Om nu ämnet kultur och pengar och kulturpolitik känns torrt att läsa in sig på, finns andra medier. Det är dags att påminna om P1s poodradio igen, där kan man lyssna på programmet ”Men om man inte har nån rik fru? Ett program om den dyrbara kulturen” på Kulturradion K1&K2.
Journalisten och poeten Lars Hermansson har bla träffat Marianne Lindberg de Geer som berättar den dråpliga – och för näringslivs kulturförespråkare – lätt pinsamma historien om när hon blev inbjuden att göra konst i ett av NKs skyltfönster. Hon ville förvandla det till ett rökrum för de anställda… Ladda hem programmet och hör hur det gick.
I programmet finns också en träffande jämföreslse mellan vilkoren för en amerikansk och en svensk konstnär, samt en diskussion med kulturutredningens ordförande Eva Swartz om hur svensk förlagsutgivning är understödd av statliga medel. Lyssna och informera er !

Det pågår en stor och viktigt utredning för alla oss kulturarbetare, en ny kulturpolitik skall läggas fast. För mig finns det en självklarhet i att kultur är en grundsten i vårt sociala liv – kultur som skapande, kultur som upplevelse och kultur som bränsle.
Efter att ha läst inlägg och lyssnat på ett antal nyliberala marknadsivrare – senast i SVTs Debatt – som förespråkar att den ”fria” kulturen aldrig kan vara stadsunderstödd vill jag lyfta fram EN kulturarbetare som tänkt till kring VAD som händer om marknadskrafterna får styra kulturen.

Stina Oscarson, regissör på Oriontetaern i Stockholm, en av initiativtagarna till Skuggutredningen skriver på uppropets hemsida :

”Robert Weil skrev i ett upprop i DN: Kapitalister förenen eder! Jag säger nu till alla konstnärer och kulturarbetare detsamma: Vi måste gå samman! Konsten är vårt vapen för ett mänskligare samhälle. Konsten är vår motkraft mot de värderingar ett kapitalistiskt samhälle föder.

Låt oss sluta prata genus, mångfald och tillgänglighet. Det är, förlåt mig, små frågor, som tenderar att splittra oss. Och det är precis vad marknadskrafterna vill. För ett kapitalistiskt samhälle kräver att vi ska se varandra som konkurrenter, vår publik som kunder och relationen mellan skola och teater som en vanlig marknad för varor och tjänster. Det gör oss svagare och det gör konstens plats i samhället svagare. Lika osäker som vilket annat företags.

Det undergräver självförtroendet och skapar absolut inte bättre konst. På Irland träffas filmregissörerna en gång i månaden för att se och tala om varandras filmer, bara för att tillsammans göra irländsk film bättre. Skulle vi våga det i Sverige? Vi måste. Det är vårt ansvar att värna kvalitet, men inse det omöjliga när de enda mätverktyg vi har är anpassade efter ett kapitalistiskt system. Marknaden premierar uteslutande mätbara faktorer vilka hittills inom kulturpolitiken inneburit kvantitet i form av besöksantal. Det finns ingen direkt motsägelse mellan dessa begrepp, men kravet på vinstmaximering tvingar marknaden att uteslutande rikta sig mot våra drifter och förmågan till en snabb men flyende tillfredsställelse. Själen är ingen god konsument och det är därför vi behöver en stark kulturpolitik!

Ett kommersiellt samhälle gör profit på människors otillfredsställelse med livet. Det bygger på idén att det finns ett perfekt liv och att vägen dit går genom konsumtion. Ett samhälle där man inte får må dåligt skapar en omättlig marknad för alla slags quick-fix-lösningar.”

Läs det igen och gå till utredningens hemsida och läs mer! Slutsatsen Stina Oscarsson kommer fram till är : ”Det har börjat talas kulturpolitik igen och det är också bra, men nog så viktigt att vi inte fastnar i en dragkamp mellan en sponsringsfientlig vänster och en höger som vill att allt ska vinstmaximeras. Vi måste arbeta tillsammans och låta huvudfrågan vara att göra konsten till den grundpelare den bör vara i ett demokratiskt samhälle. Allt annat är puts på ytan. När väl konsten fått den platsen kan vi (om det fortfarande behövs!) börja räkna antalet kvinnor på scenen.”