Jag har blandade minnen av en dryg vecka med filmer i den digitala salongen på årets Göteborg Filmfestival. Många välgjorda och temamässigt intressanta berättelser men få som stack ut och visade på egensinniga och filmiska upplevelser. Flera av dessa var starka kvinnoporträtt.
Svenska ”Dogborn” med Philip Oros och Silvana Imam är en tung, rå och grymt intensiv historia om utanförskap och trafficking. En del schabloner om krogvärlden och kunderna vägs upp av det starka spelet och den nerviga klippningen. Den har biografpremiär 10 februari.
En annan är vinnaren av Dragon Award Best Nordic Competition, den danska ”Unruly”. En stark berättelse om hur en ung och självständig kvinna spärras in på ett hem för ”sinnesslöa” som drivs av en läkare som visar sig stå nära den rasrena ideologi som florerade i mellankrigstidens Europa. En påtvingad sterilisering leder till att filmens nu kuvade unga kvinna tar livet av sig när hon försöker fly.
Fler kvinnoporträtt har fastnat i minnet, franska ”Minnas Paris” om de trauma en överlevande från massakern kring terrordådet mot klubben Bataclan försöker hantera. Långsamt börjar hon nysta upp minnet av kulorna från maskingevär och döda kroppar omkring sig. En annan minnesvärd resa är den i ”Exodus” om en ung syrisk flickas flykt genom Europa, hjälpt av en smugglare som tvingas på flykt.
Deras vänskap och gemensamma kamp för att överleva resan är starkt skildrat av svenske regidebutanten Abbe Hassan och huvudrollerna Jwan Alqatami och Ashraf Barhom.
Kan nämna fler men känner mig fortfarande kluven till urvalet filmer, flera av de andra vinnarna i festivalen har inte visats i den digitala salongen. Några av dem kommer att visas i andra fönster, som Lea Globs dokumentära ”Apolonia, Apolonia” kommer som K-special på SvT. Det marockanska dramat ”Den blå kaftanen” som vann Dragon Award Best International Film, framröstad av publiken, lär komma upp på biografdukarna i vår.
Sammanfattningsvis förstår jag att det kan finnas många anledningar till att en film inte kan visas online, producent rättigheter, distributionsavtal som redan ingåtts, rädsla att missa biograf distribution eller helt enkelt vissa regissörers krav på att deras film inte skall visas i ett annat format än biografens.
Samtidigt borde filmskapare se värdet av att deras film visas för en intresserad publik som kan sprida ordet om filmen vidare. Och inte minst värdet av att få visa sina berättelser för en skara entusiaster, och i många fall, övertygade och engagerade cineaster som inte har möjlighet att besöka festivalen på plats.
I all hast – några dagar innan GFF alltså Göteborg filmfestival 2023 avslutas – lyssnar jag på P1 kultur där några av filmerna som tävlar i Nordiska tävlingen presenteras. Av de som nämns visas enbart en i den digitala salongen. Den som jag prenumererar på är alltså ett urval (av någon programmerare eller som det heter på biografspråk filmsättare) av filmer som visas i salongerna.
Urvalet blir utan tvekan en besvikelse, jag undrade redan i fjol om vem och varför vissa filmer uteslöts. Som den isländska ”Godland”, filmen om ”Munch” eller för den delen ”Enys Men” av den experimentella engelske filmaren Mark Jenkins för att nämna en av de mer uppmärksammade. Vi får visserligen se svenska ”Dogborn” och det tackar jag för.
Återkommer efter festivalen är avslutad med några mer utförliga tankar kring filmer och GFF. Till dess fortsätter jag se så många jag hinner av de streamade filmer som når oss utanför Göteborg.
220913/Tisdag. Hittar ett dokument i datorn med en ambition jag tappat bort i min långa vandring med värk som upptagit mina tankar och känslor i princip dygnet runt. Skrev om detta i inlägget – En sommar med värk och yrsel . Försöker samla kraft att skriva igen, men de senaste dagarna sedan svenska kaosvalet den 9/11 har fyllts av läsning och försök att förstå hur ett blåbrunt part kan bli så stora och tillåtas ta över det politiska landskapet och samtalet – centralt i detta är de inbjudningar till den politiska scenen som högerflanken med L KD och M står för. Deras maktlystnad ligger bakom taktiken att vinna valet. Och nu ser det ut som det lyckats. Skriver inte mer om detta – ni har säkert alla tänkt, resonerat och brottats med att förstå vad detta nya läge i svensk politik kan komma att leda till.
Här texten rakt ur dokumentet ”Scen 365 / Denna dagen, ett liv.” Mottot lånat från Farbror Melker i den folkkära tv-serien Saltkråkan som Astrid Lindgren skrev manus till. Tanken var att skriva dagssedlar i god Stig Dagerman stil. Det kräver att man ställer om siktet och ställer sig själv i centrum. Reflekterar och tänker, öppet och absolut inte censurerande. Att göra detta till en vana är en uppfordrande tanke.
22 01 26/Jag startar nu – Efter att ha suttit vid datorn stora delar av dagen och läst manus, korrigerat tankar och språkliga kullerbyttor, drivs jag ut i vinterluften. För att stänga ute ångesten kring den långvariga huvudvärken och yrseln lyssnar jag på P1, idag Klotet om gruvnäringen som hotar samernas renmarker och natur. Kallakgruvans vara eller inte vara ställs mot argumenten att vi måste bidra till den gröna omställningen, järnmalm behövs för vätgasdrivna stålverk.
Jag stänger halvt av radiorösten och känner hur de gråa gravstenarna påverkar mig, det blir ett inre tryck som förstärker ångesten. Men kyrkogården är den närmaste natur jag har i våra kvarter.
Jag delar promenadstråken med killar med barnvagn, ensamma med mobiltelefoner i handen som de intensivt kikar i. Tjejerna går oftare i par och samtalar med varandra. Jag konstaterar enbart, det kan vara tillfälligheter …
22 01 27/Mitt digitala fotografiska minne Google foto skickar en påminnelse, en bild på en kvinnlig marmorgestalt. Placerad mellan två palmer på Kap Verde ön Salt. När jag klickar på den kommer ett flöde av andra marmorskulpturer jag fotograferat upp, ansikten och kroppar, grovt utmejslade eller elegant modellerade. Anonyma eller ikoniserade. Grekiska gudar och mytologiska karaktärer. Tänker på hur mycket minnen jag har av marmor och länderna vid Medelhavet, Italien och Grekland. Hur jag en sommar provade att hugga ut en del av en kropp i en vildvuxen trädgård, en gravid kvinnomage som var en hyllning till min sambo Åsa Maria och vårt gemensamma barn. Vi lånade ett gammalt hus på Villa Massonis ägor i Massa, nära Pietrasanta längs den italienska västkusten. Det gamla stallet och verkstaden hyrdes av den svenske skulptören Gert Marcus och marmorbiten jag arbetade med var en skärva av hans arbeten. Det är mitt enda försök att skapa i marmor, men fascinationen av materialet, formen och skulpturerna har alltid funnits med mig.
Kap Verde dec 2017. Foto / Thore Soneson
22 01 28/Sömnen spelar ibland spratt med mig, eller snarare drömmarna. Kl 04.30 idag knackade någon på vår ytterdörr, en säkerhetsdörr som isolerar både mot ljud och brand. Det skallrade ordentligt och när jag yrvaket försökte lyssna om det upprepades sig var det tyst. Slutsats – jag måste ha drömt – men hade inget minne av vad jag isåfall drömt. Tomt, utan tillstymmelse till minne. Det är inget ovanligt, när många andra i böcker och berättelser har långa utläggningar om sina drömmar har jag oftast bara en blank ruta, vitt och tomt. Somliga säger att man måste träna upp minnet, genast tänka igenom vad man minns, helst skriva ned på ett block så man inte missar något.
Jag kan som sagt sällan minnas, en fördel med detta är väl att det skulle vara meningslöst att gå till en freudiansk drömterapeut, jag skulle inte ha något att bearbeta…
22 01 29/Denna dag handlar helt och hållet om att minnas, min mamma gick bort ett år tidigare, 92 och halvt år gammal. Bilderna från hennes sista tid gör ont att se, åldern och nära döden dagarna satte djupa spår. Men det värmde att träffa syskon och syskonbarn, sätta blommor och ljus på graven mitt i regnstormen. Minnas andra bilder och berättelser. Och att släkten lever vidare, den allra yngsta en charmig snart ettåring som trippade runt på tårna.
Släkthistorien fick några trådar till att söka på, en farbror till min mamma Göta är tydligen anfader till min bror Johans sambo Kersti. Så sluts trådarna.
22 01 30/Lyssnar på Alexandra Pascalidou som berättar sin historia som barn till invandrare, som blir kallad för BetongBlatteBrud när hon får sitt första journalistjobb på SvT 1995. Och detta var innan alla sociala medier blev kloaker för hat, hot och förföljelser. Djupt imponerad av hennes styrka, ilska och rättvisepatos genom hela karriären. Min egen historia från en trygg medelklass familj i en villaförort är rena idyllen i jämförelse. Tänker på mina uppror som handlade om instängdhet och en slags tristess som bottnade i att det fanns så mycket annat därute som lockade – flowerpower musik och drömmar om ett annat liv utanför familjens fyrkantiga välmående.
22 01 31/Alltmer kretsar kring min problematik med odiagnosticerade symptom – yrsel och huvudvärk med anfall av frossa och hela tiden trötthet. Pågått i över sex månader, accelererat och mer intensivt den senaste månaden. Idag också tung andning. Läkaren har skickat remiss för MRI röntgen, hoppas den kommer snart, för detta tillstånd tar på nerverna. Har utvecklat en lindringare magkatarr och käkar Novalucol. Ser samtidigt tre filmer per dag, streamade på Göteborgs filmfestivals sajt, snudd på varann har ngn form av queer-tema, uppväxt problematik eller är ett historiskt drama från förra eller nutida öst. So far är ”Kupe nr.6”, en finsk roadmovie på tåg mot Murmansk och irländska ”Nobody has to know”, de som stuckit ut med täta realistiska dramer. Generellt är det ett lyft att kunna se iranska, polska, österrikiska filmmakares berättelser, alldeles för få når våra biografer, SvT eller streamingtjänster som domineras av serier.
22 02 01/Denna dag bläddrar jag igenom mina inlägg på bloggen Medieman, där jag skrivit ett antal år om kultur i alla möjliga former. Mest om foto, konst och film och delat mina egna tidigare och nyutgivna texter. Bloggen fungerar främst som en minnesbank för mig själv, få eller inga hittar till inläggen om jag inte lyckas sprida länkar på mina sociala medier. Hur känns det frågar sig den som lever på klick i uppmärksamhetsdjungeln… tja vad svarar man, en ide skulle vara att samla ett urval eller varför inte alla i en digital publikation. Men är det värt arbetet? Kanske inte så länge bloggen existerar och finns därute. För min del är den som sagt en minnesbank, en källa till återupptäckter av det jag skrivit, upplevt och tänkt genom åren som onlineaktiv.
Hittar en kort notis om återutgivning av ”Bernard Foys tredje rockad” av Lars Gustafsson, en roman jag ägnade tre-fyra månader åt att dramatisera på 1990-talet tillsammans med malmöregissören Jan Hemmel. Jag skrev – ”Den största utmaningen inom manusskrivandet var dramatiseringen av Lars Gustafssons briljanta roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” som jag bearbetade tillsammans med Jan Hemmel för SvT Malmö. Tyvärr lyckades man aldrig få finansieringen på plats men manuset finns att läsa på min hemsida – http://www.soneson.se/film/Foy.htm. Och vi fick uppleva en minnesvärd läsning av manuset där Ernst-Hugo Järegård på sitt oefterhärmeliga sätt personifierade alla tre inkarnationer av Bernard (rollerna var för övrigt vikta för honom). Minns att Kvällsposten publicerade en intervju med Ernst-Hugo där han berättade om rollen och att han kunde tänka sig spela alla tre inkarnationerna av Bernard Foy (En fyrtioårig rabbin, en åttiotreårig poet, en avhoppad högstadieelev…). Han insåg att den senare rollen skulle innebära en plastikoperation, men det var han inte främmande inför!
Ett uppslag ur min arbetsbok under manusarbetet med Bernard Foys Tredje Rockad.
22 02 02/Ser den traditionella men samtidigt väldigt välkomponerade och proffsigt spelade danska filmen ”The Pact” om den åldrade Karen Blixen och hennes manipulativa sätt att ta sig an en ung poet som skyddsling och guida honom in i den litterära värld hon som uppburen författare skapat. Regisserad av Bille August är det en film som kräver närgången inlyssning, realismen är ersatt av en slags tidstrogen respekt för hur man dels behandlar en ikon, dels vårdar dialogens nyanser så maktrelationen blir tydlig. Det lyckas tack vare en magnifik tolkning av Karen Blixen… Göteborgs filmfestival fortsätter några dagar till och i utbudet finns också tidigare storfilmer, vi kunde därför se Michel Hanekes ”Happy End”, en på de flesta sätt typisk Haneke film som bryter upp och visar baksidorna till en medelklassigt välmående släkt. Fenomenalt spel av en åldrad Jean-Louis Trintignant som släktens överhuvud som på alla sätt försöker ta sitt liv.
Inga pengar tycks hjälpa, inga försök lyckas trots att han kvaddar sig bil mot ett träd men enbart hamnar i rullstol med bruten fot, slutscenen när han ”lurat” sitt barnbarn att köra rullstolen nedför en båtramp ut i havet är som ett ackord i moll. Vi får aldrig veta om han lyckas …
220203/Dagen D som slutet på pandemirestriktionerna närmar sig. De flesta drar en lättnadens suck och längtar till konserter, kultur och barer. Men smolket i bägaren är alla ovaccinerade som får samma öppenhet som alla andra, det finns de som har medicinska skäl och de har all rätt att vara försiktiga. Men den stora mängden anti-vaccare är dom som nu belastar sjukvården, som trott sig oövervinnliga men som fortfarande drabbas. För pandemin är inte över, den lever fortfarande och smittar nya varje dag.
Själv känner jag mig tillfreds med tre sprutor och vaccinintyg, extra fint är att kunna ta tåget över till Köpenhamn utan att behöva testa mig. Det öppnar världen för min del. Men vi har lärt oss mycket om resande under denna perioden, att vi saknar att uppleva nya platser eller besöka gamla favoriter igen är klart, men vi har också insett att det krävs ändringar för klimatets skull. Så tåg genom Europa blir en självklarhet från och med nu. Det galna fossilspyende lågprisflyget är passerad historia för min del.
220204/Gårdagen var ett riktig lågvattenmärke, blodtrycket i höjden eller botten, fan vet. Illafall var pulsen alldeles för hög, det dundrade i huvudet av högtryck eller lågtryck och yrseln satte sina spår i humöret. Idag samtal med läkaren som förhoppningsvis har några goda kurer att erbjuda…
Lite senare inser jag att läkaren inte hade någon diagnos, men skall bli en ny provtagning av alla värden. Så the story continues…
Går på middag med goda vänner, de har så varmt i lägenheten att jag drabbas av yrsel och måste gå hem tidigt, dricker knappt ett glas vin men massor av vatten.
220205/Vacklar iväg på vernissage och känner mig snudd på som en alien med svart ansiktsmask. Få andra verkar bry sig, någon påpekar att de flesta redan haft covid och därför kan slappna av. Jag tror inte det gäller mig men börjar tvivla, många symptom stämmer in…måste kolla vidare. Kanske betala dyrt för ett PCR test, om det forsätter. Ovissheten den största oron som sätter ned alla försök att komma på bättre humör…
220206/Söndag. Sista dagen på GFF2022 och alltmer irriterad och snudd på lurad på filmer, saknar några av de vinnande bidragen i tävlingarna, inte minst filmen som vann det största priset, Dragon award. ”As in Heaven”, regisserad av Tea Lindeburg fanns alltså inte bland online-filmerna, funderar på att skriva ett argt inlägg om detta och skicka till festivalen…men orkar inte. Trots allt nöjd med att ha sett många oväntade filmer från länder man sällan ser som den palestinska Farha där 1948 års Palestinakonflikt ses genom en inlåst 14-årig flickas ögon. Eller den lituanska Pilgrims som blir en suggestiv resa in i ett begått mord där brodern och en fd flockvän till den dödade söker en slags upprättelse ”hämnd” genom att söka upp de involverade. Men varför man väljer att visa den snudd på imbecilla ”Suspiria” som excellera i mystik, skräck och blodigt vansinne är en gåta. Och att ha sett den finska roadmovien ”Kupe nr6”, en film som väcker nytt liv i det tomrum Aki Kaurismäki lämnat efter sig, historier om de marginaliserade, utsatta och djupt mänskliga i vardagens ytterkanter.
220913/Tisdag. Hittar detta dokument med en ambition som jag tappade bort i min långa vandring med värk som upptagit mina tankar och känslor i princip dygnet runt. Skrev om detta i inlägget – En sommar med värk och yrsel . Försöker samla kraft att skriva igen, men de senaste dagarna sedan svenska kaosvalet den 9/11 har fyllts av läsning och försök att förstå hur ett blåbrunt part kan bli så stora och tillåtas ta över det politiska landskapet och samtalet – centralt i detta är de inbjudningar till den politiska scenen som högerflanken med L KD och M står för. Deras maktlystnad ligger bakom taktiken att vinna valet. Och nu ser det ut som det lyckats. Skriver inte mer om detta – ni har säkert alla tänkt, resonerat och brottats med att förstå vad detta nya läge i svensk politik kan komma att leda till.
Vi som följt danske Lars von Triers filmiska resa från tidiga ”The Elements of Crime” via tv-serien ”Riket” och ”Antichrist” vet att mycket i hans berättelser provocerar med våldsam realism, med skruvade personporträtt och filosofiskt laddade dialoger. Så när jag ser ”The house that Jack built” på SvT play förvånar det inte att filmen är ett porträtt av en psykopatisk seriemördare som samlar lik i ett kylrum för färdiglagade pizzor. Det är iallafall den yttre handlingen i filmen men den egentliga intrigen utvecklas i resonemang om ondska i historien och kulturen med följeslagaren Verge, en karaktär som blir både ett samvete och en biktbroder i Jacks resa allt längre ned i det våldsamma tvångsmässiga beteendet.
Ett centralt begrepp i allt detta är OCD (Obsessive-compulsive disorder) som huvudpersonen självdiagnoserat sig som. Kanske en metafor för von Triers egna tvångssyndrom som han berättat om i olika sammanhang, och som fått många kritiker och bedömare att likna hans filmiska verk vid terapisessioner. Om han på detta sätt använt sin huvudperson Jack som ställföreträdande i ett rollspel vet väl ingen mer än möjligen hans terapeut. Men isåfall skulle han bära på ett extremt kvinnohat som yttrar sig i flera bestialiska mord och stympningar i filmen.
Symboliskt säger den välvillige, konst som skapar katharsis säger den dramaturgiskt lagde klassikerskolade. Själv säger jag att jag helst skulle läsa manuset till filmen med de filosofiska och psykologiska referenserna som ligger invävda i skeendet. Då skulle jag slippa detta bitvis makabra och utstuderade och framförallt misogyna våldet. Att Jack på slutet slukas upp av det underjordiskt brinnande helvetet är knappast försonande i mina ögon.
Så undvik ”The house that Jack built” och om ni vill se mer av von Trier vänta in ”Riket 2” som lär komma på en strömningstjänst.
Denna dag bläddrar jag igenom mina inlägg på min blogg Medieman, där jag skrivit ett antal år om kultur i alla möjliga former. Mest om foto, konst och film och delat mina egna tidigare och nyutgivna texter. Bloggen fungerar främst som en minnesbank för mig själv, få eller inga hittar till inläggen om jag inte lyckas sprida länkar på mina sociala medier. Hur känns det frågar sig den som lever på klick i uppmärksamhetsdjungeln… tja vad svarar man, en ide skulle vara att samla ett urval eller varför inte alla i en digital publikation. Men är det värt arbetet? Kanske inte så länge bloggen existerar och finns därute. För min del är den som sagt en minnesbank, en källa till återupptäckter av det jag skrivit, upplevt och tänkt genom åren som onlineaktiv.
Uppslag ur min upplaga av Lars Gustafssons ”Bernard Foys tredje rockad”.
Hittar en kort notis om återutgivning av ”Bernard Foys tredje rockad” av Lars Gustafsson, en roman jag ägnade tre-fyra månader åt att dramatisera på 1990-talet tillsammans med malmöregissören Jan Hemmel. Jag skrev – ”Den största utmaningen inom manusskrivandet var dramatiseringen av Lars Gustafssons briljanta roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” som jag bearbetade tillsammans med Jan Hemmel för SvT Malmö.”
Tyvärr lyckades man aldrig få finansieringen på plats men manuset finns att läsa på min hemsida – http://www.soneson.se/film/Foy.htm. Och vi fick uppleva en minnesvärd läsning av manuset där Ernst-Hugo Järegård på sitt oefterhärmeliga sätt personifierade alla tre inkarnationer av Bernard (rollerna var för övrigt vikta för honom). Minns att Kvällsposten publicerade en intervju med Ernst-Hugo där han berättade om rollen och att han kunde tänka sig spela alla tre inkarnationerna av Bernard Foy (En fyrtioårig rabbin, en åttiotreårig poet, en avhoppad högstadieelev…). Han insåg att den senare rollen skulle innebära en plastikoperation, men det var han inte främmande inför!
Halvvägs in i Göteborgs streamade filmfestival 2022 har vi fått flera stora upplevelser, senast med tyska ”Fabian – Berättelsen om en moralist” som i mäktiga tretimmar skildrar tidiga 30-talet genom främst den unge idealistiske Fabian med författardrömmar. Han rör sig i Berlins krogliv och möter udda existenser, förälskar sig och upplever tumultartade möten och känslor. Hela tiden mot en fond av den gryende nazismen. Det är helgjutet och filmiskt elegant berättat i en episk stil där de dramaturgiska bågarna håller intresset vid liv.
”Fabian – Berättelsen om en moralist” Foto / GFF2022
Filmen liksom alla digitala visningar går enbart att se i ett dygn, vill man se hela programmet måste man lägga dagtid framför skärmen, precis som på en fysisk festival.
Den polska ”Lämna inga spår” baserad på ett politiskt iscensatt mord på en oppositionell under 1980-talet har liknande kvaliteter, brett upplagd historia med starka karaktärer och filmiskt gestaltning. Liksom den fina relationshistorien ”A tale of love and desire” mellan två unga parisbor med rötter i nordafrikanska immigrantkretsar, från Algeriet och Tunisien, här stöts religion och kärlek mot klassproblematik i ett välspelat perspektiv.
Den georgiska ”Brighton 4th” har liknande intrig, den utspelar sig i New York immigrantkretsar och följer en fader, ex-brottare, och en son med spelproblematik och skulder till en maffiaklan. Här är livet i exilen i fokus med alla sina aspekter på främlingsskap, familjen och de ekonomiska villkoren som driver på utvecklingen.
”Brighton 4th” Foto / GFF2022
Att årets festival har ett tydligt queer-tema med många filmer som gestaltar både nutida och historiska relationer är uppenbart, brasilianska ”Private Desert” och österrikiska ”Den stora friheten” är båda väl berättade och engagerande. Däremot skapar det svenska ”satiriska” dramat ”Magisterlekarna” dålig bismak med sina raljanta överdrifter och excesser på ett strikt homosexuellt internat.
Det finns en hel del annat att se tillbaka på, en av kvaliteterna med Göteborgs filmfestival är, och har alltid varit, att filmländer som marginaliserats på svenska biografer får en möjlighet att nå publik här. Med online-serier och streamade tjänster har det skapats fler och bredare scener för filmberättelser och det är en stor tillgång! Här finns också flera tidigare vinnare och klassiker att återse, en generös gest som man får tillgång till för det veckolånga festivalpasset.
Äntligen i stolen på en storduksbiograf ser jag ”The Matrix resurrections”. Denna sena uppföljare är som vi väl alla vet en omdiskuterad ”uppståndelse”, filmskaparna Lana och Lily Wachowski har länge varit ointresserade och direkt kritiska till att väcka Matrix-världen och dess karaktärer till liv igen. När den nu materialiserats är det enligt Lana ett sätt att bearbeta föräldrars och nära vänners död på ett symboliskt plan genom att väcka Neo och Trinity till liv igen.
Matrix Resurrections med Keanu Reeves och Carrie-Anne Moss. Foto: Pressbild/Warner Bros
Dagens Nyheters kritiker Sebastian Lindvall beskriver intrigen i Matrix resurrections på ett precist sätt – ”En uppföljare om uppföljare, en spegel i en spegel. Messiasfiguren Neo (Keanu Reeves) är numera en deprimerad dataspelsdesigner. Han minns inte föregångarnas händelser som annat än sekvenser ur den ”Matrix”-trilogi som han, enligt sin nya verklighet, även är upphovsman till.” Och mycket av berättelsen kretsar kring de tidigare filmerna, återanvändning av klipp och scener där ”bullet time” effekten är ett givet visuellt citat.
Stort fokus ligger på relationen mellan Neo och Trinity, den utvecklas till en kärleksrelation mellan två nu medelålders och lätt bedagade karaktärer som både befrias från sina digitala fängelser och återupplivas som nyagamla program med superhjältekrafter. Inkännande och väl spelat av Keanu Reeves och Carrie-Anne Moss som åldrats med rollerna, med rynkor och svajiga röster. Här finns ett antal välgjorda actionscener där Neo låter väggar demoleras, kulor stoppas och torpeder från helikoptrar riktas åt annat håll. Liksom en avslutande jakt där en mängd digitala botar försöker krossa de båda som flyr på en motorcykel genom ett Manhattanliknande stadslandskap.
Thomas Anderson (Neo) arbetar med ett nytt dataspel ”Binary”. Foto: Pressbild/Warner Bros
Men allt är inte repriser av de tidigare filmerna, en viktig roll har The Analyst, som anlitas av det spelföretag där Thomas Anderson (Neo) arbetar med ett nytt dataspel ”Binary”. Denne terapeut visar sig vara ett program som studerar det mänskliga psyket och kan manipulera minnet och rentav plantera tankar och scenarier som syftar till att demoralisera och avväpna Neo. Tyvärr utvecklas intrigen till ett komplicerat bygge där en återuppstånden Morpheus och nya hjälpare från den digitala underjorden agerar stödtrupp åt Neo och de tvingas in i ett antal visuellt rappt klippta kampsekvenser där animationsteknologin firar triumfer. Det är bitvis som att befinna sig mitt i ett dataspel i bioformat.
En del av den snåriga intrigen räddas av en bitvis drastisk humor där Yahya Abdul-Mateen II i rollen som den nya Morpheus. Eller som The Guardians Peter Bradshaw så träffande beskriver den språkliga ironin hos en av karaktärerna”The Merovingian, a veteran of the Machine War, returns, ranting enjoyably about the superiority of art, music and pre-digital conversation.”
Sammantaget har ”The Matrix resurrections” inte den innovativa och digitala edge och skarpsinne som den första Matrixfilmen excellerade i, med sina visuellt fyndiga glidningarna mellan det programmerade och det verkliga. Här är effekterna och intrigen återanvänd på ett med några få undantag copy-paste aktigt sätt. Eller som Oscar Westerholm i FLM beskriver det ”…detta är Matrix som har kommit ur barndomen (The Matrix), de rebelliska tonårsåren (Reloaded) och den ferrarriköpande medelålderskrisen (Revolution). Resurrections vet att den är trams och den har självförtroende nog att flina med i fånigheterna.”
Kort om hur filmkulturen blivit en AI vara på nätet
Filmkritikerns roll som guide till biografmörkrets upplevelser är numera kulturhistoria. Kritikerns reflektioner och kunskap är ersatt av streamingtjänsternas AI verktyg där någon matat in algoritmer som styr rekommendationer till oss användare. För att göra en långsökt parafras – till den som har ska vara givet – tycks vara modellen. Under dessa tider när biografbesöken är minimala och ersatts av skärmtittade är det inte bara Netflix och andra globala tjänster som rekommenderar vad du ska se. Public service har på SvT play sajten satt detta i system så allt innehåll listas i kategorier som ”Berättelser du inte får missa” eller ”Kungligt” !
“Anybody who has a phone can make a movie,” Schrader says. “The downside is . . . nobody can make a living.”Photograph by Franck Ferville / Agence VU / Redux
Jag blev påmind om denna algoritmernas farsot av filmkritikern Hynek Pallas som i ett inlägg i sitt Facebook flöde länkar till en intervju med filmmakaren och manusförfattaren Paul Schrader i The New Yorker där han berättar om hur den sociala och kulturella diskussionen om ”vilken film ska vi se?” ersatts av ”vi ser Netflix, där finns alltid något vi vill se”. Samtidigt finns det ett antal streamingtjänster med kvalitetsfilm, klassiker och nutida. Svenska sajter som Cineasterna, Tri-Art play, Draken film (som streamade Göteborgs filmfestival), internationella MUBI-film med flera.
Det saknas absolut inte möjlighet att ta del av filmiskt intressanta och utmanande upplevelser. Filmkulturen och utbudet finns därute. Det gäller att veta var och vad man ska ta del av (och betala för). Här blir det viktigare än någonsin att läsa filmkritiker istället för att lämna över valet till en AI tjänst eller rekommendationer av en redaktör som navigerar åt dig.
Hur detta nya filmklimat påverkar filmkulturen och vad som produceras internationellt och nationellt kräver en längre och mer omfattande artikel. Paul Schrader lyfter några varningstecken i intervjun som att alla kan bli filmmakare idag, det är bara att skaffa en mobiltelefon. Men det är inte samma sak som att skapa filmiska berättelser… Thore Soneson
Jag arbetade på nittiotalet på dåvarande Triangelfilm/Kedjan som filmdistributör. Där skrev jag ibland essäer och artiklar i deras publikationer. Mattias Nohrborg är idag aktiv på TriArt film och en av grundarna till filmtidskriften Point of View. Bland de kvalitetsfilmer bolaget distribuerade fanns de viktigaste i polske regissören Kieslowskis produktion. FIlmerna finns fortfarande att se på streamingsajten TriArt play.
Med jämna och ojämna mellanrum ser jag om Trikoloren, på lördag den 13 mars är det 25 år sedan han avled i förtid enbart 54 år gammal. Filmerna är på alla sätt sevärda idag, inte minst med dagens splittrade nationer och extremisttider. Läs gärna !
>>>> TRIKOLOR – MELANKOLI, OSKULD, PASSION – En essä om Krzysztof Kielowskis filmtrilogi Frihet – Den blå filmen, Den röda filmen, Den vita filmen
En av åldern krum, böjd gestalt närmar sig långsamt en stor grön kub på en trottoar. Sträcker upp en flaska mot ett hål. Sticker långsamt, mödosamt in glasflaskan. Går därifrån. Denna gestalt finns med i alla Kieslowskis trikolor-filmer. En människa som trots den snudd på övermäktiga fysiska ansträngningen genomför vad hon beslutat sig för. En obetydlig scen, en passant, fångad i flykten. Ändå, en scen som fastnar på näthinnan.
Som länk i ett stort filmverk, en trilogi som speglar tillståndet i det europeiska mänskliga klimatet, är scenen försumbar. Samtidigt som den är central. För Kieslowski visar med Den blå, vita och röda filmen att all kultur, all civilisation, ytterst vilar på individen. På den enkla människans val. Den franska revolutionens fana, trikoloren – den blåa, vita och röda – och de grandiosa humanistiska parollerna – frihet, jämlikhet och broderskap – är tomma fraser om de inte genomsyrar varje individs blodomlopp. I dessa tider av ideologiskt vakuum söker vi alla efter sammanhang. En del sluter sig kring sin enklav. Sin nation. Andra drivs av ett allt starkare behov att skönja grunderna i vår europeiska kollektiva identitet. Söker de humanistiska länkar som kan mota kaoset och våldet…forts läs på http://soneson.se/texter/Trikolor.htm
Att sitta hemma och uppleva film digitalt och streamat är idag något vi alltmer accepterar som en tillgång. Den som har en stor skärm eller projektor kan i bästa fall nå nära en biografupplevelse. Visuellt iallafall. En fördel är att man slipper smaskande popcorngäng och blippande mobiltelefoner. Du kan själv designa din hemmaupplevelse, bara det ! I dessa pandemitider har streamat exploderat (hittar inga siffror just nu) och biograferna håller antingen stängt eller minimerar sina visningar.
När nu Göteborgs filmfestival GFF 2021 avslutat sina digitala sändningar och levererat ett antal både konstnärligt, politiskt och filmiskt utmanande alster (och några publikfriande premiärer) till hela landet, ut i minsta filmtörstande hushåll, är det dags att konstatera att kvalitetsfilmens nya duk är nätet. Det är ingen nyhet, men GFF bekräftar hur väl det kan fungera och vilket filmkulturellt behov det fyller. Draken film, sajten Cineasterna, TriArt play för att nämna några svenska platser där kvalitet och filmhistoriska pärlor varvas med varann, är alla väl digitalt fungerande och fyllda av filmiska alster. En del kvalitetsfilm letar sig in på VOD-tjänsterna Netflix, HBO och andra betaltjänster men den marknadens främsta tillgång är serier, inte spelfilmsformat.
Vad betyder då detta för kvalitetsfilmen på biograferna? I bästa fall kommer de kvalitetsmedvetna dukarna överleva, medan underhållningstemplen snart är historia. Tomma ekande filmpalats uppköpta av kinesiska och amerikanska konglomerat kommer då enbart visa digital action, fantasy och annan film som de stora publikgrupperna vill se.
Vi som bor i storstäder kommer nog fortsätta ha privilegiet att gå till våra kvartersbiografer, träffa vänner och socialisera oss kring en upplevelse. Det behovet kan inte hemmabio tillfredsställa, om man inte skapar filmklubbar på nätet där man ser samma film simultant och efteråt kan resonera och samtala om vad man sett. Men det viktigaste med streamade medier är tillgängligheten över hela landet, vi har ett väl utbyggt bredbandsnät, med vissa vita fläckar kvar eftersom dessa inte är lönsamma för de kommersiella aktörerna som skall fixa fiber.
Vad såg jag på GFF 2021? Startade först efter fyra av åtta festivaldagar så vissa filmer försvann. Här en lista i ordning efter uppskattning.
En runda till av Thomas Vinterberg
Digger av Georgis Grigorakis
Digger av Georgis Grigorakis Gritt av Itonje Søimer Guttormsen And Tomorrow the Entire World av Julia von Heinz
Notturno av Gianfranco Rosi
Notturno av Gianfranco Rosi Slalom av Charlène Favier In i dimman av Maciej Kalymon Radiograph of a Family av Firouzeh Khosrovani Knackningar av Frida Kempff Pleasure av Ninja Thyberg
Tankar om media / Thore Soneson 