NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60

61.
Hans Hansen spillde ingen tid. Han åkte till en sidogata i Brooklyn, steg in i en förfallen pappershandel, lämnade dokumentportföljen till mannen i butiken. På tjugo minuter hade han ett falskt amerikanskt pass i handen.
Den autentiska stämpeln över fotot, papperet och pärmen, allt kunde lura den mest nitiske tulltjänsteman. Namnet Adam Smith stod präntat med tryckbokstäver, under stod hemstaden, New York.
Hans Hansen tog sitt nya pass och portföljen, gick två kvarter ned till huvudgatan som ledde direkt ut till John Kennedy Airport. Taxichauffören gjorde sitt yttersta med hjälp av fem hundradollars sedlar.
Pan Ams sista avgång för kvällen var till London, Hans Hansen fick sin biljett av en mustaschprydd man som sade med ett leende – ”Have a nice trip, mr Smith”.
Med tidsförskjutningen åt fel håll skulle han ändå vara i Köpenhamn på eftermiddagen nästa dag. Han hoppades att det skulle räcka, satte sig i sin fåtölj, placerade dokumentportföljen under sätet och drog den stickiga filten över huvudet.
I portföljen vilade tjugo plastpåsar fyllda med vitt pulver. Fyllda med smärtlindrande gram, hekton och kilon av nutidens viktigaste svarta handelsvara som fick banker och investerare att leva ett luxuöst liv. Hans Hansen, alias Adam Smith, somnade tungt in på denna guldgruva.

62.
Anette vandrade fram och tillbaka i de vita rummen. Hennes steg var ryckiga, hennes nakna fötter talade ett nervöst språk. Orden de formulerade var tydbara för henne, ”ge inte upp, sparka, sträva emot, protestera.”
Kroppsspråket arbetade i samklang med Anettes tankar. Tystnaden hon lovat Fransson, oron för Sara, ilskan över Hans Hansens inblandning i hennes närmaste, irritationen över att inte veta Axels roll i historien.
De förlamande känslorna var på väg att trängas undan. Hon var på väg att ingripa, att balansera, att formulera. Hela Anettes uppväxt hade placerat henne mitt ett känslokaos. När hon befann sig mitt i stormens centrum, mitt i den lugna punkten där hon kunde sträcka ut händerna och kommendera stiltje, var harmonin i tillvaron tillfredsställande.

Nu var harmonin störd. Tom Hansen satt vid ena väggen och betraktade hennes nervösa förflyttningar genom de kala, monumentala rummen. Han väntade på Anettes beslut, på att hennes tankar samlat sig till en attackpunkt.
Tom var medveten om Anettes förmåga att styra utan att det egentligen märktes, hade sett den tidigare och hade inga invändningar mot hennes drivkrafter.
När Anette till slut stannade upp och skakade de svarta, tjocka hårtestarna så att de föll på plats och inramade det strama ansiktet, var hennes beslut klart.
– Jag ringer Dick, sade hon nästan tonlöst, ovan att höra sin egen stämma i den tysta vita värld de isolerat sig i. Jag ska berätta allt, allt Sara råkat ut för, allt Nilo lett henne in i, allt Hans Hansen lurat på henne, allt jag vet som kan få honom att svälja lite av sin stolthet och hämta henne tillbaka till de levande.
– Om Sara stannar på Beckomberga dör hon.
Anette var redan framme vid telefonen, stoppade sladden i urtaget, slog numret till Dick Hedén och möttes av en ekande, upprepande och tom signal. Hon slog ett nytt nummer på nummerskivan.

När en röst svarade sorlade det så kraftigt att Anette knappt kunde urskilja orden. Tennstopets stamkunderna larmade som alltid förlorade i sin egen berusning. Anette lyckades överföra Dicks namn över sorlet.
– Du jag måste tala med dig om Sara. Det är livsviktigt och går inte att skjuta upp, sade hon skarpt. Det handlar om liv eller död. Fattar du.
Dick Hedéns röst i telefonen var grumlig och definitivt inte nykter, men Anette visste att han oavsett de rent fysiska effekterna av alkoholen höll huvudet ovanför ytan. Därför tvekade hon inte utan ställde upp villkoren.
– Jag kommer att berätta allt. I en följd. Du lyssnar utan avbrott, sade hon och började för andra gången detta dygn återskapa Saras beskrivningar av Nilos sexuella behov och de fått effekter de fått för henne.
Anette berättade långsamt. Att återigen formulera händelserna hjälpte henne att se klarare på människan Nilo.
– Nilo var besatt av en befrielsekamp mot moderns kvävande armar och en protestaktion mot faderns frånvarande identitetsexempel. Sara blev ett av hans verktyg, tolkade hon för Dick, ett verktyg som fogat sig och upplevt något omskakande och så brutalt att hon inte fick lämnas ensam med det.
Anette tvekade inte inför de våldsamma detaljerna, när hon kom till slutet av sin monolog riktade hon sig direkt till Dick.
– Jag vet att du aldrig kan fylla ut alla hennes luckor. Det har du bevisat tidigare. Men du kan åtminstone agera livskamrat och ställa upp för den kvinna du så länge tjänat ditt namn och rykte på. För du vågar väl fortfarande se henne i ögonen…

När Dick började tala efter en lång paus gjorde han det utan att sin vana trogen anklaga Anette för att dramatisera och bygga upp stormar där de inte fanns. Istället var rösten tunn, Anette önskade nästan att hon kunde se honom, se om hans normalt överlägsna huvudhållning skrumpnat samman. Hon kände en viss tillfredställelse över denna fantasibild. Mitt i allvaret.
– Det fanns något desperat i hans ögon, jag minns det nu. Hur jag reagerade när jag fokuserade dem genom linsen. En obehaglig kyla. Fan att Sara skulle behöva dras in i nåt sånt.
Han nämnde inget om drogerna, eller om Saras beroende av olika lugnande medel, han frågade inte om hennes tillstånd. Anette konstaterade detta och väntade utan att kommentera på fortsättningen.
– Jag ska besöka henne varje dag. Se till att hon förstår att jag menar det. Inte bara en tillfällig gest från en exmake. Är du nöjd nu?
Dicks sista replik var en återgång till hans normala jag. Han kunde aldrig avsluta en konversation eller konfrontation utan att komma ut segrande på andra sidan. Det var det karaktärsdrag Anette aldrig kunnat acceptera under den tid hon växt upp i familjen Hedén.
Repliken var som ett avlägset, men brutalt eko från den tiden och den avväpnade henne tillfälligt. Hon hade inget annat motvapen än sin ilska.
– Det är för helvete Saras bästa jag tänker på, inte mitt. Men du, prata inte med polisen om Nilo. Vi måste få veta först.
– Håller du och Tom på med nån sorts deckararbete, sade Dick ironiskt.
– Skitsnack, kontrade Anette, vi vill inte att en massa människor ska vikas ut i tidningarna. Om det inte behövs. Jag tycker att Sara ska slippa åtminstone den terrorn, vad tror du dom kommer att skriva om Nilos sjuka idéer sipprar ut?
– Sant, svarade Dick förvånad över sin styvdotters snabba logik, jag ska hålla tyst. Var kommer ni att vara?
– Vi åker till Gilleleje där Axel gömt sig. Med Saras tillåtelse, svarade Anette innan han skulle anklaga henne för att lättvindigt upplåta huset som de fortfarande ägde ihop.
– Jag ringer om några dar, avslutade Anette och lade på luren samtidigt som hon drog ut jacket i väggen.

Hon gick ut till köket där Tom tapetserat sina lemmar vid köksbordet och viskade i hans öra att hon skulle ta en dusch. Han drack mera kaffe. Hörde hur duschvattnet strilade, hur kranarna tjöt av påfrestningen när trycket tvingade dem att spjärna emot i sina fästen.
Anettes röst väckte honom ur dvalan.
– Det är din tur.
Tom vände sig om, såg Anette komma emot honom insvept i två stora elfenbensvita badlakan som slingrade sig kring hennes finlemmade kropp. Anette kröp upp i hans knä och spände sina fuktiga ögon i hans.
– Tom, lova mig att stanna kvar. Vad som än händer.
– Visst, baby, for ever.

63.
Fransson vaknade av att kallt vatten letade sig in under tungan, sipprade ned i strupen och fick muskulaturen att protestera i en frustande hostning. Han hade somnat invaggad i vattnets omslutande värme.
Huvudet var stelt, fastlåst i en obekväm vinkel mot badkarskanten. Den skar in mellan två halskotor och hotade att förlama honom. Han kämpade sig ur det motbjudande kalla vattnet och såg ut över nattmörkret. Kyrkklockan meddelade att ett-slaget var nära.
– Herrejävlar, sade han högt, tre timmar i vatten, jag måste vara upplöst.
Huden kändes svampig och sladdrig, ansiktet i spegeln var trött, påsarna under ögonen välfyllda med blod. Han vände bort blicken, kastade iskallt vatten i ögonen, torkade av sin vanställda kropp.
Drog snabbt på sig svarta jeans, en kraftig grå skjorta, en ylletröja i blekgrått. Färdig med detta världsliga ont, betraktade han omgivningen.

Bokhyllorna längs ena väggen bågnade under trycket från mängder av pocketböcker och inbundna fotoböcker, grammofonskivor och en stereoanläggning i prålande metall. En säng och två fåtöljer i obestämbar färg och form var resten av möblemanget tillsammans med det gigantiska bordet belamrat med tidningar, papper, tidskrifter, askkoppar och ölflaskor.
Han hånlog åt den hopsamlade bråten som var hans hem, tänkte att någon gång i livet skulle han lyckas slå sig ned i en spatiös, minimalt möblerad borgarvåning där behoven skulle bestämma rummens inredning. Sömn och älskog, musik, mat och social samvaro, bibliotek, allt ordnat och effektivt för att maximalt utnyttja tillvarons möjligheter.
På sätt och vis är det en uppgörelse med mitt eget liv jag håller på med, tänkte han, utan blod, exorcism och vad det nu är Nilo sysslat med.
Fransson lämnade sitt hem med en plastkasse fylld av frustrationer och våldsamheter, kryssade med sin pålitliga plåtlåda längs vintermörka och förrädiska nattgator mot Nybrogatan.

64.
Anette Finicelli väntade, en situation hon lärt sig hata. Varje ögonblick som inte kunde kontrolleras blev ett hot, varje stund som inte ledde vidare en potentiell fälla att snärjas i. Hon hade gjort vad som skulle göras, samlat ihop Sara Williams alla medicinburkar i en påse, diskat och sminkat sig kolsvart runt de stora ögonen för att framstå mera vaken och alarmerande än hon kände sig.
Anette kunde inte släppa tanken på att Axel A:son var inblandad i Nilos död. Hennes konstnär, hennes geni. Personifikationen av känsla, allvar och skapande. Hennes idealiserade bild av Axel hade fått honom att resa sig till nya konstnärliga höjder. Nu hotade den falla samman.
Att avvärja flera katastrofer kändes tungt när hon tänkte på det. Det var mer än nog att betrakta Saras gradvisa och obarmhärtiga nedbrytning från attraktiv skönhetssymbol till skuggvarelse i de namnlösas korridorer.
– Tom, kan du inte sluta spela en stund, bad hon sin gänglige, hyperabsorberade älskare som försvunnit in i sin saxofons smäktande bomull. Kan du inte kommunicera med mig, jag behöver distraheras…

Tom hade upptäckt det nakna ljudet i de tre vita rummen. De bildade en naturlig ekokammare som bredde ut tonerna till oanade djup, han var mitt uppe i att spela av sig sina olustkänslor.
Nu sänkte han sin slitna och matta, nästan antika saxofon från läpparna och betraktade Anette, skälvande av nervositet. Hon liknade en haitisk voodoodocka uppladdad av magikerns krafter innan han lät dem brisera i ett offer.
Anettes själ var skakad. Utstrålningen var oroande stark.
– Kom, sade Tom, kom så går vi in i ditt gamla rum och lägger oss.
Anette lät sig ledas med. Förbi köket, in i korridoren som ledde till Saras rum. En oansenlig dörr till vänster gnisslade till när Tom öppnade den.
Ingenting i hennes flickrum var förändrat. Framför henne stod glasskåpet, det finsnickrade skåpet fyllt av hennes uppväxts symboler.
Barbiedockor draperade i eleganta aftonklänningar, ett galleri av parfymflaskor med mjuka luftkuddar att pudra ut dofterna med, ett trettiotal vita gipshänder med fingrarna fyllda av ringar med stenar i alla upptänkliga färger och former.
Det mesta var presenter från Sara, saker hon samlat på sig och fått. Hennes mani på parfymflaskor var välkänt bland modevärldens medborgare. Alla som ville ligga nära Sara Williams hjärta köpte en som initiationsgåva.
Anettes skratt kom gurglande ur strupen.
– Det är groteskt, flickdrömmar i massor och mansdrömmar, skrattade hon och gick fram till skåpet.
Hon öppnade en av dörrarna, tog fram en decimeterhög flaska formad som en manslem. En upprätt stående fallos där den mjuka, skinnklädda luftkudden var formad som en pung.
– Detta är en present från Serge Gainsbourg, sade hon, han lät specialtillverka den för att övertyga Sara att bli hans partner efter Jane Birkin.
– Och denna, fortsatte hon och tog fram en elegant svart flaska i smäckert glas, är Andy Warhols gåva till den stora skönhetssymbolen. Han kallade henne Manhattans Anita Ekberg.

Anette var absorberad, minnen från uppväxten bubblade likt såpbubblor lättare än luft. Tom satt på den vita sängen vid ena väggen och lyssnade på galleriet av namn, händelser och skratt ur Anettes strupe.
Distraktionen passade Tom som trots sin yttre lugna fasad, var lika uppvarvad som Anette inför den förestående resan.
Hans relation till Axel var inte djup på samma sätt som hennes, framförallt inte lika genomlevd, men han såg inte fram emot att möta konstnären och hans modell. Det var ofrånkomligt att deras relation skulle förändras.
Tom var instinktivt mot förändringar som skapade oro i den värld han metodiskt byggt upp åt sig själv. Att frigöra sig från New York och föräldrarna, att skapa en egen identitet i Stockholm, var hans livs bedrift.
Hans plats i metropolernas kraftfält tillät honom att frossa i sin musik. Den utvecklades i en personlig riktning, vägen var utstakad framåt. Han tänkte hålla sig kvar på den.
Nilos död var ett hinder han måste övervinna.
Även om det innebar att han måste offra brodern, den äldre och manipulative Hans Hansen.

65.
Genom dörren till de vita rummen såg Fransson hur Tom Hansen var sitt normala oberörda jag där han låg och lyssnade med freestylelurarna kring den kortklippta hjässan. Han sög in musiken med ett leende på läpparna.
I sovrummet satt Anette försjunken i en amerikansk Vouge anno -72 där en ung, ängellik Sara Williams visade bikinis i svartvita, grovkornigt råa tablåer tagna av den tyske modedemonen Helmut Newton. Hon var placerad på ett stort isblock. Det syntes att hon frös, huden knottrade sig markerat längs de fjuniga låren och Sara höll händerna mellan benen. Utan att dölja att hon var rakad.
Anette skakade på huvudet, vände blad och hittade en färgbild. Ett porträtt där Saras kropp reflekterade sig i solglasögonen genom ett trick med väl avvägda återspeglingar. Hon var återigen naken, bredbent och renrakad.
– Vet du, Sara hatade honom efter det här, sade hon. Naturligtvis hade hon inte blont hår mellan benen och Newton tyckte det var höjden av smaklöshet att visa en mörk buske på den svala, perfekta kroppen. Han tvingade henne att raka sig.
Kommentarer till episoden var överflödiga, alla kände till hur besatt denne Newton var. En modell ifrågasätter inte branschens gud.

Plastpåsen Anette höll i handen var fylld av burkar. Somliga var lagliga mediciner, andra burkar utan etiketter. Bland dem fanns en svart plasthylsa med ett vitt pulver i, ett pulver som kunde vara heroin, eller kokain.
– Vi dumpar den här påsen på väg ut till bilen, eller hur, sade Fransson och tog hand om den utan att Anette protesterade. Vi måste åka nu.
– Jag kommer, sade Anette, ska bara byta om först.
På sängen låg en sällsam kreation. En kroppsstrumpa i flortunn svart spets. Försedd med en dragkedja i hela ryggen.
– Ska du ha den där på dig, frågade han.
– Den är autentiskt sextiotal, jag behöver känna mig uppklädd. Även om det är under allt annat, snäste hon till och började klä av sig.
Fransson tittade generat åt andra hållet, men fastnade med blicken i en tredelad spegel över Saras toalettbord. Han kunde inte slita ögonen från Anettes bruntonade och harmoniskt välkomponerade kropp.

Han visade ingenting utåt, det skulle rubba hans nonchalanta attityd. Att visa sig upphetsad var för honom ett tecken på bristande självkontroll, ett bevis på svaghet.
– Du är en tidsinställd bomb, hördes Toms röst bakom ryggen på Fransson, den är för Axel eller hur. Du vill få honom på meddelsamt humör.
– Jag är inte så beräknande, fräste Anette till med en lekfull ton.
Konversationen lugnade Fransson. Så länge människan orkar skämta, tänkte han, även om det är med sarkasmernas hela bittra inslag, så länge kommer vi att överleva.
Tom såg dödstrött och likblek ut under den skämtsamma ytan.
– Är den här plastpåsen ”the tragic remains of the star”, fortsatte Tom med samma tonfall som tidigare och nickade mot påsen.
– Du är inte lite cynisk va, sade Anette upprört. Det är bland annat din brors dyrbara vita drömmar som finns där. Dyrbara för alla andra vill säga, du har väl haft ett gratis flöde mot vissa gentjänster.
– Well Anette, jag har aldrig förnekat att jag känt till hans affärer. Du har aldrig varit intresserad. Tills nu när ditt eget kött och blod drabbas.

Fransson iakttog stum två personer som öste galla över varandra. Leken var inte lek, den var bittert och genuint allvar. Händelserna hade brutit ned deras försvarssystem och blottat verkliga känslor.
Tom ryckte till sig påsen, rörde om i den och kom upp med den svarta burken.
– Aha, äkta colombianskt, sade han triumferande. Vet du att detta är hundraprocent rent, det är unikt.
Repliken var avsedd för Anette som dragit på sig sina vanliga kläder ovanpå den extravaganta skapelsen. Hon svarade inte på Toms provokation.
– Vi kan väl slänga honom i baksätet och låta drogerna göra sitt, så slipper vi tänka på honom, sade hon vänd mot Fransson.
– Du, jag skiter i hur och varför din indiankultur har hamnat här, sade Tom med ett rått skratt, men jag tänker inte låta den försvinna oprövad. Vad jag vet har du aldrig tackat nej tidigare, allt jag bjudit dig på har varit ur storebrors hand.
– Man kanske mognar med erfarenheterna, kontrade Anette och lät ytterligare en provokation försvinna, nu med en stolt knyckning på det mörka huvudet. Men vad du än gör så lämna inte det här. Och ta inte med det i bilen!
Tom tog burken, gick ut i köket och snart hördes snörvlande läten. Anette tittade menade på Fransson som ryckte på axlarna, det var Toms sak.
Franssons enda intresse var att de inte skulle fastna i den danska tullen, fast chansen var minimal när de kom från Sverige till Danmark. Rakt motsatt håll mot narkotikatransporterna.
Han var egentligen inte orolig, inte en gång under alla de ensamma och nattsvarta turer han tagit på kontinenten hade han fastnat i tullen. Det fanns tillräckligt mycket att oroa sig för ändå, i ett korsvirkeshus i Gilleleje.
– Han får två minuter, sade Fransson och tände en cigarett.

Del / 66-70

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/