NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18

19.
Fransson vaknade med ett ryck, en dröm förföljde honom. Den avslutande scenen var den vanliga. En grotesk grande finale, ett utdraget och andlöst fall in i en djup, mörk grotta. Men inledningen, själva upptakten till detta klimax, var annorlunda.
Den handlade om sex, det var en vällustig och förförisk miljö, en jättelik säng där svart siden flöt omkring i stora sjok och där en finlemmad kvinnokropp sträckte sig efter honom. I mjukaste slowmotion närmade han sig hennes armar, var precis mogen att tränga in i henne då perspektivet förvreds.
Förminskad till storleken på sin egen penis, i avslappnat tillstånd, ramlade han huvudstupa in genom hennes blygdläppar.
Och föll…och slukades…

Med ett befriat leende konstaterade han ursprunget till drömmen. Bredvid honom låg Annicka och snusade lugnt. Hennes avslappnade drag kring munnen spred sig nedåt längs den utsträckta, finlemmade halsen. Ned i kärleksgropen där revbenen delar sig, ned mot de fjuniga och persikolena brösten som tittade fram vid kanten på täcket.
Det var en kropp i harmoni. Fransson kände att han saknat hetsigheten och vildheten bakom hennes fasad av lugn. En fasad som liknade hans egen, men precis som för honom var masken bara i vägen i sängen. I detta ögonblick var månaderna som gått som år.
Han hade inte anat att begäret var så starkt. Han överfölls av en lust att väcka Annicka och undersöka om hennes drömmar liknade hans. Men hon var så avslappnat utsträckt i en välbehövlig dvala att han motvilligt hindrade sina egoistiska drömmar. Istället låg han stilla och flöt.
I en lång, lång evighet, lika extatisk i fantasin som ett verkligt, utdraget morgonknull kunde vara.

Han fick en föraning. En signal ringde i huvudet, en telefonsignal. Han lyfte telefonluren i samma ögonblick den skulle börja ringa och viskade hallå.
– Hallå, hördes det tveksamt i andra änden av luren. Är det Fransson…
– Jovisst…
– Det är Sven-Hugo Erlandsson vid narkotikaroteln. Jag tänkte vi kunde träffas, idag om det går bra.
– Apropå vaddå, frågade Fransson viskande.
– Apropå ett dödsfall jag fått hand om. Om jag inte minns fel hade du kontakter i den undre vegetationen, och kanske möjlighet att hjälpa mig.
– Tja, jag har väl ingen anledning. Jag skriver inte om brott längre.
– Nej, jag vet. Men som nån sorts tjänst för gamla tider kanske.
Franssons visste att det var Nilo han syftade på, det var inte så vanligt med narkotikaöverdoser som delar av pressen försökte inbilla sina läsare.
Han funderade over möjligheterna med ett sådant samtal. Han såg ingen anledning att röja några sammanhang mellan Nilo och de andra. Speciellt inte Axel A:son. Men kanske kunde han få mera information av Erlandsson.
– Okey då, var.
– Restaurangen i Kaknästornet. 15.00.

Annicka sov fortfarande, hon hade inte hört samtalet. Även om hon gjort det hade hans del av dialogen varit så kryptisk att ingenting kunde utläsas.
En glimt på väckarklockan visade att de sovit länge, det var bara en dryg timme kvar till klockan tre. Fransson smög sig upp ur sängen och in i duschen. Iskallt vatten med nålvassa strålar stack in i huden, väckte kroppen till den alerta nivå han behövde för samtalet med Erlandsson.
De hade träffats under Franssons tid som kriminalreporter. Han hade lett flera av de tunga utredningarna, som de spektakulära kokainfallen då tidningarna hetsade varandra till monumentala överdrifter. Snart sagt varje artist hade fått förtäckta antydningar på sig. Erlandsson hade hållit absolut tätt tills rättegången inleddes. Exakt enligt lagens bokstav.
Han lät de strilande strålarna bli gradvis varmare och rekapitulerade en intervju med denne narkotikapolis. De hade samtalat om arbetsmetoder och vikten av att inga spaningsuppslag ventilerades i pressen. Hans inställning sågs av en del kollegor som konservativ, men alla var eniga om hans effektivitet.
Erlandsson övertygelse, hans skarpa tunga och snabba slutledningar hade gjort intryck på Fransson.
En polismaktens Fischer hade han skrivit med anspelning på den briljanta intuition den amerikanske schackspelaren visat innan han avslutat sin karriär. På toppen. Erlandsson var ännu inte på toppen, men han visade samma rastlöshet och impulsivitet, blandad med iskyla och taktiskt sinne.

Fransson visste att en mental kamp på hög nivå väntade honom. Undertonen bestämdes av människans mörkare sidor. Spelet bestod i att kunna styra händelseutvecklingen genom att förmedla sina kunskaper. Han hade gjort det på tidningssidorna, då var effekterna omedelbara. Nu var grundförutsättningarna olika, men spelet bestod.
Ännu vet jag för litet för att våga satsa, tänkte han, säkert är det för att jag inte längre jobbar i pressen som Erlandsson tar kontakt. Eller känner han mina kanaler in i den värld han själv betraktar genom nyckelhålet. Att vara nyckel passade Fransson dåligt. Han föredrog att ha kombinationen i sitt eget huvud.
Ett huvud som ser ut som blomkål, tänkte han när han låt handduken falla framför spegeln. Han såg ett blekt ansikte, svullet under ögonen, orakat. Snabbt vände han sig bort. Kombinationen Fransson anade måste provas innan han lämnade ut något till Erlandsson.
Om han hade något rättesnöre, var det att lagen, offentligheten och moralen inte alltid hade rätt. När det gällde grova våldsbrott, Javisst. Men friheten att få göra egna misstag, egna experiment, den vårdade Peter Fransson.

20.
Havet vid Själlands nordkust låg för en gångs skull stilla. Nästan blankt. De vita sanddynerna böljade likt en mjuk och smeksam hud längs vattenkanten.
I korsvirkeshuset var allt lugnt. Två par låg i olika delar av huset och sov, ett hopslingrat under en filt vid den öppna spisen, ett annat under ett voluminöst duntäcke i sovrummet en trappa ned.
I en gråsvart Saab Turbo satt två tysta figurer, den ene bakom ratten med hatten över ansiktet i djup sömn, den andre med ett par starka militärkikare liggande framför sig i vindrutan. Bilen stod parkerad i ett backkrön, vid randen av en tät talldunge, så att skuggan slukade upp den.
Det var inte natursceneriet de studerade från sin diskreta utsiktspunkt. De följde order Hans Hansen gett när de upptäckt den gamla Mercedezen i Helsingör.
Där hade de intagit en tidig frukost på smörrebröd och kaffe på en hamnkrog. De hade haft gott om tid, det var flera timmar till planet som skulle ta Hans Hansen till Frankfurt och London. Där skulle han byta flygbolag, vänta två timmar och lyfta med SAS till New York.

Hans Hansen var övertygad om att det enbart var en tillfällighet som låg bakom att hans yngre brors bil rullade upp på kajen och stannade till framför en öppen korvkiosk.
När han såg Axel A:sons huvud sticka upp genom rutan, tvekade han inte.
– Släpp dem inte ur sikte. Speciellt inte Axel. Använd de metoder ni anser nödvändiga, hade han sagt till sina tysta medarbetare.
Diskret hade de glidit iväg på tryggt avstånd från den lätt igenkännbara Mercedezen. Den lämnade ett tjockt, illaluktande rökmoln efter sig, så tydligt att de inte behövde ha ögonkontakt utan kunde följa den enbart på lukten.
Nu hade de suttit som stenstoder i närmre fyra timmar, den kortväxte med de lätt rödbrusiga och plufsiga kinderna hade tagit första sovpasset, den gänglige med den skarpa profilen första vakten. Ingenting hade hänt, allt var lugnt och hade varit det sedan de fyra försvann in i huset.

21.
Fransson steg ur sin luggslitna Amazon på parkeringsplatsen vid Kaknästornet. Han använde sällan stationsvagnen för stadskörning, taxi passade bättre som transportmedel i hans omvända liv där natten oftast var dag.
Himlen var klarblå, med en antydan till orange i väster. Han hade missat en av de få njutbara dagarna under den långa vintern, en dag när solen spelade spratt med ögonen och rikoschetterade i snökristallerna. Ute på Gärdet, bara en knapp kilometer från staden, var snön bländvit och ren.
I hissen upp var han ensam, han kände det välbekanta suget i magen. Det betydde att frukosten låg kvar orörd i kylskåpet. Den hisnande tryckförändringen i den täta plåtlådan gjorde obehaget smärtsamt.

Vid ett fönsterbord med utsikt mot den fallande solen satt Sven-Hugo Erlandsson ensam. Restaurangen var folktom, en väl vald mötesplats.
De skarpa fårorna kring Erlandssons mun framstod tydligt i det markerade solljuset. Det och fräknar över näsryggen fick honom att likna en lillgammal busunge. Hade det inte varit för den dubbelknäppta kritstrecksrandiga kostymen kunde han tagits för en vandrande parodi på Anderssonskans Kalle.
De studerade menyn och beställde kokt torsk med senapssås, svensk husmanskost som serverades på denna turistrestaurang. Till det varsin Ramlösa, som för att markera att det skulle bli ett seriöst samtal.
Utifrån liknade de två gamla kamrater från Handelshögskolan som återsågs tio år senare, Erlandsson i sin kritstrecksrandiga och Fransson i en lätt dammig tweedkostym från journaliståren. Men det fanns ingen kamratlighet i Erlandssons röst.
– Du ska veta en sak. Jag har ingen som helst anledning att misstänka dig i det här sammanhanget.

Om hans röst var normal och knappast uppseendeväckande i sin formella klang, var ögonen desto mera talande. Fransson mötte en forskande blick, ett par ljusblå kalla ögon som fick honom att tänka på fisk.
– Du är den ende jag känner som har kontakter i dom här kretsarna, en sorts halvbohemisk konstnärsvärld där ingen egentligen är straffad, men alla verkar leva oberoende av lagar. Jag måste försöka röra mig i den, du vet vad som gäller, sade han frågande och släppte ut luften för en sekund.
Fransson nickade och valde att inte säga något. Erlandsson fick sköta den inledande konversationen.
– Du vet också att jag aldrig skulle haft detta samtal om du fortfarande varit aktiv som journalist. Jag litar på din diskretion.
– Jag har ingen anledning att föra något vidare, sade Fransson så formellt han kunde. Det var ett enkelt löfte, för det var sant.
– Alltså, började Erlandsson, den tjugofyraårige Nils-Åke Ahlsell hittades i går kväll död i en trappuppgång på Söder i Stockholm. Han hade stickmärken i armarna. Färska. Rättsläkaren analyserade blodet och fann en stor koncentration heroin. Dödsorsaken var en överdos, precis som det står i dagens tidning. Det är bara det att de inte fått uppgifterna från oss.
– Men deras sensationsrubriker har fått oss att undersöka närmre vad som hände. Var det en överdos han själv injicerat eller …? Vi hittade ingen kanyl, den finns däremot på Kvällstidningens bild.

För Fransson innebar detta en bekräftelse på misstankar han haft men inte formulerat så tydligt. Någon hade placerat kanylen där, någon hade avlägsnat den.
– Jag har träffat hans frånskilda föräldrar. Fadern har inte sett honom på flera år, modern för någon månad sedan när hon besökte hans lägenhet, fortsatte Erlandsson.
– Hon gav mig en lista på hans närmaste vänner, men ingen av dem har jag kunnat nå idag. Jag behöver din hjälp med alla sorters informationer om hans umgänge, hans kontakter.
Erlandssons ton var exakt så kortfattad och saklig som Fransson mindes den. Han var däremot mer frikostig med detaljer än normalt, Fransson tolkade det som att Erlandsson famlade i luften.
– Vilka var namnen på listan, frågade Fransson.
– Det var fyra stycken. Axel A:son som lär vara en ung, hur säger man, ”het” konstnär, jag har ett vagt minne av hans namn. Anette Finicelli och Tom Hansen, ett musikerpar. Och så Dick Hedén som tillomed jag vet är en av de mest kända reklamfotograferna i Sverige. Ingen av dem har svarat på telefon.
– Två känner jag flyktigt, sade Fransson för att verka samarbetsvillig. Axel A:son har jag träffat för en intervju, samma med Dick Hedén. De båda andra vet jag inget om.
– Hur är det med Nils-Åke Ahlsell. Hans smeknamn var visst Nilo…

Fransson avvaktade med sitt svar, gjorde en snabb överläggning om hur mycket han skulle berätta. Han beslutade att fiska vidare, än så länge hade inte Erlandsson kommit upp med något verkligt matnyttigt.
– Jag träffade honom som hastigast en gång i baren på Cafe Opera. Han stod och betraktade trängseln omkring sig med en högdragen min. Det var för resten samtidigt som jag senast såg Axel A:son. Det var ett snabbt möte för dörrslusken slängde ut Axel när han försökte antasta en av servitriserna.
Erlandsson plockade upp en paket Bellman Siesta och bjöd honom, Fransson tog en utan att för en sekund släppa tråden i historien.
– Men jag minns att jag hann fråga honom vem killen vid baren var och han sa ”Du menar Nilo. Han hör till morgondagens avantgarde”. Sedan åkte Axel ut och jag pratade aldrig med den där Nilo, slutade Fransson.
– Det är enda gången du sett honom säger du. Du har inte hört hans namn i något annat sammanhang?
– Inte vad jag kan minnas.

Erlandsson lät frågorna vila och de koncentrerade sig på torsken som serverades av en medelålders kypare i en traditionell kort vit rock. Tuggan av fiskkött blev torr och mjölig mot Franssons gom. Han svalde utan entusiasm.
Sven-Hugo Erlandsson åt däremot med hetsiga rörelser. Hans tallrik var snart tom, förutom en kvarlämnad överkokt burkpotatis. Fransson sköt ifrån sig tallriken efter tre munsbitar och viftade på kyparen.
– Kan jag få en kanna kaffe istället för den här skymfen mot svensk matkultur, muttrade han och såg hur kyparen gav honom en nedlåtande blick.
– Ha ha, skrattade Erlandsson, du är finkänslig du. Det är väl den typen av vanor man får i dina kretsar.
– Man lär sig skilja agnarna från vetet, kontrade Fransson.
Han tände en av sina egna cigaretter och väntade på att Erlandsson skulle fortsätta frågestunden.
– Är den där Axel A:son missbrukare, frågade han plötsligt.
– Inte vad jag vet, han är en arbetsmyra som är ovanligt hängiven sin konst. Det är ioförsig ingen garanti för att leva sunt, svarade Fransson.

Erlandsson nickade till bekräftelse, studerade Franssons metod att hålla upp kaffe ur den rostfria kanna. Kaffet i höger hand, mjölken i vänster och så simultan blandning. Han provsmakade inte utan svepte koppen i ett drag.
– Vem ska jag fråga om hans narkotikavanor ?
– Du kan ta namnet på hans gallerist, svarade Fransson nonchalant. Han beslutade sig för en motattack efter att ha varit så meddelsam.
– Hittade dom inget annat vid kroppen, inga ledtrådar?
– Nej, svarade Erlandsson, han var rensopad. Jo förresten. Kroppen var ditsläpad. Det syntes på hälarna på hans skor och några svaga svarta märken på golvet.

Erlandsson övergick till att studera färgen på himlen som nu var orangeröd längs horisonten. Solen hade försvunnit och mörkret närmade sig från andra väderstrecket. Han gav Fransson ett visitkort med sitt direktnummer.
Fransson stoppade det i bröstfickan, belåten med att polisen visste så lite om de inblandade. Det gav honom ett försprång att utnyttja. Hans Hansen var på väg bort från Sverige och det skulle ta minst ett dygn innan Erlandsson kunde nå hans kontor i New York via den svenska telefonsvararen. På vägen ut såg de hur kocken från restaurangen kastade sin vita rock i smutstvätten och halsade en flaska öl. Fransson beslutade omgående att det var sista gången Kaknästornet skulle få honom som gäst.
I hissen kallpratade Erlandsson om en hockeymatch han skulle missa på kvällen för undersökningens skull. Fransson lyssnade med ett halvt öra och de skildes utanför dörrarna till hissen.

Del / 22-24

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/