NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9

10.

Hans Hansen lämnade efter sig ett obehag hos Fransson. Han drack snabbt sin Turbo, rökte tre Marlboro i följd och försökte fånga Axels uppmärksamhet.
Konstnären var absorberad av den rödhåriga innanför baren. Han småtjattrade, hjälpte med ölflaskor, hällde upp vinmuggar till de törstande som trängdes, svettiga och uttryckslösa.
– Du Axel, sade Fransson, det här kommer aldrig att ta slut, vi måste prata.

Axel nonchalerade honom. Den rödhåriga spelade lättsamt med i hans tydliga flirt och gned sina lår mot hans. Hon var klädd i svarta nätstrumpor och svart kort läderkjol, en magnet för Axel som varit inlåst i tre veckor i sin ateljé.
Fransson gav upp och letade sig mot scenen, hejade till då och då mot bekanta ansikten. Avmätta nickar som visade att han var där, men inte hade någon avsikt att blanda sig i mässan som sjöd kring Tom Hansens saxofontoner. Han var mitt uppe i en lång improvisation som doftade tidig John Coltrane, gungande slingor som fyllde rummet utan att en enda gång hamna i dissonanser
Anette var tyst och studerade Tom. Trummisen markerade takten och alla väntade andaktsfullt på en fortsättning.

Omkring Fransson växte den sortens befriande ljus som slätar ut alla rynkor i stressade själar. Han kom att tänka på van Goghs landskap. Musik som den här föds normalt inte i vår frustrerade tid, vår aggressiva hets att nå positioner ger inte utrymme för meditationer, tänkte han. Men här stod Tom Hansen, en yngling på några och tjugo, och förmedlade stämningar som Fransson associerade med tillståndet två decennier tillbaka när buddistisk filosofi och mentala koncentrationsövningar var mode.
Tom Hansen var på flera sätt en otidsenlig figur. Uppväxt i ett konstnärshem på Manhattan tillsammans med sin äldre bror. Föräldrarna fastnade i dåtidens beathuvudstad när de var där på stipendium och målade. Tom hade vaknat till Charlie Parker, somnat till Miles Davis och växt upp med Sun Ra Orchestra. Genom musiken lekte han i närkontakt med uråldriga afrikanska gudar som bejakade livet och fertiliteten. Hans musikaliska minne var levande och intakt.
Hans Hansen hade ärvt den andra delen av det amerikanska kynnet. Affärsmannens och den självsäkre fixarens talanger. Bröderna bildade en udda konstellation med få känslomässiga bindningar, de tolererade varandra.

När Tom likt en huggande kobra hejdade sitt långa transliknande solo och klämde i med en bluesrefräng, bröts Franssons tankegång. Han kände Anette Finicellis uppspärrade ögon, han släppte en antydan till leende over sina läppar. Hennes hypnotiserade blick fick ett igenkännande drag.
Hennes barnansikte, slätt och vackert som en främmande kerub i ett gammalromerskt tempel, var inramat av det glansande korta svarta håret. Ett oskuldsfullt och på samma gång sinnligt jordiskt ansikte. Anette Finicelli var trots sina tjugoen år den som känt Axel längst av alla i deras krets. Hon var dotter till en av de svenska fotomodeller som på sextiotalet hamnat i USA och skapat sig en karriär. Där förälskade hon sig i en ståtlig ursprungsamerikan och Sara Williams hade sett sin stjärna dala. Det första tecknet var att hon envist vägrat ta abort, hon födde Anette.

Ett barn i modellvärlden var ingen fördel. Hon hade återvänt utfattig till Sverige i början av sjuttiotalet med sin älskade som var Vietnamvägrare. De skilde sig snart och Sara Williams gifte om sig med en reklamfotograf, Dick Hedén, en av den svenska mediavärldens slipade kuggar som skaffade sin styvdotter jobb redan som baby.
Hennes stora ögon och halvmörka skinn gav henne ett friskt utseende. Hon var sundheten och livskraften personifierad. Samtidigt tilltalade de exotiska dragen den svenska liberala själen.
Anette var numera ytterst tystlåten om sina föräldrar, fast besluten att skapa sin egen identitet. Långt från modellernas och reklamens värld.
Hon hade varit Axels halmstrå i kristillstånd med sitt okomplicerade sätt att se på livet. Anette hade ingen rädsla för det ovanliga eller udda. För Axel hade det varit som att hitta en ungdom han aldrig haft, en oskuld han alltid själv kämpat för att uppnå. Med Anette omkring sig kunde problemen glida av honom utan att fräta hål på den tunna sociala polityr han trots allt hade.

Men när Tom Hansen gjorde entre förändrades Anette. Hon växte upp, intresserade sig för sitt utseende, för kläder, för sitt sätt att vara. Från den stunden var hennes och Axels förhållande enbart likt det mellan syskon.
Axel hade ställt till med skandaler och utmanat Tom på dueller med spritflaskor och droger i uthållighetstester som var till för att bevisa vems manlighet som varade längst. Efter en två dygns duell hamnade båda på akuten med alkoholförgiftning. Med värkande magar efter magpumpningen och kallsvetten stinkande av spritrester och ångest förbrödrades de vid uppvaknandet.
Ångesten stod Axel för, Tom visste inte vad ordet betydde.
Alltsedan detta svartsjukedrama av shakesperianska dimensioner var Axel, Tom och Anette oskiljaktiga i nattlivet. En triangel som släppte in ett fåtal, men odlade sin samhörighet intensivt och vällustigt.

Fransson lärde känna dem genom Axel A:son. Hans utveckling som konstnär fascinerade, hans färger och former talade ett språk som gick direkt in i honom. Kanske för att de hade en liknande laddning inom sig som behövde förlösning. Kanske för att hans attityd mot omvärlden var så romantiskt världsfrånvänd att den representerade urtypen av en skapande personlighet.
När Fransson konstaterade detta släppte lite av kontakten med musiken. Upp bubblade bilder av den döde Nilo, en kille som normalt skulle varit bland de andra där i källarhavet, men nu saknades. Upp till ytan gled känslan av att något inte stämde, något lurade och pockade på hans journalistiska nerver.
Axel väckte Fransson ur tankebanorna med en svettig hand på axeln.
– Det är midnatt, baby, vi tänker gå och förlusta oss i månskenet från mina takfönster. Häng med…sluddrade hans röst.
Tom plockade ihop saxofonen och Anette vände ryggen åt publiken. Det applåderades sporadiskt, inte av missnöje, snarare av mättnad och utmattning Tom hade blåst ut deras kollektiva hjärnor så att syret var på upphällningen. Än en gång hade han levt upp till sin egen benämning på sin musik. Han kallade den ”mindblasting blowjobs”.

11.

När den svartgrå Saab Turbon passerade Slussen lyste folkrörelsens digitala tid med siffrorna 00.36 över staden. I bilen satt två gestalter med illa passande kostymer. De var tysta, de var alltid tysta. Den kortväxte rattade smidigt bilen längs Skeppsbron som trots den sena timmen var fylld av trafik. Röda bakljus i dubbla rader på väg i natten, som vanligt långt över den tillåtna hastigheten.
Stockholm ångade som så många andra vinternätter. Avgaser från bilströmmen, isrök från vattnet i Strömmen och hetta kring lysrören lämnade alla sitt bidrag till denna nattliga vy.
Saab Turbon svängde in framför en tung grå byggnad i barockstil, en skugga lösgjorde sig från mörkret bakom kolonnerna. Hans knälånga överrock i tweed doftade tusenlappar och hans hand höll ett fast grepp om en attachéportfölj av pilottyp. Den kraftige gestalten gled smidigt in genom en bakdörr. Bilen accelererade med ett spinnande läte.
– Vi har en lång natt framför oss, meddelade Hans Hansen de båda musslorna i framsätet. Planet lyfter från Kastrup 10.45 imorgon bitti. Vi ska vara med. Men först, Nybrogatan.

De båda nickade till bekräftelse. När Hans Hansen tittade upp såg han fem figurer korsa gatan. Han sjönk ihop i baksätet för att inte synas. Först gick en flaxande mager man, hans konstnär A:son. Efter honom en smygande framåtböjd, vännen journalisten. Efter dem ett par som slingrade sig om varandra på ett komiskt sätt. Ett kortklippt huvud lutade sig mot en sfinxaktig frisyr, huvudet kortare. Hans bror Tom och Anette.
Tre steg bakom, som om det var brännande att ses med dessa fyra, kom en rödhårig tjej med en whiskyflaska i vardera handen och huttrade i sina högklackade skor och nätstrumpor. Hans Hansen hade aldrig sett henne.
– Natten har bara börjat för dom, sade Hans Hansen.

Han tog fram ett paket Camel ur innerfickan, tände en och spottade ut en flisa tobak mellan läpparna som spred sig i ett belåtet leende.
Musslorna i framsätet kommenterade inte. Saaben gled genom mörka nattgator upp mot övre Östermalm. Utanför en port på Nybrogatan stannade den, de gick ur och Hans Hansen tecknade åt den gänglige att stanna vid bilen.

Framför en bastant teakdörr på andra våningen stannade den kortväxte. Han kände på dörrhandtaget, det gav med sig utan protester. De gick ljudlöst in i en spatiös borgerlig lägenhet, tre rum i fil med valv. Musslan ledde vägen förbi ett litet kök, genom en korridor och in i ett sovrum. Hans Hansen betraktade den vita himmelssängen och det blonda håret som låg utslaget på kudden, upplyst av en strimma ljus från en gatlykta.
Hans blick fastnade på kroppen som avtecknade sig under lakanet. För ett ögonblick lät han bilden av en nutida Törnrosa sjunka in, en sällsam tablå.
Han tog av sig ytterrocken, frackjackan och byxorna. Lät den svarta flugan sitta kvar kring halsen.
– Du ska få dina drömmar infriade. I natt igen, viskade han med sin mjukaste röst i örat på kvinnan.
Hon rörde sig likt en sengångare under lakanet.
– Hur mycket har du tagit…
– Fyra sekonal, blev det tysta svaret.
Hans Hansen drog av henne lakanet, lät sin hand glida över de vilande brösten, ned över den platta magen med ett ärr från en blindtarmsoperation. Knep till om skinnet i det ena låret och reaktionen kom. Fördröjd och svag.
Snart låg han ovanpå kvinnan som knappt var vid medvetande. Hans höfter roterade, hans muskulösa armar höll henne fastnaglad vid kudden genom att hålla fast håret i händerna.
– Enjoy, you fucking bitch, enjoy…stönade han.
Kvinnans ögon stirrade i mörkret. Hon såg en svart fluga guppa upp och ned. Hon skrek.
Han stönade allt högre och rörde sig allt våldsammare.
– You deserve this, muttrade Hans Hansen och slog henne över ansiktet med baksidan av handen.
Han slog en gång, han slog flera. Våldsamt.
– Du ska inte få en chans att lura Axel…det räcker med det du gjort…
Kvinnan öppnade munnen som för att säga något. Istället svimmade hon. Med en sista våldsam rörelse med höfterna slappnade han av. Allt som hördes var konstmanagerns tunga andhämtning.

12.

Ett svart streck i midjehöjd följde trappan. Strecket var ditmålat av en bred pensel, oregelbundet och böljande.
Axel A:son ledde sin trupp längs de knarrande fotstegen med sin hand om den rödhårigas så att whiskyflaskan hölls i ett extra grepp. Längst upp i trapphuset slutade det svarta strecket i en knallröd dörr. Axel sparkade upp dörren med en välriktad kick.
– Det är aldrig låst, och varför skulle det vara det, slängde han ur sig med en teatralisk gest, menad för den rödhåriga som inbjudan till helgedomen.
Bakom dörren fanns Axels privata studio med tavlor målade av kollegor, okända konstnärer, betydligt rikare på innehåll än många valetablerade namn. En bastant järndörr dolde den egentliga ateljén.
Fyra gigantiska takfönster reste sig som en kon mot himlen, under dem två likaledes gigantiska lädersoffor strategiskt placerade i centrum av rummet. Här hade Axel A:son visat sina färgmättade tablåer som vid första anblicken var livlösa ytor, men som efter några minuters studium avslöjade en spänningskraft inbäddad i den tjockt pålagda och kraftfullt utlagda färgen.

Axels samling på väggarna var ett bevis på hans ställning som en sorts guru for de unga, tänkte Fransson och betraktade rummets övriga inredning.
En liten glasinklädd skrubb där en kokplatta och ett kylskåp visade att detta var en bostad. Ut ur skrubben kom Axel med dricksglas, andrasorteringens Duralex. De var stilenliga med den sparsamma inredningen. Axel A:sons begrepp om stil var högst personliga. Yttre elegans bekämpade han i allt utom klädseln.
Axel placerade glasen i en hög, hällde upp Grants utan att höja flaskhalsen och ställde sig bredbent med blicken fäst vid den guldbruna vätskan.
– I natt är första natten av liv efter en av mina värsta kamper någonsin. Jag har betvingat min största duk, men jag har framförallt betvingat mig själv och tänker nu ta en paus värdig Axel A:sons tillstånd som sann livsnjutare…
– Alla tvivlare som trott att jag var på nedgång, alla belackare som hånflinat bakom ryggen på mig, alla förfördelade fattiglappar som kritiserat mina framgångar i de internationella salongerna ska finna att min kraft fortfarande är intakt…
– Jag ska visa dom alla att min lutherska arbetsmoral är fullt värdig en konstnär. Det går inte att elegant glida framåt i livet. Det är arbete, bara arbete som räknas…
Han pustade ut efter sin deklamation och betraktade sin publik en och en för att försäkra sig om att han hade allas uppmärksamhet.
– Jag tror det är dags for Axel A:son att ge sin första intervju på flera år, eller hur Fransson…plus att det är dags för Axel A:son att vidga sina vyer och föra in nya element i den förstockade musikmiljön som vi tvingas tralla omkring i, eller hur Tom och Anette…
– Men framförallt är det dags att leva. Nu när jag hittat ett par ögon som inte vänder sig bort när jag fångat in dom, eller hur sköna Helena…

Fransson betraktade den upptrissade Axel. Sällan hade den tyste och inbundne konstnären talat så utstuderat öppenhjärtigt. Det var inte enbart spriten, tänkte han, duken måste vara något utöver det ordinära. Att Axel skulle låta sig svepas med i de euforiska drogkvantiteterna nere på klubben var knappast troligt. Han var något av en asket i det fallet.
– Nu är det dags att inviga er, mina närmaste livskamrater, i min triumf.
– Tycker du inte att vi borde se mästerverket innan du lägger ut alltför stora ordmassor, frågade Tom med en försiktigt undrande ton.
– Well, Tom, du borde veta att jag alltid talar med understatements…
– Sure, jag menade inte att misstänka dig. Jag vet bara att man ska avvakta med att blow the horn tills det är dags för the real concert…

För första gången öppnade Helena sin mun och alla vred sina huvuden mot henne, som om de inte trott hon kunde tala. Bara beundrande se på konstnären.
– Vad tjattrar ni om, stack hon in från sin soffhörna. Alla vet väl att Axel A:son aldrig tidigare gjort någon besviken.
– Naturligtvis, svarade Fransson. Vi har faktiskt sett hela Axels utveckling, inte droppat in när han blivit som attraktivast…
Den enda som anlagt en oberörd min var Anette. Hon bättrade på sina redan knallröda läppar med en smal pensel. Tyst och koncentrerad.

Axel sög in bilden av Anette i sitt undermedvetna, lagrade den tillsammans med alla andra bilder av henne. Han samlar på dem, tänkte Fransson. Nu när hans konst alltmer närmade sig det figurativa var Anette en person som säkert skulle gå att känna igen i Axels motivvärld.
Anette vände sig mot Axel. Utan någon underton i rösten, som om hon inte hört slutet av samtalet, inte registrerat den ansträngda ton som smugit sig in, inte lyssnat på Axels långa deklamation om sin egen förträfflighet, sade hon –
– Nå ska vi få se skapelsen nån gång…
Hon log sitt uppfordrande och oskuldsfulla leende och Toms distans smälte. Samtidigt kände Fransson sin egen skyddsmur krympa ihop och glida undan.
– Ett ögonblick bara, sade Axel och försvann in genom plåtdörren.
Fransson smuttade på whiskyn som hade en bismak av bränd finkel. Den saknade alla mjuka kanter från lagring i träfat som dess mer aristokratiska bröder från de skotska högländerna förförde världen med. Strävheten i strupen var välkommen, även om den var bister.

Del / 13-15

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/