NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24

25.
Fransson steg in i porten på Nybrogatan och en mjuk skönhet i svart granit hälsade honom välkommen med ett leende i imiterad nyklassicism, belyst av en spotlight som förstärkte färgerna i den blekt Art Deco inspirerade porten.
Han knackade på en tung teakdörr två trappor upp. Inget ljud hördes inifrån lägenheten. Han knackade hårdare, väntade. Samma tystnad.
På väg att återvända hörde han klapprande steg i trappan. Kvinnan som kom mot honom var blond, klädd i en knälång rödbrun päls, svept kring kroppen. Stora mörka solglasögon täckte halva ansiktet.
– Dig känner jag, sade kvinnan tyst, du söker mig, va.
– Jag tror det, sade Fransson.
Kvinnan lyfte på glasögonen, först då kunde han se att det var Sara Williams. Hennes stora, ljusblå och mycket öppna ögon var identiska med Anettes i allt utom färgen. Ändå var ögonen deras tydligaste släktdrag. Nu såg Fransson bara matt trötthet i dem, inramad av svarta ringar som liknade blåtiror.
– Fransson, en av Anettes vänner, sade han med återvunnen säkerhet och sträckte fram handen till hälsning.
Sara Williams reagerade inte, öppnade bara dörren och steg in. Hon visade ingen artighet eller nyfikenhet, kastade av sig pälsen i en stol och gled in genom ett draperi.

Rakt framför Fransson låg tre paradrum i fil, alla vända mot gatan. Inte en möbel, inte en blomma eller konstverk, absolut ingenting fanns i rummen. Hela lägenheten verkade övergiven och obebodd. Han steg fram till ett fönster och tände en cigarett, betraktade den söndagstomma gatan nedanför.
Sara Williams var som en skugga av den person han träffat på en av Dick Hedéns vernissager. Då hade sällskapligheten inte känt några gränser, leendet varit professionellt och allting kring henne andats elegans och smidighet.
– Jag satte på kaffe i köket, sade Sara Williams röst bakom hans rygg.

Den inre delen av lägenheten var hennes rätta miljö. Köket var belamrat med modemagasin och boxar med fotografier. Ett sovrum med en plyschklädd himmelssäng draperad i vitt flor skymtade i slutet av en serveringsgång.
Han undertryckte ett leende åt den förväntade miljön hos en skönhet i pension, satte sig vid det runda vita bordet och lät Sara Williams hälla upp svart kaffe ur espressobryggaren.
Hennes blick hade ännu inte mött hans. Den gled förbi, långt bort.
– Jag vet att Anette och Tom åkte till Danmark i natt, började han men tystnade snabbt när en avvärjande gest nådde honom över bordet.
– Får jag en cigarett av dig, sade hon sammanbitet.

Hon fick en Marlboro. Tände den tyst med sin egen tändare och blåste ut röken genom vibrerande näsvingar. Allting hos henne andades uppdämt, en explosion väntade under ytan, beredd att vanställa hennes ännu rynkfria ansikte. Den tunna halsen försvann ned i en vit v-ringad lammullströja. Hennes blonda har var bakåtstruket, hon förde bort håret ur ansiktet med vänsterhanden i en nervös gest.
Fransson kände sig som en fridstörare, visserligen klädd i proper tweedkostym, men ändå en inkräktare.
Anette hade beskrivit henne som en outtröttlig moder, på sitt område. Sara Williams ägnade Anette all sin tid. Introducerade henne för vänner i modebranschen, lärde henne rätt maner och umgängesformer. Anette talade om sin moder som en gestalt, aldrig som en person. Trots det var den enda negativa kommentar Fransson kunde minnas en skarp och bitter analys som Anette ångrat efteråt. ”Död i förtid”.
Det var när hon fortfarande bodde hemma, i lägenheten. Då var den möblerad, fylld av Anettes livaktiga energi. Hennes kamrater hade en självklar och fri samlingsplats där. Långt ifrån all uppsträckt vuxenvärld.

När Sara Williams började tala kom orden långsamt, tvekande, men i en jämn ström som gjorde att Fransson aktade sig for att avbryta. Tacksam för sin grundliga träning i en av de få användbara mänskliga egenskaper journaliståren utvecklat hos honom. Lyssnandets konst.
– Dom var här i natt. Anette och Tom. Dom kom in lika tyst som dom gick. Anette var inne hos mig och pratade en massa, jag har glömt det mesta men jag minns att tonen i henne röst gjorde mig orolig. Hon viskade hest och hetsigt. Sa att dom ville vara ostörda nere i Danmark, att dom hade vänner med sig som ville komma bort. Vem vet jag inte.
– Hela situationen verkade snabbt påkommen. Hon fick nycklarna och lämnade en plastkasse efter sig med en massa papper och böcker.
Sara Williams berättade som ur ett dis. Ansträngde sig för att komma ihåg vad som skett, minnas sin dotters ord. Fortfarande hade hon inte sett honom i ögonen, det var en blick på ett annat plan, som om verkligheten var overklig och oviktig.
– Har ni telefon i huset, frågade Fransson efter en lång paus.
– Här, sade hon och sträckte fram ett visitkort hon letade upp i sin portfölj på bordet, du kan ringa härifrån om du vill, telefonen står därute.
Handen pekade mot de tre tomma rummen. Inget i rösten avslöjade om det var ren artighet eller någon sorts nyfikenhet som lag bakom erbjudandet.
– Vad finns det i kassen, frågade Fransson så naturligt som möjligt.
– Papper och böcker som jag sa, jag har inte tittat, svarade hon tonlöst.
– Får jag, fortsatte han med samma ansträngt avspända ton.
– Du kan själv ta den, inne i mitt sovrum.

På det stora sminkbordet med tredelad spegel låg burkar i en enda röra. Smink, mediciner och vitaminer. Den artificiella vägen till lycka, tydlig i all sin nakenhet.
Fransson hittade plastkassen. Gick förbi köket där Sara Williams satt i samma ställning. Den vita telefonen ute i de nakna rummen var den enda möbeln i detta vita landskap. Nummerupplysningen gav honom rätt nummer.
– Dick Hedén, svarade en röst.
– Tjenare, jag är vän till Anette. Jag heter Peter Fransson och vi har träffats för en intervju. Jag vet inte om jag gör rätt i att ringa och störa men din föredetta hustru är på gränsen till ett sammanbrott, jag är i hennes lägenhet för jag behövde numret till Annette och Tom i Gilleleje.
– Du behöver inte förklara, avbröt Dick Hedén. Vad är det med Sara?
– Hon verkar frånvarande, hennes toalettbord är fyllt med tomma burkar. Hon ser ut som hon blivit misshandlad eller inte ätit på fjorton dagar, hasplade Fransson ur sig viskande. Jag vet inte om jag vågar lämna henne.
– Stanna där. Jag kommer.

26.
De fyra kring bordet på Hamnkroen i Gilleleje behövde all distraktion de kunde få. Tom, trogen sina amerikanska maner, gjorde sitt för att avleda dem från det tunga faktum att en person var död. En i deras närhet.
Han var mitt uppe i en av sina anekdoter om jazzhistoriens stora, sångerskan Billie Holiday. Malande berättade han om den allra sista gången någon hörde henne sjunga. En tidig morgon eller sen natt, på ett konstnärscafe i de myllrande beatnikkvarteren nere på Lower East Side i New York.
– Vad hon sjöng är mindre väsentligt, menade Tom, det var hur hon gjorde det som betyder något. Flämtande och trött av för många års heroinmissbruk och alkohol. Mager och medtagen trollband hon alla med sin mörka, tunna röst.

Tom förlorade sig in i sin berättelse, upplevde Holidays närvaro så starkt att han grät. När han slutade visste ingen vad de skulle säga.
Konstnärens villkor framstod glasklart i Billie Holidays öde. För att nå till musikens innersta väsen var hon tvungen att gräva så djupt att hon inte orkade leva med sig själv. Detta självutslitande offer av sitt liv för konsten, denna romantiska bild av en sann konstnär, levde kvar bland dem.
Axel A:sons blick var fylld av melankoli, ett uttryck som var främmande för alla som enbart såg honom i de extatiska arbetsperioderna. Då glödde livet i pupillerna. Nu anade man livets slitsamma gång i hans blodsprängda ögon.
Tom insåg att det var en illa vald historia. Anette var vemodig och inte beredd att bryta tystnaden. Helena kom med en förlösande och lätt spefull kommentar.
– Jag föredrar levande minnen framför att gräva i lik…
– Precis det betyder berättelsen för mig, förklarade Tom. Där har du en trasig kropp, men en levande själ som fortfarande kan beröra…

Hans ord rann ut i ingenting, han sköljde ned med öl och det var i den rörelsen han fick syn på två udda gestalter som steg in på krogen. En kort och kraftig, en lång och senig, klädda i samma sorts illasittande gråa kostymer och svarta skjortor. Tom identifierade dem omedelbart och reste sig till hälften.
– Jaså, Hans vågade inte släppa iväg sin skyddsling utan bevakning. För ni är väl inte här på semester?
Den gänglige tittade på sin partner som var den som oftast yttrade sig. Fast det var långt mellan meningarna.
– Vår uppgift är att vara till er tjänst. Om ni behöver det.
– Har Hans instruerat er att säga så, frågade Tom och hans ögon uttryckte förakt mot broderns sätt att så öppet visa sina makt.
– Ja, kom svaret, kort och utan tvekan.
Axel A:son vände sig inte om, den kortvuxnes röst var välkänd. Han visste att hans brutale partner var bredvid honom. Axel vägrade ha någon kommunikation med dem, trots att Hans Hansen försökt övertyga honom om att de var till för hans eget bästa.
– Skit i dom, muttrade han till Tom, vi kan inget göra. Har Hans Hansen bestämt något så är det så. Hans ord är min lag. Hans pengar mitt liv. Hans gorillor mina slavar.

Axels sista fras fick Tom att le. Den kärnfulla analysen var exakt så ironisk och insiktsfull som Tom väntade sig. Axels pessimism var en välkonstruerad skyddsmekanism mot allt det han kommit att hata mer och mer.
För Tom var attityden ett bevis på styrka, manlig arrogans på en mogen nivå. För Axel var sarkasmens osminkade sanning enda sättet att skydda sig.
– Jag för min del begriper ingenting, sade Helena.
– Vi åker tillbaka till huset, sade Anette som i detta ögonblick hatade Hans Hansen for att han inte kunde agera diskret.

De reste sig, Anette hämtade två flaskor rött vin vid baren. Greppade den vilsna Helena under ena armen, den passive Axel under den andra. Bakom dem slöt Tom upp, huvudet längre än de övriga och bredde ut sina armar över deras axlar. Det var en sällsam gruppering och Jens Jensen log brett åt problemen de fick att styra genom dörröppningen. Han uppfattade inget ovanligt i situationen. Bara det komiska.
Ute i Mercedezen försökte Anette lätta upp stämningen.
– Vi kan väl förlusta oss istället. I mörkret ser man inte makterna.
I det täta mörkret såg de inte den gänglige mannen med de oberäkneliga ögonen som kom ut ur krogen och följde vägen upp mot korsvirkeshuset. Han var påpälsad i en tung överrock, kring hans hals hängde en kikare.

Axel A:son behöll sin ironiska fasad långt in på den andra flaskan vin framför brasan. Då kastade han ur sig en idé.
– Hör ni, vad säger ni om att vi tar bilen ned till Köpenhamn, tillbringar natten tillsammans och sätter er på Stockholmståget imorgon bitti.
– Hör du du, vad säger ni två om att helt enkelt kidnappa Mercedezen och leka eremiter en vecka här i Danmark, svarade Tom.
Alla skrattade och de fyra kastade sig i en gemensam omfamning.

Anette öppnade garderoberna inne i sovrummet. Där hängde en samling svarta klänningar och skor. Bredvid ett antal vita skjortor, två linnekostymer och några brunmurriga slipsar. Allt såg ut att vara fyndat på en exklusiv loppmarknad.
– Det är Dicks och Saras, sade hon. Ni kan välja vad ni vill ha så länge det kommer tillbaka hit igen.
– Det är bra som det är, sade Axel och lämnade Helena, Anette och Tom åt att fnittrande genomsöka innehållet i garderoben.
Axel gick ut genom de franska glasdörrarna och tittade på en svart himmel. Den var verkligen svart, allt var mulet, inte en spricka i natten.
Trots alkoholen var han klar i huvudet. Det var enbart de yttre lagren som levt upp under kvällen. Innanför skymtade hela tiden det stora mörkret. Ett mörker han inte tänkte fortsätta frossa i.

27.
Sara Williams lämnade Fransson med ett trött ”jag går och lägger mig”. Han funderade på om det var lämpligt att hon var ensam, men obehaget av att göra intrång i hennes värld tog överhand.
Han tömde ut innehållet i plastkassen på köksbordet. Bläddrade genom pappershögen och böckerna.
Bland papperen låg ett kuvert med namnet Nils-Åke Ahlsell. Nilo. Naturligtvis hade Anette och Tom varit tillräckligt vakna under natten för att åka förbi hans lägenhet. De hade rafsat ihop allt som kunde ha ett samband med vad som hänt.
En sliten pocketbok fångade Franssons intresse. Det var Oscar Wildes skräckfantasi från artonhundratalets England, ”The Picture of Dorian Gray”. Han hade ett vagt minne av romanen som han läst femton år tidigare. Av opiumhålor i hamnkvarteren, realistiska mästerverk i berättarkonst.
Han såg många förstrukna paragrafer, enstaka ord. Den första understrykningen var den tjockaste. Meningarna lyste från sidan.
”No artist is ever morbid. The artist can express everything.”
Sensmoralen var otvetydig. Ingen konstnär kan anklagas for abnorma intressen eller perversioner. Allting rättfärdigades av hans uttrycksbehov.
Tanken var inte originell, ändå gick det kyliga ilningar längs Franssons rygg och hans minne klarnade. Romanen var en svidande vidräkning med dåtidens narcissistiska ideal.

Han hörde ytterdörren öppnas.
– Sara, är du där, brummade Dick Hedéns mörka röst. Snabba tunga steg sprang förbi Fransson i köket, in i sovrummet.
– Är du där? Ring efter en ambulans for helvete. Snabbt!
Fransson rusade till telefonen, slog 90.000, gav adressen och den troliga händelsen. Tablettförgiftning. I sovrummet låg Dick Hedén på knä vid sängen och höll Sara Williams ena handled i sin hand.
– Pulsen är oregelbunden, sade han, fan, dom måste komma snart.
Fransson kommenterade inte. Han studerade de svarta ringarna kring hennes ögon, såg hur en sårskorpa dolde sig i en av dem.
– Vem fan har gjort det där med henne, muttrade Dick.
Det var ingen fråga och Fransson återvände till köket, mera kaffe och flera cigaretter. Han såg en nyckel ligga bland papperna, men kunde inte tänka koncentrerat och struntade i den. Efter några minuter, långa som sekler, kom två vitklädda ambulansman in genom ytterdörren.
Det sista Fransson såg av Sara Williams sorti ur lägenheten var en syrgasmask som vanställde det en gång sköna ansiktet. En askgrå Dick Hedén tittade skeptiskt på honom och sträckte fram ett visitkort med sitt nummer.
– Ring sig senare, var hans slutreplik.
Fransson kände sig ansvarig för Sara Williams tillstånd. Det fanns en skarp ton av förebråelse i Dick Hedens röst som förstärkte skuldkänslan.

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/