1.

I kylskåpet tävlade en plastinbakad ostbit, en samling halvtomma likörflaskor, några ensamma tomater och en ketchupflaska om att lysa upp tomheten. Det enda som existerade i överflöd var filmjölkspaket.

På kylskåpsdörren grinade ett ansikte dominerat av bleka ögon och inramat av ett tovigt, blont hår och ett stripigt, kort pipskägg. Plastkortet var daterat 88 – 91 och tvärsöver den svarta bilden lyste bokstäverna PRESS. Under bilden stod namnet Peter Fransson.

Han slet ned plastkortet som satt fast med en bit tejp, stoppade det i byxfickan och tänkte högt. En vana han lagt sig till med under ensamma skrivande timmar. Eftersom schablonbilden stämmer perfekt med verkligheten finns det ingen anledning att maskera den. Eller förställa den.

Peter Fransson var inte intresserad av att skyla över spåren av sin ensamhet. Vinterns tristess hade dragit ett svart skynke över en annars livskraftig entusiasm. Han tyckte sig leva i upprepningens tidsålder, några och trettio, mätt på intryck, mätt på äventyr, mätt på utmaningar.

Han hade tagit konsekvenserna, sagt upp sig från sitt fasta jobb som journalist, utan att ha något klart alternativ att fylla tillvaron med. Än så länge flöt dagarna fram i de rutiner han utvecklat och förfinat under tio hektiska år.

Kylskåpet innehöll inga läskande öl. Det var en del av mönstret. Om det funnits en flaska Carlsberg på hyllorna hade Fransson snabbt förvandlat ölet till skummande fradga i ett högt glas och sig själv till konsument framför videon och en hemmakopierad, grynig långfilm med lättköpta celluloiddrömmar.

När suget i magen bröt ut, blev det nödvändigt att klä på sig den slitna pilotjackan i brunt skinn och leta upp ett vattenhål som serverade de rätta sorternas beska klunkar.

Stegen tog honom snabbt till den närmsta taxistolpen. Snabbt för att det klafsade om fötterna i snösörjan, snabbt för att omgivningen tröttade ut honom med sin monotona och grälla upprepning av samma sorters varor.

Demonstrativt lät han sin kropp sjunka ned i baksätet på taxin. Det var hans sätt att nonchalera alla försök till babbel från killen med hästsvans som satt uppkörd i ratten. Denne trampade gasen i botten och slirade fram på gatorna. Först vid Slussens vindlingar frågade han vart det bar av.

Fransson som stirrade ut på den isblåa kvällsfjärden till vänster om sig reagerade inte.
– Vilket hål ska de va, andades killen lite högre genom näsan så att hans passagerare hoppade till.
– Norrmalmstorg blir bra, sade Fransson nollställt.
– Ja där kan du ju välja och vraka…eller…

Fransson muttrade något ohörbart till svar och placerade omgående chauffören i facket extraknäckare. Han avskydde dem alltmer för deras närgångna och spelade intimitet. Chaufförens hemmagjorda utfrågningsteknik skulle säkert resultera i stora reportaget i någon mindre nogräknad blaska.

Tusentals andra med drömmarna i behåll slåss för att bli antagna på någon Journalisthögskola, tänkte Fransson. Slåss för att skaffa sig poäng som liknar läkarlinjens. Status styrde flodvågen av intresse, inte verklighetens efterfrågan på skrivkunniga. Inte heller talangen. Det visste alla som arbetat ute i tidningsindustrin.

Fransson slog igen dörren till den blekblå Volvon och styrde stegen mot ett rökigt och sjudande stamställe som bar det missvisande namnet konstnärsbaren, KB. Få verksamma konstmakare hade visat sig där de senaste åren, de hade försvunnit i takt med krogens prishöjningarna, eller i jakt på sponsorer som befolkade andra lokaler.

Det fanns desto fler namn och ansiktslösa bland gästerna i den trånga baren. Just denna kväll var anonymiteten ett mål för Fransson. Den övriga kartan av lokaler innehöll för många ytligt bekanta skär och kobbar som krävde uppmärksamhet så att han inte havererade på dem. En kravlös titt i ölskummet var hans mål. Inte en social positionsmarkering.

2.

Det luktade sött och skarpt. En tjock doft, lika tät som en omslutande kvällsdimma en het sommardag. Lika skarp, frätande och stålsmakande som ett utsläpp från en kemisk fabrik. Långt bort hördes ett ekande droppljud från en ensam kallvattenkran. Ännu längre bort ett dovt mummel från en avlägsen trafikled och ett stilla knaster från elektriciteten. Tystnaden var för en storstadsbo total.

Under en grov armefilt, uppdragen över den smala och tunna kroppen, vred sig Axel A:son otåligt. Det knastrade av gruskorn från sandade trottoarer och smulor från det hårda knäckebrödet som periodvis var hans diet.

Alla dessa dofter och ljud var normala för Axel A:son. Men när han lyfte huvudet, fångade ögonen in något nytt och extraordinärt. En röd färg lyste mot honom. Den var omisskännligt röd. Men ändå flyktig och genomskinlig. Axel A:son sänkte blicken till sina händer och såg samma nyans samtidigt som han försiktigt knöt och öppnade de stela lederna.

Han höll upp de rödfärgade händerna framför sig och ramade in den monumentala målningen på väggen med tummar och pekfingrar. En gest han sett filmregissörer göra när de beskrev bilder för sina fotografer.

Fylld av tillfredsställelse med det han såg, tog han ett språng upp ur sängen. Hans seniga kropp spändes i vartenda hårt utdraget muskelfaste.
– Helvete, helv…muttrade han för sig själv.

Den hastiga rörelsen fick kroppen att protestera. Som i ett slag satte krampen han känt allt oftare de senaste veckorna in med förnyad styrka och i en grimas. De redan insjunkna kinder urholkades helt. Den bleka huden slöt sig stramt kring de markerade kindknotorna, fåran från näsvingen ned över de skäggtonade kinderna skar skarpt in i huden. Plågan var självpåtagen. Och inte utan njutning. Den var priset för Axel A:sons senaste bedrift, en euforiskt målad åtta gånger tre meter stor duk, som nu hängde klar i ateljén.

I takt med att blicken klarnade framträdde en trotsig och kämpande gestalt på väggen, målad i brutala och kraftiga färger. Konturerna var skissartade penseldrag. De gav en illusion av breda, gråsvarta muskler som fick sin struktur av lager på lager med citrongult. Det var en vildsint men samtidigt exakt penselföring.

Naken vandrade denna gestalt uppåt i ett hav av flödande röda toner. Dova som den jordröda sanden, skrikiga som den ilskna tuppkammen. Och nu också glaserade av en kristallartad skönhet. Den nya färgen var tredimensionell och levande.

All kramp försvann ur Axel A:sons leder. Han gnuggade metodiskt ut nattimmarna ur ögonen som sved som grus, drog in den skarpa doften av thinner med ett djup andetag som rensade lungorna från de sista resterna av panik.

Naken, vit som en oskuldsfärgad nyspänd duk, gick Axel A:son långsamt över golvet. Lyfte upp en pensel ur en snårig hög. Doppade den i en gulaktig, trögflytande sump i en plåtburk. Klämde ut en klick svart ur en tub. Axel A:son klev värdigt fram till det högra hörnet av sin färska duk och satte med tre snabba streck dit sin signatur. Ett A utan tvärslå där den ena stapeln bildade den första i bokstaven X.

När ritualen var slut, tändes en ilsken spotlight snett över gården och kastade en spikrak strimma ljus tvärs över den fuktiga färgen. Han tog ett steg bakåt, tittade ut genom de dammiga rutorna. Mörkret var kompakt kring hustaken. Den guldglimmande klockan på kyrktornet visade på kvart över nio.

Ljuset förändrade hans sinnesstämning, han tog några snabba kliv över golvet, bort till en ljusknapp på väggen. Hela rummet flammade upp av ljuset från sex obarmhärtigt skarpa ljusrör i taket. Allting flöt ihop och Axel A:son sjönk ihop på en trave rödfärgade trasor.

3.

Polisassistenten Sonja Nilsson kastade en blick in i portuppgången. En hopkrupen kropp lutade sig mot väggen. Den gråa kostymen var ordentligt smutsig, en skarp kontrast till den välkammade frisyren, där det bakåtstrukna håret lag perfekt tillrättalagt ovanför en hög panna.

Till det yttre var det en vardaglig syn på storstadens bakgator. En av alla hon såg varje helgkväll. Men i det slätrakade ansiktet stirrade två ögon ut i tomma intet. Detta satte igång ett precist och invant rutinmönster. Sonja Nilsson gick in i porten, lyfte försiktigt en arm, kände ingen puls vid handleden. På den vita skjortmanschetten syntes en torkad strimma blod, armen föll livlös ned.

Ingen syntes till i trappan. Väggarna var solkiga och nedklottrade med snitsiga bokstäver i en stil som påminde om japansk kalligrafi. Det var spåren av svenska tonåringar som spraymålade alla ytor de kom åt i en vild dans på territorium. Namn som Jetta, Boogaloo och Crazy Nick vittnade om lust att bryta den anonyma och kalla tystnaden. De betydde inget för henne.

Ur innerfickan på den hopsjunkna kroppen tog hon fram en plastbricka, lyfte sin bärbara kommunikationsradio från höften och knäppte på den. Det raspade i radion till bekräftelse.
– Jag har ett offer här. Nils Åke Ahlsell, 62 02 02 streck 1919. Skicka en ambulans och en krimmare. Det kan va nåt för knarket.

Del 4-6

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/