NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30 / Del 31-33 / Del 34-36 / Del 37-39 / Del 40-42 / Del 43-45 / Del 46-48 / Del 49-54 / Del 55-60 / Del 61-65 / Del 66-70 / Del 71-75 / Del 80-85

81.
Hans Hansen utnyttjade bilturen genom Själland till att fundera på den bångstyrige Axel A:son. Det fanns en stor konstnär inom honom. En explosiv kraft som han sett utvecklas, accelerera och kulminera under en vecka. Den hade varit lika krävande för honom som för Axel A:son. Men resultatet var grandiost, ren målarkonst, fjärran från intellektuella mondäna lekar med formerna.
Men kanske hade han tömt ut allt han kunde ur Axel, kanske var det dags att fortsätta till nya talanger, till nya marknader.
Efter att ha avyttrat dukarna på Kölnmässan och inkasserat vinsten av sin investering i Axel A:son, väntade Paris, en ny identitet och ett bekymmersfritt liv med hjälp av de undanstoppade konst- och smuggelslantarna. Assistenterna hade inte längre någon funktion, han skulle betala av dem med några frikostiga summor.

Den svarta BMWn svängde upp framför en nybyggd men redan fallfärdig bensinmack. På toaletten betraktade han sina drag i den spruckna spegeln.
Såg framför sig hur han skulle förfranska det typiskt amerikanska. Låta en mustasch breda ut sig över läpparna och sloka ned mot hakan för att mildra den fyrkantiga viriliteten och skänka den ett konstnärligt drag.
De isigt blå ögonen kunde få färgade kontaktlinser, bruntonade och lite grumliga så ansiktet mjukades upp. Det kändes snarare som en ansiktslyftning än en ett nederlag när han tänkte på sin nya identitet.

82.
Annicka Fält skakade på huvudet. Telefonluren ringde i ett tomrum. Peter Fransson hade varit obefintlig alltsedan deras stridiga lunch.
Kvällstidningen för dagen avslöjade med svarta krigsbokstäver på förstasidan ”HEROINPULSEN AVSKUREN”. Annicka kände självförtroendet återvända, men känslan var grumlad. Hon var uppriktigt oroad över sin fd älskares tillstånd, tyckte inte om hans sätt att hemlighetsfullt försvinna från lägenheten.
Allt detta snurrade runt i hennes tankebanor.

Hon ringde Sven-Hugo Erlandssons direktnummer på polishuset. Inget svar. Hon ringde hans hemnummer. Inget svar.
Annicka tittade på klockan. Den var nästan tolv denna tisdag den femtonde februari. Morgonchefen muttrade fram en fråga över bordet.
– När kommer abstinenslallande knarkare att svämma över stan?
Annicka svarade inte på den underliggande frågan om tillståndet på knarklinjen. De skulle diskutera uppföljningar på middagsmötet, hon behövde något konkret att visa fram.
Åter lyfte hon luren, irriterad över jargongen och de kommandon hon levde med. Någonstans i de mörka vindlingarna ruvade en tanke, en möjlighet att gå vidare på historien om modellen och heroinet.
Om hon kunde hitta Axel A:sons gömställe, kanske det ledde till Hans Hansen. Och det stora avslöjandet. Dick Hedéns stämma svarade avvaktande.

83.
Utanför korsvirkeshuset avlöste den gänglige den kortväxte bakom ratten. Den muskulöse gick runt till havssidan och lutade sig mot en av tallarna. Fullt synlig för alla.
Hans demonstrativa placering förstärkte hotet, gjorde det lättare att måla upp en negativ bild av Hans Hansen. Mannen som varit i stånd att offra en människa för en konstnärs och en konstverks skull.
Historien med Nilo hade tagit en vändning som inte längre stimulerade Franssons nyfikenhet. Nu var han beslutsam om att avslöja denne hänsynslöse handlare i artificiella och konstnärliga drömmar.
Hela historien kristalliserade på något sätt priset för välbefinnande och skapande. Att utforska sina möjligheter gjorde alla besatta; egocentriker modellerades ur individer, extremer skars ur tvivlare, brutaliteter växte ur frustrationer.
Nilo var det ett tydligt exempel. En ung tvivlare som sökte svar på stora frågor och blev ett offer för sina drömmar. Det var makabert men det fanns en grym logik i den värld Nilo skissat upp åt sig själv. Bestraffningens värld. Förnedringen som förlösande kraft.
Det återstod en obesvarad fråga. Hade Nilo frivilligt låtit Hans Hansen tömma sig på blod för att fullborda Axels Sisyfos. Hade någon räknat fel och gett honom en för stor dos heroin, var det ett misstag, inte överlagt mord?

Fransson tittade sig omkring, såg Helena hopkrupen intill Anette. Axel satt och stirrade i golvet. Tom låg utsträckt på rygg med whiskyflaskan som han då och då tog en klunk ur.
Fransson kände ett behov av att formulera sina tankar och stämma ihop gruppen till samma nivå. De var fångar, det de kunde hoppas på var en person, Hans Hansen. Då behövde de veta vilka regler som gällde.
– Vi sitter i den mycket obehagliga sitsen av att vara helt beroende av Hans Hansens handlingar. Han är den ende som vet om Nilos död var en olycka eller beräknat och överlagt mord. Det enda vittnet är död, assistenterna kommer ingen att tro på. Vår chans ligger i att få honom att inse sin omöjliga situation, började Fransson.
– Han kan inte återvända till Sverige, vi kan inte avslöja honom för då kommer gorillorna att fixa en tragisk eldsvåda eller något liknande. Det enda han kan göra är att byta vår tystnad mot sin frihet.
– En person med stor skuld kommer undan ett straff, men för egen del anser jag att straffet är tillräckligt. Förskjuten från sina svenska inkomster, från sin guldkalv Axel A:son, tvingad att gå under jorden eller byta identitet.
– Tror du han kommer att acceptera en sådan uppgörelse Tom, avslutade Fransson med en öppen fråga.

Alla som under hans ord mer och mer vaknat till liv, tacksamma för att någon tog tag i förlamningen, väntade på Toms reaktion.
– Jag tror det, började Tom efter en lång tystnad, jag tror att han är tillräckligt smart för att inse realiteterna. Men det kommer att bli svårt att övertyga honom om att vi håller tyst.
– Det behövs inte, svarade Fransson. Hans Hansen blir ändå persona non grata i Sverige, hur han än vänder på baken. Jag kan övertyga honom om att polisen står beredd att häkta honom så fort han sticker in en tå i landet.
Det var ett osäkert kort, Fransson visste inte vilka fakta Sven-Hugo Erlandsson hade. Men han var beredd att hjälpa honom på den punkten.
– It makes sense, hörde han Tom säga. It makes sense…
– Så vad vi säljer är inte vår totala tystnad, fortsatte Fransson, utan vår tillfälliga tystnad så han får tid att försvinna.

Runt honom lyste det av hoppfulla ansikten.
De hade återvänt från att vara strandsatta med döden till att befinna sig på en färja med styrfart. De kände att färjan kunde ta dem över vattnet, tillbaka till den levande världen.
Kylan i det stora öppna huset blev alltmer påtaglig, de svepte in sig i filtar och drack mera kaffe.
Utanför hände ingenting. Gorillorna bytte plats med varandra, det förändrade inte belägringens villkor.
En god sak kan det betyda, tänkte Fransson, Hans Hansen närmar sig, annars hade assistenterna hållit fast vid sitt avlösningssystemet.
Efter en stund fortsatte Axel måla. Han fyllde i konturerna på kvinnokroppen, täckte över kolstrecken med oljefärg, svart och glänsande. Hans flykt tillbaka in i arbetet var förståelig, ett sätt att behålla kontrollen.
Fransson lade sig på en soffa, stirrade i taket, försökte undvika att tänka, koppla bort maskineriet.

84.
Dick Hedén skickade iväg sin sekreterare med firmabilen för att köpa material. Han ville vara ensam. Meddelandet om Sara Williams självmord låg som en sten i hans hjärta.
Han försökte intala sig att det inte var hans fel, att han aldrig kunnat fortsätta att leva med henne, att krisen hon gått igenom hade kommit hur som helst. Han hörde sina egna tankar, men trodde dem inte.
Det enda som fanns kvar av Sara Williams var bilderna, lådor av svartvita dokument över en skönhet han älskat, ibland hatat.
En kvinnlig reporter på Kvällstidningen ringde och frågade om Anette. Rösten sade något om Danmark och han klarnade till.
– Visst, vi har ett hus i Gilleleje, hur vet du det?
Svaret var grumligt, och istället kom en sista fråga.
– Är telefonen avstängd, den har varit död hela dagen?
Dick Hedén kastade på luren, lyfte den igen som för att ringa. Men ändrade sig. Reporterns sista ord simmade runt i hans skuldfyllda tankar. En klar tanke kristalliserades alltmer, Hans Hansen borde straffas, allt annat var oväsentligt.
Dick Hedén lyfte luren och bad att få tala med kriminalinspektör Erlandsson. Han väntade.

Kriminalinspektören kastade dagens nummer av Kvällstidningen på bordet, missbelåten med att historien kommit ut i tidningarna innan de haffat de ansvariga. Han lyfte sin kropp ur den bakåtlutade tänkarposen och svarade med en grymtning på telefonen.
I luren hördes Dick Hedéns stämma.
– Jag vet var dom gömmer sig, sade den, i vårt sommarhus i Gilleleje.
– Vilka är dom, frågade Erlandsson.
– Axel A:son är där, det vet jag säkert. Min styvdotter Anette och Tom Hansen är säkert också där. De har fri tillgång till huset och åker ofta dit. Det är inte otänkbart att Hans Hansen dyker upp, han brukar inte finnas långt ifrån sin konstnär.
– Får jag adressen, sade Erlandsson rappt.

Erlandsson satte in all sin kraft på att avsluta fallet innan den stora hägrande fisken smet ur garnet. Han alarmerade den danska narkotikapolisen som förstod angelägenheten och inte ställde några besvärande frågor.
Han beställde plats på nästa plan till Köpenhamn och försvann springande ut i korridoren.

85.
Hans Hansen körde upp mot korsvirkeshuset i den hyrda svarta BMWn. Den mullrade diskret och effektivt. Han stängde av motorn och satt för ett ögonblick stilla. Som om han samlade kraft.
Med en cigarr i munnen och en tändare i handen, ställde han sig bredvid bilen och väntade. Den gänglige vecklade ut benen ur Saab Turbon och ställde sig på post med ansiktet vänt mot entrén.
Från havssidan kom den kortväxte, gick fram till mannen med den solkiga trenchcoaten.
– Ert uppdrag är slut. Vi kommer inte att få några lysande vitsord av mig, meddelade Hans Hansen med en kort ton. Men jag räknar med er lojalitet tills jag fått Axel A:sons duk härifrån. Den är min.
Med de orden vände han sig mot korsvirkeshuset, tecknade åt den kortväxte att följa honom och steg in genom ytterdörren.

Fem ansikten satt vända mot dörren, tio ögon såg denne konstvärldens svar på gangsterfilmens bossar, orakad och märkbart solkig, träda in i ett moln av cigarrök för att avgöra deras framtid. Alla arbetade för att hålla ansiktsdragen under kontroll.
Den tystlåtne höll den högra handen beredd vid höften. Kavajen var öppen, alla visste vad det betydde.
Tom tog initiativet, gav inte Hans Hansen någon respit. Han kommenderade honom att sätta sig ned och lyssna, och konstmanagern lydde.
Med en beslutsam och kärv stämma, rakt på sak och utan att väja för detaljer återgav Tom historien om Nilo, hans frustrerade sexuella bindningar till sin mor och far, hans makabra försök till hemmagjord exorcistisk terapi med Sara Williams som offer.
För varje gång Fransson hörde berättelsen klarnade konturerna. För varje gång förvånades han alltmer över att ingen reagerat, protesterat, diskuterat eller försökt få Nilo på andra tankebanor.
Vad Hans Hansen tänkte var omöjligt att lista ut. Han satt uppflugen på en barstol med en tänd cigarr i mungipan. Betraktade skaran fångar han hållit på halster ur sitt upphöjda perspektiv, med benen nonchalant korsade och den bastanta hakan i vila mot halsmusklerna.
Tom laddade upp sina batterier till den sista gnistan.
– Vi vill egentligen inte höra vad som hände Nilo den där sista natten. Om han själv tog en överdos, eller om dina lumpna och förråade assistenter gav honom den, om du solkade dina välmanikurerade giriga fingrar med hans blod…
– Vad du än säger kommer vi att tvivla.

Stämman ekade av det kollektiva, apatiska känsloläge de alla hamnat i av att återigen höra den oåterkalleliga sanningen.
Hans Hansen nickade instämmande och harklade sig. Öppnade munnen där den nu slocknade cigarrstumpen viftade likt dirigentpinnen hos en kloakernas Karajan på sin pulpet i takt med hans affärsmässiga stämma.
– Mitt sätt att se på det är enkelt. Om jag inte varit närvarande i Nilos situation hade någon annan gjort det. Jag är inte ensam om att sprida vitt guld över staden.
– I mina ögon var han klart psykotisk. Besatt av att tänja sina reaktioner maximalt, besatt av att prova gränserna för den fysisk plåga han klarade att utsätta sig för.
– Han var förläst på allt från den där markisen de Sade till Baudelaire. Trodde han hittat vägen till ett nytt liv. Det var hans ide att ge sitt blod till Axel. En offerhandling för konsten. Jag tyckte han pratade strunt, men Axel var desperat i sin jakt på blodfärgen och för att få en avslutad duk hjälpte vi till.
Axel som stått med ryggen mot sceneriet alltsedan Hans Hansen stigit in i rummet, ryckte till i kroppen och vände sig långsamt.
– Nilo lät Smith sticka en kanyl i armvecket, fortsatte Hansen i samma ton, en grundläggande medicinsk kunskap som miljoner känner till. Blodet, omkring en liter, hällde han i en glasburk och kanylen gav han till mig. Burken var immig av värmen när Axel tog den in i ateljén.
– Vi såg allihop hur han fullbordade sin målning, såg hur det röda blev levande.
Alla hörde Hans Hansens lakoniska berättelse, men ingen vågade formulera konsekvensen av hans ord.
– Men Nilo var inte nöjd. Han ville ha en sil, heroinet han tidigare fått av mig hade han löst upp i vatten och svalt. Nu ville han ha direktkontakt mellan den vita vätskan och blodet.
– Jag vägrade. Men han envisades och när jag inte gav med mig, hotade han att avslöja allt för polisen. Alla mina affärer, som han påstod sig känna till. Jag vet inte om det var sant, men jag ville inte ta risken. Vi gav honom en injektion som vi fyllde med höggradigt heroin. Exakt så var det.
– Din djävul, muttrade Axel, du lovade gömma undan Nilo!
Fransson ansträngde sig för att höra om det fanns något ångerfullt i Axels röst, men kunde inte spåra något.

Hans Hansen reste sig från stolen, trevade med sina grova händer i kostymens fickor och drog fram en gnistrande halskedja. På den hängde en medaljong, Nilos fackla. Hans Hansen kastade den på bordet.
– Det här krafset kanske nån vill ha som minne.
Tom såg ut att vara beredd att kasta sig över sin broder och strypa honom med den tunna silverkedjan. Anette rörde sig inte i soffan, men det var hon som kom med ett påstående, laddat med förakt.
– Du har dödat Nilo och förnedrat Sara.
– Om du visste hur hon förnedrat sig för att få min välsignelse hade du inte tagit hennes namn i den söta lilla mun. Och Nilo, ja han tog väl livet av sig själv, svarade Hans Hansen.
Tom levererade nu sista stöten mot den mur av självgodhet Hans Hansen utstrålade.
– Ju mindre jag ser av dig, desto bättre.

Repliken hängde länge kvar i luften, den svävade mörk och laddad med en broders förskjutning av sitt eget kött och blod. En definitiv slutreplik, obarmhärtig och uppriktig.
– Allt vi berättat känner den svenska polisen till, sade Fransson. De väntar bara på att få ingripa mot mannen som orsakade Nils-Åke Ahlsells död. Mord eller självmord, planerad olycka eller olyckshändelse, jag tror inte de tvekar en sekund att kalla det mord.
– Att hålla oss kvar gör bara listan över åtalbara brott längre, fortsatte han sitt repeterade tal, och ger polisen större chans att göra ett spektakulärt gripande av mannen som redan är förstasidesstoff och som pressen bara väntar på att få slå huggtänderna i.
Hans Hansen reagerade inte. Axel som stått kvar vid fönstret vände sig mot honom, uttrycket i hans ögon visade att han samlat alla sina krafter för konfrontationen.
– Vi har absolut inget mer att säga varandra, sade Axel korthugget, du får dukarna som vi avtalat, men sen är det finito.
– Är den andra redan avslutad, frågade Hans Hansen.
– Låt oss först se vad Nilos offer resulterat i…

Axel gick beslutsamt uppför trappan, ställde den stora hoprullade duken på golvet och drog fram ut ett hörn. Han spikade fast det ovanpå porträttet av Helena, drog ut duken och spände den längs hela väggen.
När han var klar tog han fem steg bakåt.
På väggen hängde den krampaktiga gestalten. Men den hade förändrats. Den röda färgen som tidigare var så genomskinligt självlysande var nu brunaktig, nästan smutsig. Den hade krackelerat på flera ställen, som en sprucken hinna.
Axel gick fram till duken, petade med en nagel. Färgen flagnade och föll. Han skrattade från djupet av sina lungor. Ett hysteriskt skratt som ekade långt in i deras märg.
Hans Hansens kommentar skulle förfölja Axel A:son länge.
– Du är en konstnär med döden som redskap.
Axel bleknade och tog trappan ned i raska steg. Den kortväxte reagerade omedelbart, ryckte fram pistolen och pekade mot Axel som stelnade till.
Hans Hansen stack händerna i fickorna på trenchcoaten.
– Smith här är fullt kapabel att skjuta sönder dina konstnärliga fingrar. Om han gör det har du målat din sista duk.
Reaktionen kom omedelbart, Axel kastade sig i en glidtackling mot Hans Hansens fötter och fällde honom med en klockren träff. Den kortväxte kunde inte använda pistolen, hans arbetsgivare hamnade i skottlinjen. Axel knöt sina armar om den tunga kroppen. Krampaktigt.
– Axel, gör inget mer, ropade Helena, han är inte värd det. Du är värdefullare.
Den kortväxte smög fram och satte sitt knä på Axels ansikte, tryckte pistolen mot hans tinning. Hans Hansen reste sig och borstade av trenchcoaten.
– Du kan behålla din duk, den överlever inte våren, sade han med ett outgrundligt leende.
Axel flämtade under trycket från den kortväxtes knä. Han släppte inte en millimeter på trycket.
– Jag behöver fyra timmar, fortsatte Hans Hansen vänd till hela gruppen, bröderna Smith kommer att stanna så länge. När det är dags försvinner dom lika omärkligt som dom kom.
Den kortväxte nickade instämmande, reste sig från sin position och backade ut genom dörren. Smällde igen låset, fängelset slöt sig åter om dem.

DEL

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/