NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27

28.
Kriminalinspektör Sven-Hugo Erlandsson satt vid sitt tjänstebord och stirrade på en liten lapp. Den stora askkoppen i stål var fylld med halvlånga fimpar självslocknade Bellman Siesta. Lappen innehöll samma fyra telefonnummer som tidigare, kompletterade med ett långt bredvid ett nytt namn, Hans Hansen.
På New York numret svarade enbart en telefonsvarare som meddelade att Hans Hansen återkom den femtonde. Det var kväll, klockan var 20.16 svensk tid, 14.16 New York tid. Skulle han försöka igen?
Erlandsson hade haft en resultatlös dag. Frustrationen hade växt alltsedan den sena lunchen med Fransson. Inget av namnen på listan fanns i polisens register. Enbart några anmärkningar på Dick Hede´n för parkeringsförseelser.
På bordet låg den färdiga rapporten från rättsläkaren. Den bekräftade dödsorsaken. Kvävning orsakad av kramptillstånd i musklerna, en vanlig effekt av en för stark dos heroin i blodet. På vardagsspråk innebar det en överdos.

I Nils-Åke Ahlsells fickor hade man funnit några skrynkliga tior, ett par nycklar, ett halvt paket tuggummi, PK Extra. En mikroskopisk undersökning av lägenheten på Kungsholmen hade inte gett någonting. Inga droger, inga tecken på våldsamheter, inga kanyler, inga namn och telefonnummer.
Det var ovanligt, nästan unikt, att det inte fanns några spår att arbeta vidare på. Speciellt i rapporter från narkotikaärenden, där var hastigt uppsvallande känslor normala. Misären och utslagningen var stor, de levde i ett oorganiserat tumult med stora och små inbrott om vartannat.
Erlandsson lyfte sin telefonlur och bad åter växeln om New York numret. Samma telefonsvarare som tidigare. Han lämnade inget meddelande.

29.
Sara Williams lägenhet liknade allt mer en gravkammare. Franssons första impuls var att springa därifrån. Han behärskade den och gick till telefonen. Den danska signalen ringde dovt och kuttrande i andra änden av linjen, en gång, två gånger, tre gånger, till slut svarade en röst.
– Anette.
– Vilken tur, sade Fransson, ni var där. Här har helvetet brakat loss. Sara har forslats till sjukhus i ambulans. Tabletter.
Tystnaden i andra änden av luren var inte lång, aningen längre än en normal paus mellan två samtalande.
– Är det någon hos henne, frågade Anette.
– Dick, sade Fransson kort.
– Vi tar nästa tåg upp till Stockholm från Köpenhamn. Vi var precis på väg dit allihop.
– Ni lämnar kvar Axel och vad-hon-nu-hette…
– Helena. Precis.
– Ni var uppe hos Nilo innan ni stack, eller hur.
– Ja.
– Vi måste prata så fort ni kommer fram.
– Jag ringer dig när tåget kommer till Centralen.

Fransson lade på luren, imponerad av den kontroll och behärskning Anette visade. Inte så att hon var känslokall. Tvärtom.
Det fanns ett drag av suveränitet hos Anette. Hon var en människa med ett stabilt grepp om sin värld och sin utveckling, alltid en ide om hur man bäst attackerade ett kristillstånd.
Det var ingen tillfällighet att Axel varit så beroende av henne som livskamrat. När hans hjärnvindlingar låg utspridda längs ateljén var det hon systematiskt pratade honom tillbaka till penslarna, färgerna och duken. Fick honom att kanalisera sina eruptioner i något konkret.
Han undrade hur ofta Anette agerat på samma sätt for Sara Williams.

Fransson återvände till köket och samlade ihop alla utspridda rester av Nilos tankar och referensramar i plastpåsen. Han stoppade lägenhetsnyckeln i byxfickan. Satte sig vid köksbordet och tände en cigarett.
Ett dygn hade passerat sedan han stött på Annicka Fält på KB och dragits in i en härva med några av sina närmaste vänner i huvudrollerna. Veckorna innan kändes som sekunder. Veckorna när han sovit, ätit och druckit i en sorts dvala. Nedkyld till vintersömn som en björn i ide.
Tankarna på Annicka fick honom att ringa ett samtal till sig själv. Ingen svarade.

Fransson kände nyckeln i byxfickan. Tänkte att det kan finnas andra och mera handgripliga förklaringar som Tom och Anette missat i Nilos lägenhet.
Han bestämde sig för att undersöka. Han bestämde sig också för att lämna Annicka utanför. Nilo och hans värld var inte mogna för exponering ännu. Han ville först ha facit.

30.
När de fyra steg ut till Mercedezen utanför korsvirkeshuset lösgjorde sig en skugga från mörkret. Den gänglige ställde sig med två långa kliv framför Axel.
– Du ska stanna här, sade mannen.
Axel frös för en sekund till, lyfte sin högra hand ur fickan på den svarta kostymen. En stilett glimmade till. Han riktade bladet mot den gängliges magparti i en snabb rörelse. Mannen blockerade med sin högra hand och knivbladet träffade med ett krasande ljud.
– Inte en chans, skrek Axel och sprang förbi mannen.
Han fick samtidigt en spark i skrevet bakifrån. Det var Tom som satsade all kraft. Mannen sjönk ihop stönande med sin skadade hand täckt av den andra. Blodet strömmade mellan fingrarna.
– Kör för fan, ropade Axel och kastade sig in i baksätet på Mercedezen. Vi har chansen att smita från gorillorna.

Tom reagerade instinktivt, satte sig bakom ratten och svängde upp bilen på skogsvägen genom den talldunge där Saab Turbon tidigare stått som en grå skugga och bevakat dem. Anette dirigerade honom vidare ned på sandstranden.
Den pansartunga Mercedezen vrålade fram längs den hoppackade och hårda ytan. De svängde upp i ett samhälle några kilometer längre bort och tog sig till huvudvägen mot Köpenhamn. Ingen hade följt dem, Tom grimaserade belåtet.
– Äntligen har min bror misslyckats med något.
Anette vände sig till Axel.
– Har du alltid en kniv på dig?
– Bara när jag behöver förbättra mina konstnärliga villkor, svarade han
– Hoppas att det inte alltid betyder våldsamheter, sade Anette.
Helena stirrade på Axels nacke, som om den kunde förklara hans utbrott. Axel verkade inte ha en tanke på att försvara sig.
Händelsen hade bättrat på Axels humör. Han satt i framsätet bredvid Tom och de gnolade sig igenom ”Love for sale”, en gammal Cole Porter melodi som hörde till Toms favoritstycken. Lätt att improvisera på, tydlig frasering och nonchalant rytm.

Köpenhamns norra förstäder lyste efter en timme upp natthimlen med rödaktiga toner. Gatlyktorna på tillfartsvägarna var försedda med en annan ljusstyrka än i Sverige, det spreds genom orange glas nedåt, men reflekterades som rött uppåt.
Axel studerade denna skiftning i färgtemperatur, denna annorlunda natt, njöt av sin frihet. Snart skulle han försvinna med Helena, utan att någon kontrollerade eller bevakade honom. Utan att någon påminde honom om Nilo.
Porträttets anletsdrag fanns visserligen häftat i hans inre synbark, men ju längre bort från ateljén han kom i tid och rum, desto suddigare blev det.
Han kände sig upprymd, nästan viktlös, efter urladdningen. Nöjd med sin mentala kontroll som hållit undan det hotande mörkret. Livet var för kort för att slösas på andlösa spiraler av frustrationer som var hala som såpa när man försökte ta sig uppför dem.

Axel A:son var redo för nya intryck och bilder att förvandla till vibrerande emotioner. Helena hade utan spärrar smugit sig in i hans nervcentra. Utan att fråga eller manövrera accepterade hon hans personlighet. Det kändes lovande.
Den här kvällen skulle han minnas länge. Vägen. Färgen på himlen. Friheten och människorna. Axel vände sig mot Helena i baksätet, hennes hår blänkte av samma nyanser som natthimlen. Hennes ögon mötte hans och höll dem kvar.

Del / 31-33

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/