NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / 46-48

49.
Tom och Anette gick in på ett litet, rökigt kafé på väg till lägenheten på Nybrogatan. De beställde två Cafe au Lait. Satt tysta och samlade krafter innan de i tankarna återvände till de ödsliga vita rummen.
De hörde fortfarande Sara Williams röst. Såg cigaretten som brände hennes fingrar. För bedövad att känna smärtan. De kände den krökta och magra silhuettens rop efter närhet.
Runt om dem satt bekanta, konstnärer och förhoppningsfulla Konstfackselever uppfyllda av drömmar och energi och övertygelse om att deras väg var den rätta att balansera längs de stockholmska konstkanalerna.
Anette såg genom dem, försökte kommunicera med Tom men det var lönlöst. Han hade slutit sig efter Saras berättelse, hans tystnad var otydbar. En röst från en man i lång svart överrock nådde henne, han lutade sig fram och skrattade så att de svartmålade tänderna lyste ur munnen.
– Vilken jävla snygg sorti Nilo gjorde va, deklarerade han. Jag visste det efter hans senaste performance. Ni vet, när han högg huvet av tuppen och sprutade ut blodet längs sin hals.
Tom tog tag i mannens överrock, vred runt slagen med en kraft nog att strypa den aningslösa dumheten ur mannens nikotinstinkande mun.
– Du ska ge fan i andras vänner, speciellt Nilo.
– Vi har väl aldrig gjort nåt för honom, det var jag som gav honom chanser att uppträda.
– Jag vill inte se din skitiga käft längre, försvinn.

Anette lät kontroversen glida förbi. Tom tömde sin kaffekopp.
– Vad pratade han om, frågade hon.
– Nåt jävla jippo där Nilo gjorde en absolut idiot av sig själv, svarade Tom. Han sprang omkring klädd i en sån där japansk tanga och skar upp strupen på den där tuppen. Glöm det!
– Är det dags att bekänna, frågade Anette.
– Bekänna, vad menar du, svarade Tom som fortfarande hade kvar Nilo i tankarna, jag hade inget med hans performance att göra.
– Jag menar inte det, dummer, jag menar ringa till Fransson.
– Vi har ju lovat. Men jag har fortfarande inte förstått varför han…
– Han är Axels vän, avbröt Anette, han är inte känslomässigt bunden till Nilo, Sara eller Hans. Och han är på vår sida.
Anettes kommentar lät rationell och sund, det Sara berättat var alltför grovt för att passera.

Toms problem var att hans bror var inblandad och familjebanden var, om inte självvalda, så åtminstone starka.
De var uppväxta i USA och mer utlämnade åt sin familj än om de bott i sitt svenska fosterland. De var utlänningar och outsiders trots att de hela tiden gått i samma skolor och haft samma möjligheter som sina amerikanska kamrater.
Men om Hans Hansens affärer växt till sig i proportioner, ville Tom inte längre vara en tyst åskådare.

50.
Fransson satt mitt uppe i Nilos efterlämnade papper. Det var mycket att svälja, mycket att behandla. Fragment till dikter innehöll mängder av smärta, undertryckta frustrationer som letade efter utlösning. Ensamheten och fantasierna återkom, en hel del var normala tonårsgrubblerier utlösta av en frånvarande fader, en högst upptagen och effektiv moder som inte verkade ha förstått Nilos behov.
Det fanns en del dråpliga anteckningar i den svarta boken.
”Han är en könlös Joakim von Anka som bara blir kåt på sitt berg av pengar. Hon är den vackraste sedan Venus av Milo”.
Relationstankar, känslor och funderingar kring modern, Stina Phoenix dominerade. Nästan varje avsnitt avslutades med några meningar om fadern. Om hur Nilo satte sig i hans kropp och undersökte sina upplevelser av rollbytet.
”Jag måste ha fått gubbfnatt redan vid unga år, fått ett omvänt anfall av delirium genom att smeka en spänstig bröstlinje istället för en mogen och mättad massa. Jag måste ha varit besatt av min egen ungdom.”
Längre ned -”Jag är sinnessvag, byter värme mot kyla, liv mot död.”
Jag i dessa meningar tolkade Fransson som Nilos fader. Kvinnorna var Stina och den nya unga älskarinnan.

Om Nilo varit så passionerat intresserad av sin egen mor och hatisk till sin far, tänkte Fransson, hade han behövt utlopp for känslorna hos någon utanförstående. Hade Nilo haft sådana moderssubstitut, spökade gamle Oidipus.
Andra anteckningar var mera direkta och aktuella. ”Marquis de Sade plågade sig själv som bestraffning för sina sexuella fantasier” hade Nilo skrivit på en minimal sida, riven ur ett litet anteckningsblock. Lappen var daterad den 10de februari.
Plågade sig själv, upprepade Fransson. Han kände inte igen tolkningen av den gamle sadistens äventyr i det borgerliga och incestuösa franska hovet. Det var snarare de andra som bestraffades, markisen hade gått den experimentella vägen till lustuppfyllelser. Markisen var motorn, pådrivaren och den bisarre tyrannen som njöt av sin roll.

Det var tydligt att Nilo sökt svar på sina frågor hos de mest extrema i världslitteraturen. De som använt sig själv, sin kropp och sina lustar som verktyg i driften att förändra världens tillstånd.
Franssons djupdykning i Nilos värld avbröts av telefonens signal.
– Kan du komma över, hördes Anettes röst, vi är på Nybrogatan.
Han försvann ut genom dörren, klädd i sin slitna pilotjacka och sina gamla amerikanska boots. Under bilturen stålsatte han sig för att åter stiga in i den före detta skönhetens palats.

51.
Framför dem på Nybrogatan gick den svartklädde mannen. Tom tog två långa steg, grep den flottiga överrocken och vred runt gestalten. Han möttes av ett självbelåtet leende.
– Jag kan bokstavligt talat strypa dina källor om jag vill, sade Tom med låg stämma, jag vet hur du finansierar din så kallade klubb.
Mannen betraktade honom kallsinnigt. Men svarade inte.
– Jag har åtminstone spelat där för sista gången, sade Tom.
Han lyfte honom rakt upp i luften, laddad med adrenalin vred han om rockslagen så att mannens ansikte blev högrött. Benen sprattlade och försökte få in en träff på Tom som svarade med att kasta mannen med huvudet före rakt på en parkeringsautomat.
Mannen sjönk samman i en hög, blod rann på gatstenarna. Tom sparkade mot bröstkorgen och det krasade till. Anette flämtade och drog honom i armen.
– Sluta, han kommer att dö…
– Typer som han lever på smärta…

52.
Inne på en nedsliten och skitig bar på tionde gatan och första avenyn satt Hans Hansen.
Framför sig hade han ett glas med genomskinlig vätska, en minimal skiva grön lime och ett saltkar. Han höjde glaset med tequila till läpparna, kastade det bakåt i strupen, stoppade in limebiten i munnen och sög till. Den fräna spriten bedövade smaknerverna i munnen, värmde strupen och fortplantade sig ned i magen. En bister men nödvändig medicin mot den ständiga newyork fukten som kröp in i baren.
Några solkiga lodisar från Bowery hängde vid ena änden på bardisken, upplysta av flämtande neonrester från en skylt som mödosamt stavade ordet Budweiser. Bartendern lutade sig mot ett hörn, rökte ytterst långsamt en cigarrstump mellan tummen och pekfingret.
Hans Hansen tyckte instinktivt illa om omgivningen, men accepterade den som mötesplats. Han klädde sig alltid efter miljön, hade slängt en anonym och skitig trenchcoat över den dubbelknäppta kostymen. Den flera dygn gamla skäggstubben gav honom en utstuderad macholook.

En man satte sig bredvid, sträckte fram handen och viftade till bartendern. Han pekade på Hans Hansens glas och lyfte två fingrar.
Mannen var liten och spenslig, hans smala utskjutande haka, bleka hy och korpsvarta ögon som glödde metalliskt och förstärkte intrycket av storstadsråtta. Som pricken över i:et hade han en tunn hästsvans i nacken. De fick sina glas tequila, lyfte dem under tystnad och fullföljde ritualen.
– You’re okey, frågade främlingen med en tydlig spansk brytning.
– Sure, svarade Hans Hansen.
– The same, frågade hakan tonlöst.
– Let’s make it a double. Today.
– Sure, whatever you say, blev svaret.
Om någon avlyssnat konversationen kunde de tro det var kommentarer om nästa drink.

I verkligheten var mannen med den spanska brytningen Hans Hansens amerikanska kontaktperson som förmedlade kilon av vitt pulver till den svenska huvudstaden. Hans Hansen var bara en i en lång kedja affärsmän som på olika sätt finansierade sin lagliga verksamhet med heroinpengar.
Hans Hansen ville inte oroa sin kontakt med att berätta hur delar av nätverket bytts ut i Stockholm. De senaste dygnens utveckling var definitivt inget för New York öron.
Det skulle komma fram ändå, men han räknade med att den svenska poliskvarnen malde långsamt och det skulle ge honom tidsfrist att avsluta ytterligare en transport.
– I’m taking a break, fortsatte Hans Hansen, moving my business to Paris over the summer. The artworld’s pushing for more works from my artists. I’ll have to take care of that.
– We’ll miss you, svarade mannen, Paris is out of order these days.
– I’ll try to get you a new partner, next week, sade Hans Hansen och reste sig, nickade åt mannen som satt kvar.

En snabb blick övertygade honom om att ingen intresserat sig för dem. Allt var lugnt, det satt bara tysta gamla stamkunder i baren. Han slog upp slagen på trenchcoaten och gick ut på första avenyn. En gul taxi kom åkande och han hoppade in.
Beskedet han gett sin kontakt skulle sätta en hel kedja i rörelse. Nu var de alarmerade och via sitt internationella nätverk skulle de förhöra sig om vad som hänt i Stockholm och vad som orsakat Hans Hansens beslut att flytta på sig.
Han hade noga analyserat sin situation och kommit till slutsatsen att det var bättre att förekomma än förekommas. Hans Hansen spelade ett spel som i bästa fall skulle ge honom lugn och ro i Paris. I sämsta fall bli hans död. Han kände sig övertygad om att lyckas, han var tillomed upprymd inför utmaningen.
Utanför fönstret sänkte sig skymningen, bilarnas strålkastare kastade ljuskäglor på asfalten. Gatusceneriet liknade en modern version av Dantes Inferno. En reklampelare förkunnade sitt budskap i jättelika bokstäver och han log ett leende fyllt av självförtroende.
”The American Way. Win a fortune.” Det var USAs största bank som annonserade.

53.
Fransson fann dem tysta, de satt och stirrade in i en vit vägg med en flaska konjak framför sig. Tom dränerad på sin energi, Anette innesluten i en tyst protest, de normalt blodröda lapparna var vita och smala.
Ingen yttrade ett ord till hälsning, kroppsspråket talade om att de helst ville försvinna in i sin egen ostörda värld. De senaste dygnens händelser jagade dem, redo att välta deras existens överbord.
Ingen yttrade ett ord till hälsning, kroppsspråket talade om att de helst ville försvinna in i sin egen ostörda värld. De senaste dygnens händelser jagade dem, redo att välta deras existens överbord.
– Var Sara så deprimerad, frågade Fransson tonlöst och fyllde ett glas konjak till sig själv.
– Nej, hon var snarare lättad när hon berättat allt för oss, svarade Anette. Det var istället vi som fick ta över tyngden.
Fransson tittade på de två vrakspillrorna. Tom hade samma kostym på sig som två dygn tidigare, det vita skjortan var smutsig i halslinningen, skorna var inte längre putsade och skinande som på scenen.
Anette satt och huttrade i en svart ärmlös t-shirt. Hennes bronserade porslinsfötter stack ur de svarta jeansen.
Telefonen längst bort i ett hörn var tyst, jacket utdraget ur väggen.
– Berätta, sade Fransson uppfordrande och drog av sig sin skinnjacka. Anette tittade på Tom som tittade tillbaka, han nickade långsamt.

Historien om Sara och Nilo var en berättelse om två ensamma själar. En historia om en passion som inletts oskuldsfullt, med ett drag av mänsklighet.
– Fram till nätterna i Nilos lägenhet var allt enbart lekar, Sara mådde för en gångs skull bra, sade Anette. Hon hade hittat någon som tillfredsställde henne som kvinna. Inte bara behandlade henne som objekt.
– Läderremmarna och de fastbundna positionerna fungerade tydligen också. Sara kände sig ovan, men efterhand förstod hon att det inte var våldsamheter som väntade och blev alltmer villig.
– Läderremmarna, frågade Fransson trots att sammanhanget var klart.
– Ja, Nilo inrättade sin lägenhet till en experimentverkstad. Han fick Sara att binda fast honom vid en säng och sedan fick hon göra vad hon ville med honom. Hon tog det som en lek, visserligen ovanlig, men knappast chockerande. Först när Nilo tog henne med upp på vinden blev det obehagligt.
Anette var nu blek, hon ansträngde sig för att formulera fortsättningen.
– Där hade han hängt upp läderremmar i taket, han tvingade Sara att binda fast dom om hans handleder, sparka undan stolen och lämna honom kvar där dinglande…
Anettes röst brast, hon tog en djup klunk konjak. Tom avlöste henne.
– Effekterna av övningarna var tydliga. Nilo var som ett vilddjur i sängen när Sara befriat honom. Det pågick i flera veckor, varje gång ökade han tiden med tio minuter. Den sista gången hängde han där en hel timme.
– Då hade han snurrat runt av sig själv, remmarna skurit in i handlederna och blodet rann längs armarna. Sara berättade att hon svimmade, men Nilo väckte henne och förklarade hur han klarade smärtan. Små kulor av opium.
– Sara kände sig som en torterare, fortsatte Tom. Hon vågade inte bryta med Nilo som var extatisk och blev hotfull om hon svävade på målet när han ville bestämma nästa träff.
– Den sista gången hon var där, satt Axel på en stol vid ena väggen när hon kom in. Nilo introducerade dom, berättade att han poserade för ett konstverk Axel höll på med. Som betalning skulle han få en teckning.

Tom tystnade och avvaktade Anettes reaktion. Fransson fyllde på sitt glas med konjak, för tredje gången. Det vita i rummet var plågsamt, de tre var indragna i en kamp för att driva ut demoner, en snudd på exorcistisk handling.
Fransson föreställde sig hur Sara försökt avreagera sig genom att fly in i renheten. Skräckslagen av Nilos alltmer hotfulla beteenden.
– Nilo band fast Sara vid sängen, naken, fortsatte Anette. Han smekte hennes bröst för att bröstvårtorna skulle reagera, gav henne flera hårda örfilar för att färgen skulle återvända till ansiktet. Han hämtade en burk färg och hällde ut den på hennes mage, gned in den röda färgen ned på låren.
– Hela tiden satt Axel tyst på sin stol och tecknade.
– Nilo klädde av sig, fortsatte Tom, rullade sig ovanpå Sara, smekte hennes kropp med sin blodfyllda kuk. Han hämtade en läderrem till, ställde sig bakom Saras huvud så att hon inte såg honom. Blixtsnabbt klämde han till över hennes strupe, spände läderremmen och Axel som först nu såg skräcken i Saras ögon kastade sig över honom, ryckte läderremmen ur hans händer och slog honom blodig.
Fransson såg scenen, såg Axels seniga kropp kasta sig över Nilos välformade och starka lemmar.
– Sara berättade hur Axel skrikit våldsamheter åt Nilo som låg i plågor vid väggen. ”Du bluffade, du lovade att inget våldsamt skulle hända. Din jävla galning, fascist, svin.” Han hade tagit Sara därifrån och lämnade henne här i lägenheten. Det var i slutet på förra veckan, avslutade Tom.

Fransson undrade vad det var hos Nilo som fått Axel att lita på denne uppenbart våldsamme person. Svaren hade bara Axel. Han kände en stark motvilja not att fortsätta luska fram sanningen om Nilos sista dagar.
Kunde Axel ha gjort något oöverlagt mot Nilo? Fortsatt sitt våldsamma utfall? Som svar på sina frågor hörde han Anettes smärtsamma gråt.
– Det kan inte ha varit Axel, det kan inte… Tom höll henne hårt i sina armar och Fransson frågade om han skulle gå.
– Nej. Vi måste fortsatta, sa Tom. Det finns ingen återvändo.

Fransson vandrade genom rummen. Hans händer slet det korta håret, hans tinningar bultade med våldsam kraft. Efter en stund infann sig den välbekanta kyligheten, viljan att kontrollera omvärlden tog överhanden.
Minnet av Axels målning slog emot honom. Det han tidigare sett som krampaktig energi var insikt i mannens missriktade styrkedemonstrationer.
Det gav bilden en ny dimension, en dubbeltydighet. Målningen var Axels sätt att handskas med sina känslor. Alla andra hade anmält Nilo för polisen, eller åtminstone försökt styra honom. Axel smälte in upplevelsen i sin konst och på det viset gjorde han upp med händelsen och sin attraktion för Nilo.
Men om Axel varit så upprörd över Nilos beteende, varför beskyddade han inte Sara. Varför lämnade han henne där?
Fransson hittade inget svar. Återigen var det enbart Axel som satt inne med lösningarna. Nere i Gilleleje.

54.
Sven-Hugo Erlandsson satt tillbakalutad i en svart skinnsoffa i sitt hem. Han studerade utredningen från Visby. Den ogenomträngliga svenskan var mera snårig än normalt, men det fanns konkreta fakta bland de många ovidkommande frågorna och svaren i förhören med den häktade langaren.
Mannen hade gripits på väg till en bank med tvåhundratusen svenska kronor i kontanter. Detta var ett faktum han inte kunde neka till, i övrigt hade han inte gett några upplysningar.
På ett extrablad fanns antecknat att ett konto i banken påförts samma summa den 15:e februari. Affärerna hade alltså fortsatt, någon annan i kedjan hade flyttat upp ett pinnhål, konstaterade Erlandsson.
Utredarna i Visby undersökte kontot bakåt i tiden med hjälp av en ny lag som tvingade bankerna att ställa sina datorer till polisens förfogande i undersökningar om ekonomisk brottslighet. De stora summorna hade kommit in var fjortonde dag och automatiskt överförts till en bank i New York. Kontot var registrerat på Expressionist Inc. Ägt av Hans Hansen. Erlandsson initiativ att efterlysa mannen hade varit riktigt.
Han lutade sig framåt och kluddade en stor siffra på sina papper. Den 28 februari var nästa datum för en transaktion. Men Hans Hansen kunde mycket väl dyka upp tidigare och bevakningen borde hållas igång hela tiden vid gränserna. Någon adress till konstmanagern hade man inte lyckats spåra.

Sven-Hugo Erlandsson vandrade fram och tillbaka mellan de svarta, bulliga skinnsofforna, placerade mitt emot varandra i en symmetrisk utväxt från den öppna spisen. Han trampade oroligt på den tjocka, funkismönstrade mattan som låg i ensamt majestät i hans matrum, mitt på golvet. Det stora bordet var sammanfört vid ena väggen, en nykonstruktion utförd av en ung arkitekt han kände. Inget av detta välordnade skapade lugn, trots att estetiken normalt gav honom den harmoni andra söker i en avslappnad kvällsdrink.
Erlandsson förbannade situationen i poliskåren. Det fanns inte spanare för att bevaka de fyra adresserna, övertidsblockader, muttrade han för sig själv, ansvarslösa paragrafryttare.
Axel A:sons ateljé på Brunkebergstorg, snett emot Riksbanken, var den viktigaste. Hans Hansens relationer med konstnären var nödvändiga att blottlägga för att nysta upp historien.
Kontorstid är till för kontorsmänniskor, tänkte han, inte för narkomaner, konstnärer och spanare.
Sven-Hugo Erlandsson lämnade med denna tanke sin Bellman Siesta att självdö i askkoppen framför den öppna spisen. Tog på sig sin tjocka vinterrock med den eleganta pälskragen och begav sig ut i nattkylan.

Del / 55-60

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/