting. Dom säger: ”Bird dog för sin konst. Han hade en jävligt bra tid.” Han dog på sina bara knän! Fattig och nedbruten! Han hade inte kontroll över något.

Beskjuten
Miles Davis om någon vet vad han pratar om. Han har själv gått igenom olika perioder av missbruk, av förnedring. Heroinet höll på att kosta honom livet i början på 50-talet, kokain och morfin höll på att göra samma sak på 70-talet.
Men han har haft klarsyn och hänsynslöshet nog att ta sig ur dessa perioder innan han tvingats spela ur sig sin sista energi för mat, sprit och hotellrum som så många före honom. I stället har han haft en karriär som kretsat kring stora pengar och smarta sportbilar. Under en period livnärde han sig som hallick för ett stall med sju prostituerade. Under andra har han blivit beskjuten av undre världens lakejer för obetalda låneskulder.
Samtidigt har han gjort sunda investeringar i aktier och hus, skrivit guldkantade kontrakt med skivbolagen. Och nu på senare år gift sig med en svart skådespelerska, Cecily Tyson, som länge varit hans livsledsagerska. Hon har satt honom på hälsodiet och skickat honom på kurer där fårkörtlar varit viktiga ingredienser.
Men svaret på varför han överlevt och vänt situationen till sin fördel ligger definitivt också i attityden. Han har som få svarta musiker förstått att spela på den vita publikens strängar, den som alltifrån 50-talets mitt varit ryggraden i jazzpubliken.

Miles Davis har byggt upp en myt omkring sig. En konstnärsmyt av klassiskt snitt. Otillgänglig och bister ‘har han spelat oräkneliga konserter med ryggen mot publiken. Det är en romantisk och oberäknelig nonchalans som tilltalar och lockar.
Han har kallats ”den osynliga konstens Picasso” och han har konsekvent hjälpt till att sprida denna bild av den kompromisslöse konstnären som inte behöver någon annan än sig själv med uttalanden som: ”Om jag spelar bra i åtta takter räcker det för mig. Det är bara det att jag inte talar om för någon vilka åtta takter som är bra. Det är min hemlighet.”

Med samma självklara integritet säger han i dag om konsten att överleva som svart musiker:
– Det kommer alltid någon vit och viskar i den svarte mannens öra: ”Du ska rensa upp din stil. Tona ned det svarta. Köp en kostym”.
– Den vite mannen klistrar en etikett på oss och den svarte mannnen har fallit för lockropen, nästan varje gång.
– Varför? Jo för han är girig. Fan; jag skäms för att säga det, men det är sant.
– När den vite mannen pratar lyssnar den svarte mannen och han ser dollarsedlar överallt. I nästa sekund har han kompromissat med sin attityd, och attityd det är vad de vita alltid varit avundsjuka på oss för. Om och om igen har den svarta musiken blivit rånad på det den har – attityden.

Det senaste exemplet anser Miles Davis vara den unge trumpetaren Wynton Marsalis som, enligt honom, kopierar det 50-talssound som Miles Davis och John Coltrane skapade. Ett rent och enkelt ensemblespel i kvintett och utan elektronik har fått Marsalis – höjd till skyarna av de övervintrade jazzkritikerna.

”Jazzen är död”
– Wynton är en bra musiker, men varför strular han omkring i det som passerat. En musiker av hans kaliber borde inse att den perioden är över, Jazzen är död. Hela sammanhanget är förändrat.
– Jag menar, i dag finns trummaskiner och synthesizers. Jag älskar dem. Säg att jag vill ha lite brasilianskt sound, på det lite engelskklingande musik, sedan lite Parisstämning – jag kan få det och blanda ihop allt till en ny hybrid! Bryta ny mark!

Detta är inte bara stora ord, Miles Davis har under 80-talet pånyttfötts som musiker. Borta är de långa introspektiva utflykterna från 70-talet. De är ersatta av rytmvibrerande stycken, ofta tolkningar av andra artisters melodier.
Inför inspelningen av ”You’re under arrest”, hans förra LP, spelade Miles Davis och hans band in ca 40 sådana tolkningar. Med på LP-n’ kom Cindy Laupers ”Time after time” och med den fick Miles Davis uppleva något så unikt som en radiohit. Det är en sällsynthet i hans musikaliska karriär.

Naturligtvis lät kritikerna bilan gå och dömde ut honom för att spela melodiradiomusik. Men det var inte första gången – samma sak hände på 60-talet när han tolkade Cole Porter-klassiker som ”All of you”.
Däremot blev det inget av Miles Davis samarbete med rockmusikern Prince. Det var Prince som skickade inspelade bakgrunder till honom, med full frihet för Miles att använda dem, men i sista stund bad Prince honom att inte släppa ut musiken.
– Jag respekterar honom och hans beslut. Han är för fan ett musikaliskt geni, en multimusiker med hämndlystnad!
– Han påminner mig om Duke Ellington, speciellt som pianist. Ja, han är 80-talets Duke. Skillnaden är bara att då kunde inte Duke spela för en vit TV-publik, inte med den elegansen och den attityden, det var skrämmande när den kom från en svart man.

Men ingenting säger att detta samarbete inte kan bli av i framtiden. Miles Davis är trots allt ”bara” 60 år, med en ständig drift att förändras. Ett drag han själv kallat för ”en förbannelse”, men som han i dag omvärderar.
– Kanske uttryckte jag mig så, men i dag vet jag att det är en gåva, inte en förbannelse. Min musik är bättre än någonsin. I mina öron.
– Jag har inte gått ned för räkning, säger han med en avslutande kläm i intervjun med Nick Kent.

Den moderne, hårde Miles Davis i de obligatoriska svarta solglasögonen. På måndag kommer: den 60-årige jazzlegenden till Gröna Lund i Stockholm med sin röda trumpet och en ny generation musiker i bandet.

Öppen Miles Davis

AV THORE SONESON / Publicerat i Dagens Nyheter den 6 juli 1987

Han ser nästan pånyttfödd ut där han sitter i en stol och koncentrerat samtalar om sin musik. Borta är stora delar av den tvära attityden, borta är den tjuriga trumpetaren som har skrämt mer än en journalist, genom åren.
Det är Miles Davis beskrivningen gäller. Inför sin konsert på Gröna Lund i går gav han flera intervjuer. Något han på senare år tagit som vana att göra, i stället för den gamla musslan som lät musiken tala.
– Det är skivbolaget som bestämmer när jag ska prata, säger han och ser inte helt allvarlig ut. I stället glimtar det till av tjuvtrick i hans 61-åriga ögon (när han sänker solglasögonen och spänner blicken i mig.) Miles Davis njuter uppenbart av att spela rollen som Miles Davis.

Funkgäng
Med sig på årets turné har han ett elektroniskt funkgäng, svarta virtouser som kan följa maestrons böljande musik.
– De kommer att vara okej om sex månader, säger Miles själv. Då ska vi kunna ge konserter uppbyggda som mitt ideal, fyra delar i stället för operans tre. Vi ska kunna starta där andra normala band slutar…
– Att spela en timme gör att all musikalisk timing försvinner, säger han irriterat och det är med viss oro man ser fram emot kvällens futtiga nittio minuters konsert på Gröna Lund.
Samtidigt som Miles Davis turnerar med sin trumpet håller olika musiker på att skriva material åt hans nya LP. Den kommer också att produceras av Marcus Miller, som gjorde förra ”Tutu”. och med kommer antagligen låtar av bandet Kassav från franska Antillerna, av gitarristen John Bingham och av Chuck Brown and the Soulsearchers från Washington.

Väljer själv
Antagligen, för dagens Miles Davis är i fullständig kontroll över skivbolaget. Han väljer material, han avgör vad som kommer med på plattan.
Bakom sig har Miles Davis en fight med sitt förra skivbolag CBS om hur de envisades med att etikett hans musik jazz. Något han idag hatar att bli identifierad med. ”Jazzen är död” deklarerar han, och hans egen musik:
– Jag antar att man kan kalla den en ”melting pot”, det finns utrymme för ett bop-solo, det finns rytmer som arbetar på olika nivåer. Det är vad jag gillar med de afrikanska gängen. De kan bryta rytmen på hälften, dra i väg och återvända igen…

Flexibel
Flexibiliteten tilltalar Miles Davis. Och fascinationen för det afrikanska är inget nytt, redan inför legendariska ”Kind of blue”- LP-n hade han fascinerats av danstruppen African Ballet. Där stötte han på trumpianot och på skivan finns försök att använda det.
– Jag visste inte då hur, men i dag vet jag, säger han. Tillsammans med sångerna som Chuck Brown skrivit kan resultatet bli riktigt svart.
När han säger detta flyter tonerna i väg i huvudet och melodierna trillar fram. Miles Davis verkar leva mitt i sin musik, fortfarande, och ett av framtidens projekt är att gå in i studio med Prince.

Musikalisk skatt
– Vi har samarbetat på avstånd, säger Miles, men innan vi släpper något måste vi gå in i studion och blåsa ut oss och komma ut på andra sidan…
– Jag menar, Prince har dessa fantastiska taper där allt finns i bakgrunden. Man kan plocka upp gitarren om man behöver, det är lager på lager av musik.

När vi skall lämna rummet berättar Miles Davis också att plattan, döpt till ”Aura” som han spelat in med danske basisten Palle Mikkelborg kommer i september, och att CBS accepterat hans krav på hur den skall lanseras.
Det är en musikalisk skatt som många väntat på, och när han skall börja berätta mera, drar managern, TV-fotograferna och tiden i väg honom. Annars kunde han sitta där fortfarande och berätta om sin musik.

PS. Kursiverad text är tillägg i efterhand.