Kategoriarkiv: Kultur

NILO

Lämna ett svar

Prolog

Stockholm slutet av åttiotalet. Staden befann sig i efterdyningarna av femtiotalets småstad, sextiotalets byggboom och sjuttiotalets alternativa rörelser och husockupationer. Billiga lägenheter och ateljéer försvann i rask takt när en ny rivnings- och renoverings-boom började förvandlingen av city till ett kommersiellt shopping och bankdistrikt.

Som kronan på det cityverket öppnades Kulturhuset 1974 och flera av de äldre fastigheterna längs Drottninggatan förvandlades till departement och kontor. Södermalm var fortfarande en stadsdel där det gamla och det nya levde parallellt, ölhallar och kinesiska restauranger bedrev sin verksamhet vägg i vägg och de alternativa husockupanter i Mullvaden levde kvar i stadsdelens minne.

Denna roman utspelar sig i detta klimat, i en tid när punkens aggressiva kultur till en del ersatts av nya romantiker och syntgrupper, en tid när konstmarknaden exploderat, modedesigners och snabba cash ekonomer levde ut tidens drömideal.

Brytningstiden syntes i alla medier, SvT hjälpte till att lansera nya trender med liveprogram och livsstilsmarkörer som Måndagsbörsen, Sköna Söndag och Jakobs Stege. Musiktidningen Schlager jag varit med att starta 1980 hade fem år senare slagits samman med Ritz och döpts om till Slitz, då fanns fortfarande fokus på rockscenens kultur och musik.

Spår av denna tid finns i romanen men den utspelar sig framförallt i en krets av storstadsbor som lever på nätterna och i marginalen, konstnärssjälar och journalister som delar sin tid mellan krogen och ateljéerna.

Texten är bearbetad digitalt vintern 2020/21, mindre språkliga korrigeringar har genomförts men handlingen, personerna och de tidsrelaterade dialogerna är desamma som i ursprungstexten. Spänningsromanen Nilo är därför inte en tillbakablick på åttiotalet utan en skapelse under detta decennium.

Läs kapitel 1 https://medieman.com/2023/04/14/nilo-kapitel-1/
Köp NILO https://medieman.com/roman-forlag/

NILO / kapitel 1

1 svar

1.

I kylskåpet tävlade en plastinbakad ostbit, en samling halvtomma likörflaskor, några ensamma tomater och en ketchupflaska om att lysa upp tomheten. Det enda som existerade i överflöd var filmjölkspaket.

På kylskåpsdörren grinade ett ansikte dominerat av bleka ögon och inramat av ett tovigt, blont hår och ett stripigt, kort pipskägg. Plastkortet var daterat 88 – 91 och tvärsöver den svarta bilden lyste bokstäverna PRESS. Under bilden stod Peter Fransson.

Han slet ned plastkortet som satt fast med en bit tejp, stoppade det i byxfickan och tänkte högt. En vana han lagt sig till med under ensamma skrivande timmar.

– Eftersom schablonbilden stämmer perfekt med verkligheten finns det ingen anledning att maskera den. Eller förställa den.

Peter Fransson var inte intresserad av att skyla över spåren av sin ensamhet. Vinterns tristess hade dragit ett svart skynke över en annars livskraftig entusiasm. Han tyckte sig leva i upprepningens tidsålder, några och trettio, mätt på intryck, mätt på äventyr, mätt på utmaningar.

Han hade tagit konsekvenserna, sagt upp sig från sitt fasta jobb som journalist, utan att ha något klart alternativ att fylla tillvaron med. Än så länge flöt dagarna fram i de rutiner han utvecklat och förfinat under tio hektiska år.

Kylskåpet innehöll inga läskande öl. Det var en del av mönstret. Om det funnits en flaska Carlsberg på hyllorna hade Fransson snabbt förvandlat ölet till skummande fradga i ett högt glas och sig själv till konsument framför videon och en hemmakopierad, grynig långfilm med lättköpta celluloiddrömmar.

När suget i magen bröt ut, blev det nödvändigt att klä på sig den slitna pilotjackan i brunt skinn och leta upp ett vattenhål som serverade de rätta sorternas beska klunkar.

Stegen tog honom snabbt till den närmsta taxistolpen. Snabbt för att det klafsade om fötterna i snösörjan, snabbt för att omgivningen tröttade ut honom med sin monotona och grälla upprepning av samma sorters varor.

Demonstrativt lät han sin kropp sjunka ned i baksätet på taxin. Det var hans sätt att nonchalera alla försök till babbel från killen med hästsvans som satt uppkörd i ratten. Denne trampade gasen i botten och slirade fram på gatorna. Först vid Slussens vindlingar frågade han vart det bar av.

Fransson som stirrade ut på den isblåa kvällsfjärden till vänster om sig reagerade inte.

– Vilket hål ska de va, andades killen lite högre genom näsan så att hans passagerare hoppade till.

– Norrmalmstorg blir bra, sade Fransson nollställt.

– Ja där kan du ju välja och vraka…eller…

Fransson muttrade något ohörbart till svar och placerade omgående chauffören i facket extraknäckare. Han avskydde dem alltmer för deras närgångna och spelade intimitet. Chaufförens hemmagjorda utfrågningsteknik skulle säkert resultera i stora reportaget i någon mindre nogräknad blaska.

Tusentals andra med drömmarna i behåll slåss för att bli antagna på någon Journalisthögskola, tänkte Fransson. Slåss för att skaffa sig poäng som liknar läkarlinjens. Status styrde flodvågen av intresse, inte verklighetens efterfrågan på skrivkunniga. Inte heller talangen. Det visste alla som arbetat ute i tidningsindustrin.

Fransson slog igen dörren till den blekblå Volvon och styrde stegen mot ett rökigt och sjudande stamställe som bar det missvisande namnet Konstnärsbaren, KB. Få verksamma konstmakare hade visat sig där de senaste åren, de hade försvunnit i takt med krogens prishöjningarna, eller i jakt på sponsorer som befolkade andra lokaler.

Det fanns desto fler namn och ansiktslösa bland gästerna i den trånga baren. Just denna kväll var anonymiteten ett mål för Fransson. Den övriga kartan av lokaler innehöll för många ytligt bekanta skär och kobbar som krävde uppmärksamhet så att han inte havererade på dem. En kravlös titt i ölskummet var hans mål. Inte en social positionsmarkering.

nilo-webb-kap1Ladda ner

Jakten på den försvunna baren

Lämna ett svar

”JAG STÅR i någon av stadens barer och läppjar fridfullt på min öl – jag gör det för att jag alltid gjort det och alltid kommer att göra det – runt mig pågår en gigantisk komedi. Stockholm är en veritabel scen, fylld av en flora aktörer på jakt efter tillfredsställelse, ett ego, ett jag och en plats i solen.”
Så skrev jag i DNs bilaga På Stan när jag under åttiotalet arbetade på morgontidningen i Stockholm. Här finns flera reflektioner kring barkultur som jag kan skriva under också idag i min hemstad Malmö. Här finns visserligen prestigelösa barer men också de mera stajlade och gentrifierade barerna. Kanske någon med plastkort, vad vet jag.
Som avslutning på artikeln citerade jag filmregissören Louis Bunüel i hans memoarer ”Min sista suck”:
”I baren har jag tillbringar ljuvliga stunder. Baren är för mig ett ställe för meditation och samling utan vilket livet vore ofattbart. Den bör vara lugn, ganska mörk, mycket bekväm. Ett dussin bord högst och om möjligt föga språksamma gäster.”



Rockpoet – The Duchess of Coolsville

Lämna ett svar

I all ödmjukhet delar jag en recension skriven en sen natt i Stockholm juli 1987 efter ett av mina starkaste minnen av en konsert. (I konkurrens med McCoy Tyner en sen natt i Paris ca 1986 och Miles Davis på Malmö Stadsteater ca 1974 och Nick Cave i Köpenhamn 2018 och Thåström med gäst Freddie Wadling på turnen 2009 ). Det är bara att sätta på ”Pirates” vinylen igen och flyta iväg…eller varför inte nya ”Just in Time”! nyligen släppt på alla streamade sajter som Spotify.

Delacorta – popkulturell thrillerförfattare

Lämna ett svar

Med ojämna mellanrum plockar jag fram författare jag uppskattar/uppskattat ur min pockethylla. En sådan är Delacorta som skrev en svit på sex mysterier/thrillers kring 1980-talet. Alla baserar sig på ett osannolikt par, den drygt 40-årige Serge Gorodish och den 13-åriga Alba.
De båda möts i en fransk landsbygdshåla där han dragit sig tillbaka för att hitta sin stil som konstnär och hon specialiserat sig som snattare i skiv- och modebutiker. Han är en finsmakare som dras till det högkulturella, spelar piano och smuttar på Hennessy på stadens kaféer. Hon en vilsen tonåring som söker andra ideal än småstadens konforma, snattar exklusiv parfym och vinyler av jazzmusikern Albin Ayler.
Mellan dem uppstår en fascination och dragningskraft, en platonisk kärleksaffär som mellan raderna utvecklas till en fader-dotter relation. Den belevade beskyddaren och den unga rebelliska upprorsmakaren.


De två volymerna som finns översatta till svenska, utgivna av B.Wahlströms förlag

När jag läser om Alba, den första i sviten, kastas jag direkt till den tidsanda som dominerade tidigt åttiotal, å ena sidan den råa kraften hos punken och på andra sidan de ofta ytligt dekadenta syntarna. Antingen hatade man det borgerliga och högtravande eller också fascinerades man av överflödet och den kulturella glansen. Det är thrillers medvetet skrivna som populärkultur, man kan rentav kalla dem för kitschig popfiktion släkt med den Andy Warhol som skapade seriegrafier av bla Marilyn Monroe.
Tillsammans bildar Gorodish och Alba ett bedrägligt svindlar-par som bedriver utpressning, skapar falska kampanjer för att locka reklamköpare, infiltrerar motorcykelgäng och miljonärer allt för att komma åt ekonomiska medel för att kunna fortsätta sina bitvis utsvävande liv i metropoler som Paris, Los Angeles och Wien.

Det vimlar av kulturella markörer och beskrivningar av upplevelser som Goldberg variationerna med pianisten Glenn Gould, Davidoff cigarrer, Jaguarer och falska renässansmålningar, för att inte tala om lyxbostäder i Bel Air. Allt detta beskrivet med skarpa, surrealistiska ord och termer där distanseringen från frosseriet av högkultur blir tydligt.
Delacorta kombinerar på ett precist sätt språklig extravagans med fetischartade beskrivningar så att den västerländska kulturella lyxkonsumtionen hos vulgärrika uppkomlingar framstår just sådana, lyxparasiter i tillvaron.

I den kanske mest kända av volymerna DIVA, som också filmatiserades 1981, står operasångerskan Cynthia Hawkins i centrum. Hon vägrar göra inspelningar av sina konserter med arior ur klassiker som Tosca och Carmen, men en beundrande brevbärare smugglar in en bandspelare och gör en upptagning. Efter det är cirkusen och klappjakten på honom och banden igång. Gorodish och Alba blir här en slags bulvaner för gangsterkungar och agenter som alla vill profitera på den skönsjungande Divan.
Det finns flera scener i filmen av Jean-Jaques Beiniex som på liknande sätt som Delacortas språk lyckas skapa ögonblick av en sorts magi, förmedla upplevelser som blir som bubblor av estetisk vällust. En sådan scen är den där Gorodish framför en pastisch på Erik Saties Gymnopédies av kompositören Vladimir Cosma. Han sitter vid klaveret i en blåtonad, suggestiv filmad spatiöst fransk våning.

Wilhelmenia Fernandez spelar operasångerskan Cynthia Hawkins i “Diva,” från 1981, regisserad av Jean-Jacques Beineix.

Eller den aria sopranen Wilhelmenia Fernandez som spelar Cynthia Hawkins framför på operascenen, en skimrande och briljant tolkning skriven av den relativt okände kompositören, italienske Alfredo Catalani.
Dessa högkulturella inslag i en dramaturgisk klassiskt berättad thriller är en väl genomförd filmatisering av konstrasterna och de kulturella spektrat som gör Delacorta till en säregen författare med fötterna i både det hårdkokta och det surrealistiska.
( Länk till trailer av DIVA med arian av Wilhelmenia Fernandez.)

Scen ur DIVA med Thuy An Luu som Alba och Richard Bohringer som Serge Gorodish

Efter att hans böcker uppmärksammades i början av åttiotalet skrev jag en längre essä ”Viva Macho” i magasinet ABCD 1985, en slags tidsspegel av ett kulturellt fenomen som stack upp näsan i postpunkens och syntvågens efterskörd.
”Det har bubblat upp en våg av existentiellt svartsynta thrillers. Där är den manlige huvudpersonen ömsom ”coolt” Philip Marlowe-traditionell och ömsom amoralisk och övertydlig macho. Schweizaren Delacorta skriver kärnfulla, stilistiskt drivna thrillers om sin hjälte Serge Gorodish och hans skyddsling, den trettonåriga lolitan Alba. Gorodish är en livsnjutare, en kallsinnig och beräknande man som uppfyller de flesta kriterierna på en macho. Beskyddande, patriarkisk och sydeuropeisk kulturell handskas han med faran som en shackspelare.”

Delacorta, alias för schweizaren Daniel Odier född 1945, skriver rappt och målande. Han refererar öppet både till den hårdkokte Raymond Chandler och sin fascination för filosofier som zenbuddismen och tantra yoga. Han är utbildad på en ansedd konstskola, ägnade sig åt musikkritik och undervisade på universitet i USA bla i att skriva filmmanus, hans livslånga intresse för meditation och österländska läror ledde till att han öppnade ett ”Tantra/Chan center” i Paris i mitten av 90-talet. Hans debut som författare var med ”The Job: Interviews with William S. Burroughs” som kom 1969.
Förutom sviten med NANA, DIVA, LUNA, LOLA, VIDA och ALBA mellan 1979-1989 under pseudonymen Delacorta har han skrivit ett antal böcker om buddism, tantra yoga och meditationstekniker. https://en.wikipedia.org/wiki/Daniel_Odier

THORE SONESON
(Artikeln finns också publicerad på Bengt Erikssons blogg DECKARLOGG )

Mitt liv som skribent / författare

Lämna ett svar

En kortversion
Lusten att skriva romaner delar jag med många, allt fler ger också ut sina alster genom eget förlag eller olika on demand lösningar. Jag tillhör dem med mitt förlag THS media där jag gett ut romanerna SUND och NILO.


Jag har ägnat stor del av mitt yrkesverksamma liv åt att skriva – främst som journalist och manusförfattare, som producent och filmmakare. Har publicerat en hel del manus och filmiska projekt på min hemsida. Flera av dessa har inte nått hela vägen till att produceras – som tv-serien Bernard Foys Tredje Rockad eller thrillern Nemesis.

Lusten att skriva är numera fokuserad på litteratur, jag arbetar med ett personligt bokmanus och research till en ny spänningsroman, den kommer att utspela sig i vår nutida värld som har många drag av den fiktiva digitala verklighet jag skapade i kortfilmen In Search of The Militant Code tillsammans med Michael Johansson.

Julbokmarknad på Victoria i Malmö

Lämna ett svar

Lördag den 17 dec är det dags för den årliga julbokmarknaden på Victoria teatern i Malmö som arrangeras av Medieverkstaden Skåne. Mellan kl 12.00 och 17.00 fylls salongen av oberoende små förlag och författare med sina alster. Här kommer finnas allt från fotoböcker, poesi och romaner.
Mitt förlag Thore Soneson media är där med mina två egenproducerade romaner, SUND och NILO, med finns också Bengt Eriksson och vår gemensamma antologi Best of Schlager. Hoppas vi ses!
Länk till evenemanget på Facebook

SUND
I fokus för romanen Sund står en fotograf som sammanställer en utställning, bilderna blir en minnesresa och ett sätt för honom att återfinna sin roll. Berättelsen är ursprungligen skriven i början av 1990talet och har sedan dess legat i den berömda byrålådan.

Här ett smakprov – ”Tom Sund vred på förstoringsapparatens rattar. Han sökte rätt format, rätt skärpa, rätt exponeringstid. Händerna lydde hans minsta kommando, negativet fixerades på den vita ytan, formatet på ramen korrigerades. Han vred ett rött filter framför objektivet, tog ett oexponerat ark 40 x 50 papper ur en kartong och placerade det i ramen.”

NILO
Stockholm slutet av åttiotalet. Staden befann sig i efterdyningarna av femtiotalets småstad, sextiotalets byggboom och sjuttiotalets alternativa rörelser och husockupationer. Billiga lägenheter och ateljéer försvann i rask takt när en ny rivnings- och renoverings-boom började förvandlingen av city till ett kommersiellt shopping och bankdistrikt.
Denna roman utspelar sig i detta klimat, i en tid när punkens aggressiva kultur till en del ersatts av nya romantiker och syntgrupper, en tid när konstmarknaden exploderat, modedesigners och snabba cash ekonomer levde ut tidens drömideal. En tid där droger romantiserades och experimenterades i breda kretsar.

”Tom Hansens blick svepte över rummet från scenen, hans långsmala ansikte tycktes flyta ovanpå tumultet. Munnen slöt sig kring saxofonmunstycket, sjukt och skälvande. Tonerna var både elektriskt kyliga och gnistrande varma.
Klangerna förstärkte scenen i källaren, den kunde varit hämtad ur Fellini Roma, gracilt finlemmade killar och vitsminkade tjejer, alla på något sätt inneslutna i sin egen privata sfär.
Bakom Tom eldade en trummis rytmer på en virveltrumma, monotont exakta.
Bredvid slukade Anette Finicelli sin mikrofon mellan de röda läpparna. Hennes sång var inte sång, det var gurglande låten ur djupet av strupen, stötvisa ljud likt ett ännu inte uppfunnet blåsinstrument.”

BEST OF SCHLAGER

Tillsammans med musikjournalisten Bengt Eriksson satte jag samman en antologi med ett urval texter från tidningen Schlagers första tre år. Den gavs ut av förlaget Reverb 2011. Nu finns inte förlaget längre men vi har kommit över restupplagan. Här ett utdrag ur en av mina texter från 1980 –

”Siouxsie & The Banshees. Smaka på namnet. Vilka associationer ger det? För mig ringer det starkt av varningsrop, skrik från kulturer och människor som håller på att kvävas och gå under. Uttrycksfulla och allvarliga skrik. Siouxsies egna ideér om bandet och deras ställning i engelskt musikliv stämmer bra med den bilden. En modern popgrupp. Ett genomarbetat uttryck. Personligt känslomässiga texter. Självständighet mot bransch och bolag, publik och andra musiker.”

Tunna blå linjen – intriger som slutar i sängkammarscener

Lämna ett svar

Ett par veckor efter sista avsnittet av polissåpan ”Tunna blå linjen” kommer flera kritiska inlägg om denna SvT-serie som ”gör Malmö till Bullerbyn” för att citera Mustafa Panshiri fd polis och författare. I Expressen den 13/11 skriver han om avsaknaden av berättelser om gängkriminalitet och skjutningar, om att serien misslyckas med att på allvar visa på de dolda hierarkier och fördomsfulla element som de facto existerar inom poliskåren. ”Det blir moralpredikan förklätt till drama; teater – i dubbel bemärkelse.”
Han skriver och jag citerar ett längre stycke ur texten – ”I ett avsnitt av andra säsongen har poliserna en utbildningsdag vars syfte är att skapa mer sammanhållning dem emellan. Det slutar med att de sitter i en ring med en föreläsare och skriker på varandra om vilken sorts rasism som är värst. Är det när karaktären Faye blir kallad för n-ordet på polishögskolan eller är det att den vita polisen Sara ständigt blir kallad för rasist när hon gör ett ingripande i staden?”
Nu kan man såklart hävda att Mustafa Pashiri talar i egen sak, dvs som fd polis anser han att en mer verklighetsnära semi-dokumentär tydligare skulle spegla dagens polisvardag än den såpa med fokus på interna relationer och individuella kärleksproblem som ”Tunna blå linjen” i andra säsongen helt övergått till.

Att ambitionen med serien tydligt är att skapa mer mångdimensionella karaktärer och engagerande personporträtt gör i hans ögon problemen mer uppenbara. I DN följer Lisa Magnusson upp hans kritik i en krönika och skriver den 17/11 – ”…”Tunna blå linjen” ett relationsdrama med polisarbetet som fond. Borttappade hundar, mopedburna halvligister, miserabla knarkare, 39 traffickingoffer som brinner inne i en låst industrilokal: Vad är detta för Bullerby-Malmö?!”
Denna krönika är mer svepande formulerad än den kritik Mustafa Pashiri levererar men den är samtidigt tydlig i sin analys, den andra säsongen har uppenbart mer fokuserat på intriger som slutar i sängkammarscener än att visa på den verklighet som skapar problemområden och utanförskap där kriminaliteten frodas.

Jesse (Per Lasson) vid ett typiskt vardagsärende för Malmöpolisen i ”Tunna blå linjen”. Bild: Håkan Schüler/Anagram

När den första säsongen visades skrev jag en text om hur serien medvetet använder dramaturgiska grepp från det konventionella relationsdramat som är vanligt i seriernas massproduktion. ”Att i ett fiktivt berättande arbeta med känslor som sympati och antipati, med karaktärer som skall framställas som trovärdiga och situationer som speglar dessa är det svårt att undvika övertydligheter och nid- eller hjälteporträtt. Här har manusförfattaren till ”Tunna blå linjen” konsekvent valt att skapa starka personporträtt och situationer där vår empati och medkänsla hamnar hos poliserna. Medvetet.” Citerat ur artikeln Tunna blå linjen – en polissåpa
Att jag skriver detta så långt efter seriens sista avsnitt beror bland annat på att jag vägrar se ett avsnitt i taget, som gammal tablå-tv. Serier ska ses i ett sammanhang, som ett verk och en helhet. Inte som episoder. Och nu finns ”Tunna blå linjen” i sin helhet, säsong 1 och 2 på SvT play.
Sett på detta sätt blir serien, och alla andra serier, helheter där karaktärsbyggnad och intriger får blomma ut i upplevelsen. Istället för att bli avbrutna mitt i dramatiken.

Jag vet, locka publiken att komma tillbaka, att uppmuntra till snack i fikarummet, att skapa ett flöde i sociala medier, allt detta är syftet med att ge en smula i taget istället för att bjuda på hela kakan. Eftersom jag själv skrivit flera seriemanus har jag våndats över en del av avarterna med att pricka in cliffhangers, skapa dramaturgiska bågar och bygga schematiska färgkodade post-it lappar för att hålla ordning på storyn och alla sidotrådar.
Det skapar ett ”coitus interruptus”, ett uppskjutet klimax där avbrottet mer leder till frustration än nyfikenhet på fortsättningen.
Men det viktiga i sammanhanget är inte serieberättande utan den verklighetsbild av polisarbete och brottsliga handlingar och miljöer som förmedlas via fiktionerna vi konsumerar. Om detta reflekterade Malin Krutmeijer i Sydsvenskan febr 2021 i artikeln ”Man måste få kritisera verklighetsbilden i ”Tunna blå linjen” – ”Det uppenbara är att Malmö med sitt rykte är en karismatisk miljö, och poliser på fältet en tacksam dramatisk premiss. De rycker ut på stora och små ärenden, bland rika och fattiga. Genom poliserna får vi se en skärva av samhället, och de är våra ställföreträdare när det gäller att reagera på det.”

Med tanke på att det produceras mängder av polisserier i hela den streamade tv-världen så bidrar detta till vår bild av samhället, av våld, av utanförskap och av sociala och mänskliga trauman. Desto viktigare att ta sitt ansvar som seriemakare och inte lita på enkla schabloniseringar av verkligheten utan anstränga sig för att ge både en dramatisk och en realistisk bild av den värld vi lever i. Att producera polisserier som underhållning och förströelse borde ställa höga krav när vi som nu lever i ett våldsfixerat samhälle.

PS – läs gärna Jens Lapidus (författare till bla Snabba Cash) intervju i Dagens ETC. Där kritiserar han dagens förkärlek hos en del av våra politiker för hårda straff – Jens Lapidus: ”Sverige har blivit ett paradis för ultraförmögna”

Schlager no1 (nostalgi lyssning)

Lämna ett svar

Dags för lite nostalgi, tänker jag och sätter mig ned och bläddrar i Schlager no1. Det har gått fyrtiotvå år nu den 10 oktober, tänk siffran 42, begynnande medelålder sedan första numret kom ut denna dag 1980. Omslaget pryds av turister i tillvaron, Ebba Grön och Dag Vag, dessa giganter på den svenska musikscenen, minns väl de flesta av oss som var med när det hände. Som skribenter och som läsare, lyssnare och publik. Ett av extranumren på turnen var klassikern ”Staten och Kapitalet” som de körde tillsammans i en punkreggae version.

Tänker att jag inte ska lusläsa artiklarna utan fokusera på musiken. Utforska om det forfarande går att lyssna på den musik som var het och recenserades i premiären.

Foto / Legendariska Tommy och Hatte på Schlagerturist (alias Tommy Nilsson och Hatte Stivenius )

Sidorna med 33or toppas av Eldqvarn ( ja namnet stavades så ) med ”Musik för miljonärer”, ”en killig betraktelse av tillvaron” konstaterar Mats Lundgren. Jag hör ”Fula pojkar” för mitt inre öra. Sneglar vidare och läser min egen recension av Madness ”Absolutely”, men hör ingenting i minneslurarna.

Bläddrar vidare och hittar Håkan Lahgers fenomenala text om Tom Waits ”Heartattack and wine” och hör den raspiga rösten pressa fram den smärtsamma ”Ruby´s arms”. De avslutande raderna i texten sammanfattar på ett precist och personligt sätt Waits och hans musikaliska värld – ”Det här är äkta. Varje ton, varje bokstav är Tom Waits. Varje inandning, varje utandning, varje rossling och harkling är inte nåt jävla fejk för att hamna på listan. Det är allvar. På liv och död. Hjärtattack och vin”. Jag spelar den på repeat på Spotify när jag skriver detta, Tom Waits har stått på mina spellistor sedan dess och det kommer hans bluesbaserade sånger göra framöver.

Vad hände mer i musikvärlden denna oktobervecka. I en annons från EMI ser jag att Ulf Lundell släpper en ny dubbel-LP ”Längre inåt landet”. En stor intervju med folkhemspoeten och författaren kommer i nummer 2 av rocktidningen. I nyhetsdelen skannar jag en intervju med Marianne Faithfull av Bengt Eriksson där hon svarar på en fråga om ”Broken English” utifrån en video till låten där National Front och journalfilmer från Nazi-Tyskland blandas. ”I synnerhet handlar Broken English om Ulrike Meinhoff. Men också om all terrorism.” svarar hon. ”Broken English” är fortfarande en starkt berörande ballad och protestsång.

Andra namn på nyhetssidorna är Stry och Garboshock, James Blood Ulmer, Bruce Springsteen som släpper ”The River” (en av bossens absolut bästa och mest långlivade skulle det visa sig). Munspelet som inleder sången sätter tempen på denna lätt romantiska uppväxt nostalgiska och smeksamma sång.

Bläddrar vidare till intervjun jag gjorde med cockneysångaren Ian Dury i en inspelningsstudio. Minns speciellt hans trummande och mumlande ”Hit me with your rhythm stick” och det hårresande arbetet med att översätta hans fantastiska ordvrängande humor till svenska.

Så här skulle jag kunna fortsätta en timme till, att bläddra genom musikaliska minnen är en av den digitala teknologins stora innovationer. På en sekund kan man resa genom tiden och befinna sig i tidigt åttiotal. Eller för den delen i Mali, botanisera i världsmusiken eller blanda klassiska jazzspår i spellistor.
Thore Soneson (en av grundarna av rocktidningen Schlager)

PS. Antologin ”Best of Schlager” med texter från de tidiga åren finns fortfarande att få tag i som pocket.

Redaktörer BEngt Eriksson / Thore Soneson

ALLA DESSA MÄN

Lämna ett svar

Utdrag ur ett pågående skrivprojekt. Kanske en roman. Kanske en utställning. Kanske enbart för byrålådan.

”Gustavs svarta van med Kristina och de tre pojkarna försvinner bort längs grusvägen. Peder står ensam kvar, känner att han kan andas. Djupt och med ett eftertänksamt lugn.
I händerna håller han den gamle August tummade bok. Håller den mot bröstet och går mot boningshuset. Allt är tyst och stilla, ingen fågelsång eller andra naturljud, ingen vind skakar om lövverken. Inga djur ropar över nejderna.
En ensam häst står som en silhuett på betesmarken ned mot sjön. Det är en bild som också finns i fotoalbumet. En repig och dåligt exponerad svartvit bild. Ett inkapslat minne som får liv framför Peders ögon.”