NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39
40.
En nyvaken sol lyste upp Köpenhamns virrvarr av vinklade tak och letade sig fram till ett tornrum. Det mjuka ljuset gled in genom små runda fönster. Det förflyttade sig extremt långsam över kropparna som låg hopkrupna under sidenlakanet.
Axel kisade till, hans känsliga ögon nåddes av detta dagens första ljus.
Han kände värmen flöda bredvid sig. Det ena ögat öppnade sig och följde ljusstrimman vidare över ett naket bröst till vänster om honom i sängen. Axel rörde sig inte, kände sig milt paralyserad, men upplyft. Helenas bröstvårta reagerade på samma sätt, stegrades och njöt av värmen från ljuset.
Helena, tänkte han, ett passande namn på en kvinna fylld av blod, lust och liv. Minnen av nattens avspända och långa, inte hetsiga och aggressiva, orgasmer smög sig upp i hans huvud.
Om ögonblick kunde sparas för alltid och man kunde stanna upp, konserveras och ändå leva, då skulle denna morgon varit hans självklara val. Han hade offrat allt annat, bara för detta.
Det fanns ett sätt. Han skulle fånga Helenas utstrålning på en duk, bevara hennes livskraftiga röda hår, hennes positiva vibrationer. Den perfekta antipolen till den krampaktiga ångest han laddat sin förra med. Tillsammans skulle de bilda en syntes där elementen balanserade varandra.
Det var en metod att komma över den mentala förlamningen efter Nilos död, enda sättet han åter skulle kunna se den målningen i ögonen.
Hans Hansen skulle få inte en, utan två, monumentala dukar som för alltid skulle vara sammankopplade. Dukar som aldrig skulle få separeras av kommersiella spekulanter eller konstmaffians giriga klor. Hellre skulle han förbli fattig for alltid. Och stämplad som oresonlig av den industri som nu stöttade hans konstnärskarriär.
Axel hade ett hus att måla i och en modell, men framförallt, ett motiv att återigen kasta sig in i skapandet.
Han sög in ljusets spel över siden och kropp. Memorerade det, präntade det i minnescellerna. Andades i Helenas öra. Andningen formades till ord.
– Vi ska ha en paradisisk vecka och älska på nätterna, jag ska måla på dagarna och du ska bli min modell, min skönhetsgudinna, min kärlekshymn…
De viskande orden forsade ur honom, Helena vaknade fast i ett kraftigt spindelnät. Vävt av en mästare.
Hon blinkade i solljuset, Axels seniga kropp rörde sig närmre, hans händer svävade fjäderlätt över brösten, over magen, över låren. Lakanet laddades med elektricitet, det sprakade lustfyllt. Axel kastade av henne lakanet och de var återigen nakna.
41.
Fransson kom till fönsterbordet där Anette och Tom satt i tystnad och åt.
– Visserligen har jag ätit frukost, men lite mer kaffe går alltid ner, sade han och gick mot buffébordet.
Tom tuggade energiskt på en mörk rågbulle med amerikansk mjukost som han till sin stora tillfredsställelse hittat på buffen. Ingenting kunde rubba hans koncentration på den smaksensationen.
I motsats till Toms intensiva ämnesomsättning var Anettes närmast död. Hon satt med en yoghurt, två skivor rostat bröd och en klick marmelad. Samt en stor kopp kaffe, svart som natten.
– Tom, sade Anette, tror du Nilo tog överdosen själv? Av misstag alltså?
– Maaeeh, mumlade Tom mitt uppe i en stor tugga.
– Vad betyder det, ja eller nej?
– Det betyder att jag inte vet, det betyder också att jag gärna vill veta. Om det går att få fram sanningen.
När Fransson kom tillbaka tystnade de två, han satte ned sin kaffekopp. Såg med sitt journalistiska öga bilden av tre individer som valt att befinna sig utanför den ruljans som rullade fram kring dem, dolde sig bakom glasfasaderna, i dokumentportföljerna som myllrade över gatan. De liknade inkräktare från en annan värld. Männen i mörka kostymer och svart skjorta, den docksöta tjejen i svarta jeans och flera lager tröjor i gröna och röda nyanser.
Fransson hade inga problem med identifikationen. Det var den normala världen som snurrade i fel hastighet.
– Först av allt vill jag säga att jag inte sitter här som journalist utan av eget personligt engagemang för Axel, meddelade han som inför ett förhör.
– Jag har alltid sett dig som en vän, sade hon. En vän till Axel.
– Det är bra, svarade Fransson, men jag ville säga det.
Ingen av de andra två rökte, Fransson väntade några plågsamma minuter. När Tom pustade belåtet och klappade sig på magen, tände han en cigarett och lade ytterligare en finmaskig rynka till den växande snårskogen kring ögonen.
– När Axel berättade om Nilos död dök några snabba minnesglimtar upp, sade Tom. Det var en kväll för några månader sedan, jag och Anette var uppe hos Nilo och jag hade med en nyinköpt dubbelplatta med Billie Holiday. Nilos kommentar efter att ha hört den var – ”så mycket smärta, så mycket sanning.”
– Jag minns det precis, fyllde Anette i, hans nästa ord var ”kanske var det heroinet som öppnade kanalerna till hennes medvetande…”
Fransson betraktade dem, Anette som med överraskande klarhet kommit ihåg tillfället som Tom tydligen funderat på alltsedan lördagsnatten.
– Men han provade aldrig själv, frågade Fransson.
– Han hade alla möjligheter om han velat, sade Tom. Inte minst summan han fick varje månad från sin farsa, finansmannen. Den enda kontakt de hade.
– Men jag hade märkt det, fortsatte Anette, alla andra som har testat har tagit ett kliv mot tystnaden på nåt sätt. Även om det bara varit en gång.
– Just det. Nilo var hela tiden nyfiken, vetgirig, fylld av lust att förstå livets mekanismer, fyllde Tom i. Hans yttre fasad var bara en mask.
– Så hans oberörda och avvisande mask var inte han själv, sade Fransson.
– Nej, nej, svarade Anette, absolut inte. Varför tror du Axel blev så fascinerad av honom?
– Hans kroppsspråk och hans förmåga att posera.
– Nej igen, fortsatte Anette, visst var det en del av deras kontakt. Och det första hos honom som gjorde Axel intresserad. Men efter hand utvecklade de något annat. De satt ofta uppe på nätterna i Axels ateljé och pratade.
Anette verkade lättad över att prata om Nilo, att kunna formulera sina tankar på ett plan som inte var smärtsamt.
– Nilo var den ende som talade med Axel den senaste månaden, sade Tom, vi andra var bara statister med några få repliker i periferin.
Det kunde varit svartsjuka i Toms röst, men repliken kom spontant och intensivt, understödd av öppna handflator. Han ville övertyga dem om sin uppriktiga vänskap med både Axel och Nilo.
– Jag gillar inte riktigt ditt ordval, sade Anette, Axel är inte och kommer aldrig att bli någon manipulatör, det vet du.
– Det var inte så jag menade, förklarade Tom, det var bara så orden råkade falla på plats.
– Finns det någon som vet vad han gjorde sista veckan, avbröt Fransson.
Tom tittade på Anette som tittade på Tom. Deras ansiktsuttryck visade att de hade en stum överläggning. Tom lämnade över initiativet till henne.
– Det fanns en mörkare sida hos Nilo. Han försvann ibland helt, jag tror han satt och skrev dikter. Under dom perioderna var han långt inne i sig själv. Jag tror inte han hade så många vänner, det skulle vara Sara isåfall.
Anette frågade nervöst vad klockan var och Fransson pekade ut genom fönstret mot hotellet tvärs över gatan. En digitalklocka visade 09.15.
– Jag hittade en plastkasse med Nilos papper hos Sara, när hämtade ni dom, frågade Fransson.
– Vi var förbi Kungsholmsstrand, svarade Tom, jag hade nyckel till Nilos lägenhet. Han hade gett mig den, ”Jag vill att du ska ha den om något händer”, sa han. Jag tog den utan att reflektera över det.
Toms röst darrade till, när han insåg vad han sagt. Nilo hade anat något om vad som skulle hända. Fransson visste i det ögonblicket att Tom talade sanning och inte hade något med Nilos död att göra.
– Vad hände eftersom ni vill glömma det där besöket, frågade han.
– Det hände inget annat än att vi tog med oss en kolteckning som hängde på hans vägg, svarade Tom. Den ligger bak i Mercedezen. Vi gjorde det for att inte polisen eller tidningarna skulle få veta mer än nödvändigt.
– Varför, frågade Fransson vidare.
– Varför, varför, svarade Tom som ett eko, varför respekterar man sina vänner, varför vill man att privatlivet ska var ens eget…
Tom var ovillig att förklara, Anette skruvade på sig. Det fanns en mur Fransson var tvungen att klättra över, han hade viss rutin på att smita runt.
– Okey, sade han, jag respekterar definitivt människors rätt att leva sitt eget liv. Men nu handlar det om ett dödsfall alla tvivlar på var en olycka. Om vi ska nå fram till sanningen måste allt fram. Även det obehagliga.
Hans ord sjönk in. Fransson kände att det var lönlöst att pressa dem, istället varnade han dem, på ett indirekt sätt.
– En av stockholmspolisens skickligaste män arbetar på det här. Jag träffade honom igår, han vet ännu inget mer än era, Axels och Dicks namn. Han har er alla på en lista över personer han vill förhöra.
– Jag har studerat honom i samband med andra fall och det är en man som inte ger upp. Han har något för poliser så ovanligt som intuition, och så envishet. Jag berättade inget annat för honom än att Hans Hansen är Axels gallerist, något vem som helst kunde upplyst honom om.
Den vanligtvis lugne Tom Hansen fick en bekymrad rynka kring ögonen. Färgen försvann från Anettes mörktonade hy.
– Jag måste tala med Sara först, sade Anette tyst, det gick inte att få nåt vettigt ur henne i söndags natt innan vi åkte. Hon hade tagit sina sömntabletter, som alltid.
42.
Axel A:son satt i plyschsoffan med telefonen i knäet. Han bläddrade i telefonkatalogen och hittade ett nummer till Köpenhamns största affär för konstnärsmaterial. När det ringde ryckte han till sig luren.
– Klart New York, sade en kvinnoröst.
– Hansen, svarade en röst som lät grötig och långtifrån vaken.
– Det är Axel, du måste fixa några grejor åt mig. Först och främst en hotellnota på Angleterre, sedan ett konto hos konsthandlaren här i Köpenhamn.
– Vänta lite Axel, sade Hans Hansen som omedelbart vaknat till, du är på ett hotell i Köpenhamn?
– Visst, fråga inte så mycket. Det gäller en ny duk, tvillingsjälen till den förra som du väntar på. Jag ska måla den nu, genast, den här veckan.
– Aha, sade Hans Hansen, i Köpenhamn.
– För helvete, sluta fråga, jag har ett hus på landet. Du ska bara ordna materialet.
– Visst, sade Hansen, det fixar jag. Har du telefonnumren så ringer jag omedelbart. Men du, är du ensam där nere eller är mina assistenter där?
– Dom idioterna. Jag har bara min modell med mig.
– Modell, frågade Hans Hansen.
– Ja, en kvinna, sade Axel kryptiskt och lät med sin ton Hans Hansen förstå att han inte ville höra hans röst längre.
Han rabblade två telefonnummer, lade på luren innan Hans Hansen kunde komma med fler frågor och lutade sin seniga, nakna kropp bakåt mot den svala plyschen. Hans ansiktsdrag hade förändrats, de strama dragen var uppmjukade och det syntes en antydan till blod i kinderna. Axel A:son såg tio år yngre ut.
Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/
Tankar om media / Thore Soneson 