NILO prolog / Del 1-3 / Del 4-6 / Del 7-9 / Del 10-12 / Del 13-15 / Del 16-18 / Del 19-21 / Del 22-24 / Del 25-27 / Del 28-30

31.
Hans Hansen spände fast säkerhetsbältet. SAS planet var på väg in över det nordamerikanska fastlandet och skylten hade tänts.
Han var matt och det värkte i kroppen. I normala fall somnade han in till de lugnande ljudvågorna på tiotusen meters höjd, den här gången hade de inte lyckats få hans hjärna att slappna av.
Det fanns flera anledningar till oro. En ung stockholmare var död och polisen och framförallt pressen var alarmerade. Hans kontaktperson hade anhållits på väg till banken med tvåhundratusen i sedlar. Hans Hansen tänkte på riskerna med fortsatta turer över Atlanten, kalkylerade hur stor förlusten skulle bli. Förra resans bortslarvade netto räknade han med att få tillbaka på nästa. Men vad skulle hända nu.
Den enda ljuspunkten var att Axel A:son och hans bror Tom, med den där lilla skönheten Anette Finicelli som förhäxade dem, var i säkert förvar utanför händelsernas centrum. De skulle stanna där tills allt lugnade sig. Han litade på sina assistenter, de misslyckades aldrig.

Jumbojeten gjorde en tvär gir och lutade kraftigt åt höger. Inflygningen startade och Hans Hansen tyckte sig skymta en rät linje ljus långt därnere.
Manhattan, tänkte han, smältdegeln som är mitt Mekka.
Han släckte den feta cigarren i armstödets askkopp och putsade bort några flagor aska från kostymen. Hans amerikanska pass vilade i innerfickan, han kände sig beredd att attackera situationen.

32.
Väggarna var ljusgrå och kala, golvet täckt med svartvita rutor av plastmaterial. I ett hörn stod en säng med perfekt utslätat svart överkast, en galonklädd gammal fåtölj med armstöd av krom och ett bord med en tom askkopp var tillsammans med ett avlutat vitrinskåp med stora glasdörrar hela inredningen.
Fransson öppnade skåpet som innehöll en stereoanläggning och ett slitet uppslagsverk i brunt läder. Bläddrade bland skivorna, hittade många Miles Davis album, flera med Charlie Parker liknade utgångna samlarexemplar.
Inredningen och musiksmaken var väl sammansatt och skvallrade om en utvecklad känsla för stil.

Men ingen personlighet, ingen egen identitet. Snarare väl komponerade detaljer ur tidigare generationers kulturarv. Det fanns ingen rock’n’roll, inga uttryck för hans generations spontana protester och bohemiska attityder. Det var som om tjugo år av musik och livsstil var bortblåsta ur Nilos värld.
Kanske var detta selektiva sätt att sopa undan onödig barlast det nya, tänkte Fransson, kanske var masskulturens genomslagskraft nu definitivt slut.
Han kände sig nostalgisk och övergiven. En känsla som överväldigade och stärkte hans nyfikenhet. Det fanns många frågor kvar att få svar på om Nilos värld. Kanske var var han offer för en tillfällighet, en impuls att prova något nytt som fått ödesdigra konsekvenser.

Fransson kom till det lilla köket i sin undersökning. Det var närmast en kokvrå. En spis, några skåp på väggen och en diskbänk var allt som rymdes på de tre-fyra kvadratmeterna. Inget såg onormalt ut, allt fanns där som kunde tacka en persons behov.
En skräppåse under diskbänken innehöll vita stumpar av filterlösa cigaretter, tändstickor, ett använt kaffefilter och en solkig skurtrasa.
Fransson lyfte soppåsen och knöt ihop den för att ta den med sig, når han fick syn på ett vitt pulver som var strött vid kranarna på diskbanken. Det var finfördelat, nästan som puder. Han tog lite på sitt ena handskklädda pekfinger, förde det till munnen.
Det smakade inte kokain eller heroin, snarare krita. Polisen hade undersökt lägenheten. Det betydde att huset kunde vara under bevakning. Han hade undersökt gatan utanför Nilos lägenhet.
Fan, sade han till sig själv, vilket jävla slarv.

Metodiskt fortsatte han leta igenom lägenheten. I den minimala hallen fanns en garderob. På golvet två par svarta nyputsade lågskor. Det hängde fyra vita skjortor på galgar, några kavajer utan någonting i fickorna. Det var allt.
Badrummet var lika dammsuget. Rakhyvel och rakkräm, Old Spice aftershave och en tub Pepsodent hoprullad nedifrån så att inget skulle torka ihop i botten av plåttuben.
På en krok på hatthyllan dinglade flera nycklar. De såg ut att höra till hänglås, det måste finnas en vinds- eller källarskrubb.

Fransson kom ihåg en järndörr i slutet av korridoren på denna översta våning. Lägenhetsnyckeln passade och han tryckte på ljusknappen.
En naken glödlampa lyste upp den minimala vinden med små gallerförsedda bås som inte verkade inbrottssäkra. En del av dörrarna var förvridna och uppbrutna, de flesta av båsen gapade tomma.
Han provade sig fram, grinden till båset längst in på vinden öppnade sig. En säng stod längst in i utrymmet, några filtar och kuddar låg ovanpå sängen. Det hängde läderremmar vid benen, breda, starka remmar fastnitade i trävirket.
En äldre dammsugare av den typ som rullade på små hjul ruvade ensam på golvet likt en minirobot i stålgrå aluminium.

När glödlampan slocknade, famlade han ett ögonblick i mörkret, sökte i sina fickor efter tändaren. Ovanför honom blänkte en skymt av den nattliga himlen genom ett takfönster.
Där hängde ett par fastnitade läderremmar och dinglade.
Fransson letade sig tillbaka till järndörren med soppåsen i en av sina händer. Det var tyst i korridoren. Ansiktet i den dammiga spegeln i hissen dominerades av hans uppspärrade blågröna ögon, det toviga håret som han aldrig fick något styr på reste sig som en krans kring huvudet. De väl synliga blodådrorna vid tinningarna pulserade. Händerna skakade när han drog av sig handskarna, plockade fram en Marlboro och tände den. Ett djupt halsbloss lindrade lite av upphetsningen. Han gnuggade ansiktet för att få tillbaka lite färg. Det lyckades inte.

På bottenplanet fanns en dörr till bakgården, till en soptunna. Runt honom slöt sig höga hus, mörka fönster med enstaka tända lampor. Han tog tag i överkanten på ett träplank som delade av gården, hivade sig upp.
På andra sidan fanns en ny dörr och utanför den en port till gatan.
Lokalsinnet sade vänster och han lydde impulsen, svängde runt hörnet och stod på en okänd gata, fullproppad med nattparkerade bilar.
Smygande svängde han över gatan och kom fram till nästa korsning. I skydd av en grällt målad Chevy Van skymtade Fransson sin Amazon genom mörka bilrutor som bildade ett evighetsmönster. Ett likformigt och upprepande mönster av blänkande glas och reflekterande gatlyktor.
Allt var lugnt, han öppnade dörren och hörde en bilmotor. Nedkrupen bakom ratten såg han en svart Volvo glida upp framför porten till Nilos hus. En man klädd i en exklusiv överrock med pälskragen uppfälld i halsen steg ur.
Sven-Hugo Erlandsson. Kriminalinspektören som aldrig sov.
Nycklarna till hänglåsen på vinden skramlade i hans ficka. Dit skulle inte Erlandsson komma. Fransson startade Amazonen och körde iväg.

33.
Det fanns ett nattåg från Köpenhamn till Stockholm.
– Berlinexpressen kommer tre minuter i midnatt, meddelade en leende dansk i fyrtioårsåldern genom luckan till upplysningarna på bästa skandinaviska.
De fyra vandrade vidare till biljettluckan. Minuten innan hade en avbeställning av en sovkupé gjorts per telefon. Tåget var fullbokat eftersom de danska flygplatsarbetarna strejkade. Annette och Tom behövde vila hjärncellerna ordentligt och de köpte sina biljetter.
– Det var evigheter sen jag åkte sovvagn, sade Tom barnsligt upprymd.

Det fanns tid för ett cafébesök. En självklarhet i den danska huvudstaden där man bejakade sina traditioner. Att umgås avslappnat över en öl eller alkoholhaltiga drycker betraktades som kultur i alla samhällsklasser. Mercedezen nådde Café Victor efter en snirklande färd längs kullerstensgator och gågator genom Köpenhamns pittoreska centrum.
Krogen var överfull, de fick tränga sig in. Tom argumenterade för jazzklubben Montmartre, men Anette påpekade att tåget gick innan midnatt, det var först då musikerna vaknade till.
– Du har rätt, det skulle bli som ett förspel utan orgasm, skrattade han.
Tom försökte med skämtet lirka upp hennes blodfyllda röda läppar som varit stängda hela bilturen från Gilleleje, men överdrev styrkan i rösten.
Axel hörde det som inte var ämnat för hans öron.
– Du har inte studerat japansk fördröjningskonst, sade Axel med ett illmarigt leende riktat mot Helena.

Axel var på samma kristallklara nivå som under bilturen. Han spelade den krogvane storstadsbon med alla sinnen vidöppna och beställde hela tiden in öl. Kryddade med små bittra munfullar Gammeldansk.
De andra tre höll ett lägre tempo, Helena smuttade på ett glas surt vitt vin. Den enda dryck danska krogar aldrig hade tillfredsställande kunskaper om. Anette drack vodka och juice medan Tom höll sig till öl.
Stimmet omkring dem låg på en hög ljudnivå, Axel nådde upp till samma höjder i den utläggning han höll om de danska expressionisterna. Namn som Asger Jorn och Jørgen Nash fladdrade förbi Anettes bra, namn hon hört förut men inte orkade koncentrera sig på. Andra frågor trängde på.
– Axel, avbröt hon med så mycket allvar i rösten att han tystnade tvärt, när träffade du Nilo senast, vad hände…
Det abrupta kastet i tankegång fick honom att rycka på axlarna.
– Tiden flyter liksom ut när jag målar, det är svårt att skilja dagarna åt. Men jag tror det var för en vecka sedan. Jag minns att han pratade nåt om en performance han deltagit i kvällen innan…
– Verkade han normal?
– Normal, vem fan är normal. Han var speciell på sitt eget sätt, men jag minns inget som bröt. Vi arbetade bra ihop, han hade en naturlig känsla för att posera som gjorde allting lätt, han var inte ett spår blyg…
Axel sade detta förvånat, som om den sortens karaktärsdrag stämde illa med Nilos utstrålning.
– Jag menar, fortsatte Anette envist, var han påverkad på något sätt?
– Inte vet jag, muttrade Axel påtagligt irriterad över att behöva rekapitulera scener ur minnet.
– Heroinister är helt normala när dom är på, men hysteriska när dom är a v, sköt Helena in med en konstaterande ton.
Hennes kommentarer kom oväntat och bestämt, det hade de noterat tidigare på dagen. Ett expertisladdat påstående som detta krävde en förklaring.
– Jag menar, även om Nilo mot vad ni alla tror, använde H så skulle ni inte märkt någon skillnad om ni inte träffade honom under en abstinens. Ja jag har jobbat på ett behandlingshem, förklarade hon snabbt.
– Han använde inte heroin, sade Anette bestämt och spände ögonen i henne. Det är därför hela historien luktar skumt. Han drack inte ens sprit.

Axel som demonstrativt stängt av samtalet, ägnade sig åt omgivningen, det fullpackade rummet, affischerna på väggarna och deras spegelbilder i kortväggens heltäckande blanka yta.
Runt dem satt en okonventionell blandning krogbesökare. Ensamma damer i medelåldern, klädda i märkeskläder. Tonårskillar i vita skjortor med flugor i halsen. Alla drack, en del kaffe och snaps, andra höll sig till ölflaskorna.
Axels blick drogs mot en samling medelålders svarta män som trängdes vid kortänden på den skinande bardisken.
– Fråga jazzpundarna där borta, sade han och nickade mot baren. Dom om några vet väl vad horse är…
Tom tittade över axeln på Anette. Han såg en kraftig svart man i skinnkavaj och grånat krusigt hår. Det var en saxofonist som länge haft Köpenhamn som sin utgångspunkt och var ett centralt nav i stadens aktiva jazzliv. Många musiker hade bott hos honom och hans danska fru, många nattliga jamsessions hade fötts ur hans närvaro och kontakter.
– Du, det där var low, riktigt fucking low, sade Tom irriterat. Om han har problem är det for fucks sake hans sak, inte din.
– Sorry, svarade Axel, jag menade inte så. Det känns bara så meningslöst att dissekera Nilo nu när det är för sent.
Axel var i skyddsställning, händelserna var för nära inpå.
– Det är dags for oss att gå, sade Anette och reste sig med att demonstrativt språng så att klackarna slog i golvet.

Det raka svarta håret såg elektrifierat ut, de röda läpparna var formade till allt annat än ett leende. Hon svepte den långa svarta skinnkappan över axlarna och snörpte ihop den i midjan så att hennes korta figur laddades med kraft.
Axel kunde inte undgå ilskan i Anettes reaktion. Det smärtade honom att se henne så blek under den gnistrande mörka hyn, så svart under de stora, mjukt rundade ögonen, men det var för sent. Tom och Anette hade vänt dem ryggen.
– Ni vet att jag uppskattar vad ni gjort för mig. utbrast han med ett försök till tacksam avskedshälsning.
– Vi vet att du kan vara en självupptagen jäkel till konstnär, hälsade Tom tillbaka med ett snett leende över axeln.

Del / 34-36

Boken finns att beställa i tryckt upplaga – https://medieman.com/roman-forlag/