Var i huvudstaden i veckan, gick på konstrunda med barnbarnet 4 månader och föräldrarna. Tysk expressionism på Moderna Museet visade sig vara perfekt med kraftiga färger och lugna rum. Den lilla hängde i en bärsele på pappans bröst och stirrade med öppna ögon på väggarna.

Konstnärsgruppen Brügge verkade i början av förra seklet och spred ny energi och vitalitet i det tyska konstlivet. Att de senare gömdes undan av nazisterna som ”entartende” gör utställningen till en angelägen konsthändelse också i det perspektivet.

Dagarna i Stockholm hann jag också se två fotoutställningar, på Kulturhuset och på Fotografiska. Den första visar ett flödande stort urval av den amerikanska fotografen Ruth Orkin, som startade sitt fotografiska liv med en cykelresa 1939 mellan Los Angeles och New York som 17-åring. Bilderna togs med en liten småbildskamera, en föregångare till Instamatic kameran. De visas i litet format och man får närstudera dem för att följa hennes möten med vägar, miljöer och människor.

Hon kom att arbeta som fotojournalist och blev etablerad genom den svartvita serien ”Amerikansk flicka i Italien” där hon följer en kvinna i stadsmiljöer, på kafeer och badstränder, en serie som känns både levande och med en nyfiken blick. Jag associerar till den franska nya vågen med Jean Luc Godards klassiker ”Till sista andetaget” och gatuscenerna i den. Snabba glimtar och klipp.

Orkins serie med amerikanskan var bitvis arrangerad, hon träffade kvinnan på bilderna som var på Europaresa och följde, arrangerade och dokumenterade henne i miljöer och skeenden. Trots iscensättningen lyckas hon skapa en spontanitet i bilderna och situationerna.
Orkin uppväxt i en hollywoodsk familj var filmiskt intresserad, skrev manus och gjorde fotoserier på berättelser, en av dem resulterade i filmen ”Little Fugitive” (Rymlingen efterlyst) tillsammans med sin man Morris Engel som Oscarsnominerades 1953 och visas i utställningen. En liten pärla som följer en pojkes äventyr på Brooklyns gator.

Att kalla Ruth Orkin för gatufotograf är lite missvisande, hon skildrade sin tid med en filmisk blick, med tydligt berättande drag dvs hon ville förmedla sin upplevelse av den verklighet hon levde i. På Fotografiska visas en legendarisk amerikansk gatufotograf, Bruce Gilden. Hans bilder är bitvis råa, porträtt tagna med blixt och en obarmhärtig realism. Han söker inte upp sina bilder, han möter dem på gatan med en rättframhet och öppenhet.

Gilden har arbetat som fotograf i över femtio år, är ansluten till bildagenturen Magnum och har rest över världen och vandrat längs gator i länder som Ryssland, Japan och Haiti. Han berättar själv i en video på utställningen att han aldrig tar bilder i smyg, han möter människor, han talar med dom, han respekterar deras integritet. Trots det blir de stora färgmättade porträtten av prostituerade och drogmissbrukare utlämnande, nästan obehagligt utsatta. Inte bara i sin situation utan också i sättet de visas upp.

De svart/vita bilderna har en annan ton, de skildrar miljö och person, det finns ett sammanhang och en realism som känns mera mänsklig. Mera sammanhang och miljö. Inte enbart utlämnande.

Thore Soneson