Ett par veckor efter sista avsnittet av polissåpan ”Tunna blå linjen” kommer flera kritiska inlägg om denna SvT-serie som ”gör Malmö till Bullerbyn” för att citera Mustafa Panshiri fd polis och författare. I Expressen den 13/11 skriver han om avsaknaden av berättelser om gängkriminalitet och skjutningar, om att serien misslyckas med att på allvar visa på de dolda hierarkier och fördomsfulla element som de facto existerar inom poliskåren. ”Det blir moralpredikan förklätt till drama; teater – i dubbel bemärkelse.”
Han skriver och jag citerar ett längre stycke ur texten – ”I ett avsnitt av andra säsongen har poliserna en utbildningsdag vars syfte är att skapa mer sammanhållning dem emellan. Det slutar med att de sitter i en ring med en föreläsare och skriker på varandra om vilken sorts rasism som är värst. Är det när karaktären Faye blir kallad för n-ordet på polishögskolan eller är det att den vita polisen Sara ständigt blir kallad för rasist när hon gör ett ingripande i staden?”
Nu kan man såklart hävda att Mustafa Pashiri talar i egen sak, dvs som fd polis anser han att en mer verklighetsnära semi-dokumentär tydligare skulle spegla dagens polisvardag än den såpa med fokus på interna relationer och individuella kärleksproblem som ”Tunna blå linjen” i andra säsongen helt övergått till.

Att ambitionen med serien tydligt är att skapa mer mångdimensionella karaktärer och engagerande personporträtt gör i hans ögon problemen mer uppenbara. I DN följer Lisa Magnusson upp hans kritik i en krönika och skriver den 17/11 – ”…”Tunna blå linjen” ett relationsdrama med polisarbetet som fond. Borttappade hundar, mopedburna halvligister, miserabla knarkare, 39 traffickingoffer som brinner inne i en låst industrilokal: Vad är detta för Bullerby-Malmö?!”
Denna krönika är mer svepande formulerad än den kritik Mustafa Pashiri levererar men den är samtidigt tydlig i sin analys, den andra säsongen har uppenbart mer fokuserat på intriger som slutar i sängkammarscener än att visa på den verklighet som skapar problemområden och utanförskap där kriminaliteten frodas.

Jesse (Per Lasson) vid ett typiskt vardagsärende för Malmöpolisen i ”Tunna blå linjen”. Bild: Håkan Schüler/Anagram

När den första säsongen visades skrev jag en text om hur serien medvetet använder dramaturgiska grepp från det konventionella relationsdramat som är vanligt i seriernas massproduktion. ”Att i ett fiktivt berättande arbeta med känslor som sympati och antipati, med karaktärer som skall framställas som trovärdiga och situationer som speglar dessa är det svårt att undvika övertydligheter och nid- eller hjälteporträtt. Här har manusförfattaren till ”Tunna blå linjen” konsekvent valt att skapa starka personporträtt och situationer där vår empati och medkänsla hamnar hos poliserna. Medvetet.” Citerat ur artikeln Tunna blå linjen – en polissåpa
Att jag skriver detta så långt efter seriens sista avsnitt beror bland annat på att jag vägrar se ett avsnitt i taget, som gammal tablå-tv. Serier ska ses i ett sammanhang, som ett verk och en helhet. Inte som episoder. Och nu finns ”Tunna blå linjen” i sin helhet, säsong 1 och 2 på SvT play.
Sett på detta sätt blir serien, och alla andra serier, helheter där karaktärsbyggnad och intriger får blomma ut i upplevelsen. Istället för att bli avbrutna mitt i dramatiken.

Jag vet, locka publiken att komma tillbaka, att uppmuntra till snack i fikarummet, att skapa ett flöde i sociala medier, allt detta är syftet med att ge en smula i taget istället för att bjuda på hela kakan. Eftersom jag själv skrivit flera seriemanus har jag våndats över en del av avarterna med att pricka in cliffhangers, skapa dramaturgiska bågar och bygga schematiska färgkodade post-it lappar för att hålla ordning på storyn och alla sidotrådar.
Det skapar ett ”coitus interruptus”, ett uppskjutet klimax där avbrottet mer leder till frustration än nyfikenhet på fortsättningen.
Men det viktiga i sammanhanget är inte serieberättande utan den verklighetsbild av polisarbete och brottsliga handlingar och miljöer som förmedlas via fiktionerna vi konsumerar. Om detta reflekterade Malin Krutmeijer i Sydsvenskan febr 2021 i artikeln ”Man måste få kritisera verklighetsbilden i ”Tunna blå linjen” – ”Det uppenbara är att Malmö med sitt rykte är en karismatisk miljö, och poliser på fältet en tacksam dramatisk premiss. De rycker ut på stora och små ärenden, bland rika och fattiga. Genom poliserna får vi se en skärva av samhället, och de är våra ställföreträdare när det gäller att reagera på det.”

Med tanke på att det produceras mängder av polisserier i hela den streamade tv-världen så bidrar detta till vår bild av samhället, av våld, av utanförskap och av sociala och mänskliga trauman. Desto viktigare att ta sitt ansvar som seriemakare och inte lita på enkla schabloniseringar av verkligheten utan anstränga sig för att ge både en dramatisk och en realistisk bild av den värld vi lever i. Att producera polisserier som underhållning och förströelse borde ställa höga krav när vi som nu lever i ett våldsfixerat samhälle.

PS – läs gärna Jens Lapidus (författare till bla Snabba Cash) intervju i Dagens ETC. Där kritiserar han dagens förkärlek hos en del av våra politiker för hårda straff – Jens Lapidus: ”Sverige har blivit ett paradis för ultraförmögna”