NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6

7.

Bilstrålkastare lyste upp en grönfärgad sopcontainer med två vidöppna meterhöga luckor, inklämd mellan två slitna tegelbyggnader. Två gestalter kastade ned varsin svart skinnjacka och varsitt par jeans.
De stängde metodiskt och tyst igen luckorna till avfallsinälvorna och drog på sig gråa kostymer, båda i obestämt tidlöst snitt. Till det skjorta av svart nylon. De gjorde sig ingen brådska trots kylan.
I det kalla ljuset liknade de nyutsläppta interner från en fångvårds-anstalt. Så illa passade kläderna som var avsedda att ge ett anonymt intryck. Istället var effekten parodisk. Deras fysionomier var omöjliga att maskera, den ene kort och knubbig av svällande muskler, den andre lång och gänglig med seniga trådar på benen. Som Stan Laurel och Oliver Hardy, fast omvänt.

När de satte sig i den gråsvarta Saab Turbon utväxlades en kort och kärnfylld konversation som tydde på lång och välutvecklad kommunikation.
– Alla synliga bevis kan användas emot oss.
– Man ska alltid sopa rent efter sig.

Den kortväxte och knubbige bakom ratten pekade med sin muskulösa tumme mot bagaget. Den länge och gänglige vek ut sina lemmar genom sidodörren, några sekunder senare dök han upp i ljuskäglan.
Han hällde innehållet i en bensindunk i containern. Tände en ask tändstickor och kastade in den, släppte luckan med ett slammer och rusade tillbaka till bilen. Den kortväxte backade bort och Saab Turbon försvann samtidigt som några flammor letade sig ut och började slicka den gröna plåtcontainern.

8.

Det vilade inget pittoreskt skimmer över källarvalven. Tegelstensklädda medeltidståbler var för turister. De här valven var nakna och vita, drypande våta av fuktig kondens från flera hundra personer som dansade och flåsade ut alkoholångor ur sammanbitna läpparna.
Den minimala scenen var belamrad med högtalare och inklämd vid en vägg.
Tom Hansens blick svepte över rummet från scenen, hans långsmala ansikte tycktes flyta ovanpå tumultet. Munnen slöt sig kring saxofonens munstycke, sjukt och skälvande. Tonerna var både elektriskt kyliga och gnistrande varma.
Klangerna förstärkte scenen i källaren, den kunde varit hämtad ur Fellini Roma, gracilt finlemmade killar och vitsminkade tjejer, alla på något sätt inneslutna i sin egen privata sfär. Bakom Tom eldade en trummis rytmer på en virveltrumma, monotont exakta.
Bredvid slukade Anette Finicelli sin mikrofon mellan de röda läpparna. Hennes sång var inte sång, det var gurglande läten ur djupet av strupen, stötvisa ljud likt ett ännu inte uppfunnet blåsinstrument.

Det enda som störde bilden av kollektiv extas var en figur i frackjacka, svart fluga och naket bröst som kröp omkring på scenkanten. I handen höll mannen en polaroidkamera som spottade ut vita fyrkantiga bilder och exploderade i vitt ljus. Tom Hansen lutade sig över till en mikrofon.
– Detta är inget mindre än en organiserad performance. Ni deltar alla. Det är min bror Hans som fotograferar Han är på väg till New York och ska tapetsera ett rum på The Kitchen med oss.
Spridda rop hördes, Tom andades in och fortsatte i samma ton.
– Det är det moderna sättet att transportera själar. Instant energy. Fri från kontinentala, mänskliga och politiska gränser!
– Yeah, hördes ropen!

Tom lyfte saxofonen till munnen och spelade vidare som om inget kunde bryta koncentrationen.
Det var dessa toner Fransson hörde när han gled ned för den svartlackade trappan och långsamt sänkte sig ned i det heta havet av rökdimma. Äkta konsumerad rök från mängder av cigaretter svepte in klubben i svagt blåa nyanser.
Han stannade upp längst ned på trappan, blicken fastnade på Axel A:son. Konstnärens annars obarmhärtigt skarpa blick var mildrad av vattnighet, ansiktsdragen upplösta i ett vänligt och tillmötesgående leende.
– Fransson. Din murveltyp. Vågar du dig ned i det artificiella helvetet, utbrast han och skakade våldsamt Franssons hand mellan sina.
– Du måste leva i omvända världen, kontrade den likaså leende Fransson. Det är där ute det är artificiellt, här är väl ändå friheten satt i system.

Det var välbekanta ordlekar. När Axel A:son hade sin första utställning, innan han blev A:son, hemma i sin tvårummare under takåsarna någonstans på en mörk bakgård, var Fransson där och intervjuade honom.
De hade omgående blivit själsbroder. I samma ålder, anfrätta av tidens tand och sargade av många sena samtal om orättvisan i att somligas energi uppskattades. Medan andras negligerades.
– Jag dricker Turbo, vad ska du ha, ropade Axel och lutade sig över bardisken mot den rödhåriga kalufsen som syntes innanför.
– Två Turbo, skrek han utan att vänta på Franssons svar.

Ölglasen ställdes på disken, två flaskor vändes uppochned och skummade över. De flinka fingrarna hos barens härskarinna skruvade av korken på en flaska whisky av billigaste sorten och spetsade ölet med.
– Du verkar upprymd och lycklig, kommenterade Fransson den skål Axel genast erbjöd. Har du sålt någon ny känslostorm nyligen ?
– Sålt, vad fan betyder pengar, skrattade Axel så att hans Turbo spilldes över kostymen. Han svepte bort det med handen och fortsatte:
– Jag har målat mitt livs duk. Mitt testamente över kampen, mitt mansideal, min macho.

Axel A:sons ord fastnade i strupen innan meningen var avslutad, blicken klarnade på en sekund och Fransson vred sig ett halvt varv för att se vad som så drastiskt förändrat Axels sinnesstämning.
Det var Hans Hansen som dykt upp med sin polaroidkamera skjutklar. Det blixtrade till, den frackklädde plockade snabbt åt sig den ännu ofödda bilden. I nästa sekund slet Axel åt sig den plastliknande kameran.
– Du vet att jag hatar dina jävla jippon, spottade Axel fram och kastade kameran i golvet. Mig plåtar du bara när jag vill. Inte när dina kvasiideer ska tillfredsställas.
– Ta det piano, sade Hans Hansen med sin välmodulerade stämma där en tydlig svenskamerikansk accent fick orden att klinga med en sofistikerad lösning. Det var bara ett skämt, din fula nuna är för ordinär för mina syften.
– Ordinär, my ass, du vet inte vad äkta känsla är, fnyste Axel och vände sig tillbaka mot sin själsliga broder, där har du en av livets plågor Fransson. Mannen med den gyllene plånboken, mannen som betalar mina räkningar.

Fransson kände väl till Hans Hansen och hans planer att lansera den nya svenska expressionismen genom sina kontakter i New Yorks konstvärld. Hans Hansen var konstmanagern som gav sina skyddslingar månadslön, betalade deras studio och material, mot att han hade exklusiv rätt till alla deras konstverk. Axel A:son var hans mest lovande investering.
En annan sorts livegenskap, tänkte Fransson. Hans Hansen såg sig däremot som en avantgardets förkämpe. En nutidens Gertrude Stein.
– Trevligt att råkas, jag heter Fransson, muttrade han besvärad over Axel A:sons introduktion.
– Hans Hansen, svarade den kraftige mannen i frackjacka med en syrlig och avvaktande stämma som reflekterade sig i hans ögon, det är alltså du som brukar ledsaga Axel hem när hans nattliga katastrofer sätter in.
Fransson kände sig studerad av en likvärdigt skarp och genomskådande blick. Det gick en adrenalinretad rysning genom ryggraden.
– Och det är alltså du som driver Axel in i maniska perioder med dina prestationskrav, svarade Fransson i en motattack.

Kylan mellan dem var fysiskt påtaglig. De pratade bokstavligt talat bakom ryggen på Axel A:son som hängde över baren och trots sin irritation lyckats engagera sig i det rödhåriga burret. Han skrattade och nonchalerade dem.
– Vi kan väl ta en drink någon dag och rätta till de skeva positionerna, klämde Hans Hansen fram och försvann bort i den pumpande musiken som flöt omkring i ett mjukt rus.

Den nattliga undre världen böljade runt Fransson, påverkade av allt, inklusive rytmerna. Han kände igen hälften av alla ansikten, kunde placera en tredjedel och visste namnen på ett tjugotal. Tillräckligt många för att känna till konjunkturerna på berusningsmedel. Just nu cirkulerade små söta opiumkulor, smärtstillande och drömframkallande.
Värmen stannar i kroppen, konstaterade han och studerade de lätt igenkännbara, frånvarande pupillerna hos två svarthåriga nattdjur som spegeldansade framför honom. De såg ut att röra sig i slowmotion.
Men så kändes det inte innanför masken. Där rusade blodet fram och upplevelsen av tidlöshet accelererade med minuterna så att omvärlden försvann i ett behagligt bludder. Långt från sitt normala, bistra tillstånd.

9.

Polisstationen liknade alla andra svenska folkhemsbyggen från femtiotalet. Beigefärgade murriga väggar, ett minimalt samlingsrum med två automater. En för snabbkaffe, en annan var utleasad till ett bageri i närheten. Det var den enda positiva nyheten de senaste femton åren för stationens nattskift.

Kring ett furubord satt trötta konstaplar på hårda pinnstolar, hoplappade efter för många nattliga besök av kvarterens utslagna. Passet var slut, de tre lagens upprätthållare satt med varsin mugg kaffe och diskuterade. Något hade inträffat som brutit den vanliga lunken. Ett lik, men inte vilket lik som helst.
– Det är ovanligt att vi inte känner pundarna, och så dör en. Från stan var han också.
– Och helt färsk verkade han. Inga trasiga vener, bara ett par små märken i armbågsvecket.
– Jag tänker nog fråga runt lite imorgon, sade den mörkhåriga Sonja Nilsson. I porten där jag hittade honom bor några av våra vänner, dom var kanske fortfarande vakna..
– Halv tio, kommenterade en ljus kraftig skåning. Dom brukar väl slockna redan vid åttatiden efter alla söta halvpannor dom klämt i sej.
– Som du resonerar drivs stora delar av vår poliskår, fräste Sonja Nilsson till svar, då ser det ut som det gör, dammiga hyllor med ouppklarade brott.
– Jag instämmer, sade en man som steg in genom en glasdörr. Inget är olösligt, det är mitt valspråk.

Mannen som steg in i rummet var en av Stockholms överarbetade kriminalinspektörer. Civilklädd i mörkbrun manchesterkostym, ständigt i tjänst på narkotikaroteln. Hans namn var Sven-Hugo Erlandsson, en av de mest erfarna knarkspanarna, trots sina blygsamma trettioåtta år.
Den här natten var han upprörd och trött. De vanligtvis klarblå ögonen var beslöjade av ett finmaskigt nät blodådror. Helst av allt skulle han stannat i sin ungkarlssäng och slumrat från den undre världens miljöer.
Sin vana och pliktkänsla trogen åkte han istället till den berörda polisstationen för att få alla detaljer medan de fortfarande var färska. Om fallet Nils-Åke Ahlsell hade fått slumra över natten, hade den ansvarige riskerat JO anmälan för tjänstefel. Det hade hänt tidigare.
– Ni låter tveksamma till den här, frågade han med ett trött tonfall.
– Nja, det är allt lite märkligt, svarade Sonja Nilsson. Killen var helt ny för oss. Hade jag sett honom innan hade klockan klämtat.
– Varför det ?
Konstapel Sonja Nilsson vände blicken från Sven-Hugo Erlandssons genomträngande ögon innan hon svarade.
– Han hade ett speciellt utseende. Rena och stolta drag, hög panna och bakåtstruket här. Och så dom där kläderna, dom såg exklusiva och dyra ut.
– Det var dom inte, svensktillverkade i början på sextiotalet. Troligen inköpta secondhand, meddelade Erlandsson som hunnit inspektera den döde. Men eftersom dagens dyra modekostymer är kopierade efter den tidens stilar är det lätt att se fel.

Hans kommentar avslöjade sällsynta kunskaper inom poliskåren. Modeintresse var ovanligt, den medelsvenska anonymiteten var ett föredöme.
– Du såg inget ovanligt eller annorlunda, frågade han vidare.
– Nej, jag var på väg hem till stationen tillsammans med Åkermark här och passerade först förbi den upplysta porten. Gatan utanför var tom och jag registrerade i förbifarten två ben på golvet. Först trodde jag han var berusad för ögonen var öppna, han satt så där slappt som dom överförfriskade brukar.
– Men han var död, frågade Erlandsson.
– Ja men det måste ha varit precis, för han var varm.

Erlandsson nickade. Iakttagelsen bekräftade vad rättsläkaren sagt. Någon gång mellan 18 och 19 hade det hänt, kroppen hittades 21.22.
– Jag antar att förhören får vänta tills imorgon bitti, sade han och tittade på sin armbandsklocka som visade 00.32, nickade till de tre runt bordet och vände ryggen mot dem.

Han stegade över den nedslitna korkmattan som en gång varit exklusivt svartvitrutig. Vid växeln satt en piggögd tjugofemåring med kortsnaggat blont hår och oklanderligt knappt skjorta med slips.
Erlandsson noterade att den nya generationen poliser inte verkade be om ursäkt för sin uniform. Inte ens på natten släppte de på formaliteterna.
Aspiranten sträckte en telefonlur mot honom. Han svarade korthugget.
– Erlandsson.
– Tjenare, kom svaret, det är Annicka Fält på Kvällstidningen. Du lär hålla i undersökningarna om Nils-Åke Ahlsell. Han dog väl av en överdos.
– Vi har inte fått rättsläkarens protokoll ännu, så det kan jag inte bekräfta, svarade Erlandsson formellt.
– Men det fanns en kanyl där han hittades.
– Här tar vi inget för givet förrän det är bevisat, avbröt han.
– Men vi behöver en bekräftelse.
– Du jag känner inte dig. Och även om jag gjorde det så har jag inte för vana att lämna ut utredningsmaterial till pressen innan vi slutfört ärendet och lämnat över det till åklagaren. Och då blir det hans sak…
– Vi kommer att trycka det iallafall, sade den stressade rösten i luren.
– Det är er moral ni tafsar på. Godnatt, avslutade Sven-Hugo Erlandsson.

Erlandsson sträckte tillbaka luren till den piggögde som lyssnat uppmärksamt. Han spände blicken i honom.
– Får ni inte lära er korrekt strategi mot pressen nuförtiden ?
– Vi ska vara tillmötesgående och vänliga, så lyder instruktionerna, svarade aspiranten utan att tappa fattningen.

Erlandsson var redan på väg mot utgången och kommenterade inte svaret. Han var ingen vän av den nya mjuka taktiken mot pressen, information skulle lämnas på korrekta vägar när protokoll blev offentliga. Inte som väntjänster eller påtryckningsmedel i polisens ständiga kamp för att vrida opinionen till sin fördel.
En informerad allmänhet krävde mera tjänster och högre anslag till polisen resonerade högsta ledningen.
En självförsörjande organism, tänkte Sven-Hugo Erlandsson när han stannade upp på yttertrappan, finns det inga brott skapas dom för att apparaten skall växa och frodas.

Del / 10-12

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/